Skärmen skymmer sikten

På ett möte frågade en kollega oss alla i teamet vad vi behöver för att klara av kommande veckor och månader. Det fanns en lista med ord att välja bland. Mitt svar var hopp: hopp om att vi snart ska få umgås normalt igen med familj och vänner, hopp om att vi snart ska få träffa kolleger och samarbetspartner på riktigt och hopp om att få finnas till för och se varje studerande i ett riktigt klassrum.

Vi talar om allt nytt vi lärt oss under den här tiden på distans. Och visst har vi fått vara innovativa och också hittat nya sätt att ses, hålla möten och undervisa. Vi har inte ställt in, utan ställt om. Men vi kommer inte ifrån det faktum att vi har en skärm mellan oss, en skärm som i värsta fall gapar tom och enbart visar två initialer eller ett anonymt G för gäst.

Att en del studerande väljer att inte ha kameran på kan ha flera olika förklaringar och som jag ser det är huvudsaken att de verkligen kommer till lektionen. Men som lärare går ju undervisning ut på en dialog, ett utbyte och för mig känns det jobbigt att inte kunna se dem jag talar med. Jag känner en osäkerhet som jag inte känt på länge och blir påmind om hur mycket den direkta responsen i form av ögonkontakt och kroppsspråk verkligen betytt för helheten och planeringen. Jag har kunnat läsa av och anpassa innehållet och vid behov byta spår när jag märkt att något t.ex. är för svårt eller när vi alla behövt en paus.

Det är svårare att läsa av genom skärmen, speciellt en tom skärm. Men bortom dålig sikt anar jag ändå en misströstan och uppgivenhet som jag inte kan komma åt. Och jag känner mig handfallen. Ändå måste jag tro och hoppas att det här är övergående, att vi får komma tillbaka till en vardag av mänskliga möten. Jag hoppas då att jag minns den här stunden och vårdar varje ögonblick av fysisk närvaro.

En kollega sa häromdagen att vi nu om någonsin behöver mer humor. Och det är sant. Det gör gott att skratta tillsammans och det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet. Just nu behöver vi alla livlinor vi kan få för att hålla ut och inte förlora hoppet.

Annette Jansson, planeringsansvarig lärare i nordiska språk vid Helsingfors arbis

Varken sportlov eller semester

Pippi Långstrump var så bekymrad över att hon inte hade något jullov. Eftersom hon inte gick i skolan fick hon inget lov och det var helt enkelt orättvist. När man är rektor har man inte heller något sportlov, men semesterdagar kan man ta ut när ingen är på plats i klassrum och korridorer. Idag är det tredje dagen av sportlovet/semestern och jag kan konstatera att det blev varken eller. För det första har all den vackra vita snön töat bort i raketfart. Den som var så välkommen efter flera tramsigt snöfattiga vintrar. Men så plötsligt var det för sent att njuta av det klara soliga vädret och de gnistrande vita fälten. Precis lagom till sportlovet! Så alla skolbarn som hade sett farm emot att tumla omkring i snön, skida och skrinna och njuta av det fina vädret fick tji. 

Här på Åland sammanföll det här med att smittspridningen plötsligt tog fart med besked. I fredags hade man hela 27 positiva test att skriva pressmeddelande om. Ofattbart! Var kom de ifrån? Redan på lördagen kom det mera smittfall och nya direktiv. Skolor och daghem drabbades liksom stadsstyrelsen och flera skolor och flera daghem. Över 650 personer sitter nu i karantän runt om på fasta Åland och gymnasiet, högskolan och fria bildningen är ålagda att gå över till distansundervisning efter sportlovet fram till och med den 11 mars.

På Medis har vi diskuterat riskerna för att det ska bli distansundervisning ända sedan hösten, men lika fullt reagerar man med överraskning när det väl händer. Det är inte så enkelt att styra om ett helt medborgarinstitut till distansundervisning. När det gäller språkkurser är steget inte så långt. Bara alla har dator och internet så kommer man nog ganska snabbt i gång på Zoom. Men hur gör man med vävning eller keramik? Har någon anmält sig till en kurs där man lär sig dreja vill man knappast sitta hemma vid köksbordet och kavla lera bara för att det också kan ge en keramikprodukt. Och drejskivorna finns alla i lokalen där kursen inte får bedrivas. Likadant är det med vävning. Vävstolarna står där de står och det är där man måste befinna sig för att det ska bli några mattor eller plädar eller vad det nu är som man håller på med. 

Medis konstlärare Lin Simons har hållit en och annan onlinekurs tidigare, långt innan någon visste vad en Coronapandemi kan innebära. Nu är hon i full färd med att ordna alla sina kurser på distans.  Kursdeltagarna får skaffa sig penslar och färger och sitta hemma medan Lin ger instruktioner via nätet och sen kan deltagarna fotografera sina alster och visa upp dem digitalt för att alla ska kunna diskutera på samma sätt som de gör i klassrummet på Medis. Det går att få att fungera!

Min egen kurs, Polkan går, som handlar om folkmusikspel på fiol försökte tappert med Zoomspel i våras, men visst var det lite ”torrsim” över det. För att kunna musicera tillsammans i realtid krävs nätverksförbindelser som är något i hästväg. Med vanligt bredband blir det en fördröjning som beror på att först ska ljudet färdas från mig till eleverna och när de då spelar med transporteras ljudet tillbaka till mig och jag får höra deras spel en liten stund senare. Det är omöjligt att spela ”tillsammans” om det upplevs som om de andra är några sekunder efter. Vi gjorde så att deltagarna stängde sina mikrofoner så det enda de kunde höra var mitt spel och så spelade de duett med mig. Jag hörde alltså inte någon annan än mig själv. Men jag såg i alla fall att alla de andra drog på sina stråkar. Alltid något.

Vi får förstås göra som för ett år sedan. Alla kurser som inte går att sköta via nätet får ställas in, kursavgifter betalas tillbaka. Det är viktigt att behålla perspektivet: det är en halv vårtermin som går åt skogen. Inte mer. Eller kanske mindre än så om vi har tur. Och sen, nästa termin, DÅ ska det väl bli som vanligt igen…?

Siv Ekström
Rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Feierabend

Nu är det dags att ta feierabend och varva ner
Foto Fredrika Biström

Ett av mina favoritord på tyska är Feierabend. Också i listor med de bästa tyska orden brukar ordet nästan alltid finnas med.  Det består av två delar ”Feier” (fest) och ”Abend” (kväll). Något firande är det ändå inte fråga om – ordet översätts bäst som ”slutet på arbetsdagen”. Det används dagligen bland kolleger som en avskedsfras och önskan om en trevlig kväll då man avslutat jobbet och går hem för dagen.

Ordet säger kanske också något om den tyska arbetskulturen. Även om tyskarna anses vara hårt arbetande, flitiga och pliktmedvetna  återspeglar det inte hela bilden. Visst finns det ju också de som gärna tar sig en Feierabendbierchen (en liten öl efter arbetsdagens slut)  då och då.

I dag känns det bättre än på länge att få önska Schönen Feierabend. Arbis hösttermin har tagit slut. En termin som också hos oss har präglats av osäkerhet och krävt nya lösningar och flexibilitet. På slutrakan, under den sista terminsveckan var vi dessutom tvungna att övergå till distansundervisning. Trots att jag är minst sagt jävig här så vågar jag påstå att vi alla klarat oss med äran i behåll. Såväl kursdeltagare, lärare som övrig personal. Hela hösten har jag mer än någonsin tidigare känt hur viktigt det är att  ställen som Arbis finns. I ett läge där mycket har satts på undantag och vi alla har varit tvungna att begränsa våra liv har Arbis ändå klarat sig bra. Farhågorna om att folk inte skulle komma på kurs besannades inte. Det har tvärtom tydligt visat sig att Arbis behövs. 

Men nu alltså: Schönen Feierabend! Vi ses i januari.

Anna Långstedt–Jungar, planeringsansvarig språklärare vid Helsingfors arbis

Arbis korridorer har tömts i väntan på den nya terminen
Foto Fredrika Biström

Den svåra konsten att kommunicera

Foto: Fiona Österman

Sedan pandemin blev ett faktum har vi vant oss vid att tillbringa en hel del tid vid en skärm med svarta rutor i samspelet med andra människor. Vi har redan i många års tid skrivit snabba, spontana meddelanden på olika sociala medier till varandra.  På Instagram och Facebook publicerar vi flitigt bilder ur våra liv.

Då vi befinner oss bakom den svarta rutan, kan vi tycka att det är rätt skönt att sitta i nattkläder med otvättat hår, gå och koka en kopp te vid behov och ändå vara med. På de bildorienterade sociala medierna åter, väljer vi de bilder som visar oss så som vi själva helst vill bli sedda.

I det fysiska mötet med andra och i videosamtal där vi har bilden på använder vi vår röst, våra ord och vårt kroppsspråk. Därmed förmedlar vi också mer av vår egen osäkerhet, entusiasm eller irritation. Vårt kroppsspråk avslöjar omedvetna aspekter av oss vare sig vi vill det eller inte.

Vilka kanaler vi än kommunicerar genom, står vi med jämna mellanrum inför konflikter och missförstånd med andra.  Förklaringen ligger ofta i hur vi har det med oss själva. Det samma gäller även då vi väljer att ha kameran avstängd under ett videomöte eller då vi väljer vilka bilder vi publicerar på oss själva. Vårt krav på effektivitet i vardagen, tillsammans med de oändliga impulserna från internet, gör oss rastlösa och ofokuserade.

Som tur kan vi alltid påminna oss själva om att våga lyssna inåt med respektfull och medveten närvaro i nuet. Ju oftare vi minns och vågar det, desto mer frigör vi energi för mer uppbyggande åtaganden än att lösa konflikter som uppstått på grund av att vi bara rusat fram i vardagen. Därtill vågar vi förmodligen också oftare visa upp vårt otvättade hår och vår egen osäkerhet. Två aspekter på vår ofullkomlighet som likväl gör oss fullkomliga som de vi är i samspelet med oss själva och andra.

Terminsstart

Runt mitten av september är det bråda dagar på Medis i Mariehamn – och säkert också på alla andra arbetar- och medborgarinstitut. Vi startar vår undervisning senare än skolorna för att vi måste se till att kurserna får deltagare först: kurskatalogen kommer ut, vi ska ta emot anmälningar och sedan se vilka kurser som kan bli av och vilka som inte har samlat tillräckligt många deltagare för att få starta. Det är alltid lika spännande: vilka kurser blir fulltecknade, vilka nyheter har gått hem och är de gamla säkra korten fortfarande populära? 

I år fanns det några frågor till: kommer folk att vara återhållsamma med sina anmälningar p.g.a. Corona eller är det tvärtom så att efter vårterminens kursavbrott och ett halvår av ovanligt stillsamt liv är suget efter Medis kurser större än någonsin? 

Svaren är inte så enkla. Visst finns det kurser med färre anmälningar än vanligt – kanske kurser som samlar äldre personer eller andra kurser där man känner att man inte kan hålla avstånd. Men det finns också kurser som nu samlat fler deltagare än någonsin. Till exempel så har vi fulltecknat på varenda kurs i vävning på fasta Åland. Hela sex kurser med 10-12 deltagare, beroende på utrymmet, är fullsatta och på flera av dem är det väntelista. I flera andra kurser har vi färre deltagare än vanligt, men det är inte anmälningarna det är fel på, utan vi har varit tvungna att minska antalet deltagare eftersom vi ska hålla avstånd på 1-2 meter. Våra stora fina klassrum med plats för 20 eller 24 deltagare tar nu in bara hälften. 

Några danskurser har fått ställas in. Det går inte att hålla avstånd på ett vettigt sätt i vissa och det går inte att byta par som man gör i flera av de danser som vi hade tänkt lära ut. En populär gympakurs med 40 anmälningar kan inte ta fler än 20 just på grund av utrymmet. Var trollar man fram en större gympalokal i all hast!? Finurlig möblering med stolar i halvcirkel med gott avstånd både framåt och åt sidorna fyller upp hela stora salen och gör att körerna kan komma i gång med hela 35 deltagare. 

Körmöblering med Corona-avstånd

Visst gick det att hålla många kurser på distans i våras. Uppfinningsrikedomen var stor. Vi har väl alltid vetat att Mediskurserna fyller många behov, det är viktigt att träffa andra och göra saker tillsammans och därför när det förstås otroligt värdefullt att nu får köra i gång med närundervisning igen, att få sjunga tillsammans, att väva tillsammans och att lära sig ett nytt språk tillsammans.

Även om vi vet att det går att göra mycket roligt på distans också så håller vi nu tummarna för att det ska gå att fullfölja läsåret utan inskränkningar.

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn.

Skolstart

En god hemuppgift som uppskattades av familjen.

Halvvägs in i distansperioden suckar min 10-åring när hon lägger sig.

”Tänk. Ifjol längtade jag efter sommarlovet för att jag tyckte det var tungt att gå i vanlig skola. Men då visste jag ingenting om det som skulle komma i år.”  Hon suckar och skakar på huvudet åt sin egen okunskap.

Men ändå är hon den av barnen som gått som tåget med distansundervisning. Hon har koll på läxor och hon ber om att inte bli störd när hon stänger dörren till sitt rum inför meet-lektionerna. När vi väl lärt henne att plocka in bilder i svarsdokumenten och strukturera svaren hon lämnar in (”ja, det är viktigt att numrera uppgifterna”, ”man måste naturligtvis ha en rubrik” och ”styckeindelningen ger texten en struktur”) går det mesta på räls.

Hon axlar ansvar för sitt lärande – och antagligen är det just den biten som också varit tung för henne. Från hennes rum har vi hört blockflöjtstoner, körsånger och fnitter. Och jag har lärt mig att man också kan umgås via whatsapp.  Man kan göra läxor tillsammans, man pysslar på varsin sida av skärmen och man kan läsa högt för varandra.

Tonåringen har däremot svårt att hasa sig upp om morgnarna.  Om lektionen inleds kl. 8.30 kan man väl sova åtminstone till 8.29? Vi försöker reda ut Wilmaanteckningar och följa med. Men bristen på den struktur som närundervisningen ger kan vi inte kompensera fullt ut. Det är inte så lätt med en tonåring som tycker att vi ska chilla och att han nog har koll på läget.

När beskedet om att närundervisningen kommer jublar den ena medan den andra stönar.

”Jag kunde ha återvänt för de tre sista dagarna av läsåret. Då brukar det vara roligt”, säger tonåringen.

Två dagar innan skolan ska inledas talar 10-åringen i telefon med sin kompis som går i en annan skola. De fokuserar på frågesport. ”Gissa hur många som går i min klass?” ”Tror du det finns nån som heter Henri?” Frågorna som ställs har ett klart tema: skolan. Kvällen innan det är dags att gå till skola är väskan packad i god tid, kläderna är framsatta och jag får noggranna instruktioner om när hon ska väckas.

”Det är så himla roligt”, säger hon lyckligt innan hon somnar.

Visst har en del lektioner gått bättre, andra sämre.  Visst har det varit jobbigt många gånger. Visst finns det en allmän oro för de mest utsatta och svaga. Men sällan har vi insett skolans betydelse så tydligt som nu, oberoende av om det handlar om kunskap eller sociala kompetens. Sällan har vi föräldrar haft dylika möjligheter att få en insikt i vad som sker i skolan. Aldrig tidigare har vi vetat så mycket om skillnaden mellan närundervisning och distansundervisning.

När jag kör dottern följande morgon ser jag många barn på väg till skolan. De allra yngsta springer längs trottoaren medan ryggsäcken gungar fram och tillbaka. Jag tror de behöver få knyta ihop sitt läsår. De behöver få känna av en vardag som i någon mån påminner om den vardag som fanns i början av terminen. Jag tror att det för en del kan handla om ett framtidshopp, en känsla av att livet ändå fortsätter.

Och tonåringen? Kl. 22.30 börjar han putsa sina grådaskiga Nike-skor i hopp om att de ska återfå sin vita färg. Kl. 22.45 kräver han att få en trasa och lite vatten. Cykeln ska putsas efter dagens skogstur. Kl. 22.55 kommer han in.

”Nu känns det bra. Nu har jag fått nånting ordentligt gjort”, säger han.

Sen ber han mig väcka honom tidigt, så att han säkert hinner till skolan i tid.

Gympa på distans.

Feta grisar, blomstertid och en vinkande son

I rummet intill övar dottern på blockflöjtsläxan Den blomstertid nu kommer.

Det ska genast sägas: vi har våra utmaningar. Distansundervisning och distansjobb är inte alltid en hellyckad kombination. Igår gav jag inte mig själv godkänt. Det gjorde ingen annan heller, för den delen.

Två gånger bjöd jag på uppvärmd mat. Enligt en i hushållet är det inte riktig mat.

”Vad har du tänkt att jag ska äta?” frågade den snabbt växande tonåringen. (Ja, han kockar själv vid behov.)

För andra veckan i rad missade jag glassbilen. Jag sprang ut på fel sida av huset medan jag hörde den evinnerliga melodin försvinna i fjärran. I ilskan kallade jag de övriga i familjen för ”feta grisar”. Det uppskattades inte. Och just nu vräker snön ner över Helsingfors medan dottern övar på blockflöjtsläxan Den blomstertid nu kommer. Situationen är absurd, på alla plan.

Men det finns också något i läget jag gillar. Jag tror det handlar om en kalenderfri fritid. Hittills har middagen alltid varit en stressfaktor hos oss. Vem hinner hem för att fixa middagen innan kvällsbestyren med violinlektioner, karusellövningar och handbollsträningar tar vid? Vem står smått svettig vid spisen och slänger fram maten innan någon annan ska iväg?

Nu är den största utmaningen att tajma teams-möten med skollunchen. Fördelen är att avståndet från arbetsrummet till köket är betydligt kortare än vägen mellan arbetsplatsen och middagsbordet. Med god planering slänger man lunchen i ugnen under en paus för att den ska vara färdig lagom tills våra magar kurrar. Ibland äter vi tillsammans, ibland när det passar vår egen tidtabell och läsordning.

Men det är lite befriande att ha en kalender som inte styr över våra kvällar. Det väcker en också till insikt om att vardagen inte behöver vara välfylld. Det går att leva ett gott liv utan kvällar med inbokade sammankomster och träningar. Förvisso saknar vi de sociala kontakterna, men det finns också en hel del som kan skalas bort.

Hemma försöker vi respektera varandras möten och lektioner och låta bli att störa. När dottern har problem med ljudet under sin Meet-träff rusar dock både mor och far till hennes rum för att hjälpa till.

”Kom inte hit, pappa. Du har bara kalsonger på dig”, ryter dottern, uppenbart rädd för att han ska skymta i bild.

Själv är jag noga med att påpeka att man inte får störa när mamma sitter med hörlurarna på för då handlar det om viktiga möten. Häromdagen deltog jag i ett sådant Viktigt Möte. Plötsligt såg jag hur mina möteskollegor flinade i rutan och vinkade.

Sonen hade smugit ut på verandan och vinkade till mina möteskollegor genom fönstret.  Censorskollegorna vinkade glatt tillbaka.

”Du sa att jag inte fick störa dig. Det gjorde jag inte. Jag vinkade bara”, sa han.

Så vi fortsätter måra å på, som man plägar säga i barndomslandet. I väntan på andra tider, bättre tider och annorlunda tider.