Detta är det sjätte blogginlägget i en serie på 10. 10 därför att Bildningsalliansen fyller 10 år 2023. Serie för att dessa är de sista inläggen som kommer ut på bloggen. Efter serien läggs bloggen ner.
Jag kommer att tänka på dem då jag följer med det som sker i den finländska politiken just nu. De beskriver så bra det dilemma den som är i minoritet har. I minoritet i kraft av sitt lägre antal, men kan också vara i kraft av lägre inflytande och makt. Ensam är man för svag för att få förändringar till stånd, ja t o m för svag för att garantera sina livsvillkor, i en verklighet som domineras av en majoritet. Som minoritet är man beroende av majoriteten. Om majoriteten inte ser eller medvetet inte bryr sig om minoriteten är det svårt för minoriteten att få sin röst hörd och t o m att garanteras med majoriteten likvärdiga levnadsvillkor.
Den som är stor måste också vara snäll. Annars har den som är liten svårt att klara sig.
Majoriteten tar sig ofta rätten att definiera vad som är rätt och vad som är fel, utgående från sin egen horisont. Då många har samma horisont, ligger det nära tillhands att anse eller tro att den måste vara den enda rätta. Med stöd av sitt flertal eller sin starka ställning ter det sig också demokratiskt att göra så som majoriteten vill. Är det då inte också rättvist att fatta beslut och agera enligt majoritetens vilja? Också om det kanhända kan vara till nackdel för minoriteten.
Majoriteten tar sig också ofta rätten att definiera de ramar inom vilka minoriteten tillåts verka. Ett visst mått av annorlundaskap tolereras, men det finns gränser. Hit men inte längre. Inte sällan är ramarna kopplade till en skapad tacksamhetsskuld. Majoriteten tillåter minoriteten att verka inom de ramar man definierat, men för det förväntar man sig också tacksamhet. Gentemot majoriteten. Underförstått att majoriteten ju också kunde agera helt tvärtom och ta bort minoritetens alla existensmöjligheter. I kraft av sin majoritet och storlek. Minoriteten bör hela tiden vara medveten om vem som bestämmer och därmed akta sig för att provocera majoriteten för mycket. Då kan rättigheterna försvinna.
Då majoriteten av någon anledning känner sig hotad – kanske av en växande minoritet av något slag – finns det olika sätt att gå tillväga. I den bästa av världar leder det till att majoriteten utvecklar ett starkt samarbete med minoriteten och att de tillsammans skapar fungerande sätt att verka – för båda två sida vid sida. Det här har vi sett att fungerat i olika sammanhang.
Men om hotet blir för stort och majoriteten upplever att en växande minoritet kommer att minska på majoritetens verksamhetsmöjligheter och de fördelar majoriteten har i skydd av sin större storlek eller betydelse, träder andra mekanismer in. Då måste minoriteten begränsas och inte tillåtas växa. Om det är fråga om flera minoriteter kan det fungera att majoriteten med olika medel begränsar alla minoriteters verksamhetsområde och tvingar dessa att börja bekämpa varandra i sin strävan att åtminstone för egen del hålla majoritetens goda vilja. Som är grunden till minoritetens dilemma, dvs att vara beroende av majoriteten för sin existens.
Jag upplever att de diskussioner som nu förs inom vår regering i grunden bottnar i den här problematiken. På majoritetssidan har vi det finländska – det finska språket, den finska kulturen och det som de två stora partierna – majoriteten – definierar som den finländska identiteten. Den ena parten gör det mycket uttalat – redan i sitt namn – medan den andra väljer att ty sig till ekonomiska argument för att begränsa minoriteten/minoriteterna. Båda parter använder också gärna ordet fosterländsk i sin retorik.
På minoritetssidan har vi den delen av finländskheten som majoriteten inte känner till och inte heller verkar vilja vidkännas i sin definition av finländskhet, exempelvis de svenskspråkiga, samerna och invandrarna. Då man läser regeringsprogrammet ter det sig som att de större partierna tvingat minoriteterna emot varandra i sin kamp om resurser och därmed avvärjt det hot minoriteterna kunde utgöra mot majoriteten. En form av divida et impera – splittra och regera. Majoriteten har i kraft av sitt flertal skapat mycket begränsade ramar – med ekonomin som orsak – inom vilka minoriteterna ska försöka hävda sin rätt. Som om majoriteten inte skulle behöva bära ansvar också för minoriteternas rättigheter. I den här regeringen verkar man ha skjutit över ansvaret för minoriteternas rättigheter på det parti som redan genom sitt namn definieras som en minoritet. Det här har försatt minoritetspartiet i en situation där de tvingats prioritera mellan de olika minoriteternas rättigheter och möjligheter om de vill få sin röst hörd. En omöjlig sits. Och med precis det resultat majoriteten räknat med, dvs att minoritetspartiet drabbas av kraftiga interna stridigheter kring den prioritering man gjort. Därmed är alla minoriteter försvagade och hotet mot majoriteten avvärjd.
Den som är stor måste också vara snäll.
Catharina von Schoultz
Catharina von Schoultz är mamma till tre, mormor till två och arbetar som rektor vid Borgå folkakademi, en folkhögskola.
Cati bloggade på Livslärd 2015-2020