Vad man kan bli

Det är den tiden på året igen, när alla i skolvärlden har så att säga ”fallit på plats” för läsåret och hittat sina rutiner i vardagen. Höstlovet, som markerar den första fjärdedelen av läsåret avklarat, närmar sig med stormsteg. Nu kan man också börja se framåt, till vad man vill uppnå under läsåret och bortom det.

Just detta är en av de mera spännande aspekterna med att vara lärare på en folkhögskola – alla är ju på väg nånstans efter sitt ena år hos oss. Jag håller individuella samtal med mina studerande och många olika planer och alternativ hänger i luften. Samtidigt som de berättar om sina alternativ för nästa läsår, gör vi upp en plan: Vad behöver du lära dig hos oss för att kunna ta det nästa steg du vill ta?

Som pedagoger ser vi våra studerande som de är i nuläget, men minst lika intressant är vad de kan bli. Vad är nästa steg, nästa passligt stora utmaning? Att hitta uppgifter till var och en av mina studerande som pushar dem, men samtidigt är uppnåeliga, är en av de mest givande aspekterna av mitt arbete. Man vill hela tiden ligga i den proximala inlärningszonen, som Vygotskij uttryckte det. Där händer magi, där ser man tydligt när en studerande klarar något den inte gjorde för bara ett kort tag sedan och får ökat självförtroende.

Lyckas man knyta ihop tillräckligt många av dessa magiska stunder där man hela tiden lär sig nytt, kan till exempel en musikintresserad studerande gå från att studera musik hos oss på Akan i Borgå, till att göra det på Lärkkulla i Karis eller på Yrkesakademin i Österbotten, till att bli musiker eller musikpedagog på Novia eller Sibelius-Akademin, till att bli min kollega i framtiden.

Tänk, vad man kan bli.

Peik Holländer, programansvarig för musik på Borgå folkakademi

Hur mycket behöver vi?

Jag öppnade nyligen stugsäsongen och spenderade några dagar för mig själv på släktens stuga i Porkala. Vanligtvis finns det rinnande vatten, men denna gång var pumpen i brunnen upptagen till vintern och hade inte installerats tillbaka ännu. Dricks- och matlagningsvatten måste alltså tas med. Det här var något nytt för mig, men jag plockade upp en 10-litersdunk från Kyrkslätts Prisma och tänkte att den skulle räcka gott och väl.

Jag hade fel, men inte så fel man kanske kunde tro. Det krävde visserligen några kreativa lösningar, men jag fick 10 liter att räcka för tre dagars stugliv, trots att jag lagade mat varje dag.

En av de första sakerna jag gjorde när jag kom hem från stugan var att gå i duschen. Medan jag duschade insåg jag att jag på en minut säkert hade använt mer vatten än jag gjort under hela min stugvistelse. Det var ett intressant uppvaknande.

Faktum är att vi finländare idag i genomsnitt använder 140 liter per person och dygn.* Det här är ändå mycket mindre än det tidigare varit, men också 140 liter känns som en stor siffra. Om jag kan klara mig på 10 liter istället för 420 liter så finns det säkerligen ännu saker vi kan göra för att minska vattenförbrukningen. Inte för att det är ett akut problem i vårt land med tusen sjöar.

Det är mera den stora bilden jag tänker på. Hur mycket behöver vi egentligen, inte bara av rinnande vatten utan andra mer moderna bekvämligheter överlag? Var kan vi dra ner på konsumptionen utan att kompromissa på livskvalitén, och kanske till och med öka den istället?

*Källa: https://www.hbl.fi/artikel/vatten-ar-ingen-bristvara-i-finland-men-vattensnala-losningar-sparar-pengar-och-skonar-miljon-2/

Allting är mycket osäkert

Valborg är här, sommaren knackar på dörren. Jag hör till dem som tycker absolut bäst om sommaren av alla årstider, så för mig har vappen alltid symboliserat framtidstro och optimism. Det är en chans att lägga vintern som varit bakom sig och välkomna den stundande sommaren med fest. Aldrig har väl det stämt mera än just i år.

Tänker man på hur vi alla firade vappen förra året och hur vi firar den i år, ser de likadana ut på ytan. Det är små grupper, säkerhetsdistans och så vidare. Stämningen är dock en helt annan i år jämfört med förra året. Då visste vi inte ännu hur länge den här pandemin skulle hålla på. I år ser man redan ljuset i ändan av tunneln. Vappen i år symboliserar inte bara den årliga livscykeln som går mot blomningens och värmens tider, utan även utsikten av att kanske snart, äntligen, kunna återgå till det normala. Till ett liv utan konstant handtvättande, fysisk distans till andra människor och masker var man än rör sig bland folk. Till ett liv med lite mer närhet igen, även om vi finländare som känt inte kräver mycket av den närheten (Åtminstone i mina vänkretsar har följande skämt cirkulerat: “Tänk vad skönt när coronan är över, då kan vi gå från två meters säkerhetsavstånd tillbaka till fem!”).

Man får väl bara hoppas att vi alla kan hålla ut dessa sista månader och inte ta ut segern i förskott, så att säga. Ännu behövs lite mer av det tålamod vi alla har ombetts att ha i över ett år redan, även om också otålighet är helt förståeligt i det här skedet. För ingen hade väl trott att denna kris skulle pågå så här länge.

På ett väldigt fundamentalt sätt antar jag att corona-pandemin har påmint oss alla om hur skört och osäkert livet egentligen är. Det krävdes bara ett sub-mikroskopiskt virus för att få hela människans värld på knän i över ett år. Det är en svindlande tanke. Frågan är om man ska låta denna tanke skrämma en, eller använda den tanken till att reflektera över en grundläggande sanning om livet – att det alltid har funnits, och alltid kommer att finnas, saker i livet som är bortom ens kontroll. Ibland bara dyker motgångar upp som man måste acceptera. Total kontroll och trygghet är en illusion. Det är inte en skrämmande tanke alls, utan en frigörande tanke. Det är en påminnelse om att sluta försöka kontrollera det som inte går att kontrollera, att ta kontroll över det man kan och att leva medan man kan.

I ljuset av pandemin påminns jag om ett av Tove Janssons mer använda citat från Mumin-böckerna. I “Trollvinter”, när Mumin vaknar ur sin dvala till ett skrämmande och obekant vinterlandskap, går han ut i snön och stöter på Too-ticki. Medan hon visslande sitter och tittar på sin snöbollslykta, säger hon precis det som det rädda mumintrollet behöver höra i den stunden av rädsla och ängslan – “Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

Peik Holländer

10 år

“Beskriv dig själv med tre ord”. Vem har inte någon gång ställts denna fråga? Skulle ditt svar vara likadant idag som för 10 år sedan?

Vi människor ändrar oss hela tiden; relationer, intressen, arbeten och så vidare kommer och går och alla dessa har någon inverkan på oss. Ibland kommer en förändring plötsligt och självvalt (“Jag är nu officiellt en [sätt in valfri titel]”), men oftare smyger den sig nog på. Det kan till och med vara svårt att ens märka den själv, före något får en att titta bakåt.

Jag vet inte via vilka av internets omvägar det skedde, men nyligen upptäckte jag plötsligt att min gamla blogg från över 10 år sedan, när jag flyttade till Helsingfors, ännu finns kvar. Vissa av texterna gav djupare insikter, medan andra bara var väldigt underhållande. Det finns till exempel en liten anekdot i inlägget “Tom, tommare, studielägenhet” om hur jag och min vän Alex, som flyttade ihop med mig, lagade gröt men måste äta den på platta tallrikar för att vi inte hade tänkt på att köpa djupa tallrikar. Hur vi, på basis av sådana anekdoter, klarade oss själva den där första tiden är nästan bortom mitt förstånd.

Medan jag läste, tänkte jag på hur mycket som hinner hända på 10 år. Den personen som skrev den bloggen känns väldigt bekant på många sätt med också väldigt långt borta. Idag är jag en gift man, en Borgåbo, en man med skägg, en multi-instrumentalist, en som yogar och mediterar, en schackspelare… Jag var inget av detta för 10 år sedan. Alla dessa saker och många fler, samt mycket av vad jag gjort som musiker och pedagog de senaste 10 åren, är sådant Peik från 2010 aldrig skulle ha kokat ihop i sin vildaste fantasi (speciellt schackspelandet).

Sedan finns det andra saker som inte förändras i en, fast yttre omständigheter gör det. Vi har alla säkert sådana uppfattningar om oss själva som bara är lämningar från svunna tider. Om man till exempel var spinkig som barn, kanske en del av en själv fortfarande känner sig spinkig som vuxen, fast man skulle bli värsta body buildern. Ens huvud hänger inte alltid med i de yttre omständigheterna, så att säga.

Det som jag kände igen från Peik för 10 år sedan medan jag läste, som Peik idag fortfarande får tampas med ibland, är känslor av osäkerhet. I ett inlägg skriver jag hur jag i den stunden inte känner mig tillräckligt bra för skolan jag går i, och den känslan dyker fortfarande upp ibland för saker jag gör idag. Botemedlet mot den känslan är såklart detta – Peik från en dag i november 2010 hade ingen aning om hur tillräckligt bra han var och alla häftiga saker han skulle åstadkomma, men Peik idag vet.

Och känner jag osäkerhet idag, så vet Peik om 10 år bättre.

Peik Holländer

När livet ger dig citroner…

I några veckors tid har då Borgå folkakademi, tillsammans med många andra skolor, bibliotek, muséer och så vidare, satt lapp på luckan och gått på distans. Med lapp på luckan menar jag såklart bara fysiskt – studierna fortsätter över nätet. Inte utan sina utmaningar dock.

Speciellt att bedriva undervisning i ett så kreativt ämne som musik blir ju inte samma som när man ses ”som vanligt”, så att säga. Det finns vissa saker man helt enkelt inte kan göra. Men i dessa tider har jag återigen blivit påmind om ett enkelt faktum: Attityd är allt här i livet.

När jag informerade mina studerande på en torsdag att vi skulle gå på distans på måndagen, var stämningen lite dyster först. Sedan sade en av dem plötsligt ”Fast jag tycker att det här ska bli spännande också! Det är ju något annorlunda!”. Det var allt som behövdes för att vända stämningen, för att vi som grupp skulle börja se bort från allt denna situation tar ifrån oss och börja blicka mot vad för positivt man kan göra av det.

Man kan till exempel göra virtualkörversioner av låtar, vilket vi sett många körer i landet göra, i tre enkla steg:
1) Sätt ihop en bakgrund till låten för dina sångare att sjunga till
2) Be dem spela in sig själva när de sjunger sin stämma
3) Lägg alla stämmor ihop till en ljudfil

Och voilà, så har vi en låt där alla sjunger tillsammans!

Coronan har visat gång på gång att svåra tider också föder kreativitet.
When life gives you lemons, make lemonade.

Skogens lugnande kraft

Det är något med skogen. Alla som läser detta tror jag vet vad jag menar. En promenad i skogen, speciellt en längre promenad vid sidan av motionsbanor, bland mindre stigar, lugnar tankarna på något sätt. Det kan vara ett väldigt effektivt sätt att koppla bort från ens vanliga tankemönster, både positiva och negativa. Alla ”borden” och ”borde-redan-vara-gjort” får ta en paus och ge plats för riktig närvaro i stunden. Att gå i naturen kan liknas vid meditation på det sättet, så länge man går ut i skogen med den inställningen, förstås.

Jag har alltid tyckt om att gå i skog, det är bara det att jag glömmer det för långa stunder. När jag var ung och bodde hos mina föräldrar gick mina favoritpromenader med vår hund alltid genom skog, på så avlägsna stigar att jag kunde släppa hunden lös och bara se den njuta av friheten. Man riktigt såg det i ögonen: Den där kombinationen av energi och lugn. Ibland sprang den framför en bit, ibland nosade den på något intressant en bit från stigen, men den hölls alltid nära mig, alltid redo att se vart vägen skulle bära tillnäst.

Vi människor är gjorda för att vara i naturen och för att röra på oss. I början av hösten, när den andra vågen av corona-fall började dyka upp, stannade jag mest hemma. Det var inte smart. Jag kände mina stressnivåer öka. De senaste veckorna har jag hittat tillbaka till skogen igen. Jag märkte att jag verkligen behövde naturen, för att få ordning och lugn i mina tankar, och naturen har levererat som den alltid gör.

Skogen är inte bara bra som stress-sänkare. På senare år har också forskning visat att tid i naturen, precis som grävande i jorden i ens trädgård, inte bara har psykologiskt positiva effekter, utan också rent fysiologiska. Detta är tack vare mikroberna som finns i skogen.*

Det här känns speciellt att lyfta fram i dessa tider, när god hygien med tvål och handsprit har varit i allas tankar: Vi behöver också dessa mikrober och bakterier, bland annat för att bygga upp ett starkt immunförsvar. Så hur kan man se till att få kontakt med dessa ”goda bobbor”? Ut i skogen, se dig omkring, peta på lite löv, krama lite träd! Känns det pinsamt så gå lite ”off-road” så att ingen ser.

Ställ dig vid en tjock trädstam och bara titta upp. Tänk på hur många år just detta träd kan ha stått på just denna plats och vuxit till sig. Tänk på hur långt upp toppen når och allt man kan se därifrån. Tänk på hur långt ner och brett i marken rötterna kan tänkas nå. Se dig sedan omkring på andra träd. Alla toppar och rötter bredvid varandra, i osymmetrisk, natulig harmoni med varandra. Vissa träd har funnits här före dig, vissa kommer att finnas här efter dig. Naturen är i konstant förändring, men också beständig. Den tanken lugnar i alla fall mig.

*Källa: https://www.nyan.ax/ledare/de-goda-bakteriernas-revansch/

Ju bättre man har det…

Ju rikare samhälle du bor i, desto mer statistiskt troligt är det att du är deprimerad.*

Är inte det ett helt galet fakta, när man tänker efter?

Man skulle ju tro att motgångar och svåra omständigheter är det som orsakar psykisk ohälsa, inte framgång och stabilitet. Men nej, historien har visat att det är i länder som klarar sig bäst enligt internationella parametrar (ekonomiskt välstånd, hälsovård, säkerhet och så vidare) som de psykiska problemen är som störst.

På det sättet lever vi människor i en intressant tid just nu, för medan saker på många plan är bättre än vad det någonsin varit i mänsklighetens historia, samt fortsätter bli bättre hela tiden (uppriktigt tack för påminnelserna, Hans Rosling!), verkar folk må allt sämre. Ångest, depression, stress, framtidsoro, alla dessa blir också vanligare och vanligare i en alarmerande hög takt. Det finns en känsla av hopplöshet som sprider sig som en löpeld i vårt samhälle.

Vad beror det här på? Delvis är det väl för att sakerna man oroar sig för har ändrat. Det är mer vanligt att oroa sig över större saker som den globala uppvärmningen, som kan kännas omöjlig för den enskilda människan att ens påverka. De problem som orsakar oss sådan psykisk ohälsa är dessutom ofta så kallade lyxproblem, som vi nu har tid att fundera på. Tidigare var säkert klimatet inte något människor hade tid att tänka på, då man måste fundera på viktigare saker som att… överleva, till exempel. Ens problem var mer konkreta, därför mindre ångestframkallande, tror jag.

Sedan har jag också en egen teori gällande det här som handlar om hopp. Hopp kan definieras som känslan av att saker kan bli bättre. Om man befinner sig i en riktigt dålig situation, kan man alltid sätta sitt hopp till att situationen vänder. I själva verket, ju sämre läget är, desto bättre kan det ju ännu bli! Jag drabbas i mitt liv ibland av en konstig känsla av att jag nästan vill att saker ska gå fel, för då finns det en “low point” att stiga upp ur. Jag älskar “underdog”-mentaliteten, på något sätt (Det här är inte riktigt sunt, jag vet, men det är ändå en tanke som slår mig ibland. Vi människor är ju inte riktigt sunda alltid). Men vad händer när allting redan är bra, när det inte finns så mycket mer att hoppas på?

Slutsatsen jag alltså kommer till, ju mer jag tänker på faktat i början, är följande: Ju bättre livet blir, desto mer har vi att förlora. Ju mer vi har att förlora, desto mindre känns det som att saker kan bli ännu bättre än vad de är. Ju mindre saker kan bli ännu bättre, desto mindre känns det som att det finns att hoppas på i framtiden. Är man däremot i en “underdog”-situation har man inget att förlora, den enda vägen är upp. Nu krävs det ju dock ingen doktorstitel i livets hårda skola för att inse att det inte är hållbart att leta upp misslyckanden och misär i sitt liv bara så att man ska kunna slå underifrån.

Så hur hanterar man då denna slutsats? Det tänker jag inte ens låtsas ha ett komplett svar på. Jag tänker att kanske svaret ligger i en kombination av att minnas vad man har och vara tacksam för det, men ändå sträva framåt. För sämre kan det ju alltid bli, men det kan också alltid bli bättre, också när det känns hopplöst bra.

Peik Holländer

*= För källor till detta kan man bl.a. se https://www.livescience.com/35792-global-depression-rates.html eller https://gamapserver.who.int/gho/interactive_charts/mental_health/suicide_rates/atlas.html

Våga vara kreativ

Kreativitet är väldigt intressant att reflektera om för mig som musiker, men även som kreativ människa i övrigt. Det jag speciellt alltid fascinerat mig med att göra något kreativt är den lätthet och öppenhet i sinnet som krävs. Man kan inte tvinga fram kreativitet eller välja vad som “kommer ur” när man hänger sig till det. Man måste bara bejaka det som kommer.

Medan jag studerade musikpedagogik gick jag en kurs som kallades “Interaktionsfärdigheter”. Lärare var skådespelaren Gusse Andersson, för många säkert känd som Gusse från Kulturkarnevalen, och poängen med kursen (så vitt jag förstod det) var att öva upp såväl sociala färdigheter som öppenhet för nya idéer. Mycket av kursens innehåll bestod således av improvisationsövningar. Jag minns speciellt starkt en övning där två av deltagarna skulle agera en improviserad scen tillsammans, sedan sade Gusse “stopp!” varpå dessa två skulle frysa i exakt den pose de var. Då skulle en tredje gå och ta någon av deras platser och imitera den posen, och sedan utgående ifrån detta börja en ny improviserad scen med den andra. Det innebar ofta otroligt underhållande scenbyten; det som någon stod och höll i under en scen kunde till exempel byta till något helt annat.

Den som inte tog initiativet till en ny scen hade bara en uppgift: Att följa med och bejaka den nya idén. Det var faktiskt en regel som Gusse upprepade gång på gång, vilket är centralt i all improvisation: Säg alltid ja. Ett “nej” i improvisationsteater riskerar genast att göra hela scenen stillastående, att föra handlingen in i en återvändsgränd. Blir man fundersam eller inte vet hur man ska agera ut en scen just i stunden, är det inte “nej” som är svaret utan “ja, och…” vad som helst!

Det var något så härligt barnsligt med hela den kursen, och jag inser i efterhand att det var precis det som var meningen. Barns kreativitet har inga av de gränserna och spärrarna som man får när man blir äldre. Barn sätter sig inte ner för att rita och tänker “Hoppas den här teckningen blir bra” eller “Jag ska bli bildkonstnär”, de bara kastar sig in i det till fullo, precis som med allt de gör. Det är denna ohämmade, glädjande inställning som är kreativitet, individualitet, i sin renaste form.

Jag tror att de flesta av oss vill tillföra något av värde till världen, något som är av hög kvalitet och som vi kan vara stolta över. Men för att göra det, enligt min erfarenhet och starka övertygelse, måste man först av allt släppa kontrollen om hur “bra” det man skapar är och huruvida det kommer att leda till något. Att vara kreativ är att säga “ja, och…” till vad som än kommer emot.

Peik Holländer

Våga släppa loss

Jag behövde inte tänka länge innan jag kom på vad jag ville skriva mitt inledande inlägg på denna blogg om. Som med det mesta man lär sig som lärare var det något en elev sade, bara i förbifarten i slutet av en lektion. Denna elev visste nog inte hur orden skulle klinga kvar i mitt huvud än idag.

Hösten 2016 hade jag precis blivit färdig magister i musikpedagogik från Sibelius-Akademin och börjat på mitt första ”riktiga jobb” som musiklärare i Karis Svenska Högstadium och Karis-Billnäs Gymnasium. Jag var ung, jag var inte dum men jag var osäker och försiktig. Jag hade svårt att hitta mig i min nya roll som pedagog, och funderade på många frågor. Hur sträng skulle man vara? Hur mycket ”fick” man vara sig själv? Kunde man ha roligt i klassen och släppa tyglarna, så att säga, eller ledde det bara till kaos?

När man undervisar speglas ens egna känslor tillbaks på en. Min nervösa start gjorde nog också eleverna osäkra. Det här blev som mest tydligt för mig på en lektion med musiktillvalet i åk 8. Jag hade siktat på enkla låtar med några få ackord så att eleverna kunde testa olika instrument om de ville, och nu spelade vi ”Smells Like Teen Spirit” av Nirvana. Det lät bra, men jag märkte att eleverna var försiktiga. De vågade inte släppa loss, för att jag inte vågade det.

I den stunden bestämde jag mig för att jag behövde leda med exempel. Så jag vände mig mot de som sjöng, bad att få låna en mikrofon och sade lugnt: ”Det låter bra, men det behövs kanske lite mer fiilis i en sån här låt, kanske om ni skulle testa såhär…” och så släppte jag kontrollen, frammanade den bästa inre Kurt Cobain jag kunde och skrek refrängen in i mikrofonen: ”WITH THE LIIIGHTS OOOUT, IT’S LESS DAAAANGEROOOOOUUSS!!”

Reaktionerna varierade från skräckslagen chock till återhållet skratt. Men det fungerade. Vi hann spela låten några gånger till innan lektionen tog slut och stämningen var som förbytt. Huvuden gungade, hår flög och spott yrde. På vägen ut på rast hörde jag en av eleverna säga halvhögt, som riktat både till sig själv och till mig:

”Alltså, det här var ju faktiskt roligt!”

Det var all feedback jag behövde.

Den lektionen var en viktig lärdom för mig. Vad jag lärde mig på ett djupare plan var detta: Man kan släppa kontrollen för en stund och ändå vara en auktoritet. Ibland kanske man till och med behöver släppa loss för att vara en auktoritet. För att visa ett gäng 14-åringar att man kan leka Kurt Cobain för en liten stund, om man bara vågar.

Peik Holländer