Kärlek på distans

När min moster med familj utvandrade från Helsingfors till Australien i början av 60-talet var det många som vinkade av dem i hamnen. Men en var inte där – min mormor. Hon klarade inte av att se sin dotter och sina då ännu enda två små barnbarn åka iväg till andra sidan jordklotet. Utan att veta om och när hon skulle få se dem igen och med brev som enda kvarvarande livlina. Telefonsamtal var mycket dyra och jag vet inte om de någonsin umgicks den vägen, men breven blev många. Familjen kom en gång till Finland och hälsade på under den tid momi ännu levde. Det var i början av 70-talet och vid den tiden hade hon fått flera barnbarn. Jag minns att vi kusiner tyckte det var jättespännande att träffa våra Australienkusiner som vi bara hade sett på bild före det.

Också min dotter har utvandrat till ett land långt borta, men tack vare all teknik och relativt förmånliga resebiljetter har vi kunnat umgås rätt mycket i alla fall. Det känns absolut inte som om jag förlorat henne, som antagligen måste ha varit vad min momi upplevde på 60-talet. Vi har setts på riktigt några gånger per år, men via videosamtal ses vi varje vecka. Vi kan följa med familjens vardag och det finaste är att vi blivit en del av också vår dotterdotters liv, trots att vi aldrig bott i samma land. Hon känner igen oss och det går ju rätt bra att läsa sagor och leka tillsammans också via telefonen.

Händelserna de senaste veckorna har ändå fått mig att tänka en hel del på min momi igen och kanske till en del börja förstå hur det måste ha känts för henne den där dagen hennes älskade barn och barnbarn åkte iväg. Världen var stor och ogripbar och kontaktmöjligheterna få.
Ännu vet ingen vad den pågående coronakrisen kommer att föra med sig, hur länge den kommer att dröja och hur världen kommer att se ut efteråt. I ett slag känns det som världen blivit större igen, mer onåbar, men också farligare. Kanske vi levt i en förunderlig parentes med obegränsade globala möjligheter de senaste tjugo- trettio åren, kanske vi nu kommer att återgå till det mer normala och på sikt hållbara?

Ingen vet. Men under tiden umgås vi allt mer intensivt via olika digitala länkar. Idag inte bara vi som har våra barnbarn ute i världen utan också de som bor granngårds. Visst går det riktigt bra och hade den möjligheten funnits för min momi tror jag också hon hade klarat av att vinka av familjen vid båten. Men ändå – vad jag saknar de där små armarna kring min hals, på riktigt.

Tänk om

Jag drömde en mardröm härom natten. Den var en riktigt obehaglig en. Jag drömde att ett virus drabbat vårt land och att man stängde alla skolor, daghem och teatrar och att man uppmanade alla att stanna hemma och inte röra sig ute bland folk i onödan. Möten och evenemang ställdes in, i butikerna gapade hyllorna alltmer tomma och priset på handdesinfektionsmedel sköt i höjden. Resor in och ut ur landet förbjöds och de som inte följde de allt strängare myndighetsbestämmelserna förpassades i karantän i flera veckor.

Hur allvarligt viruset var visste man inte, men det verkade drabba särskilt äldre och personer med nedsatt immunförsvar hårt. Antalet dödsfall steg i takt med att allt fler insjuknade. På de överfulla sjukhusen behandlades patienter i korridorer och i snabbt ombyggda väntrum och matsalar. Personalen jobbade i överlånga skift så länge de hölls friska. Människor var rädda. Oroliga. Jag grät i sömnen.

Vad skönt det var att vakna.

Min passion

Jag har en passion. Den handlar om färg och garner, mönster och stickor. Efter en lång arbetsdag ser jag fram emot kvällens belöning – att få sätta mig i min favoritfåtölj med min stickning. Kanske med en intressant film att se på eller med en ljudbok i öronen. Vill jag vara social och umgås istället går det också bra fastän stickorna går samtidigt.
Att skapa med händerna är verkligen avkopplande och att se hur färger och mönster växer fram ger en speciell glädje, som är nästan beroendeframkallande. Det är inte bara en eller två gånger som klockan hunnit gå förbi midnatt innan jag kunnat slita mig från min stickning. Att sticka hjälper mig också att koncentrera mig, på samma sätt som jag alltid ritar krumelurer då jag sitter på möten eller talar längre samtal i telefon. Handens regelbundna rörelse skapar ett lugn, vilket också är vetenskapligt påvisat. Blodtryck och puls sänks och stresskänslorna minskar. Den repetiva rörelsen hjälper också till att minska muskelspänningar. Kanske inte så konstigt att jag hittade stickningen i samband med en burnout-period för några år sedan.

Då jag kommit igång med något nytt projekt funderar jag redan vidare på vad det nästa kunde vara. Det är ju så roligt! Varje gång jag går till butiken tar jag en runda förbi garnerna och det händer rätt ofta att något nystan hamnar i köpkorgen. Hyllorna med olika färgers garn är ju rena konstverk i sig och redan en njutning att bara se på. Jag lär mig nya mönster och tekniker anefter och det är roligt att utmana sig själv med allt svårare modeller. Som tur var har jag släktingar som snällt tar emot mina alster. Sockor och tröjor, halsdukar, benvärmare och mycket mer – man kan ju faktiskt sticka nästan allt i klädväg!

Jag inser ju att många inte alls förstår min iver. Men så är det väl med alla passioner. Den som drabbas slukas lätt helt och passionen ger en en sådan tillfredsställelse att man bara inte kan sluta. Som tur var är min stickpassion inte skadlig för någon annan och hemskt dyr är den inte heller. Lite höjer maken på ögonbrynen ibland då mina nystan sprider sig väl mycket runt vårt hem…

Eftersom vi lever i de sociala mediernas tidevarv kan nördar av alla de slag hitta likasinnade på nätet, också vi sticknördar. Jag har hittat mina i några facebookgrupper, där vi delar bilder och tips, hejar på och inspirerar varandra till nya spännande kreationer. Vilken är din passion?

God är god

Ibland hör man personer beskrivas som en god mor, en god arbetstagare, en god vän. Ordet god kan sättas framför de flesta rollerna en människa kan ha och då vi hör det associerar vi vanligtvis till något positivt, antagligen till att den här personen sköter sitt uppdrag på ett bra och rätt sätt. Men vad menar vi då med god? Förstår vi det alla på samma sätt eller kan det som är god för en person vara raka motsatsen för en annan?

Just det här diskuterade vi häromdagen med en av mina muslimska vänner. Vi funderade på uttrycken god kristen respektive god muslim. Då jag som kristen beskrev hur jag uppfattar en god kristen och han som muslim beskrev den goda muslimen skiljde inte mycket. Det vi beskrev handlade om att respektera den andra, om ödmjukhet inför livets mysterium och om medmänsklighet. Vi enades om att det vi talade om lika väl kunde beskrivas som den goda människan. God är god, oberoende religiös eller annan tillhörighet.

Ändå ter det sig i mycket av samhällsdebatten som om klyftorna mellan oss människor, mellan olika religioner, ideologier, samhällsklasser och nationaliteter skulle öka. Polariseringen förstärks genom att den egna gruppen lyfts fram som god i motsats till den andra gruppen som beskrivs som ond eller dålig. Det ter sig som att det goda måste ha en negativ motpol för att synas och kunna existera. Som om en himmel bara kan finnas om det också finns ett helvete att jämföra med. Finns helvetet inte på riktigt skapar man det genom att måla upp påhittade skräckvisioner.

Är min och min väns beskrivningar av ”god” i relation till våra religioner alltså omöjliga att förena då vi talar om olika konfessioner, olika ideologier eller olika nationaliteter? Finns det bara ett antingen-eller? Kan inte alla vara goda, även om traditionerna och sättet att utöva sin religion eller kultur skiljer sig åt?

De här tankarna är förstås ingalunda nya, utan har antagligen dryftats så länge mänskligheten funnits. En del går så långt som att tvivla på att godhet överhuvudtaget kan existera och andra använder begreppet på ett manipulativt sätt för sina egna syften.

Jag vill återvända till den lugna och trygga känsla begreppet god skapar i mitt eget inre. Jag vill tro att den goda människan är ett allmänmänskligt begrepp vi alla uppfattar på ganska lika sätt, oberoende nationalitet och konfession.

Demagogens makt

De lindar och lenar
De gör så att du känner dig sedd och förstådd
Du tror att det är dina egna tankar
Som någon annan så skickligt uttrycker med sina ord

Vem är på sin vakt för sina egna tankar?
De känns så självklara och så rätt
Men då du märker att orden ändå inte var dina
Är du redan insnärjd och fast i talarns garn

Du börjar försvara, du börjar förklara
Kanske mest för att rättfärdiga dig själv
För vad är värre än att visa sig lurad
Av ord sagda av andra, men som man trodde var egna

Är du utvald?

Jag deltog i julbönen i min hemförsamling i Borgå på julafton. Redan under preludiet kände jag hur vardagens hets rann av mig och en sällsam frid infann sig. I kyrkbänkarna omkring mig satt människor i alla åldrar, en del uppklädda, andra mindre, en del där av respekt för traditionen, andra för sin egen skull. Alla förenades vi av önskan att ge vårt julfirande det innehåll som kyrkan och den kristna gemenskapen förmedlar.

Jag brukar inte så ofta besöka gudstjänster. Ändå har kyrkan och den kristna tron alltid funnits där som en naturlig del av mitt liv, ibland mer framträdande, ibland mer i skymundan.

För mig är gemenskapen och delaktigheten det viktigaste och finaste i det jag definierar som kristenhet. Det är en gemenskap som inkluderar, oberoende av härkomst och vilka andra som helst markörer, som inte är villkorad och som inte behöver rätta svar för att gälla. Som ger stöd och hjälp där det behövs och som vet att styrka kommer av samarbete och respekt för den andra.

I min vardag arbetar jag mycket med muslimer, många flyktingar i vårt land. Precis som det är bland oss kristna är en del mer troende, andra mindre. En del följer regler och traditioner, andra inte alls. Vi diskuterar ofta våra religioner och för det mesta kan vi konstatera att vi har mer som förenar än som skiljer oss åt. I grund och botten handlar vår respektive tro om medmänsklighet och om att behandla andra så som man vill bli behandlad själv. Den gyllene regeln.

Ändå finns det också i våra religioner och församlingar element som vill skilja oss människor åt, som vill få oss att tro att yttre attribut gör en del mer betydelsefulla än andra och som använder religionen som maktmedel för att förstärka sin egen eller sin tros position i förhållande till andra. Jag vill ändå tro att det rör sig om en minoritet, om än både högljudd och till vissa delar också våldsam.

Det är kanske därför jag reagerade rätt kraftigt då biskopen under julbönen läste upp de sista orden i julevangeliet, den del av Lukas evangelium som är mest känt också bland personer som inte bekänner sig till den kristna tron och därmed också mycket starkt påverkar den allmänna uppfattningen om vad vår kyrka står för. Det börjar med att ängeln förkunnar om en stor glädje för hela folket. Som jag tolkar det för alla, alltså inkluderande och ovillkorat. Men i den senaste översättningen som används idag slutar texten med den himmelske härskarans ord: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Fred åt dem han har utvalt? Vad händer då med dem som inte är utvalda av honom, kanske har en annan Gud eller ingen alls de sätter sin tilltro till? Förtjänar de ingen fred? Kan fred ens existera om den ska gälla bara vissa utvalda?

Någonstans i Bibeln frågas hur det kommer sig att man så lätt ser grandet i sin broders öga, men inte bjälken i det egna. Kloka ord.

Tradition

Efter en lång och mörk höst är det dags igen. Jag går ut i förrådet och tar ner jullådan med adventsljusstakar och -stjärnor som ska lysa upp decembermörkret och tala om att årets största högtid närmar sig. Så vuxen jag är känner jag hur det spritter i mig av glädje, den där härliga varma känslan av förväntan och spänning blandat med något magiskt – så som jag upplevde adventstiden som barn. Trots att jag i mycket är kritisk mot fasta traditioner, mot det som säger att vi ska göra på ett visst sätt för att vi alltid gjort så, är jag väldigt traditionell då det gäller julen. Ljusstakarna har sina sedan många år bestämda platser, vilken stjärna som ska hänga i vilket fönster är inget som behöver diskuteras och att adventskalendern ska fästas på just ett visst skåp i köket är bara så. Den lilla plastjulgranen ska ha sin plats på soffbordet och trots att den med åren blivit alltmer skamfilad och inte längre tjänar som plats för lillajulsklappar till de sedan länge vuxna barnen står den där. Som en omistlig del av just vårt lillajulsfirande.

Traditioner ger trygghet. De ger ramar för en tillvaro som i mångt är svår att greppa och framförallt kontrollera. Det är ganska skönt att inte behöva hitta på nytt varje jul utan få sjunka tillbaka i det trygga, välbekanta som återkommer på samma sätt varje år. Kanske det blir allt viktigare i den snabba värld vi lever i idag, där det enda säkra vi vet är att allt förändras. Traditioner förenar generationer. Det är en förunderlig känsla att se hur vår dotter bosatt i Kanada för vidare traditionerna från vårt hem till sin familj där. Blandat med de kanadensiska traditionerna som kommer från hennes mans hem.

Men traditioner riskerar också att bli begränsande och exkluderande, särskilt om man försöker tvinga dem på någon annan eller om de används som en måttstock för om något är rätt eller fel. Det är att missbruka traditioner och då blir de en belastning snarare än något som för oss samman. Traditioner lever bara så länge de känns meningsfulla, den dag de inte längre fyller något syfte har de förlorat sitt värde.

Så hur är det egentligen med jultraditionerna i vår familj? Står de fast från år till år? Hur gärna jag än vill tro att våra jultraditioner skulle vara beständiga behöver jag inte gå långt tillbaka för att se att varje jul ändå fört med sig något nytt. Via nya familjemedlemmar eller vänner, via inspiration från olika håll. Det är precis som det ska vara.

Hinner du med?

Öppnar min epost och kan igen konstatera att inboxen fyllts på i rask takt. Här blandas akuta och viktiga ärenden med förfrågningar och information av olika slag. Det de alla har gemensamt är att de kräver någon form av reaktion och därmed tid av mig. Inte sällan kan jag vid arbetsdagens slut konstatera att det jag egentligen hade planerat göra igen inte hanns med.

Möjligheten till snabb kommunikation – vid sidan av eposten också via alla andra digitala kanaler – är till stor hjälp. Det är lätt att få iväg sitt budskap i skrift, bild eller videoformat och på många sätt känns det som att vi idag verkligen är uppkopplade till varandra och samarbetar mer än förr. Men med snabbheten kommer också en ytlighet och brist på eftertanke. Vi har blivit duktiga på snabba lösningar på all världens praktiska frågor, helt enkelt för att de snabba kanalerna kräver snabbhet också av oss som använder dem. Det är liksom hela idén, att det ska gå snabbt och lätt. I takt med lättheten har ändå mängden frågor som kräver svar ökat explosionsartat och det blir allt svårare att skilja de verkligen viktiga från de mindre viktiga ärendena. Har alla de timmar jag suttit och betat av mina mail verkligen fört mig och mitt uppdrag vidare eller har de bara sysselsatt mig och hindrat mig från att göra det som verkligen skulle göra skillnad i mitt arbete och på min arbetsplats?

Det jag saknar är tid för eftertanke. Ett snabbt svar hinner sällan läggas in i ett helhetssammanhang och behandlas av det undermedvetna, där mycket av vår hjärnas kapacitet och styrka ligger. Snabbheten kan tvärtemot leda till missförstånd och ytterligare komplikationer, som i sin tur tar än mer tid att reda ut.

Som nybliven rektor och också kommunalpolitiskt aktiv inom bildningssektorn har jag reagerat över mängden förfrågningar, statistikuppgifter och krav på dokumentation som följer med uppdragen. De digitala kanalerna gör det lätt för vem som helst att nå ut inte bara snabbt utan också till stora mängder mottagare på en gång. Det samlas idag in uppgifter in absurdum för undersökningar, planer och rapporter av olika slag. I och för sig ofta med det goda syftet att förbättra situationen för olika grupper i samhället, i mitt fall för det mesta elever och lärare. Men har jag verkligen tid att svara och dokumentera med den eftertanke som skulle behövas för att uppgifterna på riktigt skulle vara relevanta och kunna göra skillnad? Ett ärligt svar är nej. Jag frågar mig också vem som ska hinna läsa alla dessa rapporter och sedan verkligen agera enligt de resultat och förbättringsförslag de för fram? Jag gör det inte hur gärna jag än skulle vilja det. Hur är det med dig?

Muren

För ganska exakt 30 år sedan hände det många hade hoppats på, men inte längre trodde var möjligt. Muren som delat det tyska folket i 28 långa år raserades och det terrorvälde som gått under namnet kalla kriget fick äntligen ett slut. Jag bodde hela min tonårstid några kilometer från den här muren – må vara på den ”fria” sidan i dåvarande Väst-Berlin.
Idag funderar jag ofta över hur vi kunde leva vår vardag då så normalt. Trots att vi visste att människor dödades i andra delen av vår hemstad om de försökte lämna sitt land utan tillstånd. Jag var redan då samhällsintresserad och engagerad i olika sammanhang, ändå var det som om vi dåtida unga alla hade någon form av blind fläck för just den här verkligheten. Vi växte upp med den och hade aldrig upplevt hur det var före muren kom. Accepterade vi därmed muren eller handlade det kanske ändå mer om att våra psyken förträngde den för att klara av att leva i den här miljön?
Jag tror verkligheten var för stor att ta in och den skräck en totalitär stat skapar bland sina invånare färgade nog av sig också på oss på andra sidan muren. Vi blundade för att orka.

Så här i efterhand skäms jag över hur vi unga i väst ibland jämförde oss med dem i öst. Hur vi kritiserade deras kläder och musiksmak. Ja, ärligt sagt såg ner på dem. För det är så polarisering fungerar. Systemet skapar skillnader mellan folk, i det här fallet rent konkret i form av ideologiska och fysiska statsgränser och så småningom börjar folket själv sprida det gift som behövs för att terrorväldet ska kunna fortsätta existera. Klyftorna blir allt större mellan oss och dem och manipulerade av skicklig propaganda är det slutligen de som lider mest av systemet som ser till att det upprätthålls. Som blir så förblindade att de inte ifrågasätter systemet och faktiskt börjar tro att det är en objektiv sanning som inte går att ändra på. Skulle jag inte ha varit en del av det själv skulle jag inte tro att det var möjligt. Att vi inte såg att de där på andra sidan muren var människor som du och jag, med samma behov och samma rättigheter. Att vi inte gjorde något.

Med den här facit på hand är det skrämmande att se på det som sker i världen idag. I USA funderar man på allvar att bygga en mur mot ett annat land och kallar den skyddsvall, precis som man gjorde i Öst-tyskland. Nationalister världen över ökar sitt understöd genom att slå in kilar mellan människor. Igen med hjälp av propaganda eller fake news som det kallas idag. Mekanismerna är desamma och det värsta är att vi verkar gå på dem. Igen och igen och igen. När ska vi lära oss?

Det går över

Det går över – är det det som menas med ordet övergångsåldern? Det som går över är ju entydigt barnafödande och menstruationer, men kanske det döljer sig också annat i ordet? Den gångna sommaren har varit läsningens – äntligen – och bland all litteratur av olika slag ramlade jag också över en bok om den här tiden i varje kvinnas liv. Högst aktuell för mig personligen och beskrivningarna av värme som helt plötsligt och när som helst sprider sig genom kroppen känns välbekanta.

I vår kultur upplevs den här perioden i en kvinnas liv fortfarande som lite skamlig och något man helst inte ska prata om. Den ses som något negativt och förknippas ofta med en förlust av något. Fruktbarhet, men ofta också attraktivitet och betydelse. Som om vi kvinnor skulle förlora vår roll och mening, då vi inte längre kan sätta barn till världen. Ändå är det inte alls de känslor som rör sig i mitt eget inre då jag befinner mig mitt i det hela. Jag känner snarare frihet och något som kunde beskrivas som ett äntligen – nu får jag leva mitt liv på mina egna villkor. Min kropp är nu helt och hållet min. Visst är spegelbilden inte längre vad den varit, men konstigt nog berör mig alla skavanker inte på samma sätt som förr. Tvärtom, jag känner en viss ömhet och stor tacksamhet för allt det min kropp givit och burit mig igenom. Det är fint att se spåren av så många skratt kring ögonen, att bli påmind om babylycka men också om sådant som var tungt då det skedde, men som jag klarat av.

Så kanske det som går över är den starka självkritik som många av oss kvinnor känner, kanske rädslan för att göra eller vara fel, för att inte duga. Så onödiga känslor som inte sällan leder till att vi sätter hinder för oss själva och inte vågar leva det liv vi vill och skulle kunna. Kanske det faktiskt är så som äldre kloka kvinnor i alla tider sagt, men man som yngre har så svårt att tro och förstå. Att livet blir bättre ju äldre man blir. Men tänk vad konstigt att man måste komma dit själv innan man verkligen förstår vad det innebär.