Om denna tid

Denna tid
Beslöt mig för att ta itu med mars månads hög av post it-lappar och ”på hälft”-listor. En märklig läsupplevelse. Underst i högen fanns åtgärder som krävdes som behövde dubbelkollas i början av mars när människor ännu skulle samlas i samma rum. Dörrar skulle öppnas, presentationsteknik och sladdar skulle föras till rätt rum. Vaktmästare vara på plats. Reseräkningar godkännas, hotell bokas för föreläsare från andra orter och vägbeskrivningar skulle skickas åt deltagare från andra orter. Reklamposters skulle föras ut och hängas upp där folk rör sig. I början av mars fanns det också litet entusiastiska funderingar på medborgarinstitutets egen väska i reflexmaterial för att folk skulle vara synliga i trafiken på väg hem från kvällskurserna. 

Följande bunt åtgärdslistor var från 13 mars framåt. Dessa handlade om hur verksamheten på bästa möjliga sätt skulle stängas. Textutkast till infolapparna på ytterdörrarna om att kursverksamheten är avbruten. Långa listor på alla lokaler som skulle kontaktas om att de inte behöver öppna dörrar och värma upp föreningslokalerna. Mejl till 300 lärare, och faktiskt ännu pappersbrev till 6 mottagare , de lärare som ”digitalvägrar”.  Jag vet att de flesta organisationer inte går med på att en person som får lön inte tar emot info per mejl. Där är vår organisation ännu inte. I början skrev jag långa och krångliga formuleringar, om vad regeringen beslutat, om coronavirusets spridning och om stadens bedömning. Småningom blev det mera betoning på det väsentliga. All närundervisning är satt på paus.  

Överst i högen nu. Kvar finns anteckningar om vilka Teamsmöten som är på kommande, vilka administrativa program jag ska logga in på för att komma åt det ena och det andra. Vilken e-post som ska sändas, länkar som ska delas, vilka distansföreläsningar som erbjuds om hur man bäst arbetar och sparrar varandra på distans. Målet för mitt arbete är detsamma, att skapa aktuella och bra kurser som fungerar både för kursdeltagare och lärare. Men att välja väg nu känns litet som att paddla i dimma. 

När blir allt normalt igen, blir det någonsin som förr?  När tror jag människor nästa gång frivilligt samlas i samma rum för att inspireras av varandra? Borde vi inleda hösten per distans? Borde vi nu skapa ett parallellutbud på distans, så att människor får nya val i en helt överraskande tid. 
Överst i högen hittar jag mina egna utkast till rapporter som den allra högsta ledningen snabbt krävde in. Rapporter med bevis på att arbete blir gjort, fastän det sker hemma. Men mina vänner – hur många teamsmöten i veckan, hur många mejl, skype, zoom, telefonsamtal räcker för att det ska räknas som en arbetsdag?

Maria Malin
Biträdande rektor/Apulaisrehtori
Borgå medborgarinstitut/Porvoon kansalaisopisto

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s