Livet som prestation

Det kan bli stressigt, det där med att lära sig varje dag. Jag menar, det känns som en prestation. Lite som något du skall klara av, och bocka av. När diskussionen om en spannlista senast var aktuell kände jag på samma sätt. I sig kan jag tycka det är en god idé att emellanåt göra ett slags mellanbokslut över livet. Att då och då sitta ner och tänka efter vad man egentligen gör av det. Är det detta jag vill, eller har jag bara hamnat här? Är det jag som bestämmer över mitt liv, eller är jag en viljelös nickedocka i livets malström? Att tänka på vad jag vill göra, vad jag lägtar efter, det är en nyttig övning. Om detta sedan förs in på en lista över saker jag vill göra innan jag dör tror jag lätt det blir fel. Det blir att bocka av listan med målet att hinna kruxa för alla, innan man dör. Och då är det själva avbockandet som dominerar, inte sakerna på listan. Plus att det väl sen när listan är avklarad inte finns mycket mer att göra. Nej, hellre då en slags kaotisk balans.

Det finns mycket jag vill göra, se, uppleva. Det finns mycket jag vill lära mig. Men inte som prestation. Utan för sakens egen skull. För att jag är nyfiken, hungrig, olärd. Att hålla den inre listan levande och glödande är sedan en balansakt. Inte minst för att jag lätt blir bekväm av mig, och mycket av allt detta handlar om att gå bortom det tryggt bekväma. Det handlar om att utmana den egna gränsen. Våga ta risken.

Kanske är det också därför jag har så svårt med attgöra-listor. Jag gör dem ofta, och de blir evighetslånga, men jag slutar alltid använda dem efter en tid.Det slår mig att vår tid ökar på denna stress. Jag tänker på hur tv-serierna ersatt filmtittandet. Om jag tar en paus från en serie dröjer det inte länge förrän jag får en påminnelse i min epost om att titta klart på XX. Eller så kommer ett automatmail som påstår att eftersom jag tittade på YY kommer jag nog att gilla serien QQ. Ja, du förstår. Livet har blivit ett flöde.

Sommaren kan erbjuda en paus i flödet. Och det kan kännas lika viktigt att inte göra något alls som att ha en lång attgöralista. Att vara medvetet oproduktiv. Att bara tänka en stund. Det kräver lite övning, och lite envishet. Hjärnan och kroppen är inställd på en ström av intryck, rörelse och aktivitet. Ibland kan jag känna mig som en liten spelfigur som hoppar från klippa till klippa i ett oändligt plattformsspel. Förr eller senare trillar man. Och då gör det ont.

Att lära sig är en både medveten och omedveten handling. Lärande kräver ofta en ansträngning, och lite tålamod. Det kräver alltid tid, om det skall bli bra. En alltför intensiv vardag gör lärandet svårare. Den som är uppe i varv springer lätt för fort. Om du har en lång lista leder otåligheten till att du slarvar, och lärandet blir ytligt. Det fastnar inte på djupet, och åstadkommer ingen förändring. Allt ordentligt lärande innehåller förändring.

Jag tror också att flödestillvaron är koncentrationens fiende. Nu för tiden har jag ofta svårt att koncentrera mig, att gå in i en process. Hjärnan bläddrar så snabbt vidare, tänker på nästa sak. Och nästa. Ja, du förstår. Visserligen leder detta till att jag får många saker gjorda, men fråga mig inte vad jag gjorde igår. För att inte tala om förra veckan.

Här sitter jag då nu i min bubbla. Trivs ganska bra. Men misstänker att det finns en hel värld därute som jag inte ser skymten av. Hur gör du? Kan du bolla med båda sakerna? Lever du med attgöra-listor och/eller spannlistor? Gör de dig stressade eller ger de dig en känsla av att du har kontroll? Har du kontroll?

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Digibacke

Hösten börjar i Herran kukkaro.

Jag är tillbaka i Helsingfors. Solen skiner som om den aldrig gjort något annat. Under semestern lyckades jag flera gånger glömma bort allt vad Corona heter. Nu har sommaren glidit över i vardag, men övergången är nästan omärklig. Jag har redan en veckas jobb bakom mig, men är inte riktigt säker på vad jag har fått till stånd. Gränserna mellan jobb och privatliv har blivit så blurriga detta konstiga år. Det är annars en känsla som alltid tar över då semestern börjar, en förflyttning i tid och rum där jobbtakten och tanken sitter i de första veckorna, av bara farten. Att koppla om och koppla av tar lite tid.

Semesterns baksida

De senaste tio åren eller så har jag också känt att jobbstarten i augusti känns trög. Sommarens lediga tid ger mersmak, får mig att tänka att arbete inte är allt här i livet. Denna vår påverkade också detta. Jag kände mig semesterledig från första dagen. Övergången var smidig eftersom jag jobbat på distans hela våren. När jag tillbringar all tid hemma flyter gränserna mellan vardag och helg ihop. Resultatet blir ett slags limbo, ett mellantillstånd. I en annan tid av livet hade detta känts eländigt. Rutinlöshet, vänd dygnsrytm och depression går lätt hand i hand. Nu har coronan gett mig utrymme och tid att tänka och reflektera mer. Jag har känt mig mindre stressad, vilket säkert är en av orsakerna till varför det var så lätt att glida över i semesterläge. Takten är en annan, livet flyter i nya banor. Det gick under våren och försommaren, då semester och fritid hägrade bakom knuten. Ju längre detta håller på under hösten, desto tyngre tror jag det kommer att kännas. Vi är helt enkelt inte längre vana vid osäkerhet. Den trygghet vi greppat oss fast vid bygger på förutsägbarhet. Inte desto minst gäller det i en tid då politiken verkar helt uppochner och de vassa tungorna styr på nätet. Allt är i gungning och allt är i kaos, men min egen vardag kan jag åtminstone hantera. Så tror jag att jag tänkte före corona. Nu gäller inte heller det, sfären som jag ”kontrollerar” blir mindre och mindre.

Om att glömma

Därför kom semestern så skönt emellan. Det kunde gå dagar utan att jag tänkte på corona, eller på framtiden. Och nu då? Nu gäller det att bygga upp en vardag som fungerar. Vi behöver fortfarande lära oss nya saker, undantagsförhållandena till trots. Vi behöver fortfarande bearbeta det hat som fyller vår sociala vardag. Allt kan inte sättas på undantag i all oändlighet, i väntan på någon slags lösning. Kanske är det här det nya normala. För fria bildningens del betyder det ett fortsatt digiskuttande. Möten på distans, inga resor, virtuella kaffestunder. Eftersom ingen större förändring syns på horisonten får vi fortsätta där vi började i våras. Göra ännu bättre distanskurser. Reflektera över vad som fungerade i våras och dra lärdomar av det. Gå igenom vilka fortbildningsbehov våra lärare har, se på våra strukturer. Det som var hastig påkommet och snabbt lappat i våras behöver nu vara genomtänkt och ännu bättre.

Då gäller det att orka. Trots att det kan kännas tröstlöst och uppförsbackemotigt.

Minnen från en tid som var

I mitt flöde dyker minnen upp. Detta gjorde jag då och då. Här är ett foto från ett år sedan. Jag läser, tittar och ler åt hur annorlunda allt kändes då. Hur mycket jag tog för givet. Seminarier, nordiska resor till möten, kaffestunder, luncher. Nu känns varje träff speciell, för att den är så ovanlig. Det heter ju att man inte vet hur bra man har det förrän man förlorat det. Jag tror ju inte att vi förlorat all social kontakt för gott. Men jag inser och blir påmind om hur värdefulla de sociala ögonblicken är. En lektion på arbis, en lärarträff, ett projektmöte. De är inte alls självklara, och när de blir möjliga igen hoppas jag att jag förstår njuta av och uppskatta dem på ett helt nytt sätt.

Så ger också kriser som denna i bästa fall ögonblick av insikter, tid för reflektion, och möjlighet att välja vad som är viktigt på riktigt. 

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Trevlig midsommar!

Midsommar betyder så olika saker för olika människor. För mig handlar det mest om asplöv och silkespapper. Det är det som är grejen när man har vuxit upp i och fortfarande lever i en by med en alldeles egen midsommarstång med alldeles egna traditioner. Det är inte många midsomrar i mitt liv som jag har missat midsommarafton i Önningeby. En gång i början av 1980-talet befann jag mig i London. Det var sista kvällen innan jag skulle resa hem och vännerna jag borde hos hade en grupp människor från olika världsdelar på besök. När mörkret sänkte sig försökte jag förklara för några av dem att det ju var Midsommarafton ikväll och vad det betydde. Intresset var måttligt. Det kändes eländigt.

En anna gång skulle vi fira midsommar i Jakobstad, hela famljen. Det var vackert ute på Ådön och den ljusa natten ljusare än någonsin för en ålänning. Men i övrigt fanns det bara myggor. Myggor som lurade vid dörrspringan och bara väntade på att få komma in i stugan och de måste ha varit överlyckliga när man någon gång var tvungen att ta sig till utedasset. Vilket kalas för myggsvärmen. Ingen vidare midsommar den gången heller.

Nu ska stången snart resas. Silkespappret i kronan skimrar i solskenet.

När jag var yngre hjälpte jag mamma att inför varje midsommarafton få vår midsommarkrona färdig i tid. Stången i byn har tolv korsarmar och det ska vara en krona på varje. Precis lika många gårdar fanns det då och varje gård gjorde sin egen krona. Materialet var silkespapper och färgkombinationerna var oändliga. Det var alltid intressant att gå till stången på kvällen när resningen skulle ske. Hurdana kronor skulle de andra ha – vad månne Pellas-Nelly hade hittat på i år? Hon hade till och med LILA i sin krona en gång!

Ibland när inspirationen tröt eller bara för att det var roligt att variera så gjorde vi krona i Ålands flaggas färger: rött och gult och blått. Vi märkte inte riktigt när det hände, och det tog nog flera år, men plötsligt hade alla andra gått över till fibertyg i kronorna och i och med det blev de alla röda, gula och blåa, för fiberduken fanns inte i andra färger. Både mamma och jag älskade silkespappret och ville inte byta. Alla andra har hållit sig till fiberduken sedan dess och vi håller oss till silkespappret. En bekant som kom till stången en gång utropade ”Vems är den där dissidentkronan, Siv, är det din?”

Många tycker att fiberduken är bättre för att den inte tappar all färg vid minsta regnskur som silkespappret gör. Men för mig har det ingen betydelse. Stången pryds bara till för den där enda kvällen, den magiska midsommaraftonen. Sen står den bara och väntar på nästa år och nästa midsommarafton. Asplöven vi knutit fast vissnar också och det är ingen vacker syn. De granna röd-blå-gula kronorna understryker nästan förfallet. För mig var det bättre när kronorna och löven vissnade tillsammans.

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn

Att simma är nödvändigt

”Jag skall simma och äta mycket glass!” Det var vad en grupp andraklassare från grundskolan här på orten deklarerade när de under skolavslutningen för några veckor sedan samfällt berättade vad de skulle göra under sommarlovet. Några skulle resa, några skulle besöka släktingar – men för de flesta var simningen det viktiga. Och glassen. Jag satt och lyssnade och tänkte att det är precis detta som är den röda tråden genom livets somrar. Även för mig gäller det; simma och ät glass och se – sommaren är räddad! Det är i stort sett det som semestrar och sommarlov alltid inneburit! Mina barnbarn och jag – vi har alltså i inte ringa grad samma önskemål angående sommarmånaderna. Fortfarande är sommaren kommen först då den allra första simturen tas i sjön på våren – och till ända då sista simningen står för dörren på hösten.

Det jag själv minns tydligast av min barndoms somrar är just det ständigt pågående badandet vid stränderna, cyklarna som låg slängda i gräset och glädjeropen från byns barn som lekte intill bryggorna. Jag hade de facto en rätt hurtfrisk mamma. Hon såg till att hennes barn var tidigt i sjön på försommaren och ”steg sent upp” ur vattnet på hösten. En sommar ”levde”  jag så mycket sjöliv att jag drabbades av lunginflammation och låg sjuk i veckor. Det var en missräkning både för mig och mamma, resten av familjen kunde som planerat åka på buss-semester ut i världen. Senare blev jag simlärare och jobbade som sådan några somrar. Jag var mycket ung och jag var under dessa arbetsveckor ensam på stranden med icke-simkunniga barn. Idag kan jag undra hur det var det möjligt att simlärare dåförtiden fick vara helt ensamma på jobb. Lyckligtvis hände aldrig något allvarligt. För det mesta var det oerhört roligt. Sol, varm sand, vattenlekar och barnens glädje när de vant sig vid vattnet och kanske vågade låta det bära dem.

Somrarna senare i livet har bestått av både jämn lunk, ibland av väldigt mycket jobb men också av glädje, och somrar med djup sorg. Simmandet har väl haft karaktär av såväl terapi som livsstil – det gäller att gå i och bada oavsett tid på dygnet eller väderlek. Det är ju särskilt skönt att simma i vita sommarnätter eller då regnet faller, eller hur. Sen var det det där med glassen; den, å andra sidan, borde jag definitivt minska på! Jag är plågsamt medveten därom. Den här sommaren ser hur som helst ut att bli minnesvärd. Jag kommer att åka på semester i norr och mitt resesällskap har lovat ”kasta mig i en och annan fjällbäck”. Det är absolut oprövat, det där med fjällbäckar. Bäst att ändå inte tro för mycket om sig själv och om modet att våga sig i.

Kerstin Romberg

pensionär, tidigare lärare och rektor inom det finlandssvenska fria bildningsarbetet

 

 

Ett preskriberat brott

Snart är Den klar – kurskatalogen! För ett år sedan förde vi en livlig diskussion med kommunikationsavdelningen om den tryckta kurskatalogens varande eller icke-varande. Det slaget vann vi som ville ha också en tryckt version av vårt kursutbud. I år behövde vi inte ens diskutera frågan. Du må kalla mig stenålders men jag tycker att det finns ett mervärde i att få hålla en kurskatalog i sin hand och bläddra i det digra utbudet. Som när man öppnar en ny bok, nyfiken på vad som döljer sig på nästa sida – det är en nästan andäktig känsla.

Kanske lever den känslan kvar från min barndom då jag fick lov att läsa böckerna i min pappas bokhandel bara jag inte brutalt bröt upp bokryggen – det fick inte synas ett spår av att boken skulle vara läst. Eftersom pappas och mitt brott torde vara preskriberat vid det här laget vågar jag nu äntligen lätta mitt samvete. Försiktigt brukade jag glänta på sidorna och begärligt sluka raderna. Det förbjudna är som bekant ofta lockande. På så sätt kom jag att läsa en hel del klassiker som relativt ung.

Visst drogs jag också till Kalle Anka och Fantomen. Men min pappa var smart; han lät mig läsa också dem men stack med jämna mellanrum sina favoriter i min hand. En av dem var Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes minns jag, en lunta på 750 sidor. Den tragglade jag igenom som elvaåring. Knappast hade jag så stor behållning av den då, men ändå tycks den ha lämnat spår i mig, eftersom jag kommer ihåg just den. Kanske det skulle vara dags att ge den en ny chans under den inte mera så avlägsna semestern…

Kanske min semesterlektyr…

 

Moa

 

Moa Thors är styrelseordförande för Bildningsalliansen. Hon jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden.

Hur kommer sommaren att bli?

Går du och funderar över sommaren? Du kanske bläddrar i almanackan och kollar på alla ”måste delta” händelser som finns inskrivna. -De är ganska många, till och med för många. När skall man hinna varva ner då det igen ser ut att bli ett sådant rännande, från söder till norr, från öst till väst.

Kanske det inte är helt fel att boka en resa till södern, då slipper man sådana bekymmer. Då kan man koppla av helt och hållet. Fast för att göra det skall man lämna telefon, dator och alla paddor hemma. Och så det där med flygskam. Har man rätt att nöjesflyga numera?

Hurudant blir sommarvädret då? Vad har spåmännen sett i fiskarnas inälvor, i kaffesump, grodmagar etc.? När börjar värmeböljan, kommer den alls och vad är det ett tecken på om sommaren blir lika het som föregående? Är det bra eller dåligt? Hur mår polarisarna? – Någon södernresa blir det inte!

Just nu får jag vänja mig vid att ständigt ha dåligt samvete. Jag gillar att skurra fram på min Vespa, årsmodell -73. Jag tycker om båtliv. Jag tycker om att grilla en saftig biff, medium. – Mycket av det jag tycker om är helt förkastligt sett ur ett miljösparande perspektiv. Så vad borde jag göra?

Sälj Vespan och båten och börja äta vegetariskt! – Men blir världen bättre av det? Då kör någon annan omkring på Vespan och någon annan njuter av båtlivet. Och de kanske kör mer än jag och skräpar ner där de far fram. Och hur skulle en sommar utan Vespa och båt vara? -Som en vinter utan snö, är det mitt fel?

 

Allt sitter inte i ryggmärgen

Roligt att vara tillbaka i bloggosfären! Det är ett tag sen sist, närmare bestämt ett år. Vad har det då hänt under det här året? På det professionella planet kan jag väl säga att jag blivit mera du med mina arbetsuppgifter som för ett år sen ännu kändes ganska nya och som gjorde att bloggandet hamnade i bakgrunden. Nu känner jag en större säkerhet och är därmed också mera avslappnad, vilket förhoppningsvis avspeglar sig på mitt arbete.

På det privata planet har jag hunnit förverkliga åtminstone en grej som funnits på min att-göra-innan-jag-dör-lista, nämligen att semestra i en husbil. Under alla de år vi hade husvagn drömde jag om att ha en husbil i stället, framför allt för att slippa besväret med att passa in det tvåledade ekipaget på trånga parkerings- och campingplatser och att ideligen skruva ner fötterna under vagnen.

Men senaste sommar gjorde jag alltså slag i saken och hyrde mig en husbil på ett par veckor. Det enda som gjorde mig lite fundersam var det där med manuell växel efter knappa tio år med automat. Men som jag inte är den som tar ut bekymmer i förväg, intalade jag mig att det säkert skulle vara som med cykling – har man en gång lärt sig det så sitter det i ryggmärgen. Men så var det inte alls! Trots att jag andades lugnt och upprepade för mig själv min bilskollärares instruktioner från anno dazumal, kom jag inte ens ut från bilfirmans parkeringsplats. Kängurubensin brukar det visst kallas, när bilen tar ett skutt med ett okontrollerat motorvrål och sen abrupt stannar. Gissa hur jag kände mig! Om det inte varit för de 30 graderna som termometern visade skulle jag ha kallsvettats. Nu var det mera typ bastusvettning.

Så småningom kom jag mig alla fall ut från gården och körde lyckligen två kvarter fram till det första röda trafikljuset. Vad som hände där, kan du säkert räkna ut. Det hann slå om till grönt tre gånger innan jag lyckades ta mig vidare. Och bilkön bakom mig växte…

Efter ännu några missöden i ett småhusområde kom jag äntligen ut på Ring III och kunde slappna av. Att växla i farten var nämligen inget problem. Det var bara det där bedrövliga att komma igång… Nåja, jag ska inte tråka ut dig med mera ingående beskrivningar av fortsättningen. Jag kan bara konstatera att jag hann fundera både en och två gånger om jag borde skippa hela företaget och återlämna bilen.

Men jag är nu inte den som ger upp i första taget. Efter lite övning och ett gott tips av en bekant som råkade komma förbi när jag packade bilen, bar det av. Och i det skedet byttes min ångest till eufori – dels för att jag hade övervunnit de initiala svårigheterna, dels för att jag kände mig som en kung på vägen. Trots att husbilen var den minsta i serien kändes det som att sitta i en buss högt över alla andra puttefnask till bilar. Landskap som jag kört genom otaliga gånger tidigare såg helt annorlunda ut. Och när jag kom fram till mitt övernattningsställe var det bara att släcka motorn och hoppa i säng.

Moa

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

 

På läger med duvor, jeustejp och Carola från Kokkola

”Mamma! Hela min klubb är i vårt rum”, flämtar min 8-åring när hon kommer fram till mig. Vi deltar i ett familjeläger och jag avnjuter saft och kex på gården när dottern stormar fram.

”De kom för att titta!” säger hon andfått.

”Har du bjudit in hela din kurs till vårt rum?” frågar jag förvånat. Vårt rum bebos av tre personer men är egentligen dimensionerat för en. Hur alla hennes kurskompisar kunde rymmas i vårt rum har jag lite svårt att förstå.

”Nej, nej. De kom för att titta på fågeln”, svarar hon. Jag vänder mig långsamt om mot dottern.

”Har vi en fågel i vårt rum?” frågar jag.

”Jo. En duva!” svarar hon.

I trappuppgången är det full kalabalik. Ett tiotal barn tjattrar högljutt när jag kommer ångande.

”Den har skitit på din telefon”, ropar någon.

”Nej nej! Den sket på Linas telefon”, korrigerar en annan.

”Jag skiter i vems telefon den skitit på (föga passande kommentar med tanke på barnens ålder, men jag försvarar mig med den förvirrade situationen)! Är den kvar?” frågar jag andfått.

Och där sitter den på fönsterbrädet och kucklar tyst för sig själv alltmedan huvudet lite stressat rör sig från sida till sida. Vore jag en duva hade jag också blivit stressad om jag varit omringad av 10 högljudda barn och en högröd medelålders kvinna som verkar skärrad. Jag föser ut barnen ur rummet och funderar på vad jag ska ta mig till. Mina lägervärdar, som sa att man får vända sig till dem om det uppstår problem, ser jag inte röken av. Men då kommer Carola från Kokkola. Carola är en handlingens kvinna som är van att handskas med djur. I ärlighetens namn tycker jag att duvor är väldigt obehagliga, speciellt i möblerade rum, men Carola tar det lugnt. ”Kanske jag kunde ta i den om jag har tillräckligt mycket papper”, säger hon fundersamt.

Jag förser henne med en bunt pappershanddukar och springer ner till köket för att hitta förstärkning. I dörröppningen står Johanna. Hon ser min desperata min och försöker snabbt finna på råd.

”Men men … I köket finns Rune! Han har ju bott i Afrika! Kanske han är van vid dylikt”, föreslår hon.

Rune rycker ut (jag får aldrig reda på om han är van vid dylikt, men han är i alla fall beredda att komma), men vi hinner inte ta många steg innan vi nås av budet att Carola fått ut gästen.

”Jag är ju ganska hårdhänt och den sprattlade lite när jag tog i den och vippade den över fönsterbrädet. Först efteråt slog mig tanken att den kanske var död. Och sekunden efter att jag slängt ut den kom jag på att nåt barn kanske sitter där rakt under på gräsmattan”, utbrast hon. Men duvan damp ner på marken, ruskade på vingarna och tog sin tillflykt till högre sfärer.

På kvällen hittar jag en rullle silvertejp, jesustejp kallas det hos, som Karin klistrat fast på vår dörr. Vi tejpar fast gardinerna för att fortsättningsvis kunna vädra utan att få in oinbjudna gäster.

Något senare hittar jag lägervärdarna Britten och Kicki. Jag undrar försynt var de fanns när jag behövde dem som mest? För vad ska man med lägervärdar om de inte finns där när man har fått en oinbjuden gäst på rummet?

”Det hade väl knappast hjälpt med att säga att vi knäpper våra händer och ber”, säger de lite tveksamt.

Nej. Har man en duva i ett möblerat rum vill man faktiskt hellre knäppa duvan än händerna.

Men två saker har jag lärt mig inför kommande läger:

1. Jag vill alltid på bo på samma korridor som Carola från Kokkola.
2. Jag reser ingenstans utan jesustejp i väskan.

Dagar som pärlor

De börjar lida mot sitt slut. Mina pärldagar. Jag kallar dem så eftersom de är som pärlor på ett band. Alla rätt lika varandra, men var och en skimrande för sig. Som helhet en fröjd. För ögat, men framförallt för själen.

Folk frågar vad jag gjort på semestern och vad skönt att kunna svara med ett ”Ja, vad har jag gjort? Jag har tagit dagen som den kommer”. Jag är priviligierad på så sätt att jag har en sommarstuga vid havet att dra mig tillbaka till. En stuga som har funnits i mitt liv så länge jag minns. En stuga, där dofterna för mig tillbaka till barndomens oändliga soliga somrar. Där stenar och träd känns som gamla vänner eller som en sorts trygga äldre släktingar som bryr sig om, men inte ställer krav. Som är glada bara över att jag finns.

Här har jag varit största delen av tiden. I sommar har vi dessutom haft sällskap av vår dotters katt Rafael. Vilken ro att få vakna till en liten tass på min näsa och att sedan tillsammans få hälsa den nya dagen med att sträcka på våra kroppar – så där riktigt på kattvis. För den, som jag, som ibland har för lätt att känna oro och stress är en katt den bästa förebilden att ha. God mat, sköna platser att koppla av på och lek då man känner för det – är det inte det allt egentligen handlar om? Så har också jag levt mina dagar i sommar.

Så småningom ska jag ta mig an den stora världen igen. Med den styrka vilan i min lilla värld givit mig. Jag har det bra.

Ändrade sommarplaner

Hösten och vintern var seg, lång men också kall. Sedan kom Maj och plötsligt var sommaren här och Finland har badat en längre tid i solsken och vackert väder. Några dagar till och sedan blir det dags att logga av, koppla ur och ladda upp.

Planerna vi smed under vintern är det nu bara att förverkliga. Alla resor är bokade, biljetterna betalade och drömmarna flyger högt. Förväntningarna på en fantastisk sommar är skyhöga och allting ser bra ut.

Sedan kommer samtalet man aldrig hoppas på. Under ett telefonmöte med läkaren pratades det plötsligt om livets slutskede. Ingen vet om det betyder dagar, veckor eller månader. Pappa har varit sängliggande, oresponsiv och drabbad av afasi redan en längre tid men nu har hälsan gått från dålig till värre. Plötsligt står jag  inför allt det där som jag visste är på kommande men som jag ändå vägrat förbereda mig på.

Väldigt kluven sitter jag och vet att det inte finns något jag kan göra. Familjen, och jag, längtar efter sommaren och att förverkliga alla fina planer, alla stunder tillsammans som vi ser fram emot. Allting fick en plötslig oväntad motvikt. Samtidigt som jag känner att jag vill vara hos pappa förrän det är för sent så vill jag inte missa sommaren tillsammans med min egen familj. Som det är nu så ses vi ändå alldeles för sällan.

Våndan är stor över vad jag skall göra? Egoistiskt tänka bara på mig själv eller skall jag sätta familjen först? Skall jag skippa alla planer och sätta mig bredvid min far? Döden lurar bakom hörnett men jag vet inte när han kommer in.  Det är inget jag kan göra längre för pappa, jag når honom inte längre och kan inte kommunicera med honom. Mycket blev osagt men borde jag se till att det inte blir osagt mellan mig, min fru och mina döttrar? De stöder mig var de kan men jag vet inte hur jag själv skall förhålla mig. Jag vet inte hur jag skall tänka och ångesten över att vara för egoistisk slår mig som en våt trasa i ansiktet.

Vad är det rätta att göra just nu? Skall jag prioritera min familj eller min pappa? Vet inte. Det enda jag vet är att planerna för sommaren är redan ändrade.