Tick -svish – tock

Så går ännu en vecka. Svish. Jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Jag minns inte riktigt vad jag har gjort. Ibland har jag tänkt att det är så det skall vara. Att livet skall levas, inte oavbrutet dokumenteras, paketeras eller visas upp. Och det stämmer att en kreativ vecka med mycket intryck, många upplevelser och ett par intensiva ögonblick är sig själv nog. Den fyller upp tillvaron och behöver inget mer.

Alla veckor är inte sådana. Ibland är det segt och motigt att komma ur sängen, att ta itu med den långa att-göra-listan. Hjärnan är någon annanstans, ögonen distraheras hela tiden av SoMe. Resten av kroppen knarrar och knorrar. Det är uppförsbacke, helt enkelt. De tråkiga sakerna, som att bokföra kvitton och sånt, hamnar längst ner på listan, och blir därför ogjorda. Tyvärr försvinner de inte, utan väntar på en ännu längre lista nästa dag, nästa vecka, nästa månad.

Att kunna bolla med alla dessa krav, förväntningar och egna drömmar är ett oupphörligt jonglerande. Det tar inte slut. Jag kommer aldrig i mål.

Ibland känns det i sig tungt.
Ibland känns det lugnande. Inget att stressa för, jag blir ju ändå aldrig klar!

Ylande hund

Utanför fönstret vandrar solen över himlen, oavsett vad jag gör. På eftermiddagen värmer den ännu så mycket att jag måste öppna fönstret. Tomma bussar kör förbi. Varje granne som väsnas i vår trappa hälsas högljutt och länge av vår ylande hund. Mestadels är det ändå tyst i coronavardagen. Vi lever i en tid av undantag som aldrig verkar ta slut. Jag ser på klockan och det har gått fem minuter. För att gå så snabbt kan den vara oväntat trög ibland, tiden. 

Jag vet inte om jag nånsin kommer lära mig att hantera, eller förstå, tid. Jag går igenom gamla papper då vi städar på vinden (Coronaisoleringen leder till oväntade ryck av udda aktivitetsbehov, har jag märkt). Hittar små lappar, gamla fickkalendrar, korta textsnuttar, foton, kassetter. Och det känns inte som igår, men inte heller som att jag återser saker som hände för 30 eller 40 år sedan. Det går helt enkelt inte riktigt in i huvudet.

Gult guld

Vi går ut i solen och promenerar längs stranden i Tölö. Hösten är som vackrast, allt är gyllene och luften är friskt klarkall. Efter en kakaopaus vid eldstaden i Café Regatta och det planlösa strosandet saktar pulsen ner, jag känner mig avslappnad. Att vara uppe i varv med allt möjligt samtidigt och parallellt blir lätt ett bestående tillstånd. Det är också svårt att ens själv se det när man är mitt inne i det.

Som tur är hjälper en promenad ofta. Andra sinnen tar över, den fysiska närvaron ökar. Igen känner jag att det räcker så. Just det här årets oväntade isolering ger perspektiv på tillvaron. På ett sätt har takten slagits av, miljöombytena är färre, den stress som en ständig förflyttning för med sig har försvunnit.

I dess ställe har andra stressmoment klivit fram. Kanske är det med stress som med makt, när det uppstår ett vakuum kommer det något nytt i dess ställe, något som vill ta över, och som det är svårt att motstå. För trots allt är stressen så välbekant, en sån djupt integrerad del av rutinerna, att utan den känns många saker konstiga.

Veckan lutar allt mer mot veckoslut. Jag ser för mig tända ljus, lite gott rödvin, gula löv utanför fönstret. Och inga att-göra-listor på några dagar.

Vad skönt det skall bli, tänker jag.

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

Om denna tid

Beslöt mig för att ta itu med mars månads hög av post it-lappar och ”på hälft”-listor. En märklig läsupplevelse. Underst i högen fanns åtgärder som krävdes som behövde dubbelkollas i början av mars när människor ännu skulle samlas i samma rum. Dörrar skulle öppnas, presentationsteknik och sladdar skulle föras till rätt rum. Vaktmästare vara på plats. Reseräkningar godkännas, hotell bokas för föreläsare från andra orter och vägbeskrivningar skulle skickas åt deltagare från andra orter. Reklamposters skulle föras ut och hängas upp där folk rör sig. I början av mars fanns det också litet entusiastiska funderingar på medborgarinstitutets egen väska i reflexmaterial för att folk skulle vara synliga i trafiken på väg hem från kvällskurserna. 

Följande bunt åtgärdslistor var från 13 mars framåt. Dessa handlade om hur verksamheten på bästa möjliga sätt skulle stängas. Textutkast till infolapparna på ytterdörrarna om att kursverksamheten är avbruten. Långa listor på alla lokaler som skulle kontaktas om att de inte behöver öppna dörrar och värma upp föreningslokalerna. Mejl till 300 lärare, och faktiskt ännu pappersbrev till 6 mottagare , de lärare som ”digitalvägrar”.  Jag vet att de flesta organisationer inte går med på att en person som får lön inte tar emot info per mejl. Där är vår organisation ännu inte. I början skrev jag långa och krångliga formuleringar, om vad regeringen beslutat, om coronavirusets spridning och om stadens bedömning. Småningom blev det mera betoning på det väsentliga. All närundervisning är satt på paus.  

Överst i högen nu. Kvar finns anteckningar om vilka Teamsmöten som är på kommande, vilka administrativa program jag ska logga in på för att komma åt det ena och det andra. Vilken e-post som ska sändas, länkar som ska delas, vilka distansföreläsningar som erbjuds om hur man bäst arbetar och sparrar varandra på distans. Målet för mitt arbete är detsamma, att skapa aktuella och bra kurser som fungerar både för kursdeltagare och lärare. Men att välja väg nu känns litet som att paddla i dimma. 

När blir allt normalt igen, blir det någonsin som förr?  När tror jag människor nästa gång frivilligt samlas i samma rum för att inspireras av varandra? Borde vi inleda hösten per distans? Borde vi nu skapa ett parallellutbud på distans, så att människor får nya val i en helt överraskande tid. 
Överst i högen hittar jag mina egna utkast till rapporter som den allra högsta ledningen snabbt krävde in. Rapporter med bevis på att arbete blir gjort, fastän det sker hemma. Men mina vänner – hur många teamsmöten i veckan, hur många mejl, skype, zoom, telefonsamtal räcker för att det ska räknas som en arbetsdag?

Maria Malin
Biträdande rektor/Apulaisrehtori
Borgå medborgarinstitut/Porvoon kansalaisopisto

Hinner du med?

Öppnar min epost och kan igen konstatera att inboxen fyllts på i rask takt. Här blandas akuta och viktiga ärenden med förfrågningar och information av olika slag. Det de alla har gemensamt är att de kräver någon form av reaktion och därmed tid av mig. Inte sällan kan jag vid arbetsdagens slut konstatera att det jag egentligen hade planerat göra igen inte hanns med.

Möjligheten till snabb kommunikation – vid sidan av eposten också via alla andra digitala kanaler – är till stor hjälp. Det är lätt att få iväg sitt budskap i skrift, bild eller videoformat och på många sätt känns det som att vi idag verkligen är uppkopplade till varandra och samarbetar mer än förr. Men med snabbheten kommer också en ytlighet och brist på eftertanke. Vi har blivit duktiga på snabba lösningar på all världens praktiska frågor, helt enkelt för att de snabba kanalerna kräver snabbhet också av oss som använder dem. Det är liksom hela idén, att det ska gå snabbt och lätt. I takt med lättheten har ändå mängden frågor som kräver svar ökat explosionsartat och det blir allt svårare att skilja de verkligen viktiga från de mindre viktiga ärendena. Har alla de timmar jag suttit och betat av mina mail verkligen fört mig och mitt uppdrag vidare eller har de bara sysselsatt mig och hindrat mig från att göra det som verkligen skulle göra skillnad i mitt arbete och på min arbetsplats?

Det jag saknar är tid för eftertanke. Ett snabbt svar hinner sällan läggas in i ett helhetssammanhang och behandlas av det undermedvetna, där mycket av vår hjärnas kapacitet och styrka ligger. Snabbheten kan tvärtemot leda till missförstånd och ytterligare komplikationer, som i sin tur tar än mer tid att reda ut.

Som nybliven rektor och också kommunalpolitiskt aktiv inom bildningssektorn har jag reagerat över mängden förfrågningar, statistikuppgifter och krav på dokumentation som följer med uppdragen. De digitala kanalerna gör det lätt för vem som helst att nå ut inte bara snabbt utan också till stora mängder mottagare på en gång. Det samlas idag in uppgifter in absurdum för undersökningar, planer och rapporter av olika slag. I och för sig ofta med det goda syftet att förbättra situationen för olika grupper i samhället, i mitt fall för det mesta elever och lärare. Men har jag verkligen tid att svara och dokumentera med den eftertanke som skulle behövas för att uppgifterna på riktigt skulle vara relevanta och kunna göra skillnad? Ett ärligt svar är nej. Jag frågar mig också vem som ska hinna läsa alla dessa rapporter och sedan verkligen agera enligt de resultat och förbättringsförslag de för fram? Jag gör det inte hur gärna jag än skulle vilja det. Hur är det med dig?

Mal eller fjäril?

Hör du också till dem som tycker det blivit allt svårare att koncentrera sig tillräckligt för att läsa långa texter? Som tidigare var en riktigt bokmal och nu är glad om du läser ens en hel bok i månaden? Då jag frågat runt i min bekantskapskrets har jag fått uppfattningen att det här är ganska vanligt.

För egen del är det ganska tydligt varför det blivit så här. I mängd läser jag knappast mindre än jag gjorde tidigare, men där jag förut gav mig tid att sätta mig in i något på djupet skummar jag nu mest på ytan. Det har blivit svårare att fokusera på en sak i taget, istället låter jag mig fascineras av den enorma mängd information som finns så lättillgänglig på min platta eller telefon. Jag flyger hit och dit, som en fjäril från den ena blomman till den andra. Tar med mig något härifrån och något därifrån och jag vet idag säkert mindre om mer där jag tidigare visste mer om mindre. Vilket som är bättre är svårt att veta.

Jag gillar också att direkt kunna delta i en diskussion som pågår på t ex sociala medier kring en artikel eller ett uttalande, att kunna ge min syn och genast få respons från någon annan. Som kan vara en expert i ämnet eller kanske bara en stark ”tyckare”. Det blir fart och fläng med oväntade svängar i läsandet. Och visst är den här nya interaktiva läsvärlden oerhört fascinerande och snabb, men den kan också vara nog så bedräglig med allt sitt skimmer. Det som är klart är att den är väldigt beroendeframkallande och tar en hel del energi.

I sommar ska jag försöka hitta tillbaka till bokvärlden igen. Om jag så ska tvinga mig själv ska jag läsa flera böcker i veckan. Långsamt och med eftertanke. Jag ska gå på biblioteket och ge mig tid att hitta det jag verkligen vill läsa. Tjocka luntor, tänker jag mig. För jag vet att belöningen kommer bara jag lyckas hålla mig ifrån telefonens och plattans lockrop tillräckligt långa stunder för att bryta deras förtrollning. Bara jag lyckas dyka in i böckernas värld igen med alla sinnen. Belöningen kommer i form av ett lugn, en befriande känsla av att ha tid. Ledighet på riktigt.

Dags att ge fjärilen lite semester och låta bokmalen träda fram.

Tid att tänka fritt

Tanketid och tankefrid. Vårt samhälle går miste om en långsam analytisk utvecklingsprocess då det inte finns tid och rum för den fria tanken. Eller rättare sagt då vi inte ger tid och rum för den fria tanken. Tanketempot i vår civilisation gör visserligen att den utvecklas snabbt men klarar vi i längden av att tänka under denna press? Att prestera tankar på löpande band? Utan tid till eftertanke.

Att filosofera utan mål, låta tanken ströva sakta och våga sväva fritt, det är en förutsättning för att utvecklas. I likhet med den stora bilden- samhället- går många processer, projekt, arbetsplatser och grupper miste om det som kunde uppnås om vi bara gav oss tid att tänka. Visst behöver vi också styrd tanketid och tillfällen då vi tänker för ett mål, men kunde vi sträva till att utöka den fria tanketiden?

Jag tycker om när folk säger stopp, vänta, vi måste tänka lite eller detta är inte riktigt genomtänkt och vi behöver mera tid att tänka. Men också folk som vågar kasta ut halvfärdiga tankar, blotta sin tankeprocess och sina staplande idéer, ni vet när man säger det här är kanske inte så genomtänkt men hur låter tanken? Eller när folk tänker fel och inser att nej såhär blir det inte bra, nu tänkte jag helt fel. Och visst är tänkande ett privilegium i arbetslivet och få förunnat, men kanske det är just tänkandet som borde få mera plats i en digitaliserad och robotiserad värld då många av dagens yrken går i graven.

Tankefrid och tanketid ger kanske inte snabba svar eller direkta pengar men är en värdefull och nödvändig investering för vår framtida samhällsutveckling. Detta är en uppmaning till ökad tanketid och tankefrid, en eloge till den fria tanken som vi lätt lämnar bort för vi är så upptagna med att tänka på annat.

 

Tidens gång

Alla har väl varit med om den: upplevelsen av att ”tiden rusar” då man har verkligt mycket att göra. Plötsligt tittar man i kalendern och konstaterar: vad då, är det verkligen den 27 april redan, vart tog april månad vägen? I mitt fall skulle jag inte ens ha märkt att det idag är 27 april om inte en påminnelseruta skulle ha dykt upp i min telefon: 27 april, blogga! April månad försvann förstås inte – man minns ju mer eller mindre klart vad som hänt de senaste veckorna – snarare är det så att det inte alls funnits något tillfälle att fundera på tidens gång. Tiden rusade fram eftersom man helt och hållet hade ägnat sig åt olika verksamheter, inte åt att fundera på tid. Som kontrast kan man tänka på tidens gång då man väntar på bussen, besöker tandläkaren eller sitter på en motionscykel. Hur vi upplever tidens gång är i allra högsta grad beroende av vad vi gör och hur vi förhåller oss till det vi gör.

Tidens gång är även kulturellt betingat på många sätt. Det här märkte jag speciellt klart i höstas då jag var gästande doktorand i filosofi vid Harvard universitetet i Cambridge, USA. I samtalen med forskarna fanns en sak som ofta dök upp: kronisk tidsbrist. Kalendrarna var fullbokade och alla hade åtaganden inom tusentals olika saker. I början tänkte jag att kanske det bara är ett enkelt faktum att forskarna vid USA:s elituniversitet är mycket mera upptagna än hemma i Finland. En dag hamnade jag dock i diskussion om saken med en professor med europeiska rötter som lakoniskt sa att ”varje gång jag kommer tillbaka till USA undrar jag om det finns färre timmar i dygnet här.” Samtidigt påpekade han att kollegor i England, som inte tycks lida av samma kroniska tidsbrist, i regel producerar vare sig färre eller sämre böcker och artiklar. Hans tanke var att tidsbristen i mångt och mycket var en kulturellt bunden attityd: den som alltid är upptagen visar sig utåt som aktiv, framåtsträvande och på hugget. Fenomenet är knappast unikt för USA, och visar på att hur vi förhåller oss till tid och tidsbrist inte är oberoende av hur vi vill framstå i andras ögon. Med tanke på ämnet för forskningen kom jag dock ofta att fundera på vad filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sina Särskilda anmärkningar: ”Filosofernas hälsning till varandra borde vara: ”Ge dig tid!”

Sommarregn

Jag tycker om när det regnar på sommaren. Jag tycker om det mjuka ljudet av regndroppar mot fönster och tak, mot löv och gräs. Jag tycker om dofterna: mjuka, fuktiga dofter av blommor och mull. Men mest tycker jag om att världen då blir lite som på natten – allting stannar, stängs ute. Livet blir kravlöst och spännande: nu kan jag göra vad som helst, inte det man borde göra när det är sommar och veckoslut.

Under veckoslutet var jag på torpet med mamma. Vi städade inför sommaren. Mest regnade det.

Vi pratade med varandra. Om tranorna som skriker sitt ödesmättade skri över träsket, om mormor som gått bort efter ett långt liv, om hararna som ser ovanligt stora ut i år, om drömmarna som inte gick i uppfyllelse, vi talar om taxen som surar för att den hatar landet.

Vi talar om alla somrarna.

Om det hade varit sol skulle vi ha målat, spacklat, åkt till Lovisa för att handla och suttit på terrassen för att njuta av kvällen och hållit på med annat stressande.

Sommarregn. Lite som Ganga-Soap som en indisk affärsman gjorde reklam för i Nepal en gång. Tvättar rent både på utsidan. Och insidan.

 

Sabine Forsblom