Äntligen bröllop!

Bröllopstårtan väntar på att bli uppskuren

Mitt i korrekturläsningen av nästa läsårs kurskatalog befinner jag mig plötsligt i Bologna. Nåja, så plötsligt var det förstås inte – visst var det planerat. I själva verket skulle det här bröllopet ha gått av stapeln redan för två år sedan. Men vi vet alla vad som hände – ”något” kom emellan. 

Också i år höll det på att gå tokigt för en del av gästerna på grund av den italienska transportstrejken som också drabbar flygtrafiken. Men de sista och mest långväga gästerna från andra sidan Atlanten hann lämpligt fram till huvudrätten. Slutet gott, allting gott alltså. Brudparet fick varandra på riktigt. Eller tvärtom var det väl egentligen; officiellt gifte de sig redan för två år sen men nu alltså inför släkt och vänner på en hejdundrande fest i den heta norditalienska sommarnatten.

Som du kanske vet har jag läst spanska i år, men min tanke var att repetera min reseitalienska från 80-talet inför det här besöket. Nå, så blev det nu inte. Men glädjande nog är språken så nära besläktade att jag märker att jag dels förstår mycket mera än tidigare, dels att italienarna förstår mina spanskinfluerade trevande ord. Och bäst av allt, de övergår inte genast till engelska utan hjälper mig på traven. Känslan av att ha klarat av ett inköp på italienska gör mig upprymd. Tänk att man kan bli så glad av så lite!

Till hösten tänker jag ändå inte övergå till att läsa italienska. Nej, jag ska nog ännu fortsätta något år med spanskan och synar därför det kursutbudet speciellt noggrant under min korrekturläsning. Som det nu ser ut blir det med största sannolikhet något med konversation på lätt nivå, så att jag äntligen skulle börja få ut alla de ord som under det här året har samlat sig på hög inne i min hjärna. 

Moa Thors, inbiten språknörd och rektor vid Helsingfors arbis

Våren kom också i år

Visserligen är halva gården ännu täckt av isig snö, men det oaktat är det äntligen vår. Tussilagon bryter sig genom det grusimpregnerade gräset på vägrenen och fåglarna underhåller mig så fort jag sticker öronen utanför dörren. Ljudböckerna som förgyllt de mörka vintermorgnarna i mina öronsnäckor får nu ge vika för naturens förtrollande toner.

Till skillnad från tidigare år pågår terminen ännu nästan för fullt i och med att vi kom igång först i februari, något som i januari kändes trist men som nu känns väldigt trevligt. Det är alltid lite vemodigt när huset börjar tömmas på folk redan i början av april.

Men så alltså inte i år. Orsaken till det hela känns märkvärdigt avlägsen. Corona – vad är det? Jag vet naturligtvis att covid-19 ingalunda har försvunnit och jag vet också att det kan komma en ny våg. Rent rationellt vet jag det, men det är ingenting som upptar mitt sinne, även om det händer att vi vid lunchbordet kan växla några ord om det. Då är nog Ukraina ett större samtalsämne, även om vi också där kommit in i ett nytt tonläge efter de första veckornas ångestfyllda diskussioner. Sakta och osäkert håller vi på att återgå till något slags normaltillstånd för slutet på en vårtermin med allt vad det innebär av iver att planera nytt och frustration över att tiden och resurserna i något skede sätter stopp.

Fast lite får vi väl ännu vänta på det så kallade normala; den överhängande lärarstrejken är förstås något som ännu lite fördröjer det hela och ger en del merarbete. Men man får ta det som det kommer. Att strejka är ändå en grundlagsenlig rättighet i ett demokratiskt samhälle. Och det är definitivt i ett sådant samhälle jag vill leva.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Ukulele och solpaneler

Medan vi åt leverbiffar och rotfruktsspagetti avhandlade vi Ukraina, corona och ålderstigna släktingar. Vid kladdkakan på kakao, dadlar, mandelmjöl och chiafrön kom vi in på betydligt mera upplyftande teman. Min väninna berättade med bubblande iver hur hon utmanat sig själv och gått med i en folkmusikgrupp med sin ukulele. Trots att hon redan ett par år deltagit i en ukulelegrupp, befann hon sig till 100 % utanför sin bekvämlighetszon i den nya gruppen, enda ukulelespelaren som hon var. Men just det gav henne den där kicken som hon saknat hela vintern. ”Det gör så gott att gå utanför sin bekvämlighetszon”, konstaterade hon belåtet. ”Det är det som ger de där små kickarna i vardagen.”

Månne inte också Dagny, världens äldsta bloggare som avled häromdagen, gick utanför sin bekvämlighetszon då hon som 99-åring deltog i en datakurs och beslutade sig för att börja blogga. På sin ingångssida skriver hon: ”Jag är en tuff tant, som gillar det mesta. Det kan vara en opera men det duger också med vanliga samtal om både roliga och svåra saker.” Och tydligen lyckades hon med att slå an den rätta strängen, för jag ser att hennes sida haft mer än fem och en halv miljon besök under de tio år hon hann blogga.

Jag funderar när jag själv medvetet sökt mig utanför min bekvämlighetszon. I jobbet sker det naturligtvis titt som tätt, men av någon anledning ger det inte samma tillfredsställelse att klara av någon obekväm utmaning på jobbet, som när jag själv valt att göra ett hopp ut i det okända. Att börja läsa spanska var ett litet skutt, men definitivt inte ut i det okända. Det oaktat glädjer det mig oerhört då jag plötsligt inser att jag kan följa med handlingen i min spanska favoritserie utan att läsa texten. Naturligtvis förstår jag inte vartenda ord, men tillräckligt för att hänga med.

Det som också glädjer mig är de långa vårdagarna. Solen har äntligen smält snön från mina solpaneler så att de kan börja förse mig med lite el, varje dag några kilowatt till. Trögt var det ännu för en dryg vecka sen då det första lilla hörnet på en enda panel hade blivit snöfritt – då steg produktionen till svindlande 0,06 kWh! Inte speciellt mycket att hänga i julgranen alltså, på sin höjd en liten ledlampa. Men till all lycka behövs inte julbelysningen mera, nu har vi ju nästan kommit ända fram till påska.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Gnistrande snö och blå himmel

Eufori var kanske inte riktigt det jag kände när jag öppnade dörren för en knapp vecka sedan för att ta min morgonpromenad med Kaxen. Eller försökte öppna, rättare sagt. Förutom att det hade kommit rikligt med snö föregående kväll och natt, vilket knappast undgått någon som befann sig i landet vid den tidpunkten, hade vinden också lyckats packa snön framför min dörr i en bastant driva. Som jag ändå inte är av den klena sorten lyckades jag få upp dörren så pass mycket att både Kaxen och jag kom ut. Men när han tog några trevande steg och sjönk ner i snön så att nosen nätt och jämnt hölls över ytan, insåg jag att dagordningen måste ändras – först snöskottning, sedan promenad. Kaxen protesterade inte.

Om eufori inte var morgonens första känsla, infann den sig dock senare under dagen då jag äntligen kom ut på promenad under en blå himmel med strålande sol och gnistrande snö –vitt, vitt, vitt överallt. Inte ens någon hundlort störde landskapet. Vintern när den är som bäst.

Några dagar senare var denna upplevelse ett minne blott. Det slår mig att den här vintern har haft en del gemensamt med vår pandemi – ena dagen ser det ljust ut, andra dagen är det kört igen. Men nu är det inte mera pandemin som skapar oro, nu är det grannen i öst. Jo, jag känner en klump i magen, men samtidigt vill jag inte tillåta den att växa till sig. Jag vill inte låta den hindra mig från att känna eufori över vardagliga ting och händelser. Trots allt det onda finns det så mycket fint att glädja sig över. Inte förtränga det hotfulla, men inte heller låta det ta överhanden. Som Hilkka Olkinuora skriver i sin kolumn: ”Vi ska vara försiktiga, men inte rädda.”

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Nya traditioner

Nej hoh, hoh, nu har du nog blivit miljöskadad av ditt jobb! utbrister en bekant då jag berättar att jag ska åka på språkkurs över julen. Nja, snarare inspirerad av kursen jag går på, skulle jag väl själv säga. Och när en annan bekant undrar om jag har ”allt klart” inför julen, känner jag att mitt beslut är riktigt. Inga krav, ingen press på att göra varken det ena eller det andra som hör julen till. Inte för att det är någon annan än jag själv som i så fall ställer de kraven. Men det kan vara nog så ansträngande – ofta kräver vi mycket mera av oss själva än av andra.

Men missförstå mig inte, jag tycker faktiskt om julen. Därför tog jag fram granen redan till lilla jul för att hinna njuta av den hela december. Och ja, du hörde rätt: Jag tog fram den. Det betyder alltså att det inte är en levande gran, något som jag fram till i fjol aldrig skulle ha kunnat tänka mig. Men ibland känns tiden mogen för att frångå gamla traditioner.

Varje morgon när jag försöker lista ut vem som gömmer sig bakom tomtemasken i dagens tidning, funderar jag på samma frågor som tomtegummorna och -gubbarna besvarar. Ännu har jag inte kommit på någon sådan jultradition som jag tycker att är så viktig att jag absolut måste hålla fast vid den. I min ungdom och mitt tidiga vuxenliv skulle jag utan tvekan ha svarat juldagen. Den var helgad åt läsning av en god julklappsbok, och helst ville jag strutta omkring i pyjamas hela dagen.

Men det funkade förstås inte mera när jag ”blev med hund”. Och idag skulle jag inte ens kunna tänka mig att tillbringa en hel dag degande i soffan. Men det där med att försjunka i en god bok på juldagen hänger onekligen kvar, även om omgivningen numera kan variera. I år kommer det att ske på väg till min språkkurs. Och vem vet, kanske det blir min nya jultradition?

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis och en inbiten språknörd

Förlåt att jag stör,

… du har säkert massor att göra, är en vanlig inledningsfras jag får höra när någon tittar in på mitt arbetsrum eller ringer upp. Folk är artiga. Samtidigt styr det fokuset i just den riktningen att jag har sååå mycket att göra och jag måste vinnlägga mig om att inte falla in i det tänket. För det påverkar genast mitt varande och upplevelsen av uppgifternas omfattning. I stället försöker jag uppfatta frågan som fransmannens Ça va ? som inte är tänkt för några längre utläggningar om ens bekymmer eller arbetsbörda utan bara just en artighetsfras. Och så fokuserar jag på den andras egentliga ärende.

Det oaktat finns det naturligtvis dagar då arbetsuppgifterna hopar sig. Hur vi tacklar dem är individuellt men ganska många av oss har säkert sina att göra-listor och sina röda flaggor i e-posten. Risken är att antalet röda flaggor växer lavinartat under de här dagarna och efter det ser man inte mera skogen för bara träd. Eller hm… det var kanske inte det korrekta uttrycket. Tvärtom blir det ju en skog av alla flaggor och då urskiljer man inte mera de enskilda träden. Men det goda är att världen sällan går under för den skull. Åtminstone har den inte ännu gjort det fastän jag hittat röda flaggor från förra våren som jag inte har åtgärdat. Av någon märklig anledning har frågorna löst sig ändå.

Numera försöker jag städa undan mina röda flaggor ganska drastiskt: Om de är äldre än en månad deletar jag dem utan att ägna dem någon större uppmärksamhet. Kanske försvann något viktigt, kanske inte. Men det som garanterat händer i det ögonblick då antalet röda flaggor blir överskådligt, är en stor befrielse, en känsla av att arbetet är greppbart. Och det ger energi i vardagen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Hur jag hamnade på det spanska tåget

Snart kan jag shoppa kläder på spanska

Egentligen var det ett misstag som gjorde att jag började läsa spanska för en månad sedan. Jag ställde upp som försökskanin för att kansliet snabbt skulle få reda på om överföringen av kursdeltagare från det administrativa programmet till lärplattformen hade lyckats. Efter överföringen skulle mina uppgifter tas bort.

Men eftersom borttagningen av mig var av underordnad betydelse i jämförelse med att få in alla studerande på rätt kurs, blev jag kvar i rullorna till nästa dag. Och vips hade kursens lärare upptäckt mig på sin lista och hälsade mig hjärtligt välkommen till webbkursen i spanska. Visserligen nog med en försiktig förfrågan om jag läst spanska tidigare, det här var trots allt spanska andra året.

Först skrattade jag bara åt det hela, men innan jag hunnit skicka iväg mitt avböjande svar till läraren, började jag fundera på saken. Varför inte egentligen? Jag hade de facto läst lite spanska på egen hand, men det var ju hundra år sedan. Eller åtminstone trettio. Hm…

Jag kollade läroboken för att se hur långt de hade kommit under fjolåret och om jag överhuvudtaget kom ihåg någonting från mina tidigare studier. Till min glädje märkte jag att jag förstod det mesta – jag har naturligtvis stor hjälp av min bakgrund som fransklärare – och beslutade mig för att inte avboka min plats. I stället införskaffade jag boken och började läsa in de första kapitlen. Jag tillämpade den teknik som jag brukade predika för mina kursdeltagare: hellre lite varje dag än mycket bara en gång i veckan. Jag sökte också fram spanska poddar som handlade om ämnen jag är intresserad av, näring och hälsa, och lät dem skölja över mig. Naturligtvis förstår jag bara en bråkdel, men nu efter en månad ändå betydligt mer än innan. Det finns trots allt en massa internationella begrepp som gör att man kan inbilla sig att man hänger med åtminstone lite.

Det här stadiet i språkstudier är nog det mest motiverande då framstegen märks så tydligt. Och det känns helt fantastiskt! Inte för att jag behöver spanskan just nu, det var som sagt en tillfällighet att jag kom att hoppa på det spanska tåget. Nej, det handlar om att kunskap i sig har ett egenvärde; vi behöver inte alltid ta in kunskap för något specifikt ändamål utan helt enkelt bara för att det är roligt att lära sig något nytt och på det sättet utvecklas. Som en bonus kommer vi troligtvis ändå att förr eller senare ha nytta av den kunskapen, på ett eller annat sätt.

Jag måste också säga att det där med webbkurs på ett bestämt klockslag en gång i veckan inte alls är så tokigt, i synnerhet inte som kursen slutar 21.15 och jag då inte mera behöver ta mig hem utan kan hoppa direkt i säng och fortsätta att böja spanska verb i sömnen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Dina styrkor

Våra styrkor enligt Chris Peterson och Martin Seligman

Terminen har kommit igång och huset sjuder igen av liv – både av euforiska kursdeltagare och av smått nervösa lärare. Varför då nervösa? För att det är nästan ett år sedan de undervisat i klass och sett sina studerande ”på riktigt”. Plus att det förstås alltid känns lite pirrigt när undervisningen kör igång på nytt efter den långa sommarpausen. Det lustiga är att det där pirret inte tycks försvinna fastän man undervisat i många år. Det kommer jag ihåg från tiden då jag jobbade som lärare och det är samma sak jag hör i lärarrummet nu.

Men det är antagligen bara det där lilla stresspåslaget som ska till för att man ska skärpa sig till det yttersta, det där som gör att man kan ta fram sina verkliga styrkor, något som Åse Fagerlund talade om i sin workshop med våra timlärare förra veckan: Styrkebaserad utveckling och välbefinnande. Och vad betyder det? Jo, det betyder att fokusera på sina styrkor, goda sidor och positiva känslor. Därmed inte sagt att man ska sopa det svåra under mattan. Men genom att bli mera medveten om våra styrkor blir det lättare att plocka fram dem och använda dem också när vi stöter på det svåra och oangenäma.

Det är ändå inte alltid så lätt att se sina egna styrkor och goda sidor. Därför kan vi hjälpa varandra att bli medvetna om dem genom att se dem och bekräfta dem hos andra. Alltså helt konkret säga åt en annan vad hen visar prov på i en given situation eller överhuvudtaget i vardagen.

Ett annat förslag som Åse kom med var att själv jobba med någon specifik styrka genom att kombinera den med något som man gör dagligen eller åtminstone med en viss regelbundenhet, till exempel: Varje gång jag kommer in i klassen ska jag… När jag möter en kollega ska jag…

Det är onekligen ett mycket bra sätt att stadfästa en ny vana, att foga den till en annan. Jag hörde för ett par år sedan en intervju där en man sade sig göra två armhävningar varje gång han gick på toaletten. Det lät så knäppt att jag beslutade mig för att testa det själv. Och tro det eller ej, sedan dess har också jag gjort det. Ibland är det lite trångt på allmänna toaletter men då gör jag i stället fyra armhävningar efter följande besök på ett rymligare ställe. Vanans makt är förbluffande stor!

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Lokalvård

Det är länge sedan jag jobbat i juli, i allmänhet har jag kunnat hålla ledigt hela månaden. Men i år var det min tur att vikariera för min boss den här sista veckan. Jag kunde förstås ha valt att arbeta på distans eftersom ingen annan är på jobb, men jag var rädd att det skulle kännas svårare att ställa in hjärnan på rätt frekvens om jag stannade hemma. Alltså sätter jag mig på tåget tillsammans med några få andra kråkor och väcker den slumrande jobbdatorn.

Även om huset är tyst och tomt fylls jag av värme och förväntan när jag stiger in på Arbis. Jag hör redan för mitt inre sorlet av glada röster från ivriga kursdeltagare. På den långa garderobsdisken i entréhallen står husets alla små krukväxter prydligt uppradade för att inte torka bort på diverse fönsterbräden runtom i huset. Jag vet att en av våra lokalvårdare kommer och vattnar dem också under sin semester. Det är ingenting hon har blivit uppmanad att göra, hon bara vill göra det för att de ska hålla sig över sommaren. För att hon bryr sig om Arbis.

Den omsorgen om huset syns också när jag fortsätter upp till mitt arbetsrum – golven glänser nybonade i solljuset och jag får lust att ta av mig skorna för att inte förstöra den fina ytan. Jag är tacksam att vi har kunnat behålla våra egna lokalvårdare. De har en helt annan inställning till byggnaden än vad städare från de stora rengöringsföretagen har. Jag använder med avsikt olika begrepp för det är just här skillnaden ligger: Våra vårdar verkligen våra lokaler, medan de som har en annan arbetsgivare kommer och utför de arbetsmoment som står i deras arbetsbeskrivning utan något större intresse för helheten.

Jag är förvissad om att slutresultatet för såväl lokalvårdarnas motivation och välbefinnande som för byggnaden är mycket bättre om de är en del av arbetsgemenskapen. De är med på samma villkor som alla andra, sitter med i olika arbetsgrupper och bidrar till att utveckla verksamheten. Mångfald är positivt, det gör att vi ständigt utmanas att tänka till.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Trampandets olidliga lätthet

När våren kom i Helsingfors under 80-talet hade jag svårt att sitta stilla i min tvårummare i stadens absoluta centrum. Då tog jag cykeln och styrde kosan ner till salutorget och fortsatte sedan längs strandlinjen i det oändliga. Ibland satte jag mig på någon klippa och tittade på havet. Men mest trampade jag bara på. Det var som om mina ben måste få ut allt ackumulerat pirr efter den långa vintern i tunga kängor.

Sen blev jag med hund och behovet av att komma ut på cykel avtog. Men så småningom har behovet vuxit till sig igen. Det måste ha något med farten att göra och att på kort tid komma bort från hemknutarna och se nya landskap. Därför är det väl inte så konstigt att jag skaffat mig en elcykel – med samma trampinsats kommer jag ännu snabbare fram.

Inspirerad av lördagens artikel om återinvigningen av Söderlångvik gård har jag beslutat att ta mig en cykeltur till Kimitoön på semestern. Någon vacker dag i juli får Kaxen sålunda hoppa upp i sin korg på pakethållaren och så susar vi iväg. Så får också han njuta av fartens tjusning och se nya landskap. Eller snarare snusa på dem.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis