Kategori: Martin

Vi kan bättre!

Detta är det tredje blogginlägget i en serie på 10. 10 därför att Bildningsalliansen fyller 10 år 2023. Serie för att dessa är de sista inläggen som kommer ut på bloggen. Efter serien läggs bloggen ner.

Hon heter Fatema och bor i Bangladesh. Hon har jobbat i klädfabrik i 15 år. Kläderna säljs i Finland.

Hennes grundlön är 75 euro per månad. Med övertidsarbete kan hon komma upp i 160 euro. Hon har man och tre barn, det äldsta har gift sig och flyttat ut. Familjen bor i ett tio kvadratmeters rum, på sjätte våningen i ett höghus. Rummet hör till en trerummare som delas av två familjer. Efter arbetsdagen är det matinköp, matlagning och andra hushållsarbeten som gäller. Lite läxhjälp åt barnen. Fatema hinner vanligtvis lägga sig vid midnatt. 

De här glimtarna ur Fatemas liv ingår i en artikel i S-gruppens tidning Samarbete, nummer 3/2023. Artikeln handlar om företagets tillverkning av kläder i Bangladesh. S-gruppen har åtta s.k. partnerfabriker i Bangladesh. Tanken är att man i dem medverkar till att förbättra förhållandena för de anställda på olika sätt.

S-gruppen förtjänar all heder för artikeln om arbetet och förhållandena i Bangladesh. Den verkar ha en öppen och ärlig utgångspunkt, även om den är försiktig i sin kritik. 

Problematiken är inte enkel. 

Eller är den kanske ändå det?

Enligt artikeln flyttade S-gruppen en del av sin tillverkning till Bangladesh i början av 2000-talet. ”Hårdnande konkurrens”. ”Vi ville svara på förändringar på marknaden och erbjuda förmånligare kläder”. 

Hur blir det så här? Hur täcks vi i ett av världens rikaste länder låta tillverka våra kläder i ett av världens fattigaste och folktätaste länder? Kläder, som vi köper nästan mer som underhållningsprodukter än som nyttoartiklar? Var är skammen, när vi betalar minimalt för arbetet, tar hem produkterna, skruvar upp priset – som ändå presenteras som ”förmånligt” här – och räknar in försäljningsvinster som möjliggör fortsatt tillväxt och koncentrering av branschen?

Grundproblemet är väl ändå ganska enkelt: du och jag, vi orkar inte bry oss! Vi faller för den största annonsen, går till den största affären, väljer den där produkten som utseende- och prismässigt får oss att må lite bra en stund. Men vi släpper inte fram vår undermedvetna tanke, som knackar på och säger: hej, något är fel här, det finns ett etiskt problem med den där produkten! När jag köper den, är jag en del i kedjan mellan Fatemas 75 euros månadslön och den finska hypermarketens vinstmarginal.

”Om vi bara slutar köpa produkterna som tillverkas i ett låglöneland hjälper vi ingen, tvärtom, de blir ju utan jobb”. Argumentet är vanligt och det är svårrubbat.

S-kedjans hållbarhetspolicy klingar helt ok, som den beskrivs. Men fanns det verkligen inga alternativ till att börja med, när man valde att börja tillverka i ett låglöneland? Och när man nu väl är där, kunde inte utvecklingen gå snabbare, kunde inte kraftigare åtgärder vidtas? Och kunde kanske vår modekonsumtion triggas lite trögare, så att vi skulle hinna tänka på att vårt personliga beslut faktiskt kan ha betydelse?

Vi kan läsa, kanske resa, lära oss. Vi kan bli bättre!

Martin Näse

Martin bloggade på Livslärd 2018-2020

Vår gemensamma ensak

Den lilla, sketna partikeln är nu en global angelägenhet. Samtidigt är den vars och ens ensak.

Den syns inte i ett traditionellt mikroskop, så obetydlig är den. Den kan varken överleva eller förflytta sig på egen hand. Men med hjälp av oss människor har den tagit planeten i besittning.

I en månad har hela världen pratat om den varje dag och kommer att fortsätta göra det en lång tid till. Inte så att alla ändå ens skulle ha hört om den. Vi är olika lottade, både i vårt land och i synnerhet i många andra länder. Många är dåligt informerade, många samhällen är också dåligt rustade om den kommer för nära. Då tar den över.

Speciellt i Sverige har man velat hålla fanan högt när det gäller det här med ensak. Det ses som ett slags obestridlig grundrättighet att personligen få ta ställning till hur man ska agera i förhållande till råd och rekommendationer. Så pass, att man ofta tycks tro att systemet är väsentligt annorlunda i alla andra länder. Att andra länder styrs med diktat och maktmedel, medan endast Sverige styrs med information och kloka överväganden. Att det t.ex. är skillnad på svenskt folkvett och finländskt bondförnuft. Fast det kanske är det, faktiskt. I Sverige tycks i alla fall rekommendationer tolkade med folkvett ha betydligt mindre effekt än uppmaningar tolkade med bondförnuft i Finland.

Hur som haver, kalaset bara tilltar för den sketna partikeln så länge vi människor inte tillfälligt lyckas kontrollera vårt behov att förflytta oss och utbyta aerosolpartiklar med varandra. Det enda vapnet vi har tillsvidare, hur motbjudande det än är, är att undvika varandra.

Det är vår gemensamma sak, globalt. Men det är också vår ensak! Varje plastpåse i oceanen är använd och lämnad någonstans av en människa som hade kunnat låta bli att göra det. På samma sätt är varje personlig begränsning av den egna lilla världen, för en tid, ensaken som gör att den gemensamma saken kan lyckas.

Det borde man nog kunna ta till sig både med svenskt folkvett och finländskt bondförnuft.

Simsalabim

Makten tar till illusionskonster för att rikta blicken bort från det väsentliga.

I Grekland har Salam Aldeen, en dansk-irakier, grundat en frivilligorganisation som hjälper flyktingar i Moria-lägret på ön Lesvos. Dokumentären ”Humanity on Trial” som finns på Yle Arenen visar hur Salam för ett par år sedan greps av myndigheterna och anklagades för människohandel, men till slut frigavs. Humanitär hjälp kriminaliserades och frivilliga biståndsarbetare anklagades för brott. Uppmärksamheten riktades åt annat håll, fel saker problematiserades.

I USA, ja – vad ska man säga… Donald Trumps och hans stabs agerande väcker inte längre någon förvåning. Det har blivit legio att ur en del munnar och på en del some-konton kommer det ut vad som helst. Många gillar allt som är förenklat och fokuserar på syndabockar och enkla lösningar. Politiska motparter och allmänheten tvingas följa med in i det nya fokuset.

I Finland har det knappast undgått någon att Al-Hol är ett flyktingläger i Syrien. I lägret finns 70 000 personer, bland dem finns 11 kvinnor och ca 30 barn som har finländskt medborgarskap. Finlands riksdag och finska media har i flera veckor fokuserat på problematiken kring dessa finländare. Fast till sist fokuserade man bara på utrikesminister Pekka Haavisto och lagenligheten i hans agerande i frågan.

Det hela började kännas som ett illusionstrick även om det kanske inte var meningen så. Den stora bilden handlar om 70 000 människor från en förlorande part i ett inbördeskrig. De bor mot sin vilja i ett läger under usla förhållanden – kanske som när finländare från den röda sidan (också deras barn) hölls i det beryktade Dragsvik-lägret efter inbördeskriget 1918.

Enligt internationella konventioner som Finland undertecknat ska man garantera mänskliga rättigheter (bl.a. till rättslig prövning) och man ska hjälpa sina medborgare. Men i en civiliserad stat borde man sedan övergå till att fundera på om man kan göra något åt själva huvudproblemet. Finland är en del av EU och Europa. Vi borde fixa läget för den lilla gruppen medborgare, men vi borde se också de 70 000 övriga i lägret som finns i Europas omedelbara närhet. Och i synnerhet borde vi prata mera t.ex. om 80 000 flyktingar bara i Grekland, 17 000 av dem i Moria-lägret på Lesvos.

* * *

Jag mötte Salam Aldeen i aktion på Lesvos för en månad sedan. Med frenesi och hjärta gav han järnet med sitt Team Humanity Denmark, jag fick hjälpa till på ett hörn.

Nu är han gripen igen! Sedan ett par veckor tillbaka sitter han på nytt anklagad för människohandel.

Illusionisterna är på scenen igen.

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

1-årig läsambassadör

Hon fyller två i februari nästa år. Vi bor 100 kilometer ifrån varandra. Hon läser åt mormor och morfar via mobilen på Facetime.

”Läser” bör det nog skrivas, med citationstecken. Vår dotter och hennes man har läst saga åt sin dotter. När vi hälsat på har jag också tittat i boken med henne och läst, så gott jag hinner innan det prompt ska vändas blad. För hon kan historien och hon vill att man ska ”läsa” den på hennes sätt, i hennes takt. Och något har varit så bra, antagligen under de första stunderna med bilderna och berättelsen, att hon vill dela med sig av vad hon upplevt. Så när vi öppnar boken, då ”läser” hon.

Inte nog med det, hon gör det alltså också på Facetime. För när hon fejstajmar med mormor, då vill hon dra till med något riktigt bra. Då tar hon mammas mobil och går först runt och ”visar” olika viktiga saker: en stjärna i fönstret här, en annan i ett annat fönster där. Så kommer hon ihåg boken, söker fram den och börjar ”läsa”. Hon delar med sig åt mobilmormor av berättelsen. ”Visar” och berättar.

Jag häpnar och förundras. Det är en stark påminnelse om den gemensamma läsupplevelsens betydelse för ett barn. Den kan börja långt tidigare och ha långt djupare inverkan än man kan ana.

Så kommer ännu hennes andra, nyligen uppfunna, nästan ännu mer avancerade variant av Facetime med mormor och morfar. Hon tar mobilen och drar iväg med den till något annat rum. Hon har oss ”med” sig, med bild och röst. Nu gömmer hon sig för mamma och står tyst och väntar. Det är vi som får ropa ”kuckuu” åt mamma som ska söka, för själv står hon bara knäpptyst och ser finurlig ut. När mamma sen hittar henne – oss – skrattar hon gott och säger omedelbart ”söka meja”!

Böcker, berättelser, upplevelser, spänning. Allt är möjligt när fantasin får fritt spelrum. Inte ens den digitala förmedlingen tycks kunna hindra ett gemensamt utbyte.

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Vi och de

Flygplanet lättar från startbanan. Det är söndag morgon på den grekiska ön Lesvos, en liten bit från gränsen till Turkiet. Vår grupp på åtta personer från Finland får en sista överblick över den vackra ön.

Där nere kan vi en sista gång skymta Moria, flyktinglägret med en planerad kapacitet för 3000 personer. Just nu inhyser det ca 15000 ”invånare” och antalet ökar varje dygn, när flyktingsmugglare skickar iväg nya gummibåtar från den turkiska sidan. Lägret har varit vårt huvudsakliga mål i en vecka. Vi har deltagit i praktiskt arbete hos olika hjälporganisationer och överlämnat penningdonationer från Finland till dem. Nu lutar vi oss bekvämt tillbaka och åker hem. Vi passerar enkelt genom alla kontroller och över alla gränser, viftande med våra pass och boardingkort. Flyktingarna stannar kvar. 

Vi hyrde ett hus genom airbnb – med fyra duschar och fyra toaletter för åtta personer. Enkelt, men rent, torrt och varmt. Flyktingarna bor i tält eller containerbarack ­­– med en dusch för åttio personer och toaletter som kvinnorna inte vågar besöka nattetid. Trångt, stinkande, fuktigt, kallt.

Med vår hyrda minibuss körde vi på morgnarna från huset till lägret och andra platser där frivilligorganisationerna arbetar. Flyktingarna går, de som orkar, från Moria på morgonen och tillbaka på kvällen. En sträcka på mellan 4 och 8 km en väg.

De tar sig till öns huvudort Mytilene eller någon av de oaser som hjälporganisationerna försöker skapa. Kvinnor, män, barn och ungdomar flyter fram i en till synes aldrig sinande ström. Hos organisationerna kan man kanske få plats på en språklektion, besöka ett enkelt utegym, leka i en liten lekpark, besöka en sjukstuga, låna en bok från ett skåpbilsbibliotek, köpa ett donerat second handplagg eller få sig ett mål mat. Stannar man i lägret får man köa i timmar för en undermålig portion.

De flesta har kommit från Afghanistan, Irak, Syrien eller något afrikanskt land. Barn som kommit ensamma är särskilt utsatta och placeras i mån av möjlighet i lägrets speciella säkerhetszon. Väntetiden är månader, i de flesta fall år.

Sjukvårdarna ser piskspår och andra märken på tortyr. Den mentala pressen orsakar svår depression och huvudvärk. Det är svårt att sova i lägret, skabb orsakar klåda och det blir ofta slagsmål mellan invånare och olika grupperingar, med knivar och andra tillhyggen. Den grekiska polisens utryckningsbuss står parkerad vid lägerporten för att inge respekt för lag och ordning, men det räcker inte långt.

Flyktinglägret växer och det behövs mera plats. En dag bereder vi en plan yta för ytterligare två 16-personers tält, på den vidsträckta sluttningen där Moria-lägret befinner sig. Med hackor, spadar och händer förflyttar vi stenar, grus och packad lera. Vi är två män från Finland som jobbar ihop med ett par andra europeiska volontärer – och fyra inte ännu tonåriga flyktingpojkar. Pojkarna har dykt upp frivilligt och de jobbar ivrigt. Deras arbetsglädje beror antagligen på att det plötsligt händer något annorlunda, där de kan vara med och få lite omväxling i tillvaron. Det betyder inget för dem att det är någon annan som kommer att bo på den nya ytan.

Solen skiner i dag. Här och nu skyfflar vi jord tillsammans, pustar ut lite och delar på en grekisk apelsin. Vi och de.

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Drömlandet

Jag ska besöka ön Lesbos i nordöstra Medelhavet. En vacker ö med en välutvecklad turistnäring – och en plats för samlad mänsklig tragedi.

Lesbos ligger några kilometer utanför Turkiets kust men hör till Grekland och EU. Flyktingarna som gömmer sig i skogarna på den turkiska sidan kan se Drömlandet från stranden. De väntar på nästa chans till gummibåtstransport över sundet. De har smugglats eller på annat sätt tagit sig dit från krigets Syrien, Irak, Afghanistan eller något afrikanskt land. Nu kan de ana freden, välståndet och den trygga framtiden, på tillräckligt avstånd från fasorna i hemlandet.

Vår grupp på åtta personer ska vistas en vecka i anslutning till det lilla samhället Moria på Lesbos. Strax intill ligger det överfulla flyktinglägret Moria Camp. Det har inrättats på en tidigare flygbas och var tänkt att ha plats för upp till 3000 flyktingar på en gång. Idag varierar alla bedömningar av antalet, det enda gemensamma är att alla bedömningar tenderar att öka. Det kan handla om 14000 personer som just nu finns i och utanför Moria-lägret. Än så länge kommer nya gummibåtar över från Turkiet varje dygn, innan vintern slår till och strömmen kanske avtar något. Hur framtiden ser ut vet ingen just nu. Den nyss inledda turkiska krigsoperationen mot kurderna i norra Syrien kan leda till internationella komplikationer med risk för att Turkiet lättar på sin gräns mot EU och släpper iväg större flyktingmassor. 

Miserabla förhållanden råder. Män, kvinnor och barn bor i tält eller tältliknande installationer, det är överfullt, fuktigt och kyligt, avfall och avföring hopas oordnat, infektionssjukdomar sprids, risk för bränder, stridigheter, våld och våldtäkt är överhängande. Många får vänta i flera år. Ett konstant krisläge kring Moria på Lesbos kan urarta till kaos.

Vi kommer att bekanta oss med förhållandena och med de olika organisationer som verkar där för att underlätta flyktingarnas situation. Vi ska spana efter nya båtar nattetid. Vi ska stöda organisationer och flyktingar så långt vi kan, med medicinsk och annan hjälp, också ekonomiskt genom understöd som donerats till organisationen Nada-Nord.

Kan vi göra någon reell nytta där? Rationellt sett just ingen alls. Jag hoppas ändå kunna lära mig något, jag vet inte vad. Kanske vi också i något enskilt fall kan bringa lite ljus i en tillvaro som ter sig hopplöst mörk.

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång