Månskenspromenader

Tar en månskenspromenad och blir påmind om tidigare liv. Eller ja, inte riktigt liv, det är ju nog samma som jag har nu (tror inte att jag har levt flera gånger förr, även om tanken är fascinerande, och under vissa perioder känts såpass lockande att jag varit frestad av idéen). 

Vita bulliga moln glider fram tysta som katter på jakt över en mörk himmel. Stjärnorna syns inte än, men snart kommer de att tändas. Gatlampor ger ett gulaktigt sken, och när de vajar lite i vinden ser det ut som om trädens skarpt avtecknade svarta blad på marken rör sig. 

Stilla ögonblick

Det har regnat under dagen, gräset och träden doftar nyregnat fräscht.  Luften har ett anslag av kommande höst i sig, som en försynt viskning. Inte just några människor ute. Enstaka bussar far tomma över bron, de ser ut som något från Totoro. Lampor är tända hemma hos de flesta, inga gardiner skymmer sikten in till alla dessa okända människors vardag.

Med tidigare liv menar jag perioder då natten var min egentliga hemvist. Människor, platser och samtal som för länge sedan ekat bort och flagnat. Förväntningar, planer och drömmar som känns overkliga nu. Jo, det kan kännas som ett tidigare liv, utan starka kopplingar till mig här och nu. På så sätt är livet långt.

Flera jag

För, på ett sätt lever vi kanske flera liv. Det är inte bara kroppens celler som byts ut under hela vår levnad. Även omgivningen förändras, och vi med den. Processen är långsam, och därför svår att få syn på, eller grepp om. Jag kan titta i gamla anteckningsböcker och förundras lite över det jag som möter mig på sidorna. Jo, jag kan känna igen något i det, men annat är främmande. Främmande därför att jag gått vidare, eller lärt mig mer, eller glömt saker. Liknande därför att vissa uttryck och känslobanor finns kvar. 

Dessa kan komma emot vid de mest oväntade tillfällen. När jag hör en viss låt, eller stöter på ett ord eller uttryck som på ett ögonblick för mig tillbaks till ett tidigare jag.

Glad promenad

Under sommaren och så här i början av hösten har jag återupptäckt glädjen i att promenera. Det är nu ganska många år som jag har varit helt fokuserad på att komma fram, där promenerande känns som ett ineffektivt och långsamt sätt att nå till min destination. Detta trots att jag vet att resan är målet. Det är bara så lätt att förtränga. Nu, och även detta är en bieffekt av coronasituationen, har jag märkt kroppens behov av rörelse. Förr kom det automatiskt av alla transporter jag hade mellan en arbetsdags olika möten. Nu är allt hemma, och därmed lätt också stillasittande. Att gå en promenad utan egentligt mål är en lyx, och något jag nu njuter av. Kanske kommer även jag att nån gång ingå i the wander society. Jag tror jag har förutsättningarna.

Ögonblicket

Jag tror att mycket handlar om en så enkel (men svår) sak som att njuta av ögonblicket. Jag bruka stolt säga att jag var närvarande, att jag kände mig levande varje sekund. Någonstans på vägen gled det där i dunkel, och mycket kom att handla om prestationer. Om att klara av, ta ansvar för, tänka framåt och så vidare. Det är väl en aspekt av att vara ambitiös. Av att vilja ”åstadkomma” saker. Inget fel i det. Men. Livet är ingen tävling. Det är inte så att den som ”åstadkommit” mest när hen dör har ”vunnit”.

Sådana tankar växer fram under mina månskenspromenader. Vad tänker du på?

Ett preskriberat brott

Snart är Den klar – kurskatalogen! För ett år sedan förde vi en livlig diskussion med kommunikationsavdelningen om den tryckta kurskatalogens varande eller icke-varande. Det slaget vann vi som ville ha också en tryckt version av vårt kursutbud. I år behövde vi inte ens diskutera frågan. Du må kalla mig stenålders men jag tycker att det finns ett mervärde i att få hålla en kurskatalog i sin hand och bläddra i det digra utbudet. Som när man öppnar en ny bok, nyfiken på vad som döljer sig på nästa sida – det är en nästan andäktig känsla.

Kanske lever den känslan kvar från min barndom då jag fick lov att läsa böckerna i min pappas bokhandel bara jag inte brutalt bröt upp bokryggen – det fick inte synas ett spår av att boken skulle vara läst. Eftersom pappas och mitt brott torde vara preskriberat vid det här laget vågar jag nu äntligen lätta mitt samvete. Försiktigt brukade jag glänta på sidorna och begärligt sluka raderna. Det förbjudna är som bekant ofta lockande. På så sätt kom jag att läsa en hel del klassiker som relativt ung.

Visst drogs jag också till Kalle Anka och Fantomen. Men min pappa var smart; han lät mig läsa också dem men stack med jämna mellanrum sina favoriter i min hand. En av dem var Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes minns jag, en lunta på 750 sidor. Den tragglade jag igenom som elvaåring. Knappast hade jag så stor behållning av den då, men ändå tycks den ha lämnat spår i mig, eftersom jag kommer ihåg just den. Kanske det skulle vara dags att ge den en ny chans under den inte mera så avlägsna semestern…

Kanske min semesterlektyr…

 

Moa

 

Moa Thors är styrelseordförande för Bildningsalliansen. Hon jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden.

Jobbig backe

Vi kämpar alla uppför en backe varje dag. På något sätt, på något plan finns det alltid en backe vi måste upp för. Vi kämpar frenetiskt vidare i hopp om att det blir bättre, att det blir en otrolig skjuts nerför. Bara vi först kommit över backkrönet.

Litet så ter sig min vardag just nu. Alla de som står mig närmast kämpar hårt för att komma upp för backen de stött på. Hälsan tryter, arbetslivet utmanar, relationerna ansträngs… en jobbig backe hur man än vänder på det. Det jobbigaste med min backe är att jag vill så gärna hjälpa alla komma upp för backarna men det finns inget jag kan göra. Lyssna, försöka förstå och svara mot de rop på hjälp jag hör är det enda jag kan göra. Det känns bara så otillräckligt.

Hjälplösheten jag upplever är stressande. Jag vill hjälpa och stöda alla, men samtidigt inser jag att det finns väldigt litet jag kan göra. Jag har alltid förespråkat personligt ansvar. Att vi var och en driver våra liv mot fram- och motgångar. Nu sitter jag och undrar om jag borde revidera min hårda inställning? När livet händer och man plötsligt blivit en passagerare på färden, utan ratt och bromsar så känner man sig lätt liten, obetydlig och värdelös. Man blir rädd för allt det som finns framför en innan man nått backkrönet.

Jag tror inte att min situation är unik eller på något sätt speciell. ”Alla har vi våra kors att bära” sägs det ofta. ”Livet är en prövning” eller som Nietzsche sade ”Livet är en plåga och sedan dör vi”. Det finns många olika bemyntade talesätt och ordspråk kring dessa ständigt återkommande uppförsbackar.

Vad jag lärt mig under åren är det som driver mig uppför en backe av motgångar är att koncentrera mig på det som är under min kontroll. Många gånger blir backen brantare och halare bara för att jag upplever att jag måste vara duktigare än vi är. Vad tänker och anser andra? Utomstående faktorer styr mina val, men de är alla något som ligger utanför min kontroll.

Jag piskar mig till att ”strunta i vad andra tycker” och fokusera mig på de saker jag kan kontrollera, det som jag aktivt kan påverka med mitt eget agerande. Låter så enkelt och logiskt men varför gnager då känslan av hur det ser ut eller vad andra anser i bakhuvudet hela tiden?

Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

Allt sitter inte i ryggmärgen

Roligt att vara tillbaka i bloggosfären! Det är ett tag sen sist, närmare bestämt ett år. Vad har det då hänt under det här året? På det professionella planet kan jag väl säga att jag blivit mera du med mina arbetsuppgifter som för ett år sen ännu kändes ganska nya och som gjorde att bloggandet hamnade i bakgrunden. Nu känner jag en större säkerhet och är därmed också mera avslappnad, vilket förhoppningsvis avspeglar sig på mitt arbete.

På det privata planet har jag hunnit förverkliga åtminstone en grej som funnits på min att-göra-innan-jag-dör-lista, nämligen att semestra i en husbil. Under alla de år vi hade husvagn drömde jag om att ha en husbil i stället, framför allt för att slippa besväret med att passa in det tvåledade ekipaget på trånga parkerings- och campingplatser och att ideligen skruva ner fötterna under vagnen.

Men senaste sommar gjorde jag alltså slag i saken och hyrde mig en husbil på ett par veckor. Det enda som gjorde mig lite fundersam var det där med manuell växel efter knappa tio år med automat. Men som jag inte är den som tar ut bekymmer i förväg, intalade jag mig att det säkert skulle vara som med cykling – har man en gång lärt sig det så sitter det i ryggmärgen. Men så var det inte alls! Trots att jag andades lugnt och upprepade för mig själv min bilskollärares instruktioner från anno dazumal, kom jag inte ens ut från bilfirmans parkeringsplats. Kängurubensin brukar det visst kallas, när bilen tar ett skutt med ett okontrollerat motorvrål och sen abrupt stannar. Gissa hur jag kände mig! Om det inte varit för de 30 graderna som termometern visade skulle jag ha kallsvettats. Nu var det mera typ bastusvettning.

Så småningom kom jag mig alla fall ut från gården och körde lyckligen två kvarter fram till det första röda trafikljuset. Vad som hände där, kan du säkert räkna ut. Det hann slå om till grönt tre gånger innan jag lyckades ta mig vidare. Och bilkön bakom mig växte…

Efter ännu några missöden i ett småhusområde kom jag äntligen ut på Ring III och kunde slappna av. Att växla i farten var nämligen inget problem. Det var bara det där bedrövliga att komma igång… Nåja, jag ska inte tråka ut dig med mera ingående beskrivningar av fortsättningen. Jag kan bara konstatera att jag hann fundera både en och två gånger om jag borde skippa hela företaget och återlämna bilen.

Men jag är nu inte den som ger upp i första taget. Efter lite övning och ett gott tips av en bekant som råkade komma förbi när jag packade bilen, bar det av. Och i det skedet byttes min ångest till eufori – dels för att jag hade övervunnit de initiala svårigheterna, dels för att jag kände mig som en kung på vägen. Trots att husbilen var den minsta i serien kändes det som att sitta i en buss högt över alla andra puttefnask till bilar. Landskap som jag kört genom otaliga gånger tidigare såg helt annorlunda ut. Och när jag kom fram till mitt övernattningsställe var det bara att släcka motorn och hoppa i säng.

Moa

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

 

Bubblorna vi lever i

Träffade en vän från Libanon över lunch senaste vecka och vi pratade mycket om bubblorna vi lever i. Vi flög på ett högt plan och en hel del kretsade kring världspolitik och globala trender. Jag redogjorde för honom om allt vad tredjestadiets aktörer gjorde för alla nyanlända i Finland. Vi gör en hel del men mycket mera behövs.

Min vän är gift med en finsk kvinna från Torneå och efter att de tillbringat 12 år i Dubai flyttade de tillbaka till Libanon var de fortfarande äger ett stort hus. Situationen i Libanon är absurd enligt honom. 2M libaneser skall ta hand om landet och de 4M flyktingar från Syrien som finns där idag. Situationen var ohållbar med små barn så han flyttade sitt företag under sommaren till Finland, köpte hus i Esbo och konsulterar idag företag globalt därifrån. Bubblan jag hade över planeten och min världsbild fick en ny insikt.

Hur det nu blev så gled diskussionen över på bubblorna vi lever i. Alla resonerar utgår från sin egen verklighet och de krafter som rör väggarna i just deras bubblor. Våra bubblor är klibbiga av värderingar, synsätt,  kultur mm. De som har samma ”klibb” klumpar ihop sig till grupper, och hålls kvar där, så länge klibbet som håller ihop våra bubblor är ett livskraftigt kluster. Avvikande åsikter eller attityder gör att bubblorna blir obekväma, klibbet torkar och vi glider ifrån varandra. Han gav en ganska bra beskrivning tycker jag.

Resonemanget med bubblorna och klibbet gäller också för oss här i Finland. Kolla bara på arkadiabacken. Regeringens och partiernas bubblor har klibbat ihop sig väldigt kraftigt. Oppositionens bubblor likaså. Frågan är om vi människor och våra bubblor sedan ryms med och klibbar fast någonstans på samma spelplan? Per definition har vi ju en demokrati vilket gör att den bubbla som du lever i är lika mycket värd som bubblan som landets president, riksdag och alla politikers individuella bubblor är. Men är det så alla gånger?

Nationlistiska, patriotiska och populistiska bubblor verkar ha det kraftigaste klibbet idag. Det som jag undrar över är varifrån tar de sitt råmaterial? För några veckor sedan valdes Finland till världens lyckligaste land enligt World Economic Forum. Ett par veckor senare kom en ny rapport som sade att Finland var världens säkraste land med minst kriminalitet per capita i världen. Fantastiska erkännande men ändå verkar det som att dessa inte klibbar fast på allas bubblor.

Hur ser min bubbla egentligen ut om jag lever i en värld var jag aldrig kan vara nöjd? Lever jag i en värld var jag upplever att jag är berättigad att bara få allt jag vill ha men jag behöver inte bidra med någonting? Den största frågan kanske som bubblar i mitt huvud just nu är om min bubbla stänger in mig med fördomar och låsta attityder? Åt vilket håll och hur kan min bubbla ännu växa? Sånt bubblar här just nu.

 

Sigge jobbar som sektorsansvarig för utbildning på SFV. Han är livstids studerande vid University of Life var han betraktar livets gång, ledarskap, arbete och relationer utan ett givet examensdatum.

Förändra eller förändras

Lyssnade nyligen till en filosof som doktorerat inom teknologi som påstod att inom loppet av 10 år behöver över 1 miljon finländare omskola sig eller få en grundlig målstyrd fortbildning enbart för att hållas kvar på arbetsmarknaden. Detta ser vi redan i skolan var t.ex. digitaliseringen möjliggör nya lärmiljöer, möjligheter och metoder.

Det är alltid bättre att vara den som leder förändringen än den som tvingas ändra sig. Samtidigt som man står inför en förändring är det mänskligt att fråga sig om man har jobbat på fel sätt i alla år. Svaret är givetvis nej det är inget fel med det, men allting har sin tid. Nya tider, nya vinder blåser var en traditionell och strukturerad undervisning förväntas ge vika för kreativa, inkluderande och demokratiska lärmiljöer. Det blir allt mera svårt att studera till ett visst yrke om 90% av de som påbörjar sina studier idag utexamineras till yrken som inte ännu finns.

Detta leder till att arbetskarriärerna också ändras grundligt. För egen del har den varit tre delad: studier – arbete – pension. För dagens ungdomar förväntas detta inte gälla utan avsnittet i mitten blir ett flertal olika positioner, projekt eller uppdrag som man åtar sig. Pensioneringen är också ett stort frågetecken för dagens ungdomar. Finns det längre någon pension när det väl är deras tur?

Vi förväntas hålla fler bollar i luften hela tiden.Vi lever med en osäkerhet eftersom vi inte vet hur många bollar är i luften, hur stora eller tunga de är. Frenetiskt jonglerar vi på under helt andra premisser än tidigare. 

Detta låter lätt väldigt problematiskt och negativt. Men det är egentligen en fråga om vad det är vi vill se? Problem och hotbilder eller möjligheter och innovationer? Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som räknas.

Många blir stressade över denna osäkerhet. Men jag lärde mig nyss att det är omöjligt att bli stressad över det som man VILL göra. Det är när våra egna förväntningar inte längre motsvaras av verkligheten som stressen tar stryptag på oss.

Hela vårt upplägg för utbildning måste vara i loket på detta tåg. Det är vi som fungerar som garant för att kompetenserna framöver är på plats. Allting förändras i en rasande takt, det är klart. Är det frågan om möjligheter eller hot? Måste jag ändra mig eller är jag den som vill leda en förändring? Valet är högst personligt och ingen annan kan fatta beslutet. Hur jag förhåller mig, är det största ansvaret jag har, inför de förändringar som vi alla står inför.

Behöver vi lära allt idag?

Senaste sommar lärde jag mig att reparera en läckande trycktvätt med hjälp av YouTube. En enkel sökning gav mig en video med steg för steg instruktioner för hur gå till väga, var möjliga problemområden fanns och hur felen kunde repareras. Trycktvätten fick ingen garanti men blev som ny.

Detta fick mig att tänka på hur mycket undervisningen, eller lärandet, har ändrats under åren som gått. Jag hör till första kullen som gick grundskolan från början till slut i min hemstad. Min skoltid handlade om att läraren undervisade från katedern. Som elev var det min uppgift att följa med lektionen och förhoppningsvis komma ihåg vad som sades.

När jag kom till högstadiet hade vi kommit på detta med grupparbeten och hur man effektivast kunde gömma sig i gruppen. Väl i gymnasiet tog undervisningen ett steg tillbaka bakom katedern igen. ”Du behöver inte förstå detta. Det räcker att du kommer ihåg” uppmanade vår fysik lärare oss.

Hur många liknande undervisningssituationer finns fortfarande kvar i våra klassrum? Läraren lär ut och Eleven lär sig, så är ofta roll fördelning. Sändare och mottagare. Men håller detta synsätt längre? Vem gör jobbet när man lär sig nytt? Är det läraren som paketerar stoffet till något begripligt eller eleven som strukturerar informationen hen tagit del av till något som hen begriper? Svaret på den sista frågan ses kanske direkt i hur lektionernas upplägg är strukturerade.

Den kanske största utmaningen idag är att barnen lär sig och växer upp mitt i flödet, i en fantastisk miljö som pulserar av interaktivitet, samarbete, nyfikenhet, kaos osv. Mycket mera ”ny kunskap” skapas idag varje dag utanför klassrummets väggar än innanför dem. Eleverna hämtar denna ” nya kunskap” med sig in i klassrummet vilket är en rejäl utmaning för alla pedagoger. Denna utmaning kan vi inte fly från utan snarare behöver vi lära oss att ta vara på den, förfina och fördjupa insikter som denna ”kunskap” tillför undervisningen.

Många skolor svarar förtjänstfullt på denna nya utmaning. Memoriserade detaljkunskaper får ge vika för en färdighet att hitta kunskapen vid behov. Elevernas lärande utgår från de färdigheter som vi idag tror att vi behöver imorgon. Dessa färdigheter läggs in i sammanhang som är relevanta, motiverande och intressanta för den som lär sig. Nytänk och innovationer driver också utvecklingen för vårt lärande. Det krävs en del mod att våga medge som lärare att man inte kan eller ens förstår allting. Som tur kan man i såna lägen vända sig till YouTube för att få svar på det man inte ännu kan.

Ändrade sommarplaner

Hösten och vintern var seg, lång men också kall. Sedan kom Maj och plötsligt var sommaren här och Finland har badat en längre tid i solsken och vackert väder. Några dagar till och sedan blir det dags att logga av, koppla ur och ladda upp.

Planerna vi smed under vintern är det nu bara att förverkliga. Alla resor är bokade, biljetterna betalade och drömmarna flyger högt. Förväntningarna på en fantastisk sommar är skyhöga och allting ser bra ut.

Sedan kommer samtalet man aldrig hoppas på. Under ett telefonmöte med läkaren pratades det plötsligt om livets slutskede. Ingen vet om det betyder dagar, veckor eller månader. Pappa har varit sängliggande, oresponsiv och drabbad av afasi redan en längre tid men nu har hälsan gått från dålig till värre. Plötsligt står jag  inför allt det där som jag visste är på kommande men som jag ändå vägrat förbereda mig på.

Väldigt kluven sitter jag och vet att det inte finns något jag kan göra. Familjen, och jag, längtar efter sommaren och att förverkliga alla fina planer, alla stunder tillsammans som vi ser fram emot. Allting fick en plötslig oväntad motvikt. Samtidigt som jag känner att jag vill vara hos pappa förrän det är för sent så vill jag inte missa sommaren tillsammans med min egen familj. Som det är nu så ses vi ändå alldeles för sällan.

Våndan är stor över vad jag skall göra? Egoistiskt tänka bara på mig själv eller skall jag sätta familjen först? Skall jag skippa alla planer och sätta mig bredvid min far? Döden lurar bakom hörnett men jag vet inte när han kommer in.  Det är inget jag kan göra längre för pappa, jag når honom inte längre och kan inte kommunicera med honom. Mycket blev osagt men borde jag se till att det inte blir osagt mellan mig, min fru och mina döttrar? De stöder mig var de kan men jag vet inte hur jag själv skall förhålla mig. Jag vet inte hur jag skall tänka och ångesten över att vara för egoistisk slår mig som en våt trasa i ansiktet.

Vad är det rätta att göra just nu? Skall jag prioritera min familj eller min pappa? Vet inte. Det enda jag vet är att planerna för sommaren är redan ändrade.

Var är alla 40+ åriga män?

Vi sammanstrålade igår med två andra rektorer från Työväen Sivistysliitto (TSL) och Maaseudun Sivistysliitto (MSL)  för en diskussion kring ett fenomen som vi delar gemensamt. Under studiecentralernas styrelsemöte hade vi i förbifarten diskuterat att det verkar som att inom fria bildningen och tredje stadiet i stort har vi ett rejält bortfall av män, speciellt då män i åldern 40+.

Studiecentralen vid SFV har ett enormt nätverk och utbud som riktar sig mot så gott som alla i Svenskfinland. Det är väldigt enkelt att komma med, det är givande, inspirerande och roligt. Vi riktar våra fortbildningar hela vårt utbud till allmänheten. Vi jobbar hela tiden på att vara relevanta i vår samtid och nära vår målgrupp. Vi tar inte ställning till kön, religion eller politik. Undantaget i vårt nätverk är kanske då Martha förbundet och Kvinnoförbundet som båda på ett otroligt bra sätt engagerar och berör kvinnor i hela Svenskfinland. Vilket förbund eller organisation riktar sig mot män lika tydligt som dessa två ovannämnda gör för kvinnor?

Tillsammans med TSL och MSL kunde vi bara konstatera att fria bildningen idag i vårt land berör till största del kvinnor. Utan efterforskning så konstaterade vi att bland oss tre studiecentraler så är våra deltagare 80+ % kvinnor idag. Det är svårt att förstå varför det blivit så? Det är inte ovanligt att kvinnor ofta sköter arbete och  en stor del av barn & hem men ändå har de kapacitet och vilja att engagera sig i gemensamma frågor. Samtidigt är det ofta många gånger män i bästa åldern som stampar takten och skapar attityder i samhället. Hur kan vi nå dem? Hur kan vi aktivera män att bidra med sitt kunnande och deltagande i det fria bildningsarbetet?

I varje land finns det högt bildade människor. Där finns också människor med lägre bildning. Medeltalet av bildningsnivån jämförs ibland med konkurrenskraften för ett land. Här behöver tredje stadiet och den fria bildningen ett aktivt engagemang från både män och kvinnor.

Vi alla tre var rörande eniga i diskussionen att männen idag är en resurs för folkbildningen som vi inte lyckats fånga upp. Här finns massor med kunnande, intressanta personer och en hel del potential som vi av orsak eller annan inte lyckas fånga upp.

Har vi hamnat i ett så egocentriskt samhälle var männen helt enkelt väljer att inte vill delta om de inte ser direkta personliga fördelar med att engagera sig? Vad betyder detta i så fall för folkbildningen i vårt land? Vilken bild av ”verkligheten” förmedlar vi till våra barn?

Var finns alla 40+ åriga män som kan svara på den frågan?