En dietrik fest

Vi har ett dietrikt umgänge och en mångallergisk släkt.

Inför höstens familjefest våndades jag kring alla allergier och specialdieter. Vi har ett rätt dietrikt umgänge och och en mångallergisk släkt – och jag är oerhört medveten om att dylikt inte är att leka med.

Jag utgöt mig åt väninnan när jag plockade ut bacontärningar ur potatissalladen, laxbitar ur pastasalladen, försökte komma ihåg om där fanns baljväxter eller nötter, kollade att pastan var glutenfri, majonnäsen laktosfri och att kakan fungerade för veganer. Och så har vi själva festföremålet som helst äter bara kött, korv, fisk och potatis och aboslut inga grönsaker eller bär.

För att få en coronasäker fest hade vi delat i gästerna i tre olika grupper och noga angivit vilken tidpunkt som var aktuell. Det gällde bara att veta vilken salladsskål och kaka som skulle ställas fram vid vilken tidpunkt.

– Men tänk om du i stället hade bjudit gästerna enligt diet och allergi, förslog vänninan plötsligt.

Nästa gång vi bjuder till fest kör vi enligt det konceptet! Jag ser inbjudningskortet framför mig:

Välkomna att fira tillsammans med oss!

Vi bjuder in er enligt följande tidsschema:

Kl. 14-16 Veganer, vegetarianer, allergiker

Kl. 16-18 Gluten- och laktosintoleranta

Kl. 18-20 Övriga

Varmt välkomna!

Och alla med dålig mage så där i största allmänhet kanske stannar hemma?

Kakan uppe till höger fungerar för allergiker, nere till höger för glutenintoleranta. De till vänster är laktosfattiga och fungerar för alla. Kakan för veganer rymdes inte med på bilden. Och naturligtvis får alla äta av allt – om de vill och kan.

Konfirmationen en viktig milstolpe

Som mamma är jag tacksam över att mitt barn fick vara en del av gemenskapen.

I slutet av sommaren började jag följa med läget med restriktioner med nytt intresse: jag visste att sonens konfirmation stod för dörren och att smittspridningen gick upp i samma takt som det hela närmade sig. Han stortrivdes på skribalägret och såg fram emot konfirmationen. Men jag anade vartåt det lutade och förberedde honom på att det blir en konfirmation utan anhöriga i kyrkan.

”Är det sant?” frågade han och såg snopen ut.

Mycket riktigt. Några dagar senare kom brevet som bekräftade det hela: det skulle bli en streamad konfirmation utan anhöriga närvarande. Jag var förberedd, men trots det tog det mig hårt. Jag stod mellan rödvinshyllorna i Alko när jag läste mejlet från församlingen och kände hur tårarna började rinna. Oberoende av vilken relation vi har till kyrkan, om vi har en personlig tro eller inte, så är konfirmationen en milstolpe och en rit i en ung människas liv. Det är en markering som visar att man är på väg mot ett vuxet liv. Och den stunden vill jag som förälder dela med mitt barn. Eftersom vi valt att döpa honom vill vi också vara med om följande steg. Att följa det hela via en skärm är inte samma sak.

Några veckor senare kom det glädjande beskedet att två anhöriga per konfirmand fick delta. Aldrig tidigare har jag glatt mig så mycket åt att få vara med som jag gjorde då. Det är först när man står i beråd att gå miste om något som man inser hur viktigt det är.

Och när jag såg konfirmanderna gå i procession in i kyrkan, såg den naturliga högtidligheten hos dem alla, då steg tårarna på nytt. Det var en konfirmation som präglades av ett tilltal där konfirmanderna stod i centrum, och de verkade väldigt trygga i situationen. Jag torkade förstulet tårarna fler än en gång – av värme över ungdomarnas naturliga men ändå högtidliga förhållningssätt, av glädje över att få vara med, av tacksamhet över att mitt barn fick vara en del av gemenskapen.

”Någonting gör kyrkan och församlingen rätt år 2021 när de får ungdomar att trivas så här bra”, sa en av mammorna. Hon har så rätt i det.

Pamela Granskog är utbildningsbyråkrat och lättrörd mamma till en konfirmand

Simskoleångest

Jag får åtminstone delta i simskola för barn födda 2014 och tidigare. Kanske också i seniorgymnastik med odefinierad ålder.

Det finns få saker som gör mig lika nervös som simskoleanmälningar. Man ska nämligen vara ute i tid, vara säker på handen och glasklar i huvudet. Jag är varken det ena, andra eller tredje. De sista minuterna innan anmälan öppnar är en enda lång pina. Man uppdaterar sidan gång på gång och de nervösa fingrar blir allt mer styva för varje sekund som går. Till slut är allt ett enda slirande över tangenterna och när allt är över har man ingen aning om vilken familjemedlem man slutligen anmält och till vilken kurs.

Värsta upplevelsen i tiderna var anmälan till inomhussimskolan i Helsingfors. Majoriteten av stadens alla svenskspråkiga föräldrar ville uppenbarligen fira fredagskvällarna i simhallscaféet i Tölö och anmälningstrycket var osedvanligt högt, speciellt i de yngre grupperna. Ett år trodde jag mig vara tvungen att flytta ut i ett tält på gården efter att ha sabbat dotterns anmälan till plaskgruppen. De bittra tårarna över mitt klåpande ville aldrig ta slut, inte ens efter att jag lovat veckovisa privata simhallsbesök.

Incidenten lindrade inte min nervositet inför kommande anmälningar. När det var dags att anmäla dottern till utomhussimskolan i sommarparadiset Nedervetil var jag dock mentalt redo. Jag lyckades över förväntan. Administratören tog kontakt några dagar senare och undrade om jag kunde reda upp mina anmälningar. Då var dottern anmäld till förmiddagsgruppen, stod i kö till eftermiddagsgruppen och hade ytterligare en anmälan till simskolegruppen i Kronoby, 15 km längre bort.

I morse var det dags igen. Jag värmde upp i god tid och började träna redan igår. Jag tänkte att det är en god idé att kolla om lösenordet fungerar genom att testanmäla mig till något och sedan avbryta min anmälan. Dessvärre är det möjligt att jag nu är anmäld till seniorgymnastik i en gudsförgäten håla i Svenskfinland. 06.53 satt jag dock redo framför datorn. I mitt huvud snurrade den nya Folkhälsanlåten ”Från noll till hundra”, en titel som rätt träffande beskrev adrenalinnivån, alltmedan klockan långsamt tickade mot magiska 07.00 då anmälan skulle öppnas.

Månntro det gick vägen? Jag fick i alla fall ett brev med orden: ”Hej Pamela, Tack för att du anmält dig till våra kurser.”

Kanske min sommar går åt till både seniorgymnastik och simskola för barn födda 2014 eller tidigare?

Pamela Granskog, mamma som helst simmar  utan anmälningar
(och må skuggan falla över den nervösa mamman i stället för anmälningssystemet)

Under huden

Det var inte endast vaccinet som gick under huden på mig.

I veckan fick jag min första dos av coronavaccinet. Vid Mässcentret i Helsingfors möttes jag av en stab av hjälpande människor som i tur och ordning vänligt lotsade mig vidare. Väl framme hos sjuksköterskan som skulle vaccinera mig var jag imponerad av arrangemangen.

– Det är så välorganiserat här, sa jag.

– Vet du, det tycker jag faktiskt också själv, svarade hon glatt på svenska.

Alldeles oväntat fick jag blinka bort tårarna. Jag var imponerad av arrangemangen, jag var stolt över vår sjukvård och jag var trött på att leva i en pandemi.

”Sluta fåna dig”, tänkte jag tyst för mig själv när jag envist blinkade med ögonen. Men det var inte endast vaccinet som gick under huden på mig, hela situationen gjorde det.

Jag kände mig som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta: ”Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!”

Vaccinet ger inte fullt ljus. Men det ljusnar i alla fall.

Pamela Granskog är vaccinerad och tacksam

Halvvägs till hundra

Den trappan har både 100-åringen och jag nött.

När vi packat in slalomskidorna i bilen och styr tillbaka mot stugan vänder sig 14-åringen plötsligt mot mig.

”Hur känns det att vara 50? Har du haft nån medelålderskris?”

Mitt spontana svar just då kunde gott ha varit ”ja”. När 11-åringen vänder sig om i slalombacken med orden ”jag väntar på dig där nere” drabbas jag sannerligen av (medel)ålderskris. Plötsligt tycker jag att mina ben känns trötta, något som sällan brukar drabba mig när jag har skidor under fötterna. Känns det så här att bli gammal?

Å andra sidan har jag nyligen skrivit brev till en hundraåring. Det kändes faktiskt lite märkligt, inte minst för att hon fyllde 100 två dagar innan jag fyllde 50. Jag vilar i tanken att jag har kommit halvvägs. Men ännu mera märkligt är det faktum att hon för länge sedan varit husmor i det hus som numera är vårt älskade sommarhem.  Hon var betydligt yngre än jag är nu när hon flyttade från huset, men ändå känns det som om jag fortsätter på hennes livsverk.

Hon har nött det golv som våra barfota sommarbarn springer på. Hon har säkert bäddat de gamla sängar som vi har tagit ner från vinden. Hon har gått på den stentrappa som ser ut precis som Alexander Slotte skriver: ”mossbeväxt är trappan och ogräsen gro”. Hon har kanske använt den gamla mjölkpallen som blivit en prydnad i vår nyrenoverade bastukammare? Jag brukar fundera på hur hennes vardag såg ut. Vilka sysslor gjorde hon? Vad kände hon inför flytten söder ut på 60-talet?

I mitt brev till 100-årsdagen berättar jag om huset, vad vi gjort och om mina upptäcktsfärder på vinden, i uthusen, i garaget. Fortfarande, efter sju somrar i huset, drar jag fram nya föremål som jag putsar och tar i bruk. Jag har tagit i bruk gamla möbler som jag hittat. Köksbord, sängar, bord, stolar, byrå och många trasmattor som fanns på vinden. Alla dessa möbler har sett betydligt mer av livet än jag själv gjort. Det känns både märkligt och fint.

De gamla föremålen ger mig en kontext, ett sammanhang. De berättar att det funnits liv i huset långt innan vi köpte det. Jag stiger in i en berättelse som inletts långt före min tid. I tidigare kapitel finns bland annat hon som nu fyller 100, efter mig kommer mina efterkommande och kanske många andra. Min uppgift är att förvalta den tid som tillfaller mig.

Jämför jag mig med 100-åringen är jag bara halvvägs genom livet,  må vara att jag inte tar något för givet om hur lång min egen tid blir. Men när slaombenen känns spagetti skänker det mig lite tröst, oberoende av om jag har (medel)ålderskris eller inte.

Och vad svarade jag 14-åringen?  Jag hann inte börja formulera ett svar innan han själv fnissade till och ruskade på huvudet.

”Nee. Du har nog inte tid för nån medelålderskris. Du är för upptagen. När döden kommer så kommer du att skaka på huvudet och säga ‘ Jag hinner inte riktigt nu. Jag ska bara … ‘ !”

Pamela Granskog
… som eventuellt lider av en (medel)ålderskris?

Som jag numera ser dem i slaombacken. Bakifrån.

Svältfödd på ögon

Jag har lärt mig mycket, t.ex. fördelen med att jobba kollaborativt med en text över Teams. Men jag har också lärt mig att jag måste få se den jag jobbar med.

”Så roligt att ni har kamerorna på”, säger en kollega från en annan avdelning under enhetens interna möte när vi en efter en sätter på kamerorna där vi sitter i våra distanserade arbetsrum.   

Under det senaste året jag träffat mina kollegor en gång. Rekreationseftermiddagen är ett härligt minne, inte enbart på grund av den vackra höstsolen. Sällan har jag varit så glad över att se mina kollegor som den gången.

Året har lärt mig att bättre hantera en situation där jag varje dag sitter ensam hemma vid datorn. Exempelvis har jag nästan helt slutat att ringa mina kollegor. I stället ringer jag ett videosamtal över Teams eller bokar in ett kort möte – jag som tidigare bannat dottern för att hon alltid måste ringa videosamtal är plötsligt omåttligt förtjust i att se den jag talar med.

Jag har också insett att det korta oväntade mötet i en korridor eller snacket över lunchen är oerhört viktigt. Det finns många ärenden som uträttas och klarläggs i spontana samtal som sker i det fysiska. Nu är allt detta borta.

Också den lilla pratstunden innan ett möte inleds är värdefullt. Du samtalar kanske med den som sitter mitt emot dig medan ett annat samtal förs i andra ändan av bordet. Nu försöker vi lära oss att föra små samtal över Teams innan mötet inleds om vi hinner – vi har ju en tendens att logga in till mötet exakt på sekunden numera. Den akademiska kvarten har blivit en akademisk minut. 14.01 är det ok att inleda mötet som planlagts till 14.00. Och skillnaden mellan det lilla försnacket över Teams är att det endast är ett samtal som förs, medan alla andra lyssnar.

Själv försöker jag, om möjligt, logga in till möten jag själv kallar till några minuter i förväg. Med kameran påslagen väntar jag på att de andra ska droppa in. Då hinner jag eventuellt växla några ord med alla som kommer in. Om mötessammankallaren har kameran påslagen följer deltagarna oftast efter, har jag märkt. Faktum är att det är lättare att hålla möte med en människa med ögon och mun än med en talande skallig boll med initialerna PG.

Året som gått har lärt mig att uppskatta och värdesätta mina kollegor och vår arbetsgemenskap på ett helt annat sätt än tidigare. Och jag har faktiskt fört många och fina samtal över Teams. Jag har också lärt mig att uppskatta tekniken och hittat många nya arbetsmetoder som underlättar mitt arbete oberoende av om jag är fysiskt på plats eller jobbar på distans.

Jag jobbar på distans, men jag klarar inte av att vara distanserad från mina kollegor. Jag är svältfödd på att få möta andras ögon, se ansikten spricka upp i leenden och se skiftningar i  blicken.

Uthållighet i skidspåret

”Man kan lära sig tycka om”, sa han.

När vi kommer ut på en myr och ser fjället i bakgrunden stannar 14-åringen.

”Det var vackert”, säger han.

”Kanske du har börjat tycka om längdskidåkning en aning?” frågar jag försiktigt.

”Nå, när man tvingas göra något man inte tycker om tillräckligt många gånger lär man sig småningom tycka om det”, svarar han lite torrt.

Faktum är ju att jag förstår honom exakt. Enda skillnaden är att han kommit fram till slutresultatet 30 år snabbare än jag själv.

Som barn skidade vi rätt mycket. Mamma och pappa tog oss med till Ylläs i början av 80-talet och sedan dess har jag inte genomlevt en enda vinter utan att besöka Ylläs eller stå på skidor. Det var inga korta turer vi gjorde då. Den längsta turen kring fjället låg väl på ca 35 km. Men pappa minns livligt hur min egen skidning korrelerade med mitt humör. När såväl humör som hastighet sjönk gällde det att ta fram chokladen som fanns i fickan och locka mig vidare.

Småningom fick längdskidning ge vika för slalom och det är först i vuxen ålder jag lärt mig uppskatta längdskidning (på nytt). Sonen, som allra helst står på slalomskidor, är ändå snabbare i sin utveckling än sin mor.

Fortsättningsvis får jag kämpa med dottern. För henne är slalomskidor ”vanliga” skidor. Längdskidorna kallar hon ”de långa och smala”. Mina metoder är diskutabla och kan ifrågasättas både pedagogiskt och moraliskt. Imorse förhandlade vi. Jag fick henne med på en skidtur och i gengäld fick hon en kompisövernattning. Båda vann, även om hon inte var glad när jag tvingade henne två varv runt banan.

Med andra föräldrar har vi diskuterat gränsdragning mellan att ha roligt och ta ansvar. Vad gör man som förälder om ens barn mitt under spelsäsongen säger att hen inte vill delta i träningarna/matcherna för att hen inte tycker att det är roligt? Vad svarar vi då? Att det är ok? Att det går att ta en paus och fortsätta senare om det känns så? Att man i lagsport har ett gemensamt ansvar? Att man endast kan sluta när säsongen tar slut?

Jag har inte ett klart och enkelt svar. Varje fall är individuellt och unikt. Däremot tänker jag att det också är ett föräldraansvar att fostra till uthållighet.

Och under tiden varvar jag slalomdagarna med att lassa in mera choklad i fickorna och släpa ut ätteläggen i skidspåret. För man kan lära sig att tycka om något, sa min son.

Pamela Granskog trivs numera med alla sorters skidor

Hålla avstånd till lucia

Jag gjorde tappra försök. Huvudrollsinnehavarna gjorde mindre tappra försök.

Jag gjorde ett tappert försök i början av vårt gemensamma liv. Tidigt på morgonen tassade jag upp, drog på mig ett vitt linne, tryckte en gammal krona över hjässan och skred in i rummet. Tanken var att sjunga och deklamera en vacker luciadikt, men jag kom inte speciellt långt.

”Fortsätt bara. Det går nog bra till slut”, sa maken uppmuntrande från sängen. Men det hjälpte inte. Lucia vek sig dubbel i en fnissattack alltmedan tårarna sprutade.

Trots min makabra insats som lucia är jag oerhört lättrörd när jag ser en lucia skrida in, spelar ingen roll om lucia är ung eller gammal. Det är lika vackert och berörande varje gång. Förutom när jag själv är inblandad.

Det började antagligen i Rovaniemi i slutet av 90-talet. Kören åkte norrut lagom till Lucia för att uppföra Juloratoriet tillsammans med Lapplands kammarorkester. Den ena dirigenten och jag inspirerades antagligen av mörkret i norr och tyckte det var vår uppgift att sprida ljus och hålla liv i traditioner. En sen kväll på hotellet var vi redo. Killen i hotellreceptionen hade helt tydligt inte tidigare mött en lucia, åtminstone inte på nära håll. Jag tror inte han förstod speciellt mycket av vårt snack om en finlandssvensk tradition, men han såg glad och lättad ut när vi skred vidare. Å andra sidan var vårt luciatåg en uppenbarelse. Hälften av ljusen i kronan hade slocknat och längst bak hade ett ljus lossnat från själva kronan och spretade rakt ut. Sången gick antagligen bättre än diktläsningen. Men mest oroliga var vi för en av tenorerna i publiken. Han lät som om han drabbats av falsk krupp. Så svårt hade han att få fram andan efter vårt uppträdande.

Vi gjorde också några tappra försök hemma i Helsingfors följande år. Vid 6-snåret ringde vi på hos bekanta. En del var piggare än andra. Systersonen, kring 7 år då, satte sig kapprakt upp i sängen, stirrade och utbrast ”MOSTER”. Sen damp han raklång ner i sängen igen.

I början av mitt moderskap gjorde jag ytterligare några ihärdiga försök. Men efter att stjärngossen tryckte ner luciakronan över sin strutmössa, lucia slocknade mitt under ett uppdrag och kronan sprack i två delar förstod jag att ge upp.

Jag ska nöja mig med att beskåda mitt facebook-flöde som dignar av bilder på små lucior som skrider omkring, tindrande stjärngossar och mödrar med hulda leenden och glitterband i håret. Och jag ska stillsamt säga till mig själv att det är önskvärt att lucia och jag håller avstånd.

Vi ska båda göra det vi är bäst på.

Efter det här gav jag äntligen upp.

När tvåspråkighet blev en rikedom – också i Ku … Kokkola

”Varför säger du att du är `Kokkolabo´?” Jag har mött frågan otaliga gånger. Och jag har försökt svara efter bästa förmåga. Jag har sagt att begreppet ”Kokkola” inte handlar om förfinskning (staden heter Karleby på svenska), utan att begreppet står för en lokal kultur, en anda och en humor som råder där. Och visst är det en anda som ofta influerats av närheten till det finska, det ska vi inte förneka, men det finns mycket annat också.

De senaste dagarna har halva Sverige och hela Finland skrattat åt Kokkolas senaste marknadsföringskampanj. Staden ville väl, men det gick inte som i Strömsö. Den söta bilden av en liten säl pryddes med texten Kokkola, där ”o” ersatts av ett hjärta som liknade ett ”u”. Lägg därtill att namnet särskrevs: Kok kola. Läser vi detta med svenska ögon vet vi exakt var vi landar. Det blev blev Kuk kula.

Bilden skulle lyfta upp barnkonventionens dag 20.11 och peka på Karleby som en barnvänlig stad. Det fanns också en annan bild där namnet Karleby var skrivet på svenska. Men faktum är att bilderna låg ute på ett Instagramkonto, som tillhörde grafikern, en hel månad utan att någon reagerade. Men en tisdagskväll tog det fart på sociala medier. Och resten är historia. Dagstidningarna tog fasta på stadens språkliga miss där namnet blev ett könsorgan. Sveriges TV4 hakade på, likaså inhemska MTV3. Och det blev ju inte bättre av att staden, till sin form på kartan, exakt ser ut som ett manligt könsorgan. Men det som till en början var en kritik mot stadens oförmåga att läsa bilden med svenska ögon vändes snabbt till humor. Skämten haglade på sociala medier. Lystringssången för staden kunde vara Kalliolle Kuk-kullalle, staden skulle börja på ny Kula och fotbollslaget kunde döpas till Kukkulan palliveikot. Sällan har man skådat en dylik språklig kreativitet.

Lägg därtill att staden fyller 400 år 2020 och har satsat en hel del på marknadsföring. Så kom corona och det mesta kom av sig. Men nu kom all publicitet gratis, på prime time i flera länder dessutom.

Men mitt i allt detta kaos har vi grafikern Elina Warsta, som jobbat med bilden, som låtit svenskspråkiga se bilden och som i god tro satte ut bilden för att fira barnkonventionens dag. Hon är finskspråkig men har i tiderna flyttat till Karleby på grund av tvåspråkigheten och barnen går i språkbadsskola.

”Jag har gråtit och skrattat. Först tog jag det hårt. Den första natten sov jag inte”, säger hon i en intervju för Österbottens tidning.

Men sen sätter hon ord på det som kanske är det mest väsentliga:

”Jag har lärt mig att Karlebybor kan skratta åt sig själva på ett annat sätt än jag vant mig i Uleåborg, där jag bodde tills jag var 19 år gammal. Där tycker man om att jävlas med andra, men jag tycker att den här grejen har visat att Karlebybor inte tar sig själva så allvarligt, utan kan skratta åt saken.”

Det är väl just det där som jag uppfattar med att vara Kokkolabo. Det handlar om en ordförande för stadsfullmäktige som säger att det här är den bästa skandalen 2020: tvåspråkighet, udda humor och en söt säl. Det handlar om en marknadsföringschef i staden som säger: ”Vi har den mest vitala bilden på kartan. Och vad är väl bättre än lite attraktionskraft?” Det handlar om otaliga Kokkolabor i förskingringen och på ort och ställe som skrattar gott och hjärtligt åt det hela. Det handlar om att våga skratta åt sig själv.

Det är just det som begreppet Kokkolabo, med eller utan kuk och kula, innefattar.

Och det var väl ingen som sa att tvåspråkighet inte är en rikedom?

När kuk-kula står i Öb

Sälen är i alla fall söt, om inte så sedlig.

Och så kom kvällen då barndomsstaden Kokkla/Karleby ville marknadsföra sig som en barnvänlig plats och anlitade en grafiker som fixade en söt säl med den tilltänkta texten Kokkola.  Det gick så där.

Problemet är att texten också kan läsas som Kuk-kula. Så läser i alla fall en som har svenska som modersmål. Och då rör vi oss på lite andra ställen än barnvänliga, tror jag?

”Bilden skulle läsas på finska”, säger marknadsföringschefen som hastigt dragit tillbaka bilden från sociala medier. Tja, nu läser man ju med de ögon man råkar ha. Mina råkar vara svenska.

Marknadsföringschefen förklarar att det också fanns svenska medlemmar i arbetsgruppen och att ingen reagerade på texten. Det måste nog handla om osedvanligt sedesamma kuk-kula-bor, tänker en som uppenbarligen har en något mera livlig fantasi.

”Säkert ett missför-stånd”, skriver en väninna.

Osökt kommer jag att tänka på syrrans år som sommarfågel på gamla Österbottningen. Hon och kollegan föreslog en marknadsföringskampanj för tidningen. Kollegan skulle ligga i all sin härlighet på ett bord med tidningen uppslagen på ett ställe där en eventuell kuk-kula kunde befinna sig. Den tilltänkta bildtexten var kort och slagkraftig: ”Det står i Öb”.

Med dylika kampanjer hade man kanske inte behövt slå ihop Öb och Jt?

Ett är i alla fall säkert: hädanefter kommer jag att ha lite svårt för att ta Ku…, jag menar Kokkola i min mun.