Våren kom också i år

Visserligen är halva gården ännu täckt av isig snö, men det oaktat är det äntligen vår. Tussilagon bryter sig genom det grusimpregnerade gräset på vägrenen och fåglarna underhåller mig så fort jag sticker öronen utanför dörren. Ljudböckerna som förgyllt de mörka vintermorgnarna i mina öronsnäckor får nu ge vika för naturens förtrollande toner.

Till skillnad från tidigare år pågår terminen ännu nästan för fullt i och med att vi kom igång först i februari, något som i januari kändes trist men som nu känns väldigt trevligt. Det är alltid lite vemodigt när huset börjar tömmas på folk redan i början av april.

Men så alltså inte i år. Orsaken till det hela känns märkvärdigt avlägsen. Corona – vad är det? Jag vet naturligtvis att covid-19 ingalunda har försvunnit och jag vet också att det kan komma en ny våg. Rent rationellt vet jag det, men det är ingenting som upptar mitt sinne, även om det händer att vi vid lunchbordet kan växla några ord om det. Då är nog Ukraina ett större samtalsämne, även om vi också där kommit in i ett nytt tonläge efter de första veckornas ångestfyllda diskussioner. Sakta och osäkert håller vi på att återgå till något slags normaltillstånd för slutet på en vårtermin med allt vad det innebär av iver att planera nytt och frustration över att tiden och resurserna i något skede sätter stopp.

Fast lite får vi väl ännu vänta på det så kallade normala; den överhängande lärarstrejken är förstås något som ännu lite fördröjer det hela och ger en del merarbete. Men man får ta det som det kommer. Att strejka är ändå en grundlagsenlig rättighet i ett demokratiskt samhälle. Och det är definitivt i ett sådant samhälle jag vill leva.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Det nya onormala

Kanske. Kanske finns det ljus i slutet av tunneln. Det börjar alltmer låta så nu, efter alla löften som kommit på skam. Efter att det tillfälliga blivit permanent, och ingen längre talar om det nya normala. Ingen talar heller om hur det var förr. Istället befinner vi oss i ett slags märkligt, konstant och kontinuerligt flytande. Allting är tillfälligt, men samtidigt fortsätter det. Resultatet blir ett slags icke-tid. Vi både väntar och agerar på samma gång. Här och nu skulle vi kunna reflektera över vad som är viktigt. Hur vi vill ha det. Då allt är satt på undantag har vi fått en unik chans att använda möjligheten till nya perspektiv.

Vad är det egentligen som är viktigt? Om vi tror och tänker att det som var innan inte är hållbart, vill vi ha tillbaks det? Är det vi tror vi längtar efter egentligen något som bara fortsatt av gammal vana? Vi har en tendens att romantisera dåtiden. Den gamla goda tiden. Vad är det som är gott med livet och tillvaron före mars 2020? Så där egentligen? Nej, nu kunde vi ju göra oss av med osunda ovanor, överkonsumtion och stressjakt efter prylar som vi egentligen inte behöver.

Vad gör vi då av tillfället? Inte mycket, tycks det mig. Istället hankar vi oss fram, en dag i taget. Vi är fartblinda och stillasittande. Söker efter fotfäste. Utvecklar konspirationsteorier eller klagar på korkat klumpig hantering. Förstärker våra bubblor utan att reflektera desto mer. Vi befinner oss mitt-emellan och lutar oss bakåt.

Har vi då helt tappat förmågan att tänka? Eller tar det för lång tid att söka efter något djupare? 

Ute kommer mörket allt tidigare. Hösten kom. Den registrerar inte riktigt. Ruskan bländar, men vi ser den inte riktigt. Förutom att bubblan blivit tjockare har den också blivit mer svårgenomskådlig.

Det är som att inget riktigt registrerar. Vi rör oss genom vardagen tjugo centimeter över marken. 

Först försökte vi fortsätta som vanligt. Som om inget hänt. Sedan försökte vi överföra allt det vi gjorde innan i nya miljöer. Egentligen kunde vi redan där ha ifrågasatt. Stannat upp och tänkt efter. Men så här blev det av bara farten. Och när det hela bara fortsatte gled vi över i denna märkliga icke-tid. Vi sitter i väntrummet och så är det bra med det. Otåligt tittar vi på klockan. Undrar om inte tåget skall komma snart. Vi blev plötsligt utslängda och nu sitter vi här på stationen ute i ingenstans.

Här sitter också många andra, men vi ser inte riktigt åt deras håll. Vi håller avstånd. För säkerhets skull. Man sade oss att detta är övergående. Vi skall bara följa anvisningarna, vara tysta, och vänta på vår tur.

Någon kommer att ta hand om också detta.

Det är viktigt att titta rakt fram. Och hålla masken på.

Så länge vi alla drar åt samma håll. 

Visst är det märkligt. Om man tänker efter. Jag tror det handlar om bekvämlighet. Det är lättast att göra så här. Och dessutom skulle det ju vara övergående. Jo, vi befinner oss i det nya onormala.

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Det nya normala

Att äta frukost med främlingar

Varje vardagsmorgon klockan åtta loggar jag numera in i appen ClubHouse. Det är dags för frukostsnacket. En halvtimme finlandssvenska samtal. Men vänta, hur gick det här till? Historien får sin början i mars, då ClubHouse växer snabbt i Finland. Vad är det då? Det är en ny social medieplattform som enbart använder ljud. Beteckningen social audio introduceras för en större publik. Rum öppnas för diskussioner om allt mellan himmel och jord, över en stor del av klotet. Vid en tidpunkt öppnas ungeför 300.000 rum/dag. Appen är global, och det hörs. Språken som talas är oräkneliga. Kvalitén på samtalen är varierande. För att inte tala om tonfallet och stämningen. I Finland öppnas mängder av också rum, och klubbar. De flesta, förstås på finska. Men inte alla. Via klubbhuset Svenskfinland börjar vi, inspirerade av det finska ”Good morning Finland” och svenska frukostrum köra finlandssvensk frukost. I början lite sökande, osäkert. Att samtala med främmande människor, varje dag, på nätet. Det kan väl inte vara kul?

Jo, det kan det.
Nu har nyhetens behag övergått i vardag. Vi är ett litet gäng som samlas nästan varje morgon för ett fritt samtal. Vi känner inte varandra från förr. Vi har hittills bara träffats virtuellt. De flesta är finlandssvenskar.

Naturligtvis spelar Coronan in. Nedstängning och isolering in absurdum sliter på nerverna och på orken. När ett nytt socialt medium presenterar sig i sådana ögonblick är förutsättningarna att slå igenom extra goda. Vi utvecklade ett offentligt finlandssvenskt rum som snabbt kom att bli en naturlig del av vardagen. Diskussionen flödar om allt möjligt, utan att spåra ur. Jo, det går faktiskt ännu att samtala med varandra, också om svåra saker, utan att bli högröd i ansiktet och börja bete sig illa. Jag tror det är något med rösten. Att du är där som dig själv, i realtid. Ingenting sparas, allt sker i ögonblicket, för att sedan försvinna.

Sedan kom sommaren, och det blev paus. Andra saker kom i fokus, och jag undrade om det hela var över. Om vi tröttnat och gått vidare. Denna vecka har vi satt igång igen. Veckans tema har varit normalitet. Vad är normalt, vem är normal. Och vad förstår vi med begreppet normal.
Jag har upptäckt att det är ett bra sätt att börja dagen. Hjärnan kommer igång, tanken kommer igång. Bara att höra andra människor en stund och delta i ett samtal ger en liten kick, varje gång. Det händer att vi tystnar, tappar tråden, talar i mun på varandra. Det händer att någon dominerar samtalet. Ibland skrattar vi så vi nästan kiknar. Emellanåt hör jag en riktigt tankeväckande reflektion. Allt detta sker spontant. Det kommer om det kommer. Hittills har ClubHouse fungerat så som jag alltid har tyckt att sociala medier skall fungera. Det vill säga att de är just sociala.

Det skadar inte heller att det känns nytt. Jag har alltid dragits till nya saker, jag vet inte varför. Kanske för att de innehåller ett löfte, kanske för att mycket i vår tid handlar om förväntan. Att bakom hörnet väntar den där förlösande insikten, och allting förklaras.

Som tur är kommer den aldrig, och sökandet fortsätter. Liksom samtalen.

Nu har vi talat om att träffas på kafé i Helsingfors och fortsätta samtalet där, in real life, när restriktionerna någon gång lättar. Kanske blir det början på en ny och lång vänskap.

Johanni bloggar om varför det är som det är och blir som det blir

Mattkantens skarpa gräns

Det gäller att orka. En liten stund till. Snart så känns det lättare. Bättre. Någon sade en gång att djur, som till exempel hundar, inte har något tidsbegrepp. De kan inte skilja på en timme och fem timmar.  Allting sker nu, och följs av ett nytt nu. Själv ville jag länge leva i nuet. I ögonblicket. Jag tyckte om tanken på Carpe diem, att fånga dagen. 

Det gällde att vara närvarande. Se, uppleva och dela med sig, låta sinnesintrycken flöda in. Det där låter finare och mer medkännande än det i själva verket är. Jag tror inte det går att vara på plats hela tiden. Och jag tror att om jag försöker blir det lätt en fråga om att prestera. Att visa för mig själv och andra hur bra jag kan det.

Mattan under fötterna

Det rycker undan mattan från själva idéen. Försök bara se dig själv i spegeln alltför långe. Något konstigt händer och du kan plötsligt bli rädd för den andre. Den som stirrar tillbaks.

Jag menar inte detta abstrakt, utan mycket konkret. För mycket sådant blir lätt navelskåderi. Eller, som det också hette en gång (var det på 80-talet?): cocooning. Många av oss har stängt av resten av världen, slutat planera framåt då allt ändå är så osäkert. Jag tycker det känns ovant och lite skrämmande att gå på stan, ta en metro, befinna mig i samma utrymme som många andra.

Att åka in till centrum av Helsingfors känns som att företa en expedition, eller ett besök i utlandet. För några dagar sedan var jag inne på kontoret för första gången på mycket länge. Det kändes främmande, ljuset från lysrören kalla, hela stället på något konstigt sätt dammigt (fast det var städat och fint). En glåmig känsla kom över mig. Jag vill inte hit.

När det inte känns kul

Jag har inget emot att jobba, men just kontoret kändes inget kul.

Och även om jobb inte har kul i arbetsbeskrivningen märkte jag hur bekvämt mitt liv blivit under pandemin. Ett annat slags lugn, en annan slags närvaro.

Fragment av minnesbilder från tider som studerande, eller frilansare med hemmet som bas. En konkret manifestation av att en annan värld är möjlig.

Kan det vara så enkelt som att det sitter i väggarna? Att utrymmet jag spenderar mycket tid i färgas av min närvaro, mina tankar, min stress, min flow? 

Flytande tid

Jag kommer distinkt ihåg hur rutiner, klockslag, kalender på väggen och schemalagda arbetspass gav stadga åt mina dagar, kändes lugnande. Nu flyter allt i en enda ström. Jag får lika mycket gjort, i viss mån mer, men på ett helt annat sätt. Jag är lika trött efter långa arbetsdagar som före pandemin. Jag väntar på att smittotalen skall gå ner, att bli vaccinerad. Jag väntar på sommaren. Samtidigt vill jag inte att något av det här skall komma alltför fort, för det innebär också slutet på något annat.

Och rent generellt är det något konstigt med nutiden. Den går fortare. Därför orkar jag. En liten stund känns inte som något problem. Tillvaron har blivit annorlunda. Men det går bra att navigera också i dessa farvatten.

Johanni

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir. 

Vårstädning inför exit?

Från att i december ha gått in i en oviss framtid med undervisning på distans, gick vår skola denna vecka in i en oviss framtid med närundervisning. Känslan av overklighet som infann sig förra året i mars då vi för första gången inledde livet på distans, infinner sig igen av motsatt orsak. Visserligen bär vi alla munskydd och håller oss på avstånd ifrån varandra fortfarande, men vi är i samma rum och ser varandras kroppsspråk. Detta återseende är som ljudet av porlande bäckar om våren, livet rinner till igen efter en stelfrusen vinter.

Samtidigt är jag tacksam över den introverta tiden som COVID fört med sig. Det var och är en möjlighet för introspektion och att umgås med sig själv då inga yttre impulser i form av olika människors närvaro och tankar ständigt flödar omkring en. I vår familj har vi dessutom ”fastat” inför påsk, vilket inneburit att vi inte ätit socker under sex veckors tid. På något sätt bidrog den biten till att öppna upp för inre vädring eller vårstädning. Jag har inte blivit en bättre människa av det, men däremot en lite mer lyhörd människa i förhållande till mig själv. Jag tror att vi alla har stärkts i vår förmåga att glädjas över det lilla i vardagen. Just nu gläds jag över fysiska, konkreta lektioner där eleverna skrattar åt galna saker de skrivit tillsammans på svenska, eller deras muntliga presentationer som ”hur man bakar morotskaka” eller entusiasmen inför utmanande gruppövningar.

Kanske den här tiden också ger oss möjlighet att reflektera över vad som är väsentligt i tillvaron i ett vidare perspektiv: Nu har vi kunnat ändra radikalt på många saker i våra liv därför att vi blivit tvungna att stanna upp, tänka om, sluta tro att vi kan styra allting. Vi har blivit medvetna om hur beroende vi är av andra människor för att få energi och må bra. Naturen har visat oss att vi utgör en del av den, nu kan vi visa den respekten som den kräver för allas vårt väl. Det kommer att bli väldigt obekvämt, men det är det också när man börjar jogga för första gången efter att ha suttit inne på soffan hela vintern. Sedan brukar det gå lättare när man hittar rytmen och rutinen och till sist helt enkelt behöver det.

När mamma blev barn igen

Om en dryg vecka har det gått ett år sedan samhället stängde ner första gången på grund av coronapandemin. Vi firar ett-årsjubiléet med att gå in i en ny lockdown.

I Finland har vi hittills haft rätt få sjuka och döda men å andra sidan börjar det finnas allt fler människor som känner sig ensamma. Hur det påverkar vårt land i långa loppet, vet vi inte ännu. Inte heller vet vi hur arbetslivet kommer att utforma sig; hur många företag går i konkurs? hur många nya uppstår?

För mig personligen har det varit ett påfrestande år både på det professionella och det privata planet till följd av coronan. Samtidigt kan jag konstatera att det skulle ha varit ett väldigt påfrestande år i varje fall, med eller utan COVID-19.

Jag kan nämligen inte göra någonting åt faktumet att min starka, klartänkta och positiva mamma blivit en ängslig, trött och virrig åldring. Processen inleddes så klart inte för ett år sedan, utan har pågått i flera år redan: symptom, diagnoser, smärtor, medicinering, obehagliga biverkningar av mediciner, sjukhusvistelser, återhämtningar, allt i ett oändligt kretslopp.  Skillnaden nu är att en tydlig återhämtning inte riktigt vill infinna sig på samma sätt som tidigare. Hon är trots allt 84 år gammal. Men min pappa är också 84 år och han både ror, cyklar och fixar i trädgården på landet och behöver träffa människor för att diskutera världshändelserna.  Fram tills för en månad sedan tog han hand om min mamma dygnet runt varje dag hemma, med lite avlastning en vecka per månad sedan i höstas.

Min mamma kunde ha varit lika pigg och aktiv som min pappa fram till 84. Hon har ätit någorlunda mångsidig och hälsosam mat, rört på sig skapligt regelbundet precis som han. Dessutom har hon alltid valt att se det goda i det lilla. Hon har därmed också haft förmågan en resa sig flera gånger, trots motgångar i livet.  När det kommer till hälsa, är livet helt enkelt inte rättvist.

Nu är hon alltså på sjukhus för utredning om hur hennes (var)dagliga vård ska utformas och hon har periodvis fruktansvärd hemlängtan. Få av oss känner oss hemma på ett sjukhus, men en del av orsaken till att min mammas hemlängtan är så stor, är därför att hon antagligen aldrig kommer hem igen mer än för några dagar i så fall.

Det här är ingen originell beskrivning av när en människa blir allt tröttare av att krämporna bara blir fler och fler eller svårare och svårare. När det drabbar en själv eller en närstående blir det ofrånkomligen en högst personlig angelägenhet. En mamma är inte vem som helst i ens liv och därför följer min mamma och hennes hälsotillstånd med mig i bakgrunden överallt, som en osynlig mantel omöjlig att ta av sig, vare sig jag vill det eller inte.

Trots coronan och min mamma, sitter jag ändå inte här och känner mig fullständigt utmattad och nedstämd när jag ser tillbaka på det gångna året. Tack vare coronan känns varje möte med mina vänner lite som en fest och vi har insett att vi gärna kommer att ordna träffar utomhus i fortsättningen också, inte lika ofta, men som ett trevligt alternativ. Jag har börjat förstå min oro för mina barn som är ute i världen: Jag litar på att de klarar sig, men jag har stundvis svårt att vara utan dem och då blir jag orolig.  I mitt arbete som språklärare har jag ännu en gång fått jobba med människor med vitt skilda mål och behov. Det är lika spännande varje år. Dessutom har min egen hälsa blivit mycket bättre nu. För ett år sedan var jag ännu omtumlad efter operationerna och strålbehandlingarna året innan, då jag diagnosticerades med bröstcancer.

Inför de skärpta restriktionerna nu liksom för ett år sedan, är årstiden till stor tröst och hjälp. Det blir ljusare och varmare hela tiden och alltmer fågelkvitter hörs i buskar och träd. Jag gör som min mamma, jag väljer att se det goda i det lilla.

Tankar på årets mörkaste dag

På årets mörkaste dag låter jag mörkret svepa sig runt mig och vårt hus som en mjuk, skön filt. Det är en signal om stillhet, tid för eftertanke och reflektion; att bara vara och möta mörkret som det lugn det också är. Det är mäktigt med mörkret ute på landet långt ifrån den gatubelysta staden. Konstigt nog kan jag ibland se mer i det mörkret än vad jag gör på en upplyst gata. Det blir liksom lättare att urskilja det djupmörka från det svagt ljusa.

Med ett år som detta fyllt av omställningar, omplaneringar, avbokningar och frånvaro av naturliga kramar i många sammanhang, kan just en så´n här dag få bli ett rum att krypa in i och vila i helt enkelt, som en lång inandning. Det är en dag till för att ligga på soffan och låta tankarna vandra mellan idéer på julklappsrim och återblickar på hösten, tankar kring familjen, jobbet, vännerna och det som känns viktigt just nu. En paus efter första delen av den mörkaste tiden på året, innan övergången till den andra delen av denna tid.

Vi ser så ofta mörkret som ett slags fiende vi måste betvinga med hjälp av lampor och lyktor i träd, buskar och längs balkongräcken. Visst är det onekligen trivsamt och rentav vackert det också, men att se mörkret kan samtidigt vara så mycket vackrare än vi tror.

Jag blir lika överraskad varje gång någon för på tal att flera hundratusen finländare normalt reser utomlands den här tiden på året. Det är en ansenlig del i ett land med fem miljoner invånare. Men det finns också många som inte åker söderut varje år, somliga väljer det; andra har inget annat val.

Min familj hör till de priviligierade som kunnat välja och har några gånger valt bort Finland över jul. I år har vi inlett julfirandet med att vänta ut karantäner och coronatestresultat, innan vi kunnat dra efter andan och njuta av att kunna krama våra vuxna barn som återkommit från utlandet.  Vanligtvis har vi ett eller ett par barn hemma samtidigt, därför är det extra underbart att få ha alla samlade om än för en kort tid.  På årets mörkaste dag 2020, tänker jag över att samvara och samtala med och krama familjen och även goda vänner, är nyanser av ljus och mörker som jag behöver och som får mig att känna att jag lever.

Tick -svish – tock

Så går ännu en vecka. Svish. Jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Jag minns inte riktigt vad jag har gjort. Ibland har jag tänkt att det är så det skall vara. Att livet skall levas, inte oavbrutet dokumenteras, paketeras eller visas upp. Och det stämmer att en kreativ vecka med mycket intryck, många upplevelser och ett par intensiva ögonblick är sig själv nog. Den fyller upp tillvaron och behöver inget mer.

Alla veckor är inte sådana. Ibland är det segt och motigt att komma ur sängen, att ta itu med den långa att-göra-listan. Hjärnan är någon annanstans, ögonen distraheras hela tiden av SoMe. Resten av kroppen knarrar och knorrar. Det är uppförsbacke, helt enkelt. De tråkiga sakerna, som att bokföra kvitton och sånt, hamnar längst ner på listan, och blir därför ogjorda. Tyvärr försvinner de inte, utan väntar på en ännu längre lista nästa dag, nästa vecka, nästa månad.

Att kunna bolla med alla dessa krav, förväntningar och egna drömmar är ett oupphörligt jonglerande. Det tar inte slut. Jag kommer aldrig i mål.

Ibland känns det i sig tungt.
Ibland känns det lugnande. Inget att stressa för, jag blir ju ändå aldrig klar!

Ylande hund

Utanför fönstret vandrar solen över himlen, oavsett vad jag gör. På eftermiddagen värmer den ännu så mycket att jag måste öppna fönstret. Tomma bussar kör förbi. Varje granne som väsnas i vår trappa hälsas högljutt och länge av vår ylande hund. Mestadels är det ändå tyst i coronavardagen. Vi lever i en tid av undantag som aldrig verkar ta slut. Jag ser på klockan och det har gått fem minuter. För att gå så snabbt kan den vara oväntat trög ibland, tiden. 

Jag vet inte om jag nånsin kommer lära mig att hantera, eller förstå, tid. Jag går igenom gamla papper då vi städar på vinden (Coronaisoleringen leder till oväntade ryck av udda aktivitetsbehov, har jag märkt). Hittar små lappar, gamla fickkalendrar, korta textsnuttar, foton, kassetter. Och det känns inte som igår, men inte heller som att jag återser saker som hände för 30 eller 40 år sedan. Det går helt enkelt inte riktigt in i huvudet.

Gult guld

Vi går ut i solen och promenerar längs stranden i Tölö. Hösten är som vackrast, allt är gyllene och luften är friskt klarkall. Efter en kakaopaus vid eldstaden i Café Regatta och det planlösa strosandet saktar pulsen ner, jag känner mig avslappnad. Att vara uppe i varv med allt möjligt samtidigt och parallellt blir lätt ett bestående tillstånd. Det är också svårt att ens själv se det när man är mitt inne i det.

Som tur är hjälper en promenad ofta. Andra sinnen tar över, den fysiska närvaron ökar. Igen känner jag att det räcker så. Just det här årets oväntade isolering ger perspektiv på tillvaron. På ett sätt har takten slagits av, miljöombytena är färre, den stress som en ständig förflyttning för med sig har försvunnit.

I dess ställe har andra stressmoment klivit fram. Kanske är det med stress som med makt, när det uppstår ett vakuum kommer det något nytt i dess ställe, något som vill ta över, och som det är svårt att motstå. För trots allt är stressen så välbekant, en sån djupt integrerad del av rutinerna, att utan den känns många saker konstiga.

Veckan lutar allt mer mot veckoslut. Jag ser för mig tända ljus, lite gott rödvin, gula löv utanför fönstret. Och inga att-göra-listor på några dagar.

Vad skönt det skall bli, tänker jag.

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

Den svåra konsten att kommunicera

Foto: Fiona Österman

Sedan pandemin blev ett faktum har vi vant oss vid att tillbringa en hel del tid vid en skärm med svarta rutor i samspelet med andra människor. Vi har redan i många års tid skrivit snabba, spontana meddelanden på olika sociala medier till varandra.  På Instagram och Facebook publicerar vi flitigt bilder ur våra liv.

Då vi befinner oss bakom den svarta rutan, kan vi tycka att det är rätt skönt att sitta i nattkläder med otvättat hår, gå och koka en kopp te vid behov och ändå vara med. På de bildorienterade sociala medierna åter, väljer vi de bilder som visar oss så som vi själva helst vill bli sedda.

I det fysiska mötet med andra och i videosamtal där vi har bilden på använder vi vår röst, våra ord och vårt kroppsspråk. Därmed förmedlar vi också mer av vår egen osäkerhet, entusiasm eller irritation. Vårt kroppsspråk avslöjar omedvetna aspekter av oss vare sig vi vill det eller inte.

Vilka kanaler vi än kommunicerar genom, står vi med jämna mellanrum inför konflikter och missförstånd med andra.  Förklaringen ligger ofta i hur vi har det med oss själva. Det samma gäller även då vi väljer att ha kameran avstängd under ett videomöte eller då vi väljer vilka bilder vi publicerar på oss själva. Vårt krav på effektivitet i vardagen, tillsammans med de oändliga impulserna från internet, gör oss rastlösa och ofokuserade.

Som tur kan vi alltid påminna oss själva om att våga lyssna inåt med respektfull och medveten närvaro i nuet. Ju oftare vi minns och vågar det, desto mer frigör vi energi för mer uppbyggande åtaganden än att lösa konflikter som uppstått på grund av att vi bara rusat fram i vardagen. Därtill vågar vi förmodligen också oftare visa upp vårt otvättade hår och vår egen osäkerhet. Två aspekter på vår ofullkomlighet som likväl gör oss fullkomliga som de vi är i samspelet med oss själva och andra.

Terminsstart

Runt mitten av september är det bråda dagar på Medis i Mariehamn – och säkert också på alla andra arbetar- och medborgarinstitut. Vi startar vår undervisning senare än skolorna för att vi måste se till att kurserna får deltagare först: kurskatalogen kommer ut, vi ska ta emot anmälningar och sedan se vilka kurser som kan bli av och vilka som inte har samlat tillräckligt många deltagare för att få starta. Det är alltid lika spännande: vilka kurser blir fulltecknade, vilka nyheter har gått hem och är de gamla säkra korten fortfarande populära? 

I år fanns det några frågor till: kommer folk att vara återhållsamma med sina anmälningar p.g.a. Corona eller är det tvärtom så att efter vårterminens kursavbrott och ett halvår av ovanligt stillsamt liv är suget efter Medis kurser större än någonsin? 

Svaren är inte så enkla. Visst finns det kurser med färre anmälningar än vanligt – kanske kurser som samlar äldre personer eller andra kurser där man känner att man inte kan hålla avstånd. Men det finns också kurser som nu samlat fler deltagare än någonsin. Till exempel så har vi fulltecknat på varenda kurs i vävning på fasta Åland. Hela sex kurser med 10-12 deltagare, beroende på utrymmet, är fullsatta och på flera av dem är det väntelista. I flera andra kurser har vi färre deltagare än vanligt, men det är inte anmälningarna det är fel på, utan vi har varit tvungna att minska antalet deltagare eftersom vi ska hålla avstånd på 1-2 meter. Våra stora fina klassrum med plats för 20 eller 24 deltagare tar nu in bara hälften. 

Några danskurser har fått ställas in. Det går inte att hålla avstånd på ett vettigt sätt i vissa och det går inte att byta par som man gör i flera av de danser som vi hade tänkt lära ut. En populär gympakurs med 40 anmälningar kan inte ta fler än 20 just på grund av utrymmet. Var trollar man fram en större gympalokal i all hast!? Finurlig möblering med stolar i halvcirkel med gott avstånd både framåt och åt sidorna fyller upp hela stora salen och gör att körerna kan komma i gång med hela 35 deltagare. 

Körmöblering med Corona-avstånd

Visst gick det att hålla många kurser på distans i våras. Uppfinningsrikedomen var stor. Vi har väl alltid vetat att Mediskurserna fyller många behov, det är viktigt att träffa andra och göra saker tillsammans och därför när det förstås otroligt värdefullt att nu får köra i gång med närundervisning igen, att få sjunga tillsammans, att väva tillsammans och att lära sig ett nytt språk tillsammans.

Även om vi vet att det går att göra mycket roligt på distans också så håller vi nu tummarna för att det ska gå att fullfölja läsåret utan inskränkningar.

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn.