Ekologiskt kan försörja världen. Men vi kan göra mer och bättre.

Gästblogg av Nina Långstedt

Ekologiska livsmedel som är odlade och producerade i Europa är märkta med Europalövet, ett grönt löv med Europas tolv stjärnor. Det är en garanti för att produkten uppfyller alla krav för naturskydd, djurvälfärd, frihet från kemikalier, konstgödsel o.s.v. som man kommit överens om. Kraven är strikta och övervakas varje år och det är bra. Att välja ekologiskt är inte bara en fråga om ekologisk mat, att välja ekologiskt ger oss också rent vatten och stöder den naturliga mångfalden av växter och djur.

Jordhälsa, växtens hälsa, din hälsa

Här finns mera info om ekomärkning i Europa

Ekologiskt är bra, det är en tydlig certifiering som fungerar i alla Europas länder. Kraven för ekologiskt kunde ändå bli ännu strängare, med fokus på klimat och biodiversitet. Exempelvis kunde det finnas ett krav på att hålla jorden grön året om med en mångfald av växter, en åtgärd som är helt möjlig att genomföra och som skulle ha stor betydelse för klimatet.

Mat nära dig

Ibland har man fel, för inte så länge sen var vi rörande överens om att jorden var platt, vi hade fel då och vi har fel nu. Vi har trott att det enda sättet att försörja världen är genom att kontrollera naturen med kemikalier och genetiskt förändrade växter. Vi har fokuserat på stora skördar, räknade i ton/hektar utan att se till helheten; kvaliteten på näringsämnen, hållbarhet i den stora bilden, biodiversitet, hälsa. Vårt problem är inte att vi inte producerar tillräckligt, i tiotals år har problemet i största delen av västvärlden varit att vi konsumerar för mycket, med bland annat övervikt och andra välfärdssjukdomar som följd. Livsmedel värderas på börsen och fraktas runt jorden, stor, större, störst och billigast! Det låter som en paradox men det ser ut som att vi småningom kan få betala dyrt för vår billiga mat.

En åker full av ogräs?

I somras hade jag några grupper på besök på gården. Det var en sommar med mycket tistlar i ärtlandet och jag var inte särskilt stolt över att visa runt. Så började jag räkna, fastän skörden blev den halva, kunde vi skörda ärter till 200 000 portioner ärtsoppa på vår gård. Det måste räcka till, visst, speciellt som åkern också var en oas för så många andra småkryp och det jag kallar vildörter (ogräs). Som odlare får jag ofta frågan om hur vi ska kunna försörja världen om alla odlar ekologiskt? Det är en viktig fråga, vårt dagliga bröd är viktigt, förstås. Svaret är; jag ska inte försörja världen, det var aldrig meningen att det skulle bli så, jag ska bara vara en del av dem som producerar mat till det samhälle jag själv är en del av.

Ursprungligen publicerat på bloggen Sense of Humus i november 2020. Läs Ninas blogg här

Nina är jordbrukare, agrolog för länge sen, permakultur designer, sommarcafe-innehavare, skogsröjare, odlare, tyckare och tänkare som helt snöat in på jordhälsa och regenerativa odlingsmetoder.

Daggmask på menyn

Min första egna kokbok

Det är intressant det där med arv och miljö. Mitt matintresse har jag utan tvivel fått av min mor. Men min syster som växte upp i samma miljö med samma uppfostran – det är bara ett och ett halvt år som skiljer oss åt – ärvde inte detta intresse. Eller tog det inte till sig.

Min första egna kokbok fick jag i julklapp då jag var nio år: Stora dessertboken. Inte kanske så pedagogiskt kan jag tycka i dag. Hälsosamma mellanmål skulle säkert ha varit fiffigare med tanke på mitt dåvarande vurmande för sötsaker. Pärmen till trots var den sprängfylld av socker och grädde. Det var onekligen min far som hade valt den, han delade min fäbless för det söta, medan min mor stod för det hälsosamma och exotiska med ett stort intresse för att experimentera och utmana normer.

Antagligen har jag berättat det förr, men det gjorde så pass stort intryck på mig att jag inte kan låta bli att i så fall upprepa det: En vacker dag bjöd vår mor oss på stekt daggmask. Vi kalasade på en hel daggmask på fyra personer, så speciellt mätta blev vi knappast. Men det var väl inte heller meningen. Meningen var att lära oss att man i andra kulturer äter annorlunda mat och att det mesta går att äta.

Fråga mig ändå inte hur masken smakade, det har jag inget minne av. Men jag kommer ihåg att den hade fått gotta sig i vetemjöl en god stund för att magen skulle fyllas med mjöl i stället för exkrementer. Och mitt minne påstår också att jag smakade på den, det hörde liksom till att man skulle smaka på allt som dukades fram. Och helst också äta upp det. Det var en tid som präglades av bilderna på de hungrande barnen i Biafra.

Länge levde jag i tron att vi var de enda barn som fick höra om Biafra vid matbordet. Först i vuxen ålder har jag fått erfara att så ingalunda var fallet. Det som då tedde sig skrämmande och hotfullt skapar nu en känsla av samhörighet: Nämen, har du också vuxit upp med Biafra som ständig gäst vid matbordet!  

Moa

Moa Thors är rektor vid Helsingfors arbis och bloggar på Lisvlärd om mat, hälsa, djur och lärande

Hur ser Din tarmflora ut?

Det är inne med tarmen, det är helt klart. När Tara Junker talade om tarmflorans betydelse för hälsan var auditoriet på Arbis fyllt till bristningsgränsen, framför allt av unga människor. Och det är inte så konstigt. Det finns mycket forskning som pekar på att tarmfloran påverkar en stor del av det som händer i våra kroppar, både fysiskt och psykiskt.

Det här tyckte jag för ett drygt år sedan att lät spännande – intresserad av mat som jag alltid har varit. Samtidigt har jag lidit av pollen- och husdjursallergi sedan början av 90-talet och stoppat i mig en icke oansenlig mängd antihistaminer under årens lopp. Jag tyckte mig alltså inte ha något att förlora på att testa en förändrad kost för att se om det hade någon effekt. Och hast du mir gesehen – som det hette i mitt barndomshem – symptomen avtog sakta men säkert redan efter några veckor. Och på sommaren mer eller mindre sov jag i ett gråbobuskage utan att märka det!

För tillfället äter jag ganska fritt men följer med hur det känns när pollenhalterna börjar öka igen och är beredd att vid behov återgå till min mera strikta diet. Som alltid i livet gäller det att prioritera, och just nu känns det för mig bra att välja en förändrad kost i stället för medicin.

Moa

 

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

God mat kräver smör och grädde

God mat kräver smör och grädde sade min mormor då hon stod vid spisen. Det gjorde hon ofta, stod vid spisen och sade, ja ni vet vad. Hon var ytterst skicklig på att laga mat. Allt hon gjorde smakade gott och mera än gott. Det märkliga var att hon inte behövde just några ingredienser. Det räckte med vad som råkade finnas i kylskåpet och vips hade hon trollat fram en härlig middag.

 

Jag försökte ibland fråga hur hon hade tillrätt maten. Men det var lönlöst att försöka få ut något redigt svar. Ta en näve salt, en liten näve peppar och så låter du det vara i ungnen tills det är färdigt, nu ser du när det är klart. Inte tal om några recept. Och kom ihåg smöret och grädden!

Idag talas det mycket om mat. Hälsosam mat, miljövänlig mat, etisk mat mm. Är begrepp man stöter på titt som tätt. Alltid är det inte så klart vad som är bra och vad som är dålig mat. Det handlar ju inte enbart om smaken nu längre

Sallad är hälsosamt, det finns mycket fibrer i sallad. Men det kräver en massa vatten för att odla sallad och vatten är en bristvara. Inte hos oss men i många andra länder. Kött är inte bra, inte fast det skulle vara riktigt gott. Köttproduktionen kräver både vatten och foder och producerar kopiösa mängder växthusgaser till på köpet. Världshaven börjar vara slutfiskade och fiskodlingarna förorenar våra havsvikar. –Så vad skall vi då äta?

Insekter sägs vara framtidens mat. Insekterna är rika på protein, de är både lätta och miljövänliga att odla. Och de lär smaka riktigt gott.

Odlarna är skeptiska, de vill hålla sig till de traditionella grödorna och kreaturen. Det är svårt det här med förändring. En bonde som jag hörde på radion sade att folk inte kommer att ändra sina matvanor och att det därför inte är lönt att börja uppföda gräshoppor. –Där tror jag att han har fel. Våra ungdomar har redan ändrat sina matvanor. De längtar inte, så som jag, efter mormors smörstekta strömmingar och gräddsåser. De äter redan nu vegemat och veganmat. Matkulturen har redan nu ändrats märkbart. Se bara på det brokiga utbudet av snabbmatsrestauranger i stadsbilden Det är inte enbart pizza och hamburgare som gäller nu längre.

Fundera och fantisera hur julborden ser ut då följande generationer bänkar sig kring borden. Skinkan har redan i många fall försvunnit. -Får det vara en portion gräshoppsrosolli?

Mormors grädde och smör är kanske ett minne blott som bara de äldsta kommer ihåg.

 

Mjölmaskar – mums!

Kom inte och påstå att vi inte skulle vara i tiden! När jag öppnar veckans trendbrev från noden.se möts jag av rubriken En härligt fri filosofi. Och vilken filosofi är det? Jo, det faktum att man nu tillåter insekter som livsmedel i Finland, konstaterar Kjell Lindström i mejlet. Han konstaterar vidare att det är en trend som verkligen är värd att diskutera.

Så bra att vi har Insekter i matlagningen i vårt kursutbud, skrockar jag förnöjt för mig själv. Fast när kurstexten skrevs i våras måste vi ännu tala om insekterna som köksdekorationer. Jag kommer ihåg att jag vid korrekturläsningen försökte protestera med invändningen att mina tankar går i en helt annan riktning när jag hör ordet köksdekoration. Men min planeringsansvariga lärare i hushåll hade naturligtvis koll på terminologin inom sitt område.

Foto Nina Westerback

Men tillbaka till den svenska trenddiskussionen. Jag bara måste få citera de fördelar Lindström radar upp:

• Man behöver inte skicka med barnen matsäck när de går på skogsutflykt.
• Att hitta ett spindelnäste i källaren kan rädda hela fredagsmyset.
• Semester i Myggträsk blir plötsligt ett både delikat och prisvärt alternativ.

Låter det inte härligt – medge att du drar på smilbanden! Men vad tycker du egentligen? Äckligt eller ett reellt alternativ på din meny?

undrar Moa

Kalvdans och ketchupflaskor

Beviset som fällde mig. Kalvdans i min ugn.

I princip är jag en ärlig människa. Men när jag plötsligt stod med en kanna råmjölk hade jag inget val. Jag visste att man ska tillreda kalvdans av råmjölk och det gjorde jag. Mot bättre vetande.

”Kom och ät pannkaka”, ropade jag 60 minuter senare.

”Den ser lite konstig ut”, sa maken.

”Jag har ett nytt recept”, svarade jag oberört. Och alla lät sig väl smaka.

På kvällen kollade maken sitt Facebook-flöde och ruskade på huvudet när han såg min uppdatering.

”Har jag ätit kalvdans?” utbrast han. Jag kunde inte förneka. Resten fick jag äta upp själv.

För några veckor sen var det dags igen. I butiken hittade jag Niilo. Niilo såg ut som kycklingnuggetar, men bestod av växtproteiner. I mitt hushåll finns en 10-åring som vägrar grönsaker. Totalt. I alla former. Antagligen har han som litet barn serverats en gurka som inte haft rätt EU-böjning eller fått en morot som maskarna provsmakat före honom. Men nu såg jag min chans. Väl hemma slängde jag Niilo i pannan.

”Vad blir det till middag?” frågade 10-åringen.

”Nuggetar”, svarade jag. Och på den punkten ljög jag inte. Jag lät bara bli att definiera dem dess mera.

10-åringen lassade tallriken full och åt med välbehag.  

”Gott?” frågade jag.

”Jodå!” svarade han. Då berättade jag om Niilo. Det var en succé. Han, som i fjol förtjänade 5 euro genom att äta en jordgubbe, (moster betalade, vi andra var övertygade om att han skulle spy halvvägs) var omåttligt stolt över sin bedrift. Jag var mest tacksam över att inte tvingas betala 5 euro per nugget.

Min ketchupfint är dock en välbevarad hemlighet. De tre övriga i mitt hushåll äter endast ketchup av ett visst märke. Det är ett förhållandevis dyrt sådant. 10 år av moderskap har fått mig att inse att hälften av innehållet försvinner i vasken eftersom ketchupintaget alltid överdimensioneras. Men plötsligt insåg jag att den dyra flaskan hade en mycket billigare granne på butikshyllan.

Min plan är genialisk. Varje gång den dyra flaskan är tom köper jag den billiga grannen och häller över innehållet i den tomma flaskan. De tre övriga i familjen har fortsatt äta ketchup med välbehag. Det bekymrar dem inte ett dugg att etiketten på ketchupflaskan är sliten, trots att den är ”nyköpt”. (I sanning är det en konst att diska en ketchupflaska utan att etiketten förstörs eller lossar. Men det problemet är av underordnad betydelse.) 

Och i princip har jag inte ljugit. Jag har bara låtit bli att servera alla detaljer.

Smaker från Kapstaden

Det har sina fördelar att jobba på ett arbis – det är fyllt av kreativa människor och proffsiga lärare. En av våra hushållslärare, Louise Mérus, har nyligen gett ut kokboken Mina smaker från Kapstaden. Det gav idén till att ordna en må bra-kväll för både fast- och timanställd personal kring temat. Och jag kan intyga att vi faktiskt mådde väldigt bra under hela kvällen!

Emilia lagar fyllningen till Cape Malay-samosor medan Francesco grillar räkor med piri-pirisås och jordnötter. Malin har redan fått in sin bobotie i ugnen och hinner duka för oss andra. Den sju rätter långa menyn avslutas med pannacotta med amarulalikör.

Moa

 

Mera Maria, mindre Marta

”Det här är tydligen ditt arbetsrum”, sa maken en kväll när jag stökade i köket. ”Nej!” svarade jag rätt ampert. Köket är INTE mitt arbetsrum.

Men i sanningens namn tillbringar jag rätt mycket tid där. Maten ska lagas, diskmaskinen tömmas. Blir det några extra minuter ledig tid hittar jag ofta på något nytt. Kanske man kunde testa ett nytt recept? Förbereda morgondagens middag? Dra ihop en sats semlor? Och när det är klart blir man sittande vid köksbordet för att man är så trött att man inte orkar masa sig någon annanstans.

Jag älskar att tända ljus och ha ordning i vardagsrummet. Kvällstid ska mysfaktorn vara hög i vardagsrummet. Det ska kännas inbjudande att slå sig ned. I jultider ska jag njuta av julbelysningen, på våren är det tulpanerna som lockar ögat. Många gånger drömmer jag om hur jag ska sitta i fåtöljen och slänga upp fötterna på soffbordet. På fredagkväll ska jag göra det med ett glas vin i handen.

Ett glas vin får jag nog på fredagkväll, men dessvärre inmundigas det oftast stående i köket. Om man står i köket hela kvällen är det de facto rätt svårt att slänga upp fötterna på soffbordet i vardagsrummet.

Det är något med mig och Marta och Maria. Få kvinnor i bibeln har väl fått så mycket ovett över sig som Marta som ”bara” stod i köket och tjänade. När jag väljer mellan Marta och Maria väljer jag väldigt ensidigt. Det är något jag missat och det är att ibland förstå att välja den goda delen. Finns det något jag ännu ska hinna med är det att vara mera Maria och mindre Marta. För vad gör man med ett soffbord om man inte slänger upp fötterna på det?

Bilden är arrangerad.

 

Bästa dejtingtipset: en biståndsarbetare!

Vill du veta varför det kunde vara fiffigt att dejta en biståndsarbetare? Tidningen Omvärlden har en lista med nio motiveringar! Det är en lite ovanligare lista, naturligtvis skriven med glimten i ögat, men med flera riktigt bra och tänkvärda motiveringar till varför det vore fint med en biståndsarbetare i sin närhet. Ta till exempel den här:

”Du kommer ständigt bli påmind om att uppskatta de små sakerna i livet. Ditt jobb, maten på bordet och att ni får vara tillsammans. Det är inte alla som får det.”

Nu vill jag inte på något vis uppmuntra till söndring i redan existerande förhållanden. Den här inspirationen till att bli en bättre människa och möjligheterna att bli mera internationellt inriktad och medveten om saker och ting måste ju gå att åstadkomma på annat sätt. Det finns inte heller så många biståndsarbetare att det räcker åt alla, så därför föreslår jag att man läser listan och funderar över sätt att påminna sig om de här sakerna på något vis utan att ha en egen biståndsarbetare att förlita sig på. Ett handgripligt sätt kan vara att skriva ut listan och hänga den på lämplig plats i hemmet. Där kan man hämta inspiration till att bli en bättre människa genom att läsa till exempel följande tips:

”En biståndsarbetare har ett vänligt hjärta och är alltid redo att hjälpa de gamla över gatan, resa sig för den gravida på bussen eller låta tio-åringen gå före i kassan. Du kommer därmed bli inspirerad till att bli en bättre människa du också.”

Omvärlden, som är svenska biståndsorganet Sidas tidning på nätet, erbjuder också i övrigt mycket intressant läsning om världen omkring oss. Nu i jullovstider kanske vi kan ta oss tid att läsa några av deras ambitiösa längre reportage med mycket fina bilder. De finns samlade på en egen sida, omvarldenberattar.se. Där finns reportage från Burma, Grekland och Iran för att nämna några.

Den här berättelsen från Zanzibar är en av de omvärldsberättelser som fångade min uppmärksamhet: Havets grönsaker ska frälsa världen. Det är ett reportage som trots allt innehåller någonting positivt – en ganska sällsynt ingrediens i det vi annars läser om världen omkring oss – även om kvinnornas arbete med algerna är tungt och förtjänsten kunde vara större.

Hibibi, Sharifa och Patima odlar alger på Zanzibar. Alger passar både i sallad och soppa och i framtiden kan de användas som biobränsle och vattenrenars. (Bild från omvarldenberattar.se)

Jag önskar alla ett lugnt och fridfullt slut på året!

Siv Ekström

Lurad i nästan 40 år

Jag vet att jag är totalt säsongsvidrig, men jag är så indignerad att jag bara måste få skriva om dagens insikt. Jag har nämligen äntligen kommit på varför mina lussekatter inte blir lika goda som de som vi bakade i min barndom. Bonniers stora kokbok har lurat mig! Den var husguden under hela min uppväxt och därför en av de första saker jag köpte till min studentlya. År efter år har jag bakat lussekatter utgående från den och varje år blivit lika besviken. Först i dag, då jag gick igenom min mammas hyllmetrar av kokböcker, hittade jag orsaken.

Mammas upplaga av Bonniers stora kokbok från 1960 var redan i min barndom sliten och det var inte många blad som satt fast mera i dag. Därför passade jag på att plocka ut sidan med lussekattsreceptet. Och hast du mir gesehen, det receptet hade både mera smör och socker än mitt. Inte undra på att mitt smakminne har känt sig bedraget under alla dessa år!

Själv kommer min mamma inte ihåg några recept mera. Men mat är fortsättningsvis ett av de stora glädjeämnena i hennes liv – i dag säkert det största. Får jag också mat? frågar hon inför varje måltid med runda ögon fyllda av förväntan. Och hon blir aldrig besviken, allt som hon serveras på Blåsippan är lika gott. Hon som minsann haft åsikter om mat under sitt liv! Men numera är hon en stillsam och förnöjd gammal tant, som enligt egen utsago mår bra där hon sitter och pajar sin vita leksakskatt. Alzheimer har många ansikten.

Moa