Av kärlek till språkvården

Terjärvpojken fick ut sin uppsats i skolan. Dessvärre var vitsordet 4 och gossen kunde inte dölja sin frustration.

”Säätan. Hä ä hä ända språtji ja kan!” utbrast han. (Må Terjärvborna ursäkta mina något bristfälliga insikter i deras dialekt). Den gamla anekdoten har jag återkommit till flera gånger under mitt yrkesverksamma liv eftersom det svenska språket alltid stått i centrum i mitt jobb. Hur kan vi bejaka den språkliga utvecklingen hos våra barn och unga? Kommer vårt språk att överleva?

Mikael Sjövall skriver i Hbl 12.1.2021 om språkvård, statiska finlandismer och ivern att bannlysa svenska ord som används i Finland och han låter bland annat förstå att Institutet för de inhemska språken bestämt att det exempelvis heter badstrand och ställa in i stället för simstrand och inhibera.

Hur ofta har jag inte hört uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att det heter så här”! Lika många gånger har jag fått diskutera hur språket lever och förändras på precis samma sätt som samhället också förändras. Jag har också lärt mig att jag aldrig blir fullärd när det handlar om språk. Ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk blir jag inför språket och desto mer har jag att lära mig.

I mitt jobb får jag ofta ta ställning till vilka svenska begrepp vi ska använda när det handlar om utbildning på svenska i Finland. I det arbetet tar vi ställning till begrepp som används i Sverige och hur kontexten ser ut hos oss. Vilket begrepp passar in i vårt samhälle och i vårt utbildningssystem? I vilken mån kan vi använda samma begrepp som i Sverige? I den diskussionen har Institutet för de inhemska språken varit en självskriven samarbetspart. Jag tyr mig ofta till dem, oberoende av om det handlar om längre översättningsprocesser med läroplansgrunder eller enskilda begrepp. Men jag har aldrig uppfattat institutets arbete som auktoritärt eller hört någon av språkvårdarna säga att de bestämmer över språket och att de vill att vi förkastar vissa ord, tvärtom.

Den beskrivning av språkvårdsarbetet som kolumnen målar upp påminner lite om andemeningen i uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att …”. Då snackar vi om språkliga pekpinnar, rätt och fel, svart och vitt. Vi kan skriva raljerande om orden och begreppen vi använder, men vi ska inte göra oss lustiga över en hel yrkeskår. För mig ter sig kolumnens bild av språkvård som ”mossig och föråldrad” och motsvarar inte mina egna erfarenheter av språkvård på svenska i Finland. Dagens språkvård uppfattar jag som en mångfacetterad diskussion där man för resonemang och kontextualiserar frågeställningar.

Språk och språkvård mår bra av diskussion och under de senaste veckorna har vi fått läsa rätt många artiklar om allt från nyord till språkfrågor som irriterar läsare. Det är positivt. Inom skolvärlden brottas vi med bristande intresse för läsning, vilket i förlängningen också innebär att språkkänslan försvagas. Vi får alltså fortsättningsvis jobba med Terjärvpojkens språkliga utveckling. Därför behöver vi visa att språket faktiskt är både intressant och viktigt och att det språk som används i våra medier har betydelse. Framför allt vi, i egenskap av publicister, frilansjournalister, lärare, språkvårdare, är viktiga språkliga förebilder. Och nej, vi har inte råd att fjärma oss från svenskan i Sverige. Men det innebär inte att vi ”utplånar kittet i vår kulturella särart” eller att vi idkar ett kulturellt självförakt, däremot ska det innebära att vi är medvetna språkbrukare. Vi behöver faktiskt veta vad som skiljer åt och förenar svenskan i Finland och Sverige. Jag har inga problem med krydda mitt språk med stundom (en favorit, faktiskt) och barnen går glada i hågen till simstranden. För mig handlar det inte om vilket begrepp jag använder, det viktiga är att jag vet när och hur jag använder det. Språkvård och medvetenhet om mina egna språkliga val är aldrig något lösryckt, utan bör ses i en kontext, i ett sammanhang.

För mig är språkvård en ständigt pågående diskussion där språket går i dialog med samhället, böljar fram och tillbaka, tänjer, kniper tag, växer och ger mig ramar för min egen språkliga utveckling.

Pamela Granskog uppskattar språkvårdarnas arbete

När våren inleds med ”voi v#**!%!n kevät”

Bättre en son inlåst på toan än tio i skogen?

Vi inledde året med en inrikes skidresa och väl hemma på trettondagen, efter en tillräckligt lång bilfärd, var det som vanligt tävling om vem som först hinner till toaletten. Sonen vann och drog hastigt igen dörren med en hård smäll. Maken och jag hörde hur dörren klickade till och insåg med ens vad som hänt.

Det är inte första gången dörren krånglar. För flera år sedan blev sonen inlåst på toaletten och husbolagets servicepersonal måste tillkallas. Låset reparerades och höll för trycket till 2021. Då var det dags igen. Ingen blev inlåst den gången emedan dörren varken kunde stängas ordentligt eller låsas. Corona-året ledde till brist på gäster och familjen klarade sig bra med en krånglande olåst toalettdörr. Men ändå var ett av makens nyårslöften att fixa toalettdörren. För på något vis känns det ändå mera bekvämt med en toadörr som både går att stänga och låsa. Men vi hann aldrig så långt. För nu var dörren både stängd och låst alltmedan en familjemedlem fanns på insidan och tre kissnödiga på utsidan. De tre på utsidan fick akut hjälp av husets övriga toaletter, men visst är det lite olustigt att gå mot ett veckoslut med ett barn inlåst på toan?

Sonen var egentligen på väg ut för att träffa några kompisar, men meddelade dem från toan att han var inlåst och därmed försenad. En av kompisarna lär ha ställt den mycket relevanta frågan: ”Hur är det möjligt? Du har ju varit inlåst där tidigare?”

Vi försökte skruva loss allt som gick att skruva från utsidan och sonen försökte det han kunde från insidan.

”Du har ju vatten i alla fall. Och luften räcker till”, tröstade vi medan vi höll på.

Inget hjälpte så till slut tillkallades låssmeden. En tystlåten man i 25-årsålden uppenbarade sig bakom vår ytterdörr och inledde sitt arbete. Efter 20 minuter yttrade han den första hela meningen när han sa att han måste gå ner till bilen för att hämta mer redskap. Borren gick het och sonen tyckte det luktade rök på insidan, men den fåordige låssmeden fortsatte ihärdigt sitt jobb. Efter 45 minuter hörde vi honom plötsligt utbrista ”moro!” och insåg att han stod öga mot öga med sonen.

”Paljon kiitoksia”, sa den lättade sonen när han kom ut.

Jag tror nästan att låssmeden log lite.

”När jag i ett skede hörde honom väsa `voi vittujen kevät´ på andra sidan dörren tänkte jag att det här nog blir en lång sittning”, viskade sonen när han lagt sig på sin egen säng för att pusta ut.

Riktigt så långt hann inte våren framskrida, men nu har vi i alla fall ett nytt lås, dessutom ett som är planerat för offentliga utrymmen.

”Jag lovar att dörren murknar innan det nya låset ger upp”, sa låssmeden när han gick.

Nu har vi avkrävt ett löfte av sonen att aldrig mera bli inburad, vare sig hemma eller på något annat ställe. Vad kalaset kostade tänker jag inte berätta, men vår familj kunde ha åkt slalom ytterligare tre dagar i Himos för hundralapparna. Å andra sidan får jag väl väga det mot en frigiven son och en toadörr som går att både stänga och låsa.

Pamela Granskog är inte bortskämd med låsta toalettdörrar

En dietrik fest

Vi har ett dietrikt umgänge och en mångallergisk släkt.

Inför höstens familjefest våndades jag kring alla allergier och specialdieter. Vi har ett rätt dietrikt umgänge och och en mångallergisk släkt – och jag är oerhört medveten om att dylikt inte är att leka med.

Jag utgöt mig åt väninnan när jag plockade ut bacontärningar ur potatissalladen, laxbitar ur pastasalladen, försökte komma ihåg om där fanns baljväxter eller nötter, kollade att pastan var glutenfri, majonnäsen laktosfri och att kakan fungerade för veganer. Och så har vi själva festföremålet som helst äter bara kött, korv, fisk och potatis och aboslut inga grönsaker eller bär.

För att få en coronasäker fest hade vi delat i gästerna i tre olika grupper och noga angivit vilken tidpunkt som var aktuell. Det gällde bara att veta vilken salladsskål och kaka som skulle ställas fram vid vilken tidpunkt.

– Men tänk om du i stället hade bjudit gästerna enligt diet och allergi, förslog vänninan plötsligt.

Nästa gång vi bjuder till fest kör vi enligt det konceptet! Jag ser inbjudningskortet framför mig:

Välkomna att fira tillsammans med oss!

Vi bjuder in er enligt följande tidsschema:

Kl. 14-16 Veganer, vegetarianer, allergiker

Kl. 16-18 Gluten- och laktosintoleranta

Kl. 18-20 Övriga

Varmt välkomna!

Och alla med dålig mage så där i största allmänhet kanske stannar hemma?

Kakan uppe till höger fungerar för allergiker, nere till höger för glutenintoleranta. De till vänster är laktosfattiga och fungerar för alla. Kakan för veganer rymdes inte med på bilden. Och naturligtvis får alla äta av allt – om de vill och kan.

Konfirmationen en viktig milstolpe

Som mamma är jag tacksam över att mitt barn fick vara en del av gemenskapen.

I slutet av sommaren började jag följa med läget med restriktioner med nytt intresse: jag visste att sonens konfirmation stod för dörren och att smittspridningen gick upp i samma takt som det hela närmade sig. Han stortrivdes på skribalägret och såg fram emot konfirmationen. Men jag anade vartåt det lutade och förberedde honom på att det blir en konfirmation utan anhöriga i kyrkan.

”Är det sant?” frågade han och såg snopen ut.

Mycket riktigt. Några dagar senare kom brevet som bekräftade det hela: det skulle bli en streamad konfirmation utan anhöriga närvarande. Jag var förberedd, men trots det tog det mig hårt. Jag stod mellan rödvinshyllorna i Alko när jag läste mejlet från församlingen och kände hur tårarna började rinna. Oberoende av vilken relation vi har till kyrkan, om vi har en personlig tro eller inte, så är konfirmationen en milstolpe och en rit i en ung människas liv. Det är en markering som visar att man är på väg mot ett vuxet liv. Och den stunden vill jag som förälder dela med mitt barn. Eftersom vi valt att döpa honom vill vi också vara med om följande steg. Att följa det hela via en skärm är inte samma sak.

Några veckor senare kom det glädjande beskedet att två anhöriga per konfirmand fick delta. Aldrig tidigare har jag glatt mig så mycket åt att få vara med som jag gjorde då. Det är först när man står i beråd att gå miste om något som man inser hur viktigt det är.

Och när jag såg konfirmanderna gå i procession in i kyrkan, såg den naturliga högtidligheten hos dem alla, då steg tårarna på nytt. Det var en konfirmation som präglades av ett tilltal där konfirmanderna stod i centrum, och de verkade väldigt trygga i situationen. Jag torkade förstulet tårarna fler än en gång – av värme över ungdomarnas naturliga men ändå högtidliga förhållningssätt, av glädje över att få vara med, av tacksamhet över att mitt barn fick vara en del av gemenskapen.

”Någonting gör kyrkan och församlingen rätt år 2021 när de får ungdomar att trivas så här bra”, sa en av mammorna. Hon har så rätt i det.

Pamela Granskog är utbildningsbyråkrat och lättrörd mamma till en konfirmand

Simskoleångest

Jag får åtminstone delta i simskola för barn födda 2014 och tidigare. Kanske också i seniorgymnastik med odefinierad ålder.

Det finns få saker som gör mig lika nervös som simskoleanmälningar. Man ska nämligen vara ute i tid, vara säker på handen och glasklar i huvudet. Jag är varken det ena, andra eller tredje. De sista minuterna innan anmälan öppnar är en enda lång pina. Man uppdaterar sidan gång på gång och de nervösa fingrar blir allt mer styva för varje sekund som går. Till slut är allt ett enda slirande över tangenterna och när allt är över har man ingen aning om vilken familjemedlem man slutligen anmält och till vilken kurs.

Värsta upplevelsen i tiderna var anmälan till inomhussimskolan i Helsingfors. Majoriteten av stadens alla svenskspråkiga föräldrar ville uppenbarligen fira fredagskvällarna i simhallscaféet i Tölö och anmälningstrycket var osedvanligt högt, speciellt i de yngre grupperna. Ett år trodde jag mig vara tvungen att flytta ut i ett tält på gården efter att ha sabbat dotterns anmälan till plaskgruppen. De bittra tårarna över mitt klåpande ville aldrig ta slut, inte ens efter att jag lovat veckovisa privata simhallsbesök.

Incidenten lindrade inte min nervositet inför kommande anmälningar. När det var dags att anmäla dottern till utomhussimskolan i sommarparadiset Nedervetil var jag dock mentalt redo. Jag lyckades över förväntan. Administratören tog kontakt några dagar senare och undrade om jag kunde reda upp mina anmälningar. Då var dottern anmäld till förmiddagsgruppen, stod i kö till eftermiddagsgruppen och hade ytterligare en anmälan till simskolegruppen i Kronoby, 15 km längre bort.

I morse var det dags igen. Jag värmde upp i god tid och började träna redan igår. Jag tänkte att det är en god idé att kolla om lösenordet fungerar genom att testanmäla mig till något och sedan avbryta min anmälan. Dessvärre är det möjligt att jag nu är anmäld till seniorgymnastik i en gudsförgäten håla i Svenskfinland. 06.53 satt jag dock redo framför datorn. I mitt huvud snurrade den nya Folkhälsanlåten ”Från noll till hundra”, en titel som rätt träffande beskrev adrenalinnivån, alltmedan klockan långsamt tickade mot magiska 07.00 då anmälan skulle öppnas.

Månntro det gick vägen? Jag fick i alla fall ett brev med orden: ”Hej Pamela, Tack för att du anmält dig till våra kurser.”

Kanske min sommar går åt till både seniorgymnastik och simskola för barn födda 2014 eller tidigare?

Pamela Granskog, mamma som helst simmar utan anmälningar
(och må skuggan falla över den nervösa mamman i stället för anmälningssystemet)

Under huden

I veckan fick jag min första dos av coronavaccinet. Vid Mässcentret i Helsingfors möttes jag av en stab av hjälpande människor som i tur och ordning vänligt lotsade mig vidare. Väl framme hos sjuksköterskan som skulle vaccinera mig var jag imponerad av arrangemangen.

– Det är så välorganiserat här, sa jag.

– Vet du, det tycker jag faktiskt också själv, svarade hon glatt på svenska.

Alldeles oväntat fick jag blinka bort tårarna. Jag var imponerad av arrangemangen, jag var stolt över vår sjukvård och jag var trött på att leva i en pandemi.

”Sluta fåna dig”, tänkte jag tyst för mig själv när jag envist blinkade med ögonen. Men det var inte endast vaccinet som gick under huden på mig, hela situationen gjorde det.

Jag kände mig som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta: ”Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!”

Vaccinet ger inte fullt ljus. Men det ljusnar i alla fall.

Pamela Granskog är vaccinerad och tacksam

Halvvägs till hundra

Den trappan har både 100-åringen och jag nött.

När vi packat in slalomskidorna i bilen och styr tillbaka mot stugan vänder sig 14-åringen plötsligt mot mig.

”Hur känns det att vara 50? Har du haft nån medelålderskris?”

Mitt spontana svar just då kunde gott ha varit ”ja”. När 11-åringen vänder sig om i slalombacken med orden ”jag väntar på dig där nere” drabbas jag sannerligen av (medel)ålderskris. Plötsligt tycker jag att mina ben känns trötta, något som sällan brukar drabba mig när jag har skidor under fötterna. Känns det så här att bli gammal?

Å andra sidan har jag nyligen skrivit brev till en hundraåring. Det kändes faktiskt lite märkligt, inte minst för att hon fyllde 100 två dagar innan jag fyllde 50. Jag vilar i tanken att jag har kommit halvvägs. Men ännu mera märkligt är det faktum att hon för länge sedan varit husmor i det hus som numera är vårt älskade sommarhem. Hon var betydligt yngre än jag är nu när hon flyttade från huset, men ändå känns det som om jag fortsätter på hennes livsverk.

Hon har nött det golv som våra barfota sommarbarn springer på. Hon har säkert bäddat de gamla sängar som vi har tagit ner från vinden. Hon har gått på den stentrappa som ser ut precis som Alexander Slotte skriver: ”mossbeväxt är trappan och ogräsen gro”. Hon har kanske använt den gamla mjölkpallen som blivit en prydnad i vår nyrenoverade bastukammare? Jag brukar fundera på hur hennes vardag såg ut. Vilka sysslor gjorde hon? Vad kände hon inför flytten söder ut på 60-talet?

I mitt brev till 100-årsdagen berättar jag om huset, vad vi gjort och om mina upptäcktsfärder på vinden, i uthusen, i garaget. Fortfarande, efter sju somrar i huset, drar jag fram nya föremål som jag putsar och tar i bruk. Jag har tagit i bruk gamla möbler som jag hittat. Köksbord, sängar, bord, stolar, byrå och många trasmattor som fanns på vinden. Alla dessa möbler har sett betydligt mer av livet än jag själv gjort. Det känns både märkligt och fint.

De gamla föremålen ger mig en kontext, ett sammanhang. De berättar att det funnits liv i huset långt innan vi köpte det. Jag stiger in i en berättelse som inletts långt före min tid. I tidigare kapitel finns bland annat hon som nu fyller 100, efter mig kommer mina efterkommande och kanske många andra. Min uppgift är att förvalta den tid som tillfaller mig.

Jämför jag mig med 100-åringen är jag bara halvvägs genom livet, må vara att jag inte tar något för givet om hur lång min egen tid blir. Men när slaombenen känns spagetti skänker det mig lite tröst, oberoende av om jag har (medel)ålderskris eller inte.

Och vad svarade jag 14-åringen? Jag hann inte börja formulera ett svar innan han själv fnissade till och ruskade på huvudet.

”Nee. Du har nog inte tid för nån medelålderskris. Du är för upptagen. När döden kommer så kommer du att skaka på huvudet och säga ‘ Jag hinner inte riktigt nu. Jag ska bara … ‘ !”

Pamela Granskog
… som eventuellt lider av en (medel)ålderskris?

Som jag numera ser dem i slaombacken. Bakifrån.

Svältfödd på ögon

Jag har lärt mig mycket, t.ex. fördelen med att jobba kollaborativt med en text över Teams. Men jag har också lärt mig att jag måste få se den jag jobbar med.

”Så roligt att ni har kamerorna på”, säger en kollega från en annan avdelning under enhetens interna möte när vi en efter en sätter på kamerorna där vi sitter i våra distanserade arbetsrum.

Under det senaste året jag träffat mina kollegor en gång. Rekreationseftermiddagen är ett härligt minne, inte enbart på grund av den vackra höstsolen. Sällan har jag varit så glad över att se mina kollegor som den gången.

Året har lärt mig att bättre hantera en situation där jag varje dag sitter ensam hemma vid datorn. Exempelvis har jag nästan helt slutat att ringa mina kollegor. I stället ringer jag ett videosamtal över Teams eller bokar in ett kort möte – jag som tidigare bannat dottern för att hon alltid måste ringa videosamtal är plötsligt omåttligt förtjust i att se den jag talar med.

Jag har också insett att det korta oväntade mötet i en korridor eller snacket över lunchen är oerhört viktigt. Det finns många ärenden som uträttas och klarläggs i spontana samtal som sker i det fysiska. Nu är allt detta borta.

Också den lilla pratstunden innan ett möte inleds är värdefullt. Du samtalar kanske med den som sitter mitt emot dig medan ett annat samtal förs i andra ändan av bordet. Nu försöker vi lära oss att föra små samtal över Teams innan mötet inleds om vi hinner – vi har ju en tendens att logga in till mötet exakt på sekunden numera. Den akademiska kvarten har blivit en akademisk minut. 14.01 är det ok att inleda mötet som planlagts till 14.00. Och skillnaden mellan det lilla försnacket över Teams är att det endast är ett samtal som förs, medan alla andra lyssnar.

Själv försöker jag, om möjligt, logga in till möten jag själv kallar till några minuter i förväg. Med kameran påslagen väntar jag på att de andra ska droppa in. Då hinner jag eventuellt växla några ord med alla som kommer in. Om mötessammankallaren har kameran påslagen följer deltagarna oftast efter, har jag märkt. Faktum är att det är lättare att hålla möte med en människa med ögon och mun än med en talande skallig boll med initialerna PG.

Året som gått har lärt mig att uppskatta och värdesätta mina kollegor och vår arbetsgemenskap på ett helt annat sätt än tidigare. Och jag har faktiskt fört många och fina samtal över Teams. Jag har också lärt mig att uppskatta tekniken och hittat många nya arbetsmetoder som underlättar mitt arbete oberoende av om jag är fysiskt på plats eller jobbar på distans.

Jag jobbar på distans, men jag klarar inte av att vara distanserad från mina kollegor. Jag är svältfödd på att få möta andras ögon, se ansikten spricka upp i leenden och se skiftningar i blicken.

Uthållighet i skidspåret

När vi kommer ut på en myr och ser fjället i bakgrunden stannar 14-åringen.

”Det var vackert”, säger han.

”Kanske du har börjat tycka om längdskidåkning en aning?” frågar jag försiktigt.

”Nå, när man tvingas göra något man inte tycker om tillräckligt många gånger lär man sig småningom tycka om det”, svarar han lite torrt.

Faktum är ju att jag förstår honom exakt. Enda skillnaden är att han kommit fram till slutresultatet 30 år snabbare än jag själv.

Som barn skidade vi rätt mycket. Mamma och pappa tog oss med till Ylläs i början av 80-talet och sedan dess har jag inte genomlevt en enda vinter utan att besöka Ylläs eller stå på skidor. Det var inga korta turer vi gjorde då. Den längsta turen kring fjället låg väl på ca 35 km. Men pappa minns livligt hur min egen skidning korrelerade med mitt humör. När såväl humör som hastighet sjönk gällde det att ta fram chokladen som fanns i fickan och locka mig vidare.

Småningom fick längdskidning ge vika för slalom och det är först i vuxen ålder jag lärt mig uppskatta längdskidning (på nytt). Sonen, som allra helst står på slalomskidor, är ändå snabbare i sin utveckling än sin mor.

Fortsättningsvis får jag kämpa med dottern. För henne är slalomskidor ”vanliga” skidor. Längdskidorna kallar hon ”de långa och smala”. Mina metoder är diskutabla och kan ifrågasättas både pedagogiskt och moraliskt. Imorse förhandlade vi. Jag fick henne med på en skidtur och i gengäld fick hon en kompisövernattning. Båda vann, även om hon inte var glad när jag tvingade henne två varv runt banan.

Med andra föräldrar har vi diskuterat gränsdragning mellan att ha roligt och ta ansvar. Vad gör man som förälder om ens barn mitt under spelsäsongen säger att hen inte vill delta i träningarna/matcherna för att hen inte tycker att det är roligt? Vad svarar vi då? Att det är ok? Att det går att ta en paus och fortsätta senare om det känns så? Att man i lagsport har ett gemensamt ansvar? Att man endast kan sluta när säsongen tar slut?

Jag har inte ett klart och enkelt svar. Varje fall är individuellt och unikt. Däremot tänker jag att det också är ett föräldraansvar att fostra till uthållighet.

Och under tiden varvar jag slalomdagarna med att lassa in mera choklad i fickorna och släpa ut ätteläggen i skidspåret. För man kan lära sig att tycka om något, sa min son.

Pamela Granskog trivs numera med alla sorters skidor

Hålla avstånd till lucia

Jag gjorde tappra försök. Huvudrollsinnehavarna gjorde mindre tappra försök.

Jag gjorde ett tappert försök i början av vårt gemensamma liv. Tidigt på morgonen tassade jag upp, drog på mig ett vitt linne, tryckte en gammal krona över hjässan och skred in i rummet. Tanken var att sjunga och deklamera en vacker luciadikt, men jag kom inte speciellt långt.

”Fortsätt bara. Det går nog bra till slut”, sa maken uppmuntrande från sängen. Men det hjälpte inte. Lucia vek sig dubbel i en fnissattack alltmedan tårarna sprutade.

Trots min makabra insats som lucia är jag oerhört lättrörd när jag ser en lucia skrida in, spelar ingen roll om lucia är ung eller gammal. Det är lika vackert och berörande varje gång. Förutom när jag själv är inblandad.

Det började antagligen i Rovaniemi i slutet av 90-talet. Kören åkte norrut lagom till Lucia för att uppföra Juloratoriet tillsammans med Lapplands kammarorkester. Den ena dirigenten och jag inspirerades antagligen av mörkret i norr och tyckte det var vår uppgift att sprida ljus och hålla liv i traditioner. En sen kväll på hotellet var vi redo. Killen i hotellreceptionen hade helt tydligt inte tidigare mött en lucia, åtminstone inte på nära håll. Jag tror inte han förstod speciellt mycket av vårt snack om en finlandssvensk tradition, men han såg glad och lättad ut när vi skred vidare. Å andra sidan var vårt luciatåg en uppenbarelse. Hälften av ljusen i kronan hade slocknat och längst bak hade ett ljus lossnat från själva kronan och spretade rakt ut. Sången gick antagligen bättre än diktläsningen. Men mest oroliga var vi för en av tenorerna i publiken. Han lät som om han drabbats av falsk krupp. Så svårt hade han att få fram andan efter vårt uppträdande.

Vi gjorde också några tappra försök hemma i Helsingfors följande år. Vid 6-snåret ringde vi på hos bekanta. En del var piggare än andra. Systersonen, kring 7 år då, satte sig kapprakt upp i sängen, stirrade och utbrast ”MOSTER”. Sen damp han raklång ner i sängen igen.

I början av mitt moderskap gjorde jag ytterligare några ihärdiga försök. Men efter att stjärngossen tryckte ner luciakronan över sin strutmössa, lucia slocknade mitt under ett uppdrag och kronan sprack i två delar förstod jag att ge upp.

Jag ska nöja mig med att beskåda mitt facebook-flöde som dignar av bilder på små lucior som skrider omkring, tindrande stjärngossar och mödrar med hulda leenden och glitterband i håret. Och jag ska stillsamt säga till mig själv att det är önskvärt att lucia och jag håller avstånd.

Vi ska båda göra det vi är bäst på.