Livets glada höst

Hösten är här. Hösten har kommit. Från den ena dagen till den andra blev vinden kall. Och regnet ihållande. Det är alltså dags att plocka fram ljusstakarna och tekannan. Gräva fram favoritskivorna från förr och öppna den där boken du har tänkt läsa så länge. Se ut och inse att hemma är bäst. Mystofflor på fötterna och en filt över axlarna.

Där ute. Där rasar vinden i trädkronorna. Regnstrimmor fyller fönstren med förvrängda perspektiv av livet utanför. Naturen gör sig påmind, och sätter perspektiv på tillvaron. Det är dags för blues. Kanske klassiskt. Kaffestund. Att unna sig lite extra. Jag ser en kardemummafläta framför mig. Känner doften av kaffe.

Jag välkomnar sceneribytet. Ibland märks dagarna annars inte, de flyter ihop. Som ett enda utdraget nuuuu. Om du frågar mig vad jag gjorde i förrgår är det inte alls säkert att jag kan svara. När jag berättade detta för en släkting häromdagen (eller var det förra veckan, inte riktigt säker…) svarade hen med ett leende: välkommen till medelåldern!

Så är det ju också. Åldern kommer på, växer där i skuggan av allt det andra. Och en dag känns människan som ser tillbaka på mig i spegeln inte till alla delar bekant. Det är oundvikligt, samtidigt en lite märklig känsla. Tid är en ogreppbar konstant. Ständigt utom räckhåll. Jag vet, för jag har slutat sträcka mig efter den. Ibland gör den sig påmind, som då någon väns nyfödda barn plötsligt gör civiltjänst (börjar de inte allt tidigare nu för tiden?), eller då årstiderna skiftar.

Att tänka på hösten, och för den delen på åldrande är också att inte tänka på all världens olyckor. Dem finns det gott om. Och jag blundar inte för dem, jag bara vilar själen lite. 

Så att jag ska orka ta itu med världsförbättrandet sedan. Det är en skön känsla. Att sjunka in i sig själv lite. Att le igenkännande. Javisstja. Hösten. Så var det ju.

När det blåser vått om öronen är det viktigt att vara snäll med sig själv också. Låta saker vara, lyssna på vad kroppen säger, ta en liten tupplur. Eller gubblur, som mina kollegor säger med sneda leenden. Och det är skönt, så skönt. Att ta några djupa andetag med ögonen halvslutna, eller lojt kisande upp mot taket. Vi har en lång höst framför oss, och det går inte att skynda förbi den, den kommer i sin egen takt. Men det går att hantera den. Det ska jag försöka bli bättre på. Jag slutade för ganska länge sedan med nyårslöften, de kändes lite fejk, och höll inte alltid så länge. Men kanske ett litet höstlöfte till mig själv vore på sin plats? Ett litet, hanterbart. Något som jag gör för mig.
Shh, berätta inte för andra, det här stannar mellan oss. Det här är inte som offentliga nyårslöften. Det här är något helt annat. Inget man behöver dela socialt. Inget att samla poäng för. Det finns så mycket sådant redan. Hur tänker du spendera din höst?

Johanni Larjanko

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Feel better, live more

Hör du också till dem som dagen D vaknar enligt invand rytm och med en suck av välbehag konstaterar att klockan inte alls är så mycket som du tror? Det gör i alla fall jag. Det ger en stor känsla av tillfredsställelse att kunna överväga om jag vill somna om eller utnyttja den extra timmen till något alldeles speciellt, något som jag inte brukar hinna med i vardagen. De senaste åren har jag valt det senare alternativet, så också i år. 

Och vad var då det speciella jag ägnade mig åt denna första vakna timme av vår nya tidsordning? Jo, jag unnade mig lyxen att börja morgonen med att läsa en bok. Det är annars det jag gör ”sen när jag har gjort allt annat”.

Att sova eller läsa – det är frågan.

Ur högen på mitt nattduksbord valde jag Hälsobalansen – 4 nycklar till ett bättre liv av den brittiska läkaren Rangan Chatterjee. Nycklarna är inga nya revolutionerande påfund utan det som vi säkert alla vet att är viktigt: vila, mat, rörelse och sömn. Men det är bara så nödvändigt att allt emellanåt bli påmind om de här grejerna. Och visst kommer han också med några nya intressanta aspekter, bland annat sambandet mellan kost och mental hälsa. Dessutom gillar jag hans jordnära förslag till hur vi med små enkla förändringar i vardagen kan uppnå en bättre balans både fysiskt och psykiskt.

Om han bara befann sig lite närmare vårt land skulle jag definitivt bjuda in honom att hålla en föreläsning hos oss. Och den föreläsningen skulle heta precis som hans podd: Feel better, live more.

Moa

Kul att vara chef?

Häromdagen medverkade jag i mitt livs första podd. Jag kan inte påstå att jag var nervös; det skulle ju handla om den fria bildningen som jag tycker mig ha någorlunda koll på och som ligger mig varmt om hjärtat. Ändå blev jag helt ställd inför den första frågan: Tycker du det är kul att vara chef? Jag kan ju inte påstå att jag går omkring och skrattar dagarna i ända för att jag är chef och ”får” fatta en massa beslut och hålla koll på ekonomi och strategier. Så nej, kul är inte ett adjektiv som jag spontant skulle förknippa med chefsrollen. Däremot tycker jag det är kul att jobba inom och för den fria bildningen.

Men något måste det ju ändå finnas som har gjort att jag – och mången annan – landat på en chefspost. För mig var det nog i första hand en vilja att pröva på något nytt. Inte för att jag var trött på att undervisa – tvärtom kan jag fortsättningsvis sakna det – men jag visste vad det var. Jag var nyfiken på att se vår verksamhet från en annan sida och få en helhetsbild av den.

Jag tycker också om att utmana mig själv, även om det för det mesta innebär att jag måste gå utanför min bekvämlighetszon. Men det är också då som det händer saker och ting, det är då som jag känner att jag växer. Och det ger en inre tillfredsställelse. Och den är mycket viktig för ens välbefinnande.

Till all lycka behöver man ju ändå inte bli chef för att kunna uppleva en inre tillfredsställelse. Att gå på kurs är däremot ett ganska bra sätt att få den där underbara känslan av ha lärt sig något nytt och kunna säga till sig själv: Yesss, jag klarade det!

Moa

Ibland kan det onekligen vara kul att vara chef. Här till exempel bygger vi – en grupp chefer från stadens olika sektorer – en välfungerande stad.

 

Moa Thors är styrelseordförande för Bildningsalliansen. Hon jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden.

Jobbig backe

Vi kämpar alla uppför en backe varje dag. På något sätt, på något plan finns det alltid en backe vi måste upp för. Vi kämpar frenetiskt vidare i hopp om att det blir bättre, att det blir en otrolig skjuts nerför. Bara vi först kommit över backkrönet.

Litet så ter sig min vardag just nu. Alla de som står mig närmast kämpar hårt för att komma upp för backen de stött på. Hälsan tryter, arbetslivet utmanar, relationerna ansträngs… en jobbig backe hur man än vänder på det. Det jobbigaste med min backe är att jag vill så gärna hjälpa alla komma upp för backarna men det finns inget jag kan göra. Lyssna, försöka förstå och svara mot de rop på hjälp jag hör är det enda jag kan göra. Det känns bara så otillräckligt.

Hjälplösheten jag upplever är stressande. Jag vill hjälpa och stöda alla, men samtidigt inser jag att det finns väldigt litet jag kan göra. Jag har alltid förespråkat personligt ansvar. Att vi var och en driver våra liv mot fram- och motgångar. Nu sitter jag och undrar om jag borde revidera min hårda inställning? När livet händer och man plötsligt blivit en passagerare på färden, utan ratt och bromsar så känner man sig lätt liten, obetydlig och värdelös. Man blir rädd för allt det som finns framför en innan man nått backkrönet.

Jag tror inte att min situation är unik eller på något sätt speciell. ”Alla har vi våra kors att bära” sägs det ofta. ”Livet är en prövning” eller som Nietzsche sade ”Livet är en plåga och sedan dör vi”. Det finns många olika bemyntade talesätt och ordspråk kring dessa ständigt återkommande uppförsbackar.

Vad jag lärt mig under åren är det som driver mig uppför en backe av motgångar är att koncentrera mig på det som är under min kontroll. Många gånger blir backen brantare och halare bara för att jag upplever att jag måste vara duktigare än vi är. Vad tänker och anser andra? Utomstående faktorer styr mina val, men de är alla något som ligger utanför min kontroll.

Jag piskar mig till att ”strunta i vad andra tycker” och fokusera mig på de saker jag kan kontrollera, det som jag aktivt kan påverka med mitt eget agerande. Låter så enkelt och logiskt men varför gnager då känslan av hur det ser ut eller vad andra anser i bakhuvudet hela tiden?

Hur ser Din tarmflora ut?

Det är inne med tarmen, det är helt klart. När Tara Junker talade om tarmflorans betydelse för hälsan var auditoriet på Arbis fyllt till bristningsgränsen, framför allt av unga människor. Och det är inte så konstigt. Det finns mycket forskning som pekar på att tarmfloran påverkar en stor del av det som händer i våra kroppar, både fysiskt och psykiskt.

Det här tyckte jag för ett drygt år sedan att lät spännande – intresserad av mat som jag alltid har varit. Samtidigt har jag lidit av pollen- och husdjursallergi sedan början av 90-talet och stoppat i mig en icke oansenlig mängd antihistaminer under årens lopp. Jag tyckte mig alltså inte ha något att förlora på att testa en förändrad kost för att se om det hade någon effekt. Och hast du mir gesehen – som det hette i mitt barndomshem – symptomen avtog sakta men säkert redan efter några veckor. Och på sommaren mer eller mindre sov jag i ett gråbobuskage utan att märka det!

För tillfället äter jag ganska fritt men följer med hur det känns när pollenhalterna börjar öka igen och är beredd att vid behov återgå till min mera strikta diet. Som alltid i livet gäller det att prioritera, och just nu känns det för mig bra att välja en förändrad kost i stället för medicin.

Moa

 

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

Min snarkofag

Jag har en snarkofag, jag har haft den i 4 år och den har ändrat mitt liv. Jag hoppas att alla andra som också behöver en sådan så fort som möjligt skaffar en. Snarkofag kallar jag den, men det är en CPAP-maskin jag har.

Den pumpar in luft i  mig via en ansiktsmask som jag spänner fast runt näsan min varje kväll innan jag börjar sova. Och oj så jag sover! Numera, annnat var det innan snarkofagen. Då sov varken jag eller min fru. Hon låg vaken och väntade på att jag skulle börja andas igen och jag trodde att jag sov fast jag egentligen inte gjorde det.

På morgnarna vaknade jag trött till väckarklockans gälla signal, på eftermiddagarna var jag dödtrött och slumrade till vid mitt arbetsbord. Jag trodde till en början att jag inte hade några problem med min sömn. Men min fru lyckades till slut övertala mig att genomgå ett test. Det visade sig att jag under testnattens värsta timme hade över 40 andningsstopp, de längsta nästan en minut långa. Det är ju nästan som att låta bli att andas. Då insåg också envisa jag att det var något fel med min nattsömn.

Jag hade trott att övervikt, dålig kondition och osunda levnadsvanor hörde ihop med sömnapné. Visserligen ökar dessa risken men vem som helst kan drabbas. 150000 personer lider av sömnapné i vårt land. De flesta är män i 50-års åldern men i princip kan vem som helst drabbas. Det handlar om att musklerna i svalget slappnar av då man sover och att luftvägarna då täpps till så att andningen försvåras. CPAP-maskinen, håller strupen fri så att andningen fungerar normalt utan uppehåll. Det här betyder att jag nu sover gott och vaknar pigg och utvilad, ofta  innan väckarklockan ens hunnit ringa. Och det bästa av allt är att även min fru börjat sova bättre då hon inte behöver vakta mig och mina andningslösa stunder.

Ta misstankar om sömnapné på allvar. Det är en allvarlig hälsorisk. Hjärtat arbetar på övertryck, hjärnan lider av syrebrist, man är trött och okonsentrerad och allt det här helt i onödan då det finns hjälp att få.

Allt sitter inte i ryggmärgen

Roligt att vara tillbaka i bloggosfären! Det är ett tag sen sist, närmare bestämt ett år. Vad har det då hänt under det här året? På det professionella planet kan jag väl säga att jag blivit mera du med mina arbetsuppgifter som för ett år sen ännu kändes ganska nya och som gjorde att bloggandet hamnade i bakgrunden. Nu känner jag en större säkerhet och är därmed också mera avslappnad, vilket förhoppningsvis avspeglar sig på mitt arbete.

På det privata planet har jag hunnit förverkliga åtminstone en grej som funnits på min att-göra-innan-jag-dör-lista, nämligen att semestra i en husbil. Under alla de år vi hade husvagn drömde jag om att ha en husbil i stället, framför allt för att slippa besväret med att passa in det tvåledade ekipaget på trånga parkerings- och campingplatser och att ideligen skruva ner fötterna under vagnen.

Men senaste sommar gjorde jag alltså slag i saken och hyrde mig en husbil på ett par veckor. Det enda som gjorde mig lite fundersam var det där med manuell växel efter knappa tio år med automat. Men som jag inte är den som tar ut bekymmer i förväg, intalade jag mig att det säkert skulle vara som med cykling – har man en gång lärt sig det så sitter det i ryggmärgen. Men så var det inte alls! Trots att jag andades lugnt och upprepade för mig själv min bilskollärares instruktioner från anno dazumal, kom jag inte ens ut från bilfirmans parkeringsplats. Kängurubensin brukar det visst kallas, när bilen tar ett skutt med ett okontrollerat motorvrål och sen abrupt stannar. Gissa hur jag kände mig! Om det inte varit för de 30 graderna som termometern visade skulle jag ha kallsvettats. Nu var det mera typ bastusvettning.

Så småningom kom jag mig alla fall ut från gården och körde lyckligen två kvarter fram till det första röda trafikljuset. Vad som hände där, kan du säkert räkna ut. Det hann slå om till grönt tre gånger innan jag lyckades ta mig vidare. Och bilkön bakom mig växte…

Efter ännu några missöden i ett småhusområde kom jag äntligen ut på Ring III och kunde slappna av. Att växla i farten var nämligen inget problem. Det var bara det där bedrövliga att komma igång… Nåja, jag ska inte tråka ut dig med mera ingående beskrivningar av fortsättningen. Jag kan bara konstatera att jag hann fundera både en och två gånger om jag borde skippa hela företaget och återlämna bilen.

Men jag är nu inte den som ger upp i första taget. Efter lite övning och ett gott tips av en bekant som råkade komma förbi när jag packade bilen, bar det av. Och i det skedet byttes min ångest till eufori – dels för att jag hade övervunnit de initiala svårigheterna, dels för att jag kände mig som en kung på vägen. Trots att husbilen var den minsta i serien kändes det som att sitta i en buss högt över alla andra puttefnask till bilar. Landskap som jag kört genom otaliga gånger tidigare såg helt annorlunda ut. Och när jag kom fram till mitt övernattningsställe var det bara att släcka motorn och hoppa i säng.

Moa

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

 

Lagom är bäst

I gårdagens nyheter, det var YLE:s regionala nyheter som jag tycker väldigt mycket om, hade man två inslag som handlade om ungdomar och skärmtid. Det första inslaget jag såg handlade om en sjätte klassist i östra Finland som besökte ögonläkaren. Inslaget började med en lite karrikerande släng; förr i värden fick man löständer till konfirmationsgåva, nuförtiden får man glasögon.

Skärmarna är dåliga för våra ögon, och telefonens den sämsta då man ofta har den alltför nära. Ögonläkaren sade att läsavståndet borde vara minst 33 cm. Killen som var hos läkaren hade prima syn trots ca. 2 timmar skärmtid per dag. Det sades bero på att han var mycket ute och idrottade och hade rätt läsavstånd.

Men det här är redan ett problem och det har i undersökningar framkommit att år 2050 skulle hälften av jordens befolkning vara närsynta. Det här alltså i gårdagens nyheter från östra Finland.

Men följande nyheter kom från sydvästra Finland. I St. Karins dansinstitut har man lyckats med det omöjliga. Man har fått gossar att intressera sig för dans. Och hur har det gått till?    -Jo, man har lånat koreografin från  datorspelet Fortnite. Det spelas av över 125 miljoner mäniskor. Många toppidrottare hör till denna skara vilket ibland synns i deras segergester som är tagna ur spelet. Inte undra på att gossarna var ivriga att visa sina rörelser på dansgolvet.

Slutsatsen blir väl då att YLE, med sina regionala nyheter, bjuder på intressant innehåll  som inte får rum i huvudnyhetssändningarna. Och att man bör kola skärmtiden, bade den egna och barnens.

Lust att läsa högt

Jag mötte henne i gymnasiet. Då satt hon i mitt modersmålsklassrum och tampades med sin dyslexi. Hon ville mycket, men svårigheterna med att få bokstäverna i rätt ordning präglade allt. Läsningen gav ingen glädje utan framstod mest som ett hårt jobb. I en av kurserna stod nordisk litteratur på schemat och jag delade ut en lista med olika nordiska författare och berättade kort om dem. En av författarna var Herrbjørg Wassmo. Några dagar senare stannar hon kvar efter lektionens slut.

”Jag valde Herrbjørg Wassmos bok Huset med den blinda glasverandan bara på basis av bilden på pärmen, men nu kan jag inte lägga den ifrån mig. Jag vet inte vad som hänt med mig, men boken är fantastisk! Jag tog till och med boken med på en fest i fredags. Jag bara måste ha den nära mig”, säger hon med lysande ögon och smeker boken, som vilar i famnen.

Vad som hände i mötet mellan läsaren och berättelsen vet jag inte exakt, men hon mötte i alla fall en text som talade till henne så starkt att den övervann motviljan mot läsning. Hon knäckte läslustens kod i det ögonblicket.

Det är antagligen den koden författaren Juha Itkonen, ordförande för det nationella Läskunnighetsforumet, är ute efter när han säger: ”Att kunna läsa är nödvändigt, men också en glädje”. Läskunnighetsforumet fick i uppdrag av undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen att ta fram riktlinjer som ska stärka läsningen i Finland. Den sjunker nämligen drastiskt. Och Itkonen konstaterar att när läsningen sjunker, sjunker också i förlängningen vår välfärd.

Också på hemmaplan får jag tampas med samma problem. Trots att mina barn har en mor som i grunden är modersmålslärare kommer inget gratis. Så jag handlar böcker, bokpratar och läser högt. Mest våndas jag över den 11-åriga sonen som visst ägnar sig åt Kalle Anka, kartor och faktaböcker (vid sidan av sitt spelande), men de skönlitterära böckerna har vilat en tid. Trots att jag troget ställer fram dem på hans bord.

En kväll blir jag desperat, greppar boken han har på hälft och börjar läsa högt där han avslutade sin läsning för snart ett år sedan. Han kom aldrig längre än två kapitel i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. Men plötsligt ligger han blickstilla och suger i sig berättelsen om pojken som flyr undan andra världskriget till landsbygden utanför London. ”Läs mera, läs mera”, bönar han när jag avslutar läsningen.

I hemlighet ler jag belåtet samtidigt som jag bannar min egen dumhet: hur kunde jag glömma att man också ska läsa högt för lite äldre, läskunniga barn? Kväll efter kväll sitter vi med boken. Vi stannar upp i berättelsen, funderar på hur personerna känner sig, hur det kommer att gå, hur långt det är till London och hur det är när bomber faller.

”Mamma. Det är så tryggt att somna efter att du suttit på min sängkant och läst för mig”, suckar han förnöjt.

Läskunnighet är alla barns rätt. Det är också alla barns rätt att få ta del av både mindre och större berättelser. Och det är alla vuxnas skyldighet att bjuda barnen på dessa berättelser.

 

Kväll efter kväll är det bara sonen, jag och berättelsen. Kvalitetstid i allra högsta grad.

 

 

När tar bekymren slut?

En vit sandstrand med vajande palmblad. Du ligger i solstolen, dricker en läskande dryck, kanske läser du en bok eller bara låter solen värma din kropp. Inte ett moln syns så långt ögat når. Allt är så himla gott. –Tänk om livet skulle vara så.

Då jag talar med mina vänner och bekanta, hör om deras vänners liv och läser om kändisars, låter det helt annorlunda. Det handlar mest om bekymmer.

Då barnen var små hade jag bråttom hela tiden. Arbetet skulle utföras så klart, men så skulle jag passa barnens dagistider, musikinstitutets lektioner, fotbolls- och teaterövningar mm. Jag fungerade som en taxichaufför på deltid kändes det som. Och frun gjorde samma sak. Det var henne man ibland träffade på byvägen när jag kom och hon for med ungarna.

Nu då barnen vuxit behöver jag inte göra det längre. Men det har kommit andra bekymmer. Klart att jag fortfarande tänker på hur barnen mår och hur de klarar sig. Men det har också kommit andra bekymmer. Oron för ens egna föräldrars välmående ökar för var dag som går. Då jag ringer dem och de inte svarar, vad har då hänt?

Och det är ju inte bara ens egna föräldrar, det är svärföräldrar, vänners föräldrar, släktingar osv.

Det tycks vara så att de personer som jag pratade blöjbyten med för 30 år sedan, nu vill tala om sina dementa föräldrar, om hjärnblödningar, förhöjda blodtryck, dosetter och annat som har med vardagen att göra. Ibland kan dessa diskussioner få rent av komiska drag. En fabulerande dementiker kan komma med de mest fantastiska historierna, som vida överträffar ens egen fantasi.

I lämpliga doser hänger jag med i samtalen om närståendes hälsa och ohälsa, men det finns en viss typ människor som inte tycks ha annat än bekymmer att tala om och alltid skall deras bekymmer vara större än ens egna. Jobbigt!

Det bekymmersfria livet är väl det man strävar efter med sitt dagliga slit. Men säg när kommer den dagen då man ligger på den vita sandstranden och har det skönt? Kanske bäst att inse att det är en orealistisk tanke och att livet fylls med bekymmer oberoende om man är rik eller fattig, man eller kvinna, ung eller gammal.

Det bekymmerslösa livet är en myt, endel är bara bättre på att dölja sina bekymmer än andra.