Äntligen bröllop!

Bröllopstårtan väntar på att bli uppskuren

Mitt i korrekturläsningen av nästa läsårs kurskatalog befinner jag mig plötsligt i Bologna. Nåja, så plötsligt var det förstås inte – visst var det planerat. I själva verket skulle det här bröllopet ha gått av stapeln redan för två år sedan. Men vi vet alla vad som hände – ”något” kom emellan. 

Också i år höll det på att gå tokigt för en del av gästerna på grund av den italienska transportstrejken som också drabbar flygtrafiken. Men de sista och mest långväga gästerna från andra sidan Atlanten hann lämpligt fram till huvudrätten. Slutet gott, allting gott alltså. Brudparet fick varandra på riktigt. Eller tvärtom var det väl egentligen; officiellt gifte de sig redan för två år sen men nu alltså inför släkt och vänner på en hejdundrande fest i den heta norditalienska sommarnatten.

Som du kanske vet har jag läst spanska i år, men min tanke var att repetera min reseitalienska från 80-talet inför det här besöket. Nå, så blev det nu inte. Men glädjande nog är språken så nära besläktade att jag märker att jag dels förstår mycket mera än tidigare, dels att italienarna förstår mina spanskinfluerade trevande ord. Och bäst av allt, de övergår inte genast till engelska utan hjälper mig på traven. Känslan av att ha klarat av ett inköp på italienska gör mig upprymd. Tänk att man kan bli så glad av så lite!

Till hösten tänker jag ändå inte övergå till att läsa italienska. Nej, jag ska nog ännu fortsätta något år med spanskan och synar därför det kursutbudet speciellt noggrant under min korrekturläsning. Som det nu ser ut blir det med största sannolikhet något med konversation på lätt nivå, så att jag äntligen skulle börja få ut alla de ord som under det här året har samlat sig på hög inne i min hjärna. 

Moa Thors, inbiten språknörd och rektor vid Helsingfors arbis

Våren kom också i år

Visserligen är halva gården ännu täckt av isig snö, men det oaktat är det äntligen vår. Tussilagon bryter sig genom det grusimpregnerade gräset på vägrenen och fåglarna underhåller mig så fort jag sticker öronen utanför dörren. Ljudböckerna som förgyllt de mörka vintermorgnarna i mina öronsnäckor får nu ge vika för naturens förtrollande toner.

Till skillnad från tidigare år pågår terminen ännu nästan för fullt i och med att vi kom igång först i februari, något som i januari kändes trist men som nu känns väldigt trevligt. Det är alltid lite vemodigt när huset börjar tömmas på folk redan i början av april.

Men så alltså inte i år. Orsaken till det hela känns märkvärdigt avlägsen. Corona – vad är det? Jag vet naturligtvis att covid-19 ingalunda har försvunnit och jag vet också att det kan komma en ny våg. Rent rationellt vet jag det, men det är ingenting som upptar mitt sinne, även om det händer att vi vid lunchbordet kan växla några ord om det. Då är nog Ukraina ett större samtalsämne, även om vi också där kommit in i ett nytt tonläge efter de första veckornas ångestfyllda diskussioner. Sakta och osäkert håller vi på att återgå till något slags normaltillstånd för slutet på en vårtermin med allt vad det innebär av iver att planera nytt och frustration över att tiden och resurserna i något skede sätter stopp.

Fast lite får vi väl ännu vänta på det så kallade normala; den överhängande lärarstrejken är förstås något som ännu lite fördröjer det hela och ger en del merarbete. Men man får ta det som det kommer. Att strejka är ändå en grundlagsenlig rättighet i ett demokratiskt samhälle. Och det är definitivt i ett sådant samhälle jag vill leva.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Hur jag hamnade på det spanska tåget

Snart kan jag shoppa kläder på spanska

Egentligen var det ett misstag som gjorde att jag började läsa spanska för en månad sedan. Jag ställde upp som försökskanin för att kansliet snabbt skulle få reda på om överföringen av kursdeltagare från det administrativa programmet till lärplattformen hade lyckats. Efter överföringen skulle mina uppgifter tas bort.

Men eftersom borttagningen av mig var av underordnad betydelse i jämförelse med att få in alla studerande på rätt kurs, blev jag kvar i rullorna till nästa dag. Och vips hade kursens lärare upptäckt mig på sin lista och hälsade mig hjärtligt välkommen till webbkursen i spanska. Visserligen nog med en försiktig förfrågan om jag läst spanska tidigare, det här var trots allt spanska andra året.

Först skrattade jag bara åt det hela, men innan jag hunnit skicka iväg mitt avböjande svar till läraren, började jag fundera på saken. Varför inte egentligen? Jag hade de facto läst lite spanska på egen hand, men det var ju hundra år sedan. Eller åtminstone trettio. Hm…

Jag kollade läroboken för att se hur långt de hade kommit under fjolåret och om jag överhuvudtaget kom ihåg någonting från mina tidigare studier. Till min glädje märkte jag att jag förstod det mesta – jag har naturligtvis stor hjälp av min bakgrund som fransklärare – och beslutade mig för att inte avboka min plats. I stället införskaffade jag boken och började läsa in de första kapitlen. Jag tillämpade den teknik som jag brukade predika för mina kursdeltagare: hellre lite varje dag än mycket bara en gång i veckan. Jag sökte också fram spanska poddar som handlade om ämnen jag är intresserad av, näring och hälsa, och lät dem skölja över mig. Naturligtvis förstår jag bara en bråkdel, men nu efter en månad ändå betydligt mer än innan. Det finns trots allt en massa internationella begrepp som gör att man kan inbilla sig att man hänger med åtminstone lite.

Det här stadiet i språkstudier är nog det mest motiverande då framstegen märks så tydligt. Och det känns helt fantastiskt! Inte för att jag behöver spanskan just nu, det var som sagt en tillfällighet att jag kom att hoppa på det spanska tåget. Nej, det handlar om att kunskap i sig har ett egenvärde; vi behöver inte alltid ta in kunskap för något specifikt ändamål utan helt enkelt bara för att det är roligt att lära sig något nytt och på det sättet utvecklas. Som en bonus kommer vi troligtvis ändå att förr eller senare ha nytta av den kunskapen, på ett eller annat sätt.

Jag måste också säga att det där med webbkurs på ett bestämt klockslag en gång i veckan inte alls är så tokigt, i synnerhet inte som kursen slutar 21.15 och jag då inte mera behöver ta mig hem utan kan hoppa direkt i säng och fortsätta att böja spanska verb i sömnen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Sköt om hjärnan!

Under en stor bild som skulle kunna vara reklam för vilket medborgar- eller arbetarinstitut som helst börjar en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Går att lära nytt hela livet” Ja, det vet väl vi som jobbar med den fria bildningen. Våra klassrum samlar folk i olika åldrar varje år, folk som kommer för att lära sig nya språk, som vill sy sig ett plagg eller avlägga skärgårdsskepparexamen. De vill väva, dreja och snickra eller utöva yoga och vattengympa eller springa maraton.

Språk, foto, musik eller något annat – hur svårt är det att lära sig något nytt när man är äldre? Foto: Fredrik Funck, Bild från Dagens Nyheter.

I början av min tid som IT-lärare vid Medborgarinstitutet i Mariehamn deltog jag i en kurs om hur man skulle lära äldre det nya digitala. Jag var inte helt säker på att läraren för kursen inte tvivlade litet på hur bra sådan kursverksamhet skulle lyckas, men själv hävdade jag åsikten att det inte behövs något särskilt sätt att lära ut på, utan det handlade om att vara medveten om att de äldre som inte träffat på datorer och IT förrän nu i hög ålder naturligtvis var ovana och behövde träna på det på ett annat sätt än de flesta yngre. Även om jag sedan dess har passerat både 50- och 60-årsstrecken har jag samma inställning och blir förstås glad över att Lars Nyberg, professor i neurovetenskap vid Uppsala universitet är inne på samma linje.  ”Det kan behövas mer övning och mer tid, men om man accepterar det finns möjlighet att lära nytt hela livet”, säger han. Forskningen visar att man ingalunda tappar förmågan att lära nytt. Det gäller bara att ha litet mer tålamod än när man var yngre. 

Lars Nyberg menar att man kan hålla i gång hjärnan och dess plasticitet genom att prova på nya saker. En pensionär kan till och med lära sig snabbare än en 20-åring om kunskapen bygger vidare på något som pensionären har jobbat med hela livet. ”Det viktiga är att man tycker det är kul – då orkar man lägga ner den tid som behövs”

I mina nybörjarkurser i fiolspelning för vuxna har jag haft 70-åringar som aldrig spelat en ton förut, men som ändå har kunnat lära sig hantera fiolen och kunnat vara med i gänget i åratal och fått ha mycket roligt i den gemenskapen. 

Det här med att ha roligt när man lär sig återkommer hos de olika forskarna som intervjuats i artikeln. Tänk att det nästan kan vara kontroversiellt. Har i färskt minne uttalanden som dök upp i diskussionerna kring det berättigade i att skattemedel används till Mediskurser i vävning och andra ”onyttiga” kurser. Det har vi med jämna mellanrum fått vänja oss med på Medis i Mariehamn. Det går nästan alltid att hitta någon gubbe som föraktfullt raljerar kring kursutbudet och antyder att det bara handlar om att roa sig på samhällets bekostnad. Som om det skulle råda något motsatsförhållande där! Men det visar förstås på okunskap och kanske egna dåliga erfarenheter av skolgång och utbildning. Det var tråkigt och aldrig roligt men det var minsann seriöst (?)

Det finns all anledning att sköta hjärnan, säger svenska hjärnforskaren Martin Ingvar i samma artikel. Det handlar om livsstil, menar han och ger två kärnfulla råd: ta en halvtimmes promenad om dagen och undvik amerikansk skitmat. Enligt Ingvar kan detta till och med bidra till att undvika demens. Promenerandet och den hälsosamma kosten bidrar förstås till hela kroppens välbefinnande – det håller många väffärdssjukdomar borta. 

Alltså: vill du sköta om din hjärna och hela kroppen vänd dig med förtroende till ditt lokala Medis eller Arbis. Där kan du få lära dig att laga hälsosam mat och utöva någon lämplig motionsform. Du kan lära dig ett nytt språk, väva mattor och sjunga i kör. Och som grädde på moset har du roligt mest hela tiden!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Dina styrkor

Våra styrkor enligt Chris Peterson och Martin Seligman

Terminen har kommit igång och huset sjuder igen av liv – både av euforiska kursdeltagare och av smått nervösa lärare. Varför då nervösa? För att det är nästan ett år sedan de undervisat i klass och sett sina studerande ”på riktigt”. Plus att det förstås alltid känns lite pirrigt när undervisningen kör igång på nytt efter den långa sommarpausen. Det lustiga är att det där pirret inte tycks försvinna fastän man undervisat i många år. Det kommer jag ihåg från tiden då jag jobbade som lärare och det är samma sak jag hör i lärarrummet nu.

Men det är antagligen bara det där lilla stresspåslaget som ska till för att man ska skärpa sig till det yttersta, det där som gör att man kan ta fram sina verkliga styrkor, något som Åse Fagerlund talade om i sin workshop med våra timlärare förra veckan: Styrkebaserad utveckling och välbefinnande. Och vad betyder det? Jo, det betyder att fokusera på sina styrkor, goda sidor och positiva känslor. Därmed inte sagt att man ska sopa det svåra under mattan. Men genom att bli mera medveten om våra styrkor blir det lättare att plocka fram dem och använda dem också när vi stöter på det svåra och oangenäma.

Det är ändå inte alltid så lätt att se sina egna styrkor och goda sidor. Därför kan vi hjälpa varandra att bli medvetna om dem genom att se dem och bekräfta dem hos andra. Alltså helt konkret säga åt en annan vad hen visar prov på i en given situation eller överhuvudtaget i vardagen.

Ett annat förslag som Åse kom med var att själv jobba med någon specifik styrka genom att kombinera den med något som man gör dagligen eller åtminstone med en viss regelbundenhet, till exempel: Varje gång jag kommer in i klassen ska jag… När jag möter en kollega ska jag…

Det är onekligen ett mycket bra sätt att stadfästa en ny vana, att foga den till en annan. Jag hörde för ett par år sedan en intervju där en man sade sig göra två armhävningar varje gång han gick på toaletten. Det lät så knäppt att jag beslutade mig för att testa det själv. Och tro det eller ej, sedan dess har också jag gjort det. Ibland är det lite trångt på allmänna toaletter men då gör jag i stället fyra armhävningar efter följande besök på ett rymligare ställe. Vanans makt är förbluffande stor!

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Vårt behov av berättelser

Arbis bibliotek har åter öppnat för höstterminen (liksom det övriga Arbis) efter vårens nedstängning av verksamheten p.g.a. koronapandemin. Det var en vårtermin, som i sin olikhet från tidigare vårar kanske endast går att jämföra med hur det var under krigstiden. I tidningsspalterna har det gjorts intressanta jämförelser med tiden för 80 år sedan och det är säkert inte långsökt alls trots att olika saker stod på spel då och nu. ”Undantagstiden” har varit unik: det har samlats in berättelser om perioden för eftervärlden, firats fester på nya sätt, skrivits dagbok i både text och bild och det har redan börjat utkomma skönlitteratur som påverkats av isolationen. Vi kommer (och bör säkert) inte glömma denna tid i första taget, fastän vi gör mycket för att gå vidare och ofta omedvetet (eller medvetet) glömmer det som hände igår.

Något jag märkte i mitt arbete efter stängningen av biblioteket var hur viktig litteraturen och läsningen är för välbefinnandet, detta kan låta banalt, men självklarheter märks kanske först när deras existens äventyras. Att läsandet främjar mycket hos människan är långtifrån en nyhet, men i dagens snuttifierade och teknikgenomsyrade samhälle är det som om detta alltid upptäcks på nytt. Utöver Arbis bibliotek stängde som bekant också de allmänna biblioteken, så att endast e- och ljudböckerna var tillgängliga: detta var en helt unik situation i vårt lands historia. Ifall detta skulle ha pågått länge, hade det haft förödande konsekvenser på lång sikt. Det var tur att någonting återstod, men man kan konstatera att alla inte kunde ta till sig e- och ljudböcker, det var och är även en generationsfråga och om att lära sig använda tekniska redskap. Saken blev inte bättre av att de e- och ljudböcker som fanns var på tok för fåtaliga för att det skulle ha täckt behovet. Jag fick e-post från speciellt äldre kunder som var i behov av litteratur för att hålla modet uppe och hänvisade till äldre svensk skönlitteratur som finns gratis på nätet, t.ex. den fina Litteraturbanken i Sverige.   

Det är tydligt ett behov av verklighetsflykt som gör berättelserna viktiga i kristider: vare sig det är fråga om romaner, sagor, filmer får de en annan vikt i tillvaron än vid s.a.s. normal tid. Detta är inte oväntat. Om man ytterligare vill jämföra koronavårens undantagstid med ca åttio år tillbaka utgavs det många romaner i Finland under krigsåren; papper hörde till de få varor som inte ransonerades. Många har säkert sett eller har hemma dessa pappersryggade romaner med tjockt papper, stansade med järnnitar, vars rost kanske brett ut sig på papperet.

I en värld med allt fler berättelser behövs biblioteken mer än någonsin som ordnare och förvaltare av en begriplig helhet: både under kristid och när det är ”normal tid”. Detta är viktigt för den enskilda människans välmående.

Johan Lindberg, bibliotekarie vid Helsingfors arbis

Gemenskap

Alla jobb har sina sidor; en del uppgifter är helt enkelt roligare att utföra än andra. Du som har läst mina bloggar genom åren kommer kanske ihåg att korrekturläsningen av följande läsårs kurskatalog hör till mina favorituppgifter. Och nu är vi till min glädje där igen!

Även om jag är något av en språknörd, ligger nöjet inte enbart i att kolla upp tyrkfel och eventuella oklara formuleringar, utan också i att få tjuvtitta på själva innehållet innan hela katalogen är färdig. Och varje gång blir jag lika imponerad och inspirerad av vad våra lärare har skapat.

Coronavåren har naturligtvis satt sina spår. Den tar sig uttryck i ett utökat antal webbkurser. Visserligen är utgångspunkten i år att merparten av kurserna ska gå att flytta ut på nätet i fall av en ny virusvåg, men den här våren visade också att det nog verkar finnas en reell efterfrågan på webbkurser. Det förvånar mig egentligen lite eftersom webben är full av kurser i olika former – det är bara att välja och vraka. Men kanske är det just det att utbudet är för stort där ute. Kanske det som ett lokalt medborgarinstitut kan erbjuda är mera greppbart och ger en känsla av trygghet. Man ger sig helt enkelt inte ut på sju famnars vatten.

Det flesta kurser går idag att genomföra på nätet – det har vi nu insett. Men det är klart att vissa kursinnehåll lämpar sig bättre än andra och studieframgången blir kanske inte lika stor i alla ämnen. Det som också i viss mån går förlorat är den känsla av gemenskap som uppstår när man vecka efter vecka sitter bredvid varandra i ett klassrum och kanske också fortsätter med lite småprat efter lektionen.

 På en webbkurs lär man inte känna sina kurskamrater på samma sätt, ibland kanske inte alls. Det oaktat innebär det gemenskap redan det att man är medlem av en grupp. Och det är faktiskt inte alla som har behov av att ta en kopp kaffe med kurskamraterna efter lektionen. Det primära är själva ämnet, att få lära sig mera eller att få utöva sin stora passion.

Gemenskap är det lilla extra som kommer på köpet när du går på en arbiskurs, när du kan se dina kurskamrater i ögonen utan att behöva växla mellan datorns kamera och bilderna på de andra. Det lilla extra, men nog så betydelsefullt, som vi hoppas att vi kan erbjuda när höstterminen startar i september.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

En hushållslärares tankar

Fredagen den 13 mars var ingen bra dag. På eftermiddagen meddelade Helsingfors borgmästare att arbetarinstituten avslutar sin undervisning för att skydda riskgrupperna. I sig ett förståeligt beslut, men dock en chock. Några dagar tidigare hade vi haft en härlig kurs med underbara kursdeltagare. Kursen hette Grekisk mat till Abbatoner och stämningen var på topp. Vi lagade mat, sjöng och åt alla tillsammans i äkta tavernaanda.

Känslorna beslutet väckte var både chock och sorg. Ett abrupt slut på terminen gjorde att allt kändes oavslutat och jag kände en stor sorg över att inte få träffa mina elever och kolleger igen och inte få säga adjö.

Nu har det gått några veckor och vi börjar alla vänja oss vid situationen. Fortfarande känns det lite overkligt men nu gäller det att anpassa sig till det inskränkta liv vi lever nu. I och med att också många restauranger stänger, blir maten som vi lagar hemma ännu viktigare.

För oss som är friska gäller det att laga näringsriktig mat men nu när situationen är lite deprimerande skall vi också ibland unna oss något dekadent, kanske det är tid att baka en läcker chokladkaka? Eftersom vi skall undvika att gå till butiken i onödan, lönar det sig att ha en inköpslista med när du besöker butiken. Kanske du till och med gör en veckomeny som underlättar att veta vad du kommer att behöva under veckan. Vi skall gärna köpa lite mera än vanligt när vi går till butiken så att besöken blir färre, men samtidigt bara sådana ingredienser som vi sedan äter upp. Mat som kastas bort är inte till nytta för någon. Kom också ihåg att detta är en ypperlig tid att kolla igenom vad som finns i frysen och använda det.

För er som har insjuknat, var snälla mot er själva. Ät sådant som ni tycker om och kan få ner. Kalla rätter och drycker fungerar ibland bättre än varma. Kom ihåg och dricka tillräckligt och sköt om er. Jag hoppas vi alla ses på Arbis i höst.

Hälsningar, Tove

Tove Lindqvist jobbar som hushållslärare vid Helsingfors arbis

Olivbröd och tavernastämning i Arbis undervisningskök

Funderingar kring bokens väl och ve

Hej bästa läsare, jag har inte skrivit i bloggen Livslärd förut, så detta är min debut i detta sammanhang. Jag jobbar som bibliotekarie på Helsingfors arbis bibliotek och är dagligen i kontakt med böcker och läsare. Antingen behöver biblioteksbesökarna kursböcker till de ämnen de studerar på Arbis, eller så vill de läsa nyutkomna finlandssvenska böcker. Behoven kan vara mångskiftande: alltifrån ryska klassiker till kursböcker i språk, skärgårdsnavigation eller bokföring. Det är så det skall vara, annars är det inte ett mångsidigt bibliotek för alla.

Men att hålla ett bibliotek aktuellt och mångsidigt samt ställa boken högt i kurs är inte alltid lätt; boken, vare sig det är en roman eller facklitteratur, har inte längre den status som symbol för bildning som en gång i tiden. Bokförsäljningen minskar, de yngre generationerna läser mindre och dras istället till multimediala kunskapskällor på nätet eller sociala medier. Bland tonåringar och yngre vuxna är den fysiska boken inte längre en självklar del av det egna hemmets inredning. Sedan är det som bekant vanligt bland äldre att minska på sin boksamling vid t.ex. flytt till mindre lägenhet. Det är kanske vemodigt i sig, men ett fullt förståeligt handlande och beror på olika orsaker. Därför är det med blandade känslor som biblioteket tar emot donerade böcker. De slutar ofta i bokbytarhyllan, hur fina de än kan vara.   

En positiv sak bland det negativa är dock att läslusten, eller att lyssna på en bok istället för att läsa, inte har minskat. Däremot har intresset att ”äga” böcker på längre tid avtagit. Böckernas kretslopp blir kortare. En två år gammal finlandiaprisvinnande roman kan idag hittas på lopptorg eller i antikvariat. Det är väl inte fel att kvalitetslitteratur snabbt blir tillgänglig, men hur snabbt det kan gå gör en fundersam. Här har biblioteken en viktig roll i att tillgängliggöra de böcker läsarna inte längre vill ha i sin egen hylla.

Ljudboken har som bekant stigit i popularitet inom skönlitteraturen under senare tid. Om detta skall ses mot bakgrunden av att folk alltmer ryggar tillbaka för den fysiska romanen är svårt att säga. Ett som är säkert är att ljudboken ryms i mobilen och ger tid över till annat i vår ofta stressade tillvaro. Vi hinner med mer, men frågan är om vi läser på riktigt då vi lyssnar på en ljudbok? Hälften av bokupplevelsen, dvs. läsningen av texten och förståelsen av den, försvinner. Om man lite tillspetsar, kan t.ex. språkligt experimentella romaner i framtiden ha svårt i ljudboksbranschen för att de inte motsvarar publikens behov av berättelser? Det kan hända att de blir utanför det rampljus som de berättarvänliga romanerna får. De uppläsningsvänliga berättelserna har förvisso länge varit mer framgångsrika än de experimentella. Men kanske det mer är fråga om att kommer olika röster och texter kunna höras på jämlika grunder i framtiden?

Jag ställde följande fråga till mig själv inför denna text: Är boken som fysiskt föremål ett problem? Någon skulle kanske säga ”ja, ingen behöver ju böcker mer när de finns digitalt”, men jag säger nej. Det beror på vårt förhållningssätt till den. Klart är att vi emellanåt från bokhyllan måste gallra bort böcker som vi kanske inte längre har en nära relation till. Genom att ge den till en bokbytarhylla eller ett lopptorg hittar boken en ny läsare eller en kanske större gillare av just den boken. De fysiska böckerna har en lång livslängd, belastar miljön om de slängs alltför rikligt och givetvis är de den viktiga grunden för sina osäkra digitala motsvarigheter e- och ljudboken.

Vi skall vara pragmatiska med hanteringen av böcker och utan dåligt samvete kunna föra dem till sopåtervinning när så behövs, men vi skall också upprätthålla vår kunskap om dem, spara av dem och känna den historia de för vidare. De är också vår egen historia. 

Johan Lindberg

Om tacksamhet

Han oroade sig ständigt för sin fru och nyfödda dotter som var kvar i hemlandet. Han gjorde allt för att få dem till Finland. Ibland kom han in i klassrummet vild i blicken. Han hade inte sovit alls, men läxan var gjord. Sån var han. Alltid ordentlig och skötsam. Men han mådde inte bra. Han gick upp i vikt och sov dåligt. Hans ögon vittnade om stora olyckor och sorg. Han sa att det var hans ansvar att skydda sin familj och att han misslyckats. Han berättade om kriget, om sin familj och om sin Gud och jag lyssnade. Ändå räckte det inte. Jag gick hem och kramade min dotter och viskade i hennes öra att jag älskade henne. Kände mig oerhört tacksam.

Jag kommer på mig själv med att klaga på triviala saker som egentligen inte har någon betydelse, speciellt om jag sätter dem i relation till alla de berättelser som andas bottenlös sorg och saknad. Då känner jag ett slags djup misströstan över grymheten i att en människa får och någon annan mister.

Men så stiger jag in klassrummet. Ser blickar som riktas mot mig. Blickar som talar många språk men som också andas nyfikenhet och glädje och tänker att det nog ändå finns hopp. Jag kan inte trolla bort det förflutna eller ondskan i världen, men jag göra allt för att mitt klassrum ska vara en fri och trygg zon med mycket skratt och gemenskap. För jag tror på skrattets helande kraft. I de stunderna är jag inte bara lärare utan också medmänniska i all min otillräcklighet. Och jag vårdar tacksamt dessa ögonblick.

Annette Jansson, planeringsansvarig lärare i litteratur, teater, modersmål, nordiska språk och svenska/Swedish vid Helsingfors arbis