Lära för livet eller lära av livet
Nu vill jag inte sitta inne
på med shorts och linne
Solen värmer skönt
och ute är det härligt grönt
Kursprogrammet har vi planerat klart
semesterbehovet är uppenbart
Datorn tänker jag snart stänga av
glömma stress och krav
En skön sommar önskar jag er
och mot skärgården jag mig snart beger
– Cecilia Hindersson
rektor Väståbolands Mbi, Pargas
Förskola från ålder sex. Skolelev från ålder sju till femton, sexton. Det är en lång tid vi spenderat på skolbänken. Är detta den bästa åldern för inlärning? Det finns säkert forskning som visar på att så är fallet.
Det brukar lysa en iver i en förstaklassares ögon, en inlärningsiver. Läxor tas emot med glädje och barnen berättar gärna om vilka nya saker de lärt sig i skolan. Denna iver brukar försvinna med åren. Jag minns mig själv i tonåren. Det fanns nog ingen skoliver precis. Det var inte lätt. Jag förstod inte sambanden mellan de historiska händelserna, jag kunde inte se vad jag skulle använda de olika matematiska formlerna till och grammatiken vara bara något man ”måste” lära sig. Ingen hedonism precis. Jag ville utveckla mig själv (främst genom att bara vara) och inte störas av skolans lärare. Jag var en elev med betyg på medelnivå. Jag skötte mina skoluppgifter som jag skulle efter bästa förmåga. Jag ser samma tankegång hos vår tonåring där hemma. Hon sköter sin skola fint, men hon ser inte helheten i det hon lär sig. Hon kopplar det inte till sin vardag. Det gör inlärningen tung.
När jag senare fick möjligheten att arbeta som speciallärare och därmed ta del av all undervisning i högstadiet på nytt på äldre dar var det som en uppenbarelse. Underbar fakta som jag direkt tog till mig. Det fanns ju så mycket intressant att lära sig inom historia, biologi, språk, ja, allt som högstadiet hade att erbjuda. Vilken kunskapsbas skolan är! Vilken tillgång! Vilka underbara lärare som trots tonårens kroppsliga och själsliga disharmoni försöker hitta (och hittar) vägar att väcka intresse hos dessa unga hjärnor.
Är det så att inlärningsiver tänds igen när vi blir lite äldre? Vi ser helheten med det vi lär oss och känner en viss förnöjsamhet i att fylla vår vardag med nya kunskaper. På medborgarinstitutet är detta vår vardag. Det är med iver som många kommer på kurs. De är verkligen ute efter ny kunskap och njuter av att få vara tillsammans med liksinnade. De är vetgiriga och kan debattera och diskutera. Jag förstår lärare som inte vill ge upp sin undervisning vid medborgarinstituten. Det är verkligen roligt att få lära ut en kunskap till genuint intresserade.
Njut av valborg
Cecilia – religionslärare i högstadiet som nuförtiden är rektor för Väståbolands Mbi
Det var för något år sedan. Det hela började med att vi hade köpt ett hus med tillhörande trädgård. Grannarnas trädgård frodades fint i gröna buskar och underbara blommor. Vår såg mest ut som om den varit glömd i 10 år. Alltså var det dags att göra något åt saken. Den gröna tummen är inte medfödd, tyvärr, så det blev att forska i trädgårdsskötsel och gårdsplanering. Och var annars skulle man göra det om inte på webben.
Det blev många kvällar drömmandes framför skärmen och stora visioner om hur underbar vår trädgård skulle bli. Projektplanerna blev så stora att jag beslöt mig för att börja med lite mindre steg. En kväll hittade jag en artikel som jag fastnade för. Ett projekt som var överkomligt och som skulle ge vår trädgård ett direkt ansiktslyft. En fjärilsbar. Det var en kort förklaring på vad man skulle röra ihop för ingredienser (rödvin, honung, mm.) som skulle attrahera enorma mängder med fjärilar. Sagt och gjort. Det skulle bli helgens program. Inga stora fina blomsterrabatter eller grönskande buskar, utan en fjärilsbar.
På fredagskvällen satte jag igång. Efter att ingredienserna var i hoprörda skulle man blötlägga tvättsvampar i smörjan för att sedan sätta dem i blåmålade barnmatsburkar, som jag så omsorgsfullt målat enligt instruktionerna. Med järntråd hängde jag sedan upp dessa blåa dekorationer i äppelträdet på gården. Tvättsvamparna i glasburkarna skulle locka till sig fjärilarna. De skulle samla sig vid bukarnas öppning, förhäxade av den underbara doften.
Lördagen och söndagen kom men inga fjärilar syntes till. Det skulle ju dröja ett tag, så det var ingen fara. Så stod det i instruktionerna. På onsdagen kikade jag på äppelträdet igen för att finna enbart en av mina många blåmålad glasburkar kvar i trädet. Några låg på marken, andra var helt försvunna. Jag gick ut för att ta en titt. Tvättsvamparna låg sönderrivna på marken. Att det skulle ha varit fjärilar som gjort detta var helt uteslutet. Detta var någon annans verk.
Jag beslöt mig för att ta ner den sista burken. När jag närmade mig äppelträdet såg jag en ekorre sitta på samma gren. Ekorren hade spänt ögonen i den sista glasburken. Cityekorrar är ju rätt så modiga, men rädda för närkontakt med människor är de nog ändå. Ingen fara, tänkte jag, och gick efter glasburken. Där tog mitt mod slut. Jag vågade helt enkelt inte. Ekorren gav ifrån sig ett ilsket knäppande ljud och spände ögonen i mig istället. Den visade inga tecken på att vilja ta till flykten. När det var en armslängd mellan mig och ekorren, kurade den ihop sig, fortfarande med sin ilskna blick fäst på mig. Jag fick ge mig. Den ekorren var endera inte riktigt klok eller så hade den fått i sig en och annan promille från fjärilsbaren. Ekorren fick ha glasburken för sig själv. När jag gick in såg att jag flera ekorrar i träden bredvid. De skulle säkert alla fira lill-lördag i vår trädgård.
Min fjärilsbar hade blivit en ekorrbar.
Tyvärr kan jag inte dela med mig av instruktionerna för fjärilsbaren (om det är någon som trots allt blev intresserad av att försöka) för dessa har jag inte sparat. Det är slut serverat i vår trädgård.
Någon annan som prövat och lyckats?
– Cecilia-
Vårt medborgarinstitut har satt siktet på hösten redan nu. Sommaren har inte ens kommit, men den hinner vi inte tänka på. Det är dags att planera kurser och föreläsningar för hösten 2014.
Det är en härlig tid, just nu. Vi funderar, drömmer, planerar, ringer och kontrollerar. Vilka är de nya trenderna vi vill nappa på? Hiphop för vuxna? Ekologisk odling? Vilka kurser var så populära redan i år så att vi fortsätter med dem ett år till?
Vi har dock lite utmaningar i bagaget när det kommer till kursplaneringen. Vårt institut, Väståbolands medborgarinstitut i Pargas, är beläget på 5 öar.
Så vad gör vi när vi kursplanerar. Låt mig berätta. Låt oss säga att någon föreslår en intressant kurs. Vad gör vi? Vi börjar med att kolla om det finns intresse för kursen eller inte. Har kursen eventuellt hållits tidigare och hur det gick då? En kurs som varit på en av öarna kanske inte alls intresserar på en av de andra öarna. Endast lokalbefolkningen vet detta. Detta är skede ett. Vad händer sedan? Datum ska bestämmas och det får inte krocka med andra evenemang i närheten eller med våra egna kurser. Förstås måste datumet passa läraren. Sedan bör vi hitta ett utrymme som är passande för kursen. Detta ska sedan bokas (om det inte redan är upptaget, då måste datumprocessen börjas på nytt). För att inte tala om färjtidtabeller som ska kontrolleras (och förutspås eftersom de sällan finns att tillgå i detta skede). Ska det vara en kurs ute i Houtskär är det tre färjtidtabeller som ska kontrolleras. Både dit och tillbaka. Har vi kommit så här långt så är det bara finslipningen kvar. Kurstexter och kontrakt ska skrivas (arbetskontrakt, hyreskontrakt, mm). Det är bara kul.
Det låter kanske lite besvärligt, och helt problemfritt är det inte heller. Fast vi har ju gjort det här i många år, vi kan. Men att få alla 300 kurser att klaffa är ett digert jobb. För att inte tala om när förändringar sker. Utrymmet behövdes till något annat just den tiden, läraren vill byta veckodag, färjtidtabellen publiceras och vår förutsedda tidtabell var inte det som Destia tyckte var passande.
Men vi har skoj. Det är med iver man tar itu med dagens program. Härliga inspirerande möten. Skönt skulle det vara att veta vad som är trendigt i kursväg nästa höst.
Spåkulan skulle inte vara så illa att ha på jobbet.
Cecilia
Livslärd 