Våga resa?

Coronarestriktionerna lättar och flygbolagen ser ljuset i tunneln. Vi som bor under landningsbanan tar emot beskedet med blandade känslor på grund av ljudet, men skönt att saker verkar återgå till det mera normala. Eller vad kommer nu att vara det mera normala? Hur kommer våra flygvanor att ändra efter pandemin? Kommer vi att välja båt och tåg, eller kanske närmaste nationalpark?

Och när ska vi våga resa? Jag bokade i min iver en resa till Istanbul i juli då världen såg ljusare ut. Men sen kom tveksamheten, ska vi verkligen våga åka i september, ska vi åka till Turkiet där världen brinner för att vi skövlar och fortsätter konsumera och leva som vi gjort tidigare?

Men samtidigt vill jag inte sluta resa och tåg till Istanbul skulle kräva en väldigt annan sorts planering med djur och barn. Att flyga iväg för ett veckoslut har varit privilegierat på många sätt, lågflygbolagen har möjliggjort att flygande inte längre är en klar klassfråga där den med ekonomiska förutsättningar kan flyga. Tackvare Ryanair flög vi som unga Borgåbor till Riga, Irland, Aya Napa och resorna ändrade vår världsbild. Vi skapade förståelse för andra ställen, platser, värderingar.

Jag vill inte att denna möjlighet till resande går förlorad och med den alla värdefulla möten som skapar solidaritet i världen. Globaliseringen, den vill jag inte ska sluta. Turismen är en inkomstkälla för många (även om vi förstås också kan diskutera turismens negativa effekter). Men hur resa mera ekologiskt? Ska vi resa mera sällan? Eller ska vi välja färdmedel? Igår pratade någon på radion om båtskammen, att färjorna till Sverige är inte ett särskilt ekologisk alterantiv till flygen.

Jag tänker att det är nu staten borde ta ett större ansvar och reglera konsumenternas resevanor. Men flygskatt- betyder det då igen att det bara är rika som kan resa? Hur kombinerar vi dessa två- att resandet inte blir en klassfråga men samtidigt regleras på ett hållbart sätt, så att vi reser hållbart? Svaret på denna fråga är nog en av postkoronans största huvudbryn.

Ser du dem?

Påväg till bussen vid järnvägstorget gick jag genom en lugn fredagskväll i Helsingfors. En taxibil stannade in och lät Wolt- cyklisten åka förbi, även om det var lite rött ljus. Wolt- cyklisten tackade taxichauffören och de utbytte vänliga miner i en känsla av samförstånd.

När bussen just höll på att starta kom en man springande. Chauffören stannade till så att den springande mannen han hoppa på. Han tackade och sade att det var snällt, eftersom detta var sista bussen och han skulle upp klockan 4 för att gå på jobb till posten. Busschauffören nickade i samförstånd och sade, jag förstår dig.

Då tänkte jag, i min vita privilegierade bubbla, på detta servicenätverk som fungerar långt beroende på strukturella ojämlikheter. Ojämlikheter som leder till att vissa behöver jobba med nattbussar, Wolt- skjutsar, postjobb. Jag hade väldigt delade känslor över hur personerna jag stötte på kommunicerade med varandra. Först tänkte jag på hur de på nåt sätt i tyst samförstånd log åt varandra och hjälpte varandra där i situationen, att hej broder, vi är liksom i samma situation. Vilket ju var väldigt sympatiskt. Och samtidigt tänkte jag på vilka strukturella hinder som gör att de inte har frihet att välja att jobba med annat.

Många gick förbi ”dem” obemärkt och jag tänkte, ser vi inte ens dem? Ser vi inte städarna, wolt- cyklisterna och andra inom serviceyrket? Ser vi inte för det första personerna och för det andra sturkturerna som problematiska? Nu kommer det säkert att vara någon som- igen- säger att vi inte har varken rasism eller strukturell rasism i Finland.

Men gå ut och titta på samhället, var jobbar till exempel personer med afrikanskt ursprung i huvudstadsregionen? Och häri ligger väl problemet. Om vi inte väljer att se dem och dessa strukturer, är det svårt att vara med och göra en ändring. På Yle Arenan finns en tankeväckande dokumentär om städare i vår närhet i huvudstadsregionen, se den till att börja med.

Fenomenal flerspråkighet

Mamma vad är sexhörning på finska? Onko se yksisarvinen? Vi ligger i sanden i vårsolen och barnen som är bonussyskon läser en bok. Den ena som har svenska som modersmål frågar vad sexhörning är. Innan jag hinner tänka klart eller hinner svara så fyller det andra barnet med finska som modersmål in och funderar om det är en enhörning. Hörning som hörning.

Senare samma dag pratar vi om olika ställningar och om hur hela innebörden av ordet byts ut om man väljer fel första stavelse. Vi jämför orden anställning, utställning, tillställning och föreställning. Ibland handlar våra diskussioner i bonusfamiljen om att det hänger gamla naglar i ladugårdstaket. Naglar, eller engelskans nails betyder i detta fall alltså spikar.

Dehär språkgrodorna är så roliga, jag har själv svårt med sukupolvi och sukupuoli. Och med sektion och sektio. Om man missar där kan de bli lite konstig tystnad.

Jag trodde inte det skulle vara så här roligt att leva i en flerspråkig familj, måste jag medge. Jag tänker att dethär är ju bästa formen av språkbad och språkiver. Att få in lite överraskningar och roliga stunder, det är ju en fenomenal flerspråkighet.

Om forskningar och åsikter

Såhär i vaccineringsdagar går diskussionen het om varför vi ska ifrågasätta forskning och istället lyssna på oss själva, våra känslor, våra åsikter. Och diskussionen om huruvida en åsikt och en forskning kan jämföras lyfts ofta fram.

Men en åsikt och forskning kan aldrig väga lika mycket. Vetenskaplig forskning är en etablerad process. Texter som produceras, prover som görs, nya metoder som utvecklas går igenom ett prövningssystem. Resultaten blir granskade av det vetenskapliga samfundet där persor som är sakkunniga i samma frågor säger stopp, dethär kan inte stämma, stopp hur har du gjort detta, stopp, argumentera lite bättre. På det sättet är den vetenskapliga forskningen kvalitetsgranskad i jämförelse med åsikter.

Vidare så baserar sig forskare på tidigare information och argumenterar vidare på basen av den tidigare forskningen. Årtionden av tidigare vetenskaplig forskning. Du måste alltså sätta dig in i det som redan finns och pejla din forskning mot den tidigare ”sanningen”. Och ifrågasätta den och vidareutveckla den.

Jag tror det enda gemensamma som den som hejar på åsikter och den som hejar på vetenskaplig forskning har gemensamt är att båda förespråkar att vi ska ifrågasätta. Men sen går dessa två skolor skilda vägar.

En åsikt är ett uttalande om vad en person tycker medan forskning är uttalanden om vad historien och forskningsfältet har kommit fram till genom åren. Forskningen lutar sig mot och bygger på tidigare forskning.

Visst, en åsikt kan utveckla forskningen. Att tänka själv och kritiskt ifrågasätta är till största del forskning om den är relaterad till den tidigare forskningen. En lösryckt oargumenterad åsikt som inte är speglad mot det vi redan vet om just den frågan är just det, bara en åsikt.

Det mest problematiska är kanske att folk lyssnar på åsikter, att de köper dem så lätt. Personer som inte själv är kritiskt lagda eller har kritiskt lagda personer runtomkring sig tar gärna åsikter till sig, speciellt om de är lättare att anpassa till den egna världstron än vetenskapliga forskningsresultat.

Och ja, vetenskaplig forskning är inte oproblematisk och visst finns det många kritiska frågor kring bland annat finansiering. Men det känns overkligt att folk idag ändå hellre väljer att lyssna på lösryckta åsikter av personer som inte har en formell kompetens än på sakkunniga som många år jobbat med dessa frågor.

I grunden är vetenskaplig forskning en vilja att veta mera, att få en djupare kunskap i en fråga och lösa problem genom att granska tidigare kunskap. Eller hitta luckor i kunskapen och söka nya lösningar. Helsingfors universitets kampanj #därförvetenskap lyfter fram just detta.



Kvinnan i filmen

Rey, kvinnlig hjälte och jedi

Vi har under coronaåret sett mycket på film, från Indiana Jones till Frozen och Star Wars. Men dethär med jämställdhet och kvinnans roll i filmvärlden är inte alltid helt enkelt. När vi ser på Indiana Jones försöker jag ifrågasätta och förklara för 11- åringen. Jag frågar varför finns det ingen kvinnlig hjälte här i denhär filmen? Varför måste Indiana rädda henne? De äldra barnen ifrågasätter själv, de är medvetna och jämställdhetsfrågor är självklara för dem. Men för 11- åringen är det, tänker jag, en viktig dialog att föra såhär under filmens gång. Vem är det som är hjälte?

Vi har just sett slut Star wars sagan och där har vi kunnat diskutera kring hur filmerna utvecklats under årens gång. Att redan i de första filmerna från 1970- talet ser vi prinsessan Leia som en central aktör- om än i en mera passiv roll än männen. Och även senatorn Padmé Amidala tar en aktiv roll i filmerna, i jämförelse med kvinnornas roll i t.ex. James Bond eller Indiana Jones filmerna (trots att George Lucas gjorde Indiana Jones filmerna efter de första Star wars- filmerna).

I den nyaste Star wars filmen så är det en kvinna, Rey, som räddade alla planeter genom att döda den hemska (manliga) Darth Sidious. Och inte nog med det, räddaren är även den första kvinnliga jedin med en central roll i filmen. Här kunde vi således diskutera med 11- åringen att så bra att det äntligen var en kvinna! Men, vänta nu, egentligen så var det inte hon som ensam dödade fienden, utan eftersom hon inte klarade sig själv (suck) så kom en manlig kollega, Kylo Ren, till hjälp. Så även här suckar mamman till 11- åringen för kvinnans roll i filmen.

Jag läste en intressant analys gjord i Los Angeles Times om vem som talar mest i Star wards sagorna och här kom Padme på åttonde plats, följd av Leia på nionde plats. Det tyder på att männen fortfarande tar mera utrymme och talar mera i dessa episka filmer, även om de på många sätt kan sägas vara pionjärer inom filmindustrin. Samtidigt så ser vi positiv jämställdhetsutveckling inom många av Disneys filmer, Anna i Frozen, Vaiana och Mulan porträtterar starka kvinnor i huvudrollen.

Men varför är det skäl att kritiskt granska vem som talar, vem som är aktiv, vem som leder, vem som är hjälte i filmerna? För att förebilder och representation är viktiga för barn som bygger sin värld och speglar den via filmerna. För att än idag behöver vi jobba för att ingen ska ifrågasätta varför en kvinna är aktiv, pratar, är en ledare. Istället ska vi fortsätta fråga varför hon inte är det. May the force be with you, woman.

Den lilla skammen

Vi spänner fast monona och går mot hissarna. Snön knarrar under fötterna och isparkeringen är öppen. Här firade vi nyår i ungdomen och låg på isen och såg på tjärnorna. Nu, tjugo år senare är vi här igen med barn och stuga och hela köret. Vi åker i bekanta backar och ser samma skogar och sjöar från toppen av backen.

Allt är som förr och ändå inte. Rädslan är där, hela tiden, och också den lilla skammen att vi åkte iväg. Visst fundrade vi om och när man kan åka, ska vi kanske avboka, är det oansvarigt att åka. Nu kan man ju skida i Nyland också, varför behöver vi åka norrut.

Men ändå så åkte vi iväg och känner oss nu lite skyldiga. Så vad gör vi då med den lilla skammen? Kanske den hela tiden får oss att tänka på att använda handrengöringsmedel och masker. Att inte gå in eller träffas hos kusinerna som bor i en stuga på samma gårdsplan. Sitter på axeln och viskar vilken risk vi tar.

Här känns det som att företagarna försökt ordna på bästa sätt. Skiduthyrningen har trafikljus som meddelar när det är tillräckligt få inne i byggnaden så att nästa kan gå in. Restaurangerna har ordnat uteservering. Många grillar i backens vindskydd och hissköerna har långa mellanrum.

Än så länge lever vi i hoppet att allt gått bra. Att ingen blivit smittad eller att vi smittat någon. Vi vänder hemåt i hopp om att den lilla skammen har lett våra val så att vi på bästa sätt försökt skydda andra och oss. Men kanske borde den lilla skammen ha fått oss att ändra planer, avboka och stanna hemma. Kanske vi får oss för detta, vem vet. Och det är kanske det som är svårast med den lilla skammen, hur ska man balansera, var ska gränsen dras?

Tack, Filip

På sociala medier är det få av HBLs artiklar som får så negativa kommentarer som HBLs sportchef Filip Saxéns. Hans sätt att argumentera rubbar helt tydligt på bestående strukturer i sportjournalismen. Han riktar i sin normkritiska analyser jämställdhets- och likabehandlingsstrålkastaren rakt i ansiktet på gamla, dammiga sätt att se på sporten.

Och vissa läsare blir bländande av denna strålkastare och kritiserar. Men i kommentarerna syns ofta en avsaknad av insyn i hur fenomen i samhället byggs upp. Vissa kommentarer skönjar en blindhet för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Framförallt ovilja att försöka se hur samhället är socialt konstruerat och hur det omkonstrueras och förändras hela tiden. Det vi säger och skriver ändrar på samhället, kontinuerligt, varje dag genom ord och dialog. Som journalist har Filip tagit sitt samhällsansvar och förändrat den offentliga debatten kring sporten.

Jag har svårt att förstå då personer argumenterar för att ”saken är som den är”. Det är den inte, många saker är socialt konstruerade i våra samhällen. Om man zoomar ut från att se enskilda individer och istället ser strukturer ser man mönster. Det är frågan om vem som hörs, vem har utrymme att uttrycka sig, vem har ekonomiska förutsättningar, vem har kontakter, vilka förebilder syns, vem är i maktbalansens underläge. Du behöver inte ens vara sportinsatt för att se dessa strukturer.

Filips sätt att skriva är dagens melodi, det är kritiskt och analytiskt och ser faktorer och strukturer bakom som påverkar vad idrotten resulterar i. Att Filip fått statens jämställdhetspris är ett klart tecken på hans reform av sportjournalismen mot en analys som motsvarar 2020 -talets tankar.

Som någon skrev i kommentarerna är det lite motigt i början, men Filips röst kan vara avgörande för många, både unga kvinnliga idrottare men också äldre män, för att få en djupare förståelse i sportens strukturer. Och för oss ickesportare är det glädjande att se hur strukturella frågor betas av, analyseras och granskas i Filips texter. Tack Filip för att du tänker kritiskt och riktar strålkastaren så som du gör.

FPA stöd och förklaringar

”Han skrek att jag är neger och använder hans pengar, men jag skrek tillbaka och skickade feedback till butiken, de borde ha nolltolerans för rasism där”. Sonja är arg och ledsen när hon berättar om det rasistiska påhoppet i närbutiken, i hennes eget kvarter, där hon borde kunna känna sig trygg. Under de senaste veckorna har diskussionen om vem som lyfter olika former av bidrag gått het efter att FPA utgav en rapport som visar på att invandrare procentuellt sätt lyfter mera bidrag än personer födda i Finland. Rapporten var orsaken till att min vän Sonja med västafrikansk bakgrund blev utsatt för en rasistisk attack, fysisk och verbal, i sin närbutik.

När jag hör henne berätta tänker jag att det alltid finns negativa sidor då forskning förenklas och erbjuder enkla förklaringar. Den som läser nyheten om FPAs utredning och inte sätter den i sin kontext, gör lätt förenklade, felaktiga slutsatser att ”invandrare” utnyttjar samhället och välfärdsstatens understöd. De som är riktigt extrema går till påhopp. Det är viktigt att forskning lyfter fram statistik kring hur statliga bidrag används, men ännu viktigare är det att se på orsakerna varför. Att både som forskare och som medierepresentant, men framförallt politiker titta på frågan varför.

För det första är det viktigt att se närmare på vem FPA talar om med begreppet invandrare, som ofta används generaliserande för en heterogen grupp personer. I forskningen jämförs utlandsfödda med personer som är födda i Finland, men har annat modersmål än finska eller svenska. Forskningen gäller alltså inte t.ex. andra generationens invandrare som är födda i Finland. Ändå är de nu de som i butiker, på offentliga platser, på sociala medier, som får höra att de är en belastning för samhället.

För det andra har en stor del av personerna som lyfter bidragen flyttat till Finland av humanitära skäl, dvs. som asylsökande eller kvotflyktingar. De har alltså flytt ett samhälle som inte fungerar, där det inte har varit möjligt att gå i skola eller jobba och där de blivit förföljda. Hur skulle det gå för dig att jobba utan en utbildning och under väpnad konflikt?  Vi kan alltså inte jämföra direkt med personer som bott i Finland med fred, skola och hög sysselsättningsgrad. Finland tar vidare emot särskilt sårbara kvotflyktingar, vilket betyder personer med funktionsnedsättningar, barnfamiljer, ensamstående, långtidssjuka och offer för tortyr. Det är en förklaring att många har en lång väg till sysselsättning.

För det tredje behöver vi se på systemet, alltså den service som finns till för att stöda integrationen. För att lära sig finska eller svenska samt lära känna samhället erbjuds integrationsutbildningar, vilka oftast är upphandlade av TE-byråerna. En stor del av de bidrag FPA hänvisar till i rapporten hör till utkomstskyddet och är utbetalda arbetsmarknadsstöd. Arbetsmarknadsstöd betalas till den som går på heltids integrationsutbildning och lär sig språk och samhällskunskap. Men det är samtidigt inte möjligt att jobba heltid under integrationsutbildningen. Så det oflexibla systemet erbjuder integrationsutbildningar, men bara under villkor att du är arbetslös och kund hos TE-tjänsterna. Det är en till förklaring.

Sen har vi många andra strukturella förklaringar, till exempel diskriminering vid rekrytering, eller att utlandsfödda mammor som är kunder hos socialen uppmanas stanna hemma istället för att föra barnen till dagis.

Jag ifrågasätter inte rapporten eller resultaten, men jag ifrågasätter hur rapporten har kontextualiserats (eller snarare icke- kontextualiserats) och förenklats utan att ge bakomliggande förklaringar. FPAs forskare Signe Jauhiainen gör ett gott försök i FPAs blogg, medan media ofta drar enkla slutsatser och rubriker. Samtidigt är det orättvist för deras del som gör sitt allt för att försöka komma in i det finländska samhället och förutom alla trösklar även läser att de är en börda för samhället genom att lyfta stöd. Varför får inte förklaringsmodellerna den synlighet som behövs för att ge ett svar, åtminstone delvis, på varför många invandrare är tvungna att ty sig till FPA- stöd?

Pingvinpinnen

Den legendariska Eskimo- pinnen har bytt namn eftersom konsumenterna klagat. I den breda allmänheten har de flesta tagit det hela med ro men en del ramaskin har hörts kring överkänslighet och funderingar kring vad som till näst byter namn.

I kritiken mot namnbytet fattas (åtminstone) två perspektiv. För det första är det nonchalant att förminska problematiken kring eskimo- uttrycket. Det är ungefär lika som då en vit man kommenterar i HBLs flöde att det finns rasism i Finland för att han inte stött på rasism under hela sitt liv.

Då gäller det att byta perspektiv, försöka se saker från andras perspektiv, men framförallt höra de andras perspektiv. För den som är färgad och lever i Finland har med stor sannolikhet mött rasism. Hör dem som saken berör på ett personligt plan. Detsamma gäller glasspinnen, låt dem det gäller säga sitt och själv definiera sig i ord och uttryck. Och nu har dem saken gäller, ursprungsbefolkningen, hörts och en förändring har skett.

Förändring kräver att någon höjer sin röst för en ojämlikhet men ännu viktigare att denna röst blir hörd. Ofta är det någon som är i underläge rent strukturellt, någon som representerar en minoritet som höjer rösten. Då ska vi som i den stunden är i majoritet bara lyssna, tycker jag.

Men för det andra och kanske mera oroväckande är den totala oförståelsen för att samhället går framåt. Att sätta sig emot en mera jämlik samhällsutveckling känns i mina ögon banalt, egoistiskt och trångsynt. Och nej, jag köper inte heller argumentet att det bara handlar om en glasspinne, ris (Uncle Bens) eller chokladkyssar (gamla negerkyssar).

Ett ord är inte bara ett ord, även om det ”bara” står på en produkt. Det handlar i grund och botten om att få bort ALLA gamla, kolonialistiska, förtryckande uttryck som fortfarande finns i vår vardag. Tackvare det nya namnet är glasspinnen inte mera en klasspinne som upplevs förtryckande utan enbart en glasspinne. Så enkelt är det, Eskimo- ordet upplevs som förtryckande i dagens samhälle.

Sympatiska svårigheter

Under min korta tid som doktorand har jag hört många skräckhistorier om svåra faser i resan mot en doktorsavhandling. ”Jag drömde mardrömmar om texten jag skickat iväg”. Eller ”min puls stiger och jag blir kallsvettig då jag tänker på att jag en dag ska disputera och alla ska höra mig”. Eller ”en vecka i sträck låg jag på soffan och fick inget gjort efter alla isande kommentarer.”

Men istället för att ha blivit avskräckt har jag blivit lättad. Tänk att hen också har gått igenom alla dessa faser och nu ändå har kommit vidare och skrivit avhandlingen klart. I jämförelse med mina tidigare jobb tycker jag det har varit mera öppenhet kring utmaningarna – utbrändhet, hopplöshet, återvändsgränder, nekande svar från tidsskrifter, obeviljade forskningslov.

Kolleger är öppna kring sina olika faser i processen och delar med sig av dem. Och alla verkar ändå vara i samförstånd kring att det är resan, läroprocessen som är så givande och får vara både utmanade och svår. Nog kommer de flesta ändå att komma fram, om inte till en doktorsexqmen så till ett annat mål.

Speciellt såhär i oktobermörkret tycker jag det är sympatiskt med svårigheter. Vi har alla bättre och sämre tider, varför inte dela med oss av dem och samtidigt stärka andra? Det hjälper oss alla att växa.