Hur jag hamnade på det spanska tåget

Snart kan jag shoppa kläder på spanska

Egentligen var det ett misstag som gjorde att jag började läsa spanska för en månad sedan. Jag ställde upp som försökskanin för att kansliet snabbt skulle få reda på om överföringen av kursdeltagare från det administrativa programmet till lärplattformen hade lyckats. Efter överföringen skulle mina uppgifter tas bort.

Men eftersom borttagningen av mig var av underordnad betydelse i jämförelse med att få in alla studerande på rätt kurs, blev jag kvar i rullorna till nästa dag. Och vips hade kursens lärare upptäckt mig på sin lista och hälsade mig hjärtligt välkommen till webbkursen i spanska. Visserligen nog med en försiktig förfrågan om jag läst spanska tidigare, det här var trots allt spanska andra året.

Först skrattade jag bara åt det hela, men innan jag hunnit skicka iväg mitt avböjande svar till läraren, började jag fundera på saken. Varför inte egentligen? Jag hade de facto läst lite spanska på egen hand, men det var ju hundra år sedan. Eller åtminstone trettio. Hm…

Jag kollade läroboken för att se hur långt de hade kommit under fjolåret och om jag överhuvudtaget kom ihåg någonting från mina tidigare studier. Till min glädje märkte jag att jag förstod det mesta – jag har naturligtvis stor hjälp av min bakgrund som fransklärare – och beslutade mig för att inte avboka min plats. I stället införskaffade jag boken och började läsa in de första kapitlen. Jag tillämpade den teknik som jag brukade predika för mina kursdeltagare: hellre lite varje dag än mycket bara en gång i veckan. Jag sökte också fram spanska poddar som handlade om ämnen jag är intresserad av, näring och hälsa, och lät dem skölja över mig. Naturligtvis förstår jag bara en bråkdel, men nu efter en månad ändå betydligt mer än innan. Det finns trots allt en massa internationella begrepp som gör att man kan inbilla sig att man hänger med åtminstone lite.

Det här stadiet i språkstudier är nog det mest motiverande då framstegen märks så tydligt. Och det känns helt fantastiskt! Inte för att jag behöver spanskan just nu, det var som sagt en tillfällighet att jag kom att hoppa på det spanska tåget. Nej, det handlar om att kunskap i sig har ett egenvärde; vi behöver inte alltid ta in kunskap för något specifikt ändamål utan helt enkelt bara för att det är roligt att lära sig något nytt och på det sättet utvecklas. Som en bonus kommer vi troligtvis ändå att förr eller senare ha nytta av den kunskapen, på ett eller annat sätt.

Jag måste också säga att det där med webbkurs på ett bestämt klockslag en gång i veckan inte alls är så tokigt, i synnerhet inte som kursen slutar 21.15 och jag då inte mera behöver ta mig hem utan kan hoppa direkt i säng och fortsätta att böja spanska verb i sömnen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Dina styrkor

Våra styrkor enligt Chris Peterson och Martin Seligman

Terminen har kommit igång och huset sjuder igen av liv – både av euforiska kursdeltagare och av smått nervösa lärare. Varför då nervösa? För att det är nästan ett år sedan de undervisat i klass och sett sina studerande ”på riktigt”. Plus att det förstås alltid känns lite pirrigt när undervisningen kör igång på nytt efter den långa sommarpausen. Det lustiga är att det där pirret inte tycks försvinna fastän man undervisat i många år. Det kommer jag ihåg från tiden då jag jobbade som lärare och det är samma sak jag hör i lärarrummet nu.

Men det är antagligen bara det där lilla stresspåslaget som ska till för att man ska skärpa sig till det yttersta, det där som gör att man kan ta fram sina verkliga styrkor, något som Åse Fagerlund talade om i sin workshop med våra timlärare förra veckan: Styrkebaserad utveckling och välbefinnande. Och vad betyder det? Jo, det betyder att fokusera på sina styrkor, goda sidor och positiva känslor. Därmed inte sagt att man ska sopa det svåra under mattan. Men genom att bli mera medveten om våra styrkor blir det lättare att plocka fram dem och använda dem också när vi stöter på det svåra och oangenäma.

Det är ändå inte alltid så lätt att se sina egna styrkor och goda sidor. Därför kan vi hjälpa varandra att bli medvetna om dem genom att se dem och bekräfta dem hos andra. Alltså helt konkret säga åt en annan vad hen visar prov på i en given situation eller överhuvudtaget i vardagen.

Ett annat förslag som Åse kom med var att själv jobba med någon specifik styrka genom att kombinera den med något som man gör dagligen eller åtminstone med en viss regelbundenhet, till exempel: Varje gång jag kommer in i klassen ska jag… När jag möter en kollega ska jag…

Det är onekligen ett mycket bra sätt att stadfästa en ny vana, att foga den till en annan. Jag hörde för ett par år sedan en intervju där en man sade sig göra två armhävningar varje gång han gick på toaletten. Det lät så knäppt att jag beslutade mig för att testa det själv. Och tro det eller ej, sedan dess har också jag gjort det. Ibland är det lite trångt på allmänna toaletter men då gör jag i stället fyra armhävningar efter följande besök på ett rymligare ställe. Vanans makt är förbluffande stor!

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Lokalvård

Det är länge sedan jag jobbat i juli, i allmänhet har jag kunnat hålla ledigt hela månaden. Men i år var det min tur att vikariera för min boss den här sista veckan. Jag kunde förstås ha valt att arbeta på distans eftersom ingen annan är på jobb, men jag var rädd att det skulle kännas svårare att ställa in hjärnan på rätt frekvens om jag stannade hemma. Alltså sätter jag mig på tåget tillsammans med några få andra kråkor och väcker den slumrande jobbdatorn.

Även om huset är tyst och tomt fylls jag av värme och förväntan när jag stiger in på Arbis. Jag hör redan för mitt inre sorlet av glada röster från ivriga kursdeltagare. På den långa garderobsdisken i entréhallen står husets alla små krukväxter prydligt uppradade för att inte torka bort på diverse fönsterbräden runtom i huset. Jag vet att en av våra lokalvårdare kommer och vattnar dem också under sin semester. Det är ingenting hon har blivit uppmanad att göra, hon bara vill göra det för att de ska hålla sig över sommaren. För att hon bryr sig om Arbis.

Den omsorgen om huset syns också när jag fortsätter upp till mitt arbetsrum – golven glänser nybonade i solljuset och jag får lust att ta av mig skorna för att inte förstöra den fina ytan. Jag är tacksam att vi har kunnat behålla våra egna lokalvårdare. De har en helt annan inställning till byggnaden än vad städare från de stora rengöringsföretagen har. Jag använder med avsikt olika begrepp för det är just här skillnaden ligger: Våra vårdar verkligen våra lokaler, medan de som har en annan arbetsgivare kommer och utför de arbetsmoment som står i deras arbetsbeskrivning utan något större intresse för helheten.

Jag är förvissad om att slutresultatet för såväl lokalvårdarnas motivation och välbefinnande som för byggnaden är mycket bättre om de är en del av arbetsgemenskapen. De är med på samma villkor som alla andra, sitter med i olika arbetsgrupper och bidrar till att utveckla verksamheten. Mångfald är positivt, det gör att vi ständigt utmanas att tänka till.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Trampandets olidliga lätthet

När våren kom i Helsingfors under 80-talet hade jag svårt att sitta stilla i min tvårummare i stadens absoluta centrum. Då tog jag cykeln och styrde kosan ner till salutorget och fortsatte sedan längs strandlinjen i det oändliga. Ibland satte jag mig på någon klippa och tittade på havet. Men mest trampade jag bara på. Det var som om mina ben måste få ut allt ackumulerat pirr efter den långa vintern i tunga kängor.

Sen blev jag med hund och behovet av att komma ut på cykel avtog. Men så småningom har behovet vuxit till sig igen. Det måste ha något med farten att göra och att på kort tid komma bort från hemknutarna och se nya landskap. Därför är det väl inte så konstigt att jag skaffat mig en elcykel – med samma trampinsats kommer jag ännu snabbare fram.

Inspirerad av lördagens artikel om återinvigningen av Söderlångvik gård har jag beslutat att ta mig en cykeltur till Kimitoön på semestern. Någon vacker dag i juli får Kaxen sålunda hoppa upp i sin korg på pakethållaren och så susar vi iväg. Så får också han njuta av fartens tjusning och se nya landskap. Eller snarare snusa på dem.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Vanedjur

Egentligen får hundar inte springa lösa på spånbanan. Men Kaxen gör det ändå. Inte för att han är olydig, tvärtom faktiskt. Jag njuter av att se honom springa fritt – till synes helt uppslukad av naturens underverk men ändå hela tiden med ett öga på mig. Om det kommer någon obekant emot kopplar jag honom naturligtvis. Men liksom hundar tenderar också människor att vara vanedjur – vi tar våra promenader på liknande tider och väljer beroende på dag speciella rutter och sålunda blir de vi stöter på i något skede bekanta.

Det här gäller ingalunda enbart på små orter – för några år sedan kom samma man emot mig varje morgon när jag gick från tåget till Arbis. Våra vägar korsades någonstans vid Musikhuset och så småningom började vi hälsa på varandra. Efter pandemins intåg har jag inte sett honom, numera är det stadens borgmästare som korsar Mannerheimvägen samtidigt som jag, i motsatt riktning dock.

Men tillbaka till skogen. Donna är en lagotto romagnolo, en sån där italiensk tryffelhund, du vet. Henne brukar vi stöta på med oregelbundna mellanrum sedan ett par år tillbaka. I början busade Kaxen och hon ordentligt men numera tar de det lugnt och intresserar sig mera för hussarna och mattarna.

Sålunda sprang Kaxen häromdagen med glada skutt fram till Donnas husse som omedelbart sade Hej Kaxen och satte sig på huk för att krafsa honom bakom öronen. Efter en god stund reste han på sig och vände sig mot mig: Aj jo, hej på dej också. Nå, det är sekundärt, skrattade jag och så konstaterade vi att man som hundägare nog kan namnen på alla hundar i kvarteret men mera sällan känner deras ägare. De degraderas till Adams matte eller Bellas husse.

Fast naturligtvis är det ingen degradering. Vem har sagt att hundar skulle vara lägre stående än människor? I en ekosocial värld har alla levande organismer på jorden samma värde – alla är beroende av alla.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Sportlovet som kom av sig

Det är säkert mången med mig som känner sig snuvad på sportlovet – det som hade alla förutsättningar att för en gångs skull verkligen bli ett sportlov i det finska ordets bemärkelse: skidlov. Jag hade till och med övervägt att uppdatera mina 90-talsskidor till version 2021.2. Men så blev det nu inte – vädrets makter ville annat.

Visst harmade det, men det fanns ju faktiskt inte så mycket att göra åt saken. Alltså gällde det bara att göra det bästa av situationen, något som vi väl alla blivit vana vid under de senaste året. Nu var dock orsaken en annan, mera normal.

Så vad gjorde jag då? Jo, jag skämde bort mig med indisk huvudmassage och zonterapi – ah, det gjorde gott! Och ömsom läste, ömsom lyssnade på böcker: Michelle Obama och Joe Biden varvat med någon svensk deckare och Peter Sandströms tamdjur.

Den svenska deckaren som utspelade sig på ön Marstrand väckte både en längtan efter sommaren och en reslust till de vackra landskapen på Sveriges västkust. Förra sommaren kände jag inget större behov av att ta mig utanför landets gränser. Jag kände mig tillfreds med att bo i vårt eget vackra land och sade mig att jag redan fått resa och uppleva så många fina platser under mitt liv, att jag inte mera måste resa till varje pris. Men nu börjar det igen pirra i kroppen – jag vill ut! Kanske är det den stundande våren, kanske är det vaccinet som trots allt ger hopp om en annan tillvaro än det nuvarande normala. Och vad är väl bättre än att drömma om en ljusare framtid. I dessa märkliga tider behöver vi drömmar, de bär oss framåt.

Moa

Daggmask på menyn

Min första egna kokbok

Det är intressant det där med arv och miljö. Mitt matintresse har jag utan tvivel fått av min mor. Men min syster som växte upp i samma miljö med samma uppfostran – det är bara ett och ett halvt år som skiljer oss åt – ärvde inte detta intresse. Eller tog det inte till sig.

Min första egna kokbok fick jag i julklapp då jag var nio år: Stora dessertboken. Inte kanske så pedagogiskt kan jag tycka i dag. Hälsosamma mellanmål skulle säkert ha varit fiffigare med tanke på mitt dåvarande vurmande för sötsaker. Pärmen till trots var den sprängfylld av socker och grädde. Det var onekligen min far som hade valt den, han delade min fäbless för det söta, medan min mor stod för det hälsosamma och exotiska med ett stort intresse för att experimentera och utmana normer.

Antagligen har jag berättat det förr, men det gjorde så pass stort intryck på mig att jag inte kan låta bli att i så fall upprepa det: En vacker dag bjöd vår mor oss på stekt daggmask. Vi kalasade på en hel daggmask på fyra personer, så speciellt mätta blev vi knappast. Men det var väl inte heller meningen. Meningen var att lära oss att man i andra kulturer äter annorlunda mat och att det mesta går att äta.

Fråga mig ändå inte hur masken smakade, det har jag inget minne av. Men jag kommer ihåg att den hade fått gotta sig i vetemjöl en god stund för att magen skulle fyllas med mjöl i stället för exkrementer. Och mitt minne påstår också att jag smakade på den, det hörde liksom till att man skulle smaka på allt som dukades fram. Och helst också äta upp det. Det var en tid som präglades av bilderna på de hungrande barnen i Biafra.

Länge levde jag i tron att vi var de enda barn som fick höra om Biafra vid matbordet. Först i vuxen ålder har jag fått erfara att så ingalunda var fallet. Det som då tedde sig skrämmande och hotfullt skapar nu en känsla av samhörighet: Nämen, har du också vuxit upp med Biafra som ständig gäst vid matbordet!  

Moa

Moa Thors är rektor vid Helsingfors arbis och bloggar på Lisvlärd om mat, hälsa, djur och lärande

Katten som åt lakrits

Jag avskyr regnrock men tur att jag åtminstone slipper stövlarna!

Jag träffade en gång en katt som var enorm. Och när jag säger enorm, menar jag det verkligen. Den var inte storväxt utan helt enkelt ordentligt fet. När jag frågade hur den hade lyckats bli så stor, erkände den att engelsk lakrits var dess stora passion. Engelsk lakrits – hur i fridens namn kommer någon på att ge en katt engelsk lakrits?!?

Nåja, det är förstås för att man vill unna sin bästa vän det som man själv uppskattar. Så gör jag förstås också, men då håller jag mig nog till det animaliska utbudet. Häromdagen när jag tillredde en av mina favoriträtter, kokt tunga av en gräsbetande kossa, torkade jag det kokta skinnet och bröt det i små bitar, vilket blev perfekt hundgodis. När Kaxen känner den doften gör han nästan vad som helst.

Men bara nästan. Inte ens torkat tungskinn får honom att acceptera påklädningen av regnrocken. Han springer inte undan som hans storebror Bruno gjorde. Nej, han förvandlas till en saltstod och kan till synes inte röra på sig. När han försöker ta ett steg viker sig bakbenen under honom och han faller ihop. Först när jag har stått i den öppna dörren en längre stund släpar han sig ut för att granska bedrövelsen.

Om det har regnat så mycket att det bildats en sjö framför trappan, är jag tvungen att brutalt ge honom en liten puff i baken för att få honom att ta skuttet över till den räddande – naturligtvis lika blöta – gräsmattan. Väl där ruskar han lite på sig och sen är allt normalt igen. Efter det traskar han gladeligen genom alla vattenpölar. Han är alltså inte en speciellt känslig hund, bara en remarkabel skådespelare. Och uthållig. Detta skådespel utspelar sig nämligen varje gång han hör prasslet av regnrocken.

Man kan förstås fråga sig om det är nödvändigt att en hund klär sig i regnrock. De flesta hundpälsar tål i själva verket ganska mycket regn. Men ibland är det bara så skönt att inte behöva inleda den stora torkprocessen när man kommer in. Dessutom luktar en våt hundpäls inte speciellt gott.

Det blev jag upplyst om i tidernas morgon då jag ännu jobbade som språklärare och undervisade i franska. Ett avsnitt i läroboken handlade om lukter av olika slag. Bland de mera illaluktande fanns lukten av våt hund uppräknad. Eftersom jag tror på betydelsen av att lära sig med alla sinnen, ”paketerade” jag en mängd lukter och dofter i små burkar och lät kursdeltagarna lukta på dem för att sedan på franska berätta vilken lukt de kände. Ingen tog miste på den lukt som spred sig från tofsen av blöta hundhår, det var definitivt chien mouillé.

Moa

Moa Thors är rektor vid Helsingfors arbis och älskar god mat, hundar, ren luft och fri bildning genom hela livet

Räknas bulle som godis?

Vad tänker du på när du hör ordet godis? Personligen ser jag än idag framför mig godisbutiken i en av Pippi Långstrumpfilmerna, inte minst Tommys och Annikas lystna blickar när det går upp för dem att de skulle få allt de önskade sig. Det förblev under min barndom sinnebilden av paradiset på jorden – tänk att få äta så mycket godis man ville! Som mången annan tyckte jag att en godisdag i veckan var alltför lite.

Som vuxen har jag naturligtvis kunnat tillfredsställa detta begär, men i de flesta fall har ändå någon förnuftsmässig spärr – mitt hälsomedvetna jag – gjort att jag hållit mig från att vräka i mig kilotals med godis på en gång. Frågan är förstås bara om det varit så fiffigt att strö ut godisintaget över veckans alla dagar. Eller att intala sig att det bara är karameller och lösgodis som räknas som godis. Choklad, kex och bulle är mera som dessert och det känns inte alls lika förkastligt.

Men socker är det likväl och det är det som ger den snabba belöningen men som också triggar sötsuget ännu mera. Förvisso inte för alla – en del nöjer sig med att ta en chokladpralin ur konfektasken medan andra inte kan sluta förrän asken är tom. Jag har under större delen av mitt liv befunnit mig någonstans mittemellan, dock med en dragning mot det senare alternativet.

Märkligt nog är det inte längre så. Idag kan jag njuta av doften av nybakade bullar utan att känna något större behov av att kasta mig över dem. Och förra julens chokladask står ännu oöppnad kvar i skafferiet. Det är faktiskt intressant hur smaklökarna vänjer sig; något som jag tidigare tyckte var förföriskt gott förefaller mig nu alltför sött. Skalan har förskjutits från Fazers blå till 90-procentig choko. Men det är inte något jag går omkring och längtar efter varje dag utan tar någon gång då och då. För säkerhets skull. För jag vet att just min kropp reagerar på ett mera regelbundet intag av socker vare sig det är i form av godis, pasta eller bröd. Den vill genast ha mer.

Moa, som alltid varit intresserad av mat i alla former – idag med inriktning på det hälsosamma

Moa Thors är rektor vid Helsingfors arbis

Nattjobb

Om det inte var för de fina höstfärgerna som lyser i gatlyktornas sken kunde det vara en augustikväll. Mörkret och värmen omfamnar mig när Kaxen tar mig ut på kvällspromenad. För bara ett par veckor sedan var det ännu ljust den här tiden, och den som röstar för evig sommartid känner sig antagligen dyster till sinnes nu när vi övergått till normaltid.

Men för mig känns det just som normaltid, min kropp säger att det här är rätt. Det måste hänga ihop med min biologiska inre klocka, eller min cirkadianska rytm som jag lärt mig att det heter (från latinets circa och dies, dvs. ungefär en dag). Nobelpriset i medicin 2017 gick faktiskt till en forskartrio för deras upptäckter av de mekanismer som styr den här cirkadianska rytmen – inte bara hos mig utan hos så gott som alla levande organismer.

För dig och mig betyder den här rytmen till exempel att en del av vårt immunsystem aktiveras med större intensitet under natten och kan då ostört jaga virus och döda bakterier. Också tillväxthormon som bland annat reparerar skadade celler jobbar nattskift. Jag tycker det är fascinerande att föreställa sig hur arbetet pågår för fullt inne i vår kropp medan vi bara ligger där helt omedvetna om vad som försiggår. Jag ser framför mig horder av små människovarelser som kommer anstormande – en del mejar ner ovälkomna bakterier med värja och svärd medan andra är utrustade med nål och tråd för att sy ihop skadade celler.

Sånt går jag alltså och tänker på i den ljumma oktoberkvällen medan Kaxen förnöjt avläser rapport från grannens två tikar vid dikesrenen. Var och en kopplar av på sitt sätt.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis med ett stort intresse att lära sig mera