Tisdag 8 mars 2022

Dagens melodi

Kära dagbok.

Jag knäpper på kassettspelaren och gräver i lådan. Hittar ett gammalt band med REM. Du vet den där med Shiny Happy People och Losing my religion. Tittar ut genom fönstret på snöovädret. Riktigt än är våren inte här, så mycket är uppenbart. Jag håller tillbaka en impuls att öppna TikTok för lite mera doomscrolling. Det blir lätt för mycket av kriget om man inte ser upp.

En bensinkedja skickar mig epost med ett erbjudande om billig biltvätt. Bara idag, kvinnodagen till ära. Jag ska erkänna att jag inte riktigt ser kopplingen. Istället går jag igenom några av alla mina öppna flikar i webbläsaren. Fortsätter fylla i en applikation om ett par kompetensmärken. Funderar på några ords betydelser, och hur jag skall svara.

Letar efter nyheter att skicka ut i våra nyhetsflöden. Försöker fokusera, och hålla tankarna borta från kriget, och osäkerheten.

Kommer på att jag vill dokumentera hur vintern kom åter och tar ett foto genom fönstret som jag skickar ut i vår familjechatt. Sätter sedan samma bild på Instagram, tycker den är bra (det är samma bild som illustrerar denna text).

Sedan kommer Losing my religion, och det är nostalgiskt. Minns plötsligt människor, samtal, sådant som var viktigt i mitt liv på nittiotalet. Det är en konstig känsla. I think I thought I saw you try. But that was just a dream.

Försjunker i tankar en stund. De är mjuka och böjliga. Vill inte riktigt fångas, men retas gärna, just bortom räckhåll.

Drömmer om att anmäla mig till kursen i kreativt skrivande på Västra Nylands Folkhögskola. Ser på min till synes oändliga att-göra-lista och vill helst gå ut i köket för en kopp té och slutet på Karin Erlandssons Hem.

Vissa dagar är sådana.

Det är svårt att veta i vilken ände jag skall börja. Jag saknar kompass och styrfart. Har du det nånsin så? Hur gör du då?

Plogbilen kör förbi, sprider en ring av salt efter sig. Det kommer inte hunden att må så bra av. Saltet fräter tassdynorna. Måste undvika de gatorna.

Löser dagens Wordle, den var inte alltför svår. Det har snabbt blivit en daglig vana.

Tänker att nu måste jag ändå.

Så jag går ut i köket och knäpper på vattenkokaren.

När jag nästa gång lyfter blicken från skärmen har mörkret tagit över. Trots att vi går mot ljusare tider och dagarna är påtagligt längre känns det som om dagarna går väldigt fort. Det är morgon, klick, så är det sent på kvällen.

Ute fortsätter vita flingor att virvla. Dagens uppgifter är avklarade, eller framflyttade till imorgon.

Några enstaka bilar pilar förbi på vägen där nere. En nästan tom buss kör in mot centrum.

Jag tänker att det får räcka så för idag.

Anno Domini 2016

Detta blir det sista inlägget för min del i år. Jag hade hoppats kunna skriva om julfrid, julstämning, pyssel och traditioner. Just nu är det svårt att samla tankarna kring julfirandet. För mycket oroligheter, ovissheter och osäkerhet rusar runt i knoppen på mig.

Anno domini 2016 gjorde sitt bästa för att komma med i historie böckerna. Under året som gick fick vi ta del av Brexit, Trumps triumfer och 19.12 både avrättningen av den ryska ambassadören Karlov i Turkiet liksom terrorattacken i Berlin. Samtidigt värms vår planet upp snabbare än tidigare och det är endast Trump som vet att detta är ett skämt som alla vetenskapsmän runt jorden hittat på.  Det blev litet onödigt negativt så här inför jul. Litet svårt att hitta rätt julstämning.

Här i Finland ville Anno Domini 2016 också göra inrikespolitisk historia. Studeranden och hela utbildningssidan har fått sig en fruktansvärd smäll. Inbesparingar genomförs som det inte finns några logiska argument för. Visst är det kris i statskassan men skall vi verkligen skära bort vår utveckling? När vi sparar på ungdomar och utbildning så sparar vi bort Finlands framtid. Detta har till och med professor Alf Rehn rutit till om med ett mycket färggrant språk. Paradoxalt så det enda som steg till ytan var svordomar som en professor tar sig till, inte innehållet i vad han sade eller varför han tvingades ta till dessa kraftuttryck.

Svenskfinland har under året som gått utsatts för än den ena än den andra misshandeln. Allting kulminerade väl kring jourreformen om Vasa sjukhus. Att vår regering ”täcks” göra något liknande är jag lika förvånad över som Mats Nylund. Tusentals av oss skrev ett personligt brev till president Sauli Niinistö. Vårt  sista halmstrå vi hoppades på för att han inte skulle stadfästa lagförslaget om jourreformen. Det hjälpte inte heller utan riksdagen gav oss en smäll till.

Vår regering har också valt att ha en egen tolkning av vår heliga grundlag, det enda rättesnöret som borde knyta ihop allt i vårt land. Frågan kvarstår om vi kan lita på att den håller längre? Inte ens justitiekanslerns uppmaningar och rekommendationer tas längre i beaktande. Jag undrar om det inte trots allt skulle vara bra att ha en jurist med i regeringen. Det verkar litet som att en truckförare som justitieminister inte riktigt fyller måttet.

Soppan kring Talvivaara och Terrafame blev allt grumligare efter att staten beviljade 100M€ pengar för verksamheten. Härifrån hyvlades en halv miljon till statsministerns släktingar vilket ledde till en nyhetshärva utan like. Pressfriheten fick sig en rejäl törn när premiärministern försökte tysta ner Yle. Ämbetsmän inom Yle valde att följa premiärministerns linje och ändrade fakta i reportage som gjordes. Reportrarna fick nog och sade upp sig. Under året som gick verkar det som att vi omdefinierade betydelsen av opartisk journalistik.

Så mot denna dystra och mörka bakgrund skall vi då fira jul. Lägenheten jag bor i är under stamrörsbyte så vi bor i en tillfällig lägenhet som inte känns som ”hemma”. Följaktligen har min familj valt att fira jul tillsammans med vår dotter i Berlin. Det började utmanande med ett meddelande från henne sent härom kvällen att hon är säker och oskadd. Med sina vänner besökte de julmarknaden i Friedrichshein samtidigt som långtradaren plöjde in bland oskyldiga människor i Charlottenburg. Få se vilken stämning och vilka säkerhetspådrag som Berlin bjuder på under julen.

Det blev ett otroligt tråkigt och pessimistiskt inlägg denna gång. Långt ifrån vad jag önskar att den var. 2016 verkar bli ett verkligt bottennapp men det det kan bara bli bättre härifrån.

God Jul och i hopp om ett mycket bättre nytt år 2017!

Nie mehr

Jag bodde hela min tonårstid i dåvarande Västtyskland. Hemma talade vi alltid svenska, men för övrigt levde jag mitt liv på tyska bland tyskar. Det här var på 80-talet och inte ens 40 år hade passerat sedan krigsslutet. Min skolgång genomsyrades av det som kallas ”Vergangenheitsbewältigung”, dvs minutiös information och mycket aktiv behandling av händelserna under andra världskriget och framförallt av det som skedde innan kriget och banade väg för den utveckling som sedan skulle leda till den totala katastrofen för Europa. Målet var ”nie mehr”, historien skulle aldrig tillåtas upprepa sig. De tyska efterkrigsgenerationerna skulle fostras till ett kritiskt tänkande som skulle förhindra populistiska demagoger att tillskansa sig den makt som bara ett lättlurat folk kan ge dem.

Vi hade mycket historia och samhällskunskap på schemat. Som icketysk märkte jag ganska snart att det här temat var tungt för våra lärare att behandla, de kände helt klart en stark skam för sitt land och dess historia. Bland mina lärare hade jag också några, vars familjer förföljts, kanske för att de var judar eller på annat sätt misshagliga för Nazistaten. Det hände att en av lärarna någon gång berättade om hur det kändes när SS hämtade en grannfamilj mitt i natten, hur det var att inte kunna lita på någon. Som vuxen förstår jag att många av våra lärare säkert hade egna svåra trauman de aldrig givits en chans att bearbeta.

Det är antagligen också orsaken till att undervisningen ibland tog sig ganska underliga former. Det hände att vi som 13-14-åringar med klassen gick på bio för att se dokumentärfilmer från krigstiden. Där satt vi känsliga ungdomar och tvingades se på lik som slängdes ner i massgravar, på iskalla militärer som hånflinande tvingade hjälplösa gamla människor att klä av sig och blotta sina utmärglade kroppar, på hungrande barn i de oändliga raderna av baracker i koncentrationslägren. Filmer, som om de inte varit dokumentärer, säkert varit K-18 märkta. Jag har som vuxen ofta funderat över hur mina klasskamrater egentligen reagerade. Bödlarna i de här filmerna kunde ju ha varit deras far- och morföräldrar. Och i några fall var det säkert just det de var.

Nu är det länge sedan jag flyttade från Tyskland och sedan dess har mycket hänt där. I skolorna i det forna Östtyskland behandlades kriget på ett helt annat sätt. DDR såg sig själv som en antifascistisk stat, som en motståndare till Naziväldet från början. De fråntog sig själv allt ansvar och behövde aldrig ta på sig en kollektiv skuld på det sätt man gjorde i Västtyskland. Det är därmed två väldigt olika stater som vuxit samman igen sedan återföreningen. Intressant är ändå att de nynazistiska rörelserna som finns i Tyskland till största delen har sitt ursprung i forna DDR. Beror det på ett större missnöje i o m den högre arbetslöshetsgraden i de nya förbundsstaterna eller har skolgången spelat en roll. Är invånarna i forna Västtyskland bättre på kritiskt tänkande?

Jag vågar mig inte på ett svar, men jag tror på bildning som ett effektivt och fungerande sätt att ge medborgarna de verktyg som behövs för att kunna upptäcka vad som är på gång innan det är för sent. I skenet av det som händer i världen idag känns det viktigare än någonsin.

”When will we ever learn?”

Den största och snabbaste flyktingströmmen i Sveriges historia var ett faktum, den gick från norra Finland till Sverige hösten 1944. DN:s utsände i Haparanda rapporterar på plats och beskriver ”armod och elände, oerhört dåliga kläder, människor med all sin egendom över axeln”. Mikko Ylitervo, elva år gammal, har kommit vandrande från hemstaden Rovaniemi. Han har drivit fyra kor och två hästar och kommit över gränsälven med evakueringsfärja söder om svenska Övertorneå.

Sången från 1960-talet, inte så långt efter andra världskriget, ljuder i huvudet när jag läser DN:s färska artikel ”Dagen då Sverige tackade ja till 100.000 flyktingar”.

Det var september 1944 och Finland stod inför sitt tredje krig på fem år, mot tyskarna som fanns kvar i Lappland. ”Vi måste få svar genast”, meddelade Finlands regering till sin ambassadör i Stockholm. På nästan ingen tid alls, berättar Markku Reimaa i en nyligen utkommen bok, öppnade Sverige sin gräns. Några timmar efter meddelandet från Helsingfors fick ambassadören Bertel Gripenberg positivt besked av svenska utrikesdepartementet. Då hade de första flyktingarna från Finland redan tagit sig över gränsen.

Mikkos gravsten står idag i Rovaniemi (bilden hämtad från genealogia.fi). DN:s artikel berättar inte Mikkos fortsatta historia. Han blev vuxen, men inskriften visar att hans liv inte blev långt.

Utan att veta vågar jag anta att ett liv som flykting inte är något som någon önskar.

På grund av några foton

Jag träffade honom för några veckor sedan.

Irakisk flykting, journalist, bott fyra år i Finland. Han hade varit obekväm för Saddam Hussein och han blev ännu obekvämare för amerikanerna som kom dit. Han gav mig ett exemplar av sin bok som han gett ut i Finland: ”361 päivää helvetissä”. Där berättar han om hur amerikanska soldater behandlade honom och andra fängslade irakier – män, kvinnor, barn – bl.a. i det beryktade Abu Ghraib-fängelset.

Han har sammanställt en ocensurerad utställning av nyhetsfoton från krigets Irak. Med bilderna vill han visa hur barn far illa i ett krig. Där ingår grymma foton av skadade, lemlästade och döda. Man ser hur barnens vardag kan te sig i skuggan av vapenmakt och strider. Jag hjälpte honom med att sätta upp fotografierna för en endagsvisning i Kronoby folkhögskolas festsal. Skolan har många invandrarstuderande, däribland irakier av olika ”klantillhörighet”. Där finns också unga elever i känslig ålder. Därför försökte jag förbereda det hela med ordentlig information och diskussion och ge möjlighet till olika beslut om att se utställningen eller låta bli.

Utställningen orsakade många och livliga diskussioner bland lärare, övrig personal och vuxna studerande som tilläts se den. Överlag reagerade vi med ”att människan är så grym”, ”att världen är så oförbätterligt hemsk” och ”vi förstår ju inte fastän vi läser eller ser på TV”! Vi trevar i tankarna efter lösningar till hur fred kunde skapas i världen. Men ögonblicksbilderna väckte också bland oss påtagligt mycket kritiska reaktioner och frågor kring det politiska motivet och bildernas bakgrund och äkthet. ”Är det korrekt att vi ger utrymme för en man och hans syn på det som hänt”?

En annan reaktion som jag lade märke till både hos mig själv och andra var: ”ok, nu har vi sett det här, men inte kan vi väl visa det för… det blir väl ändå för starkt”?

Vilka märkliga beskyddar- och förmyndarreaktioner! Vi ser verklighetsbilder av krigets ondska och fasa. Vi reagerar med känslor, upprörs. Vi försöker febrilt förstå, för att lära oss något. Vi vet instinktivt att detta är viktigt, att vi måste göra något för att allt ska bli bättre. Ändå vill vi bromsa, för att förhindra något slags eskalering av känslor och åsikter. Är vi så rädda för att inte kunna hantera en diskussion om svåra förhållanden?

Några foton… så trygga att gå runt och se på, fjärran från det våld, de skador, den död och den fasa som de återger… ändå är vi benägna att tänka att ”det är nog kanske bäst att vi håller tyst om det här”!

Meditation och krigsveteraner

I veckan såg jag en dokumentär om amerikanska krigsveteraner som led av posttraumatisk stress. De hade fruktansvärda minnen av vad de varit med om. De kunde inte längre leva normala liv när de kom hem:  De sov inte, kände avsky och skam inför vad de gjort. En man måste alltid ha en vägg bakom ryggen.

Dokumetären följer också med en liten pojke som lider av ADHD, tvångsmässiga rörelser och rädslor.

Dokumentären The Free Mind visar hur dessa genomgår behandlig med meditation och andningsövningar för att träna hjärnan att förhålla sig till tankar och känslor på ett nytt sätt. Samtidigt genomförs en undersökning för att se hur hjärnan hos krigsveteranerna reagerar. Undersökningen leds av professorn i psykologi och psykitari, Richard Davidson vid univeristet i Winsconsin-Madison. 

 

 

Det är fantastiskt att se veteranernas ansikten i slutet av dokumentären. De kan le. De kan leka med sina barn. De sover. Den lilla pojken vågar åka hiss. Vår hjärna förändras hela tiden. Vi kan lära oss att förhålla oss till våra liv på nya sätt, vi behöver inte vara fångna i våra tankar. Kan något vara mer befriande än det?

I skolan har vi under två år haft  Mindfulness på schemat. Det ska vi fortsätta med.

 

Sabine Forsblom