Att skriva. Att våga.

Det är jobbigt att skriva. Det kan vara ett helsike att få texten att lossna. Att få ner den första raden kan vara något av ett kierkegaardskt språng ut i osäkerheten, rentav ångesten över att kanske misslyckas. Det där språnget som får en att förlora fotfästet för en stund. 

Som modersmålslärare har jag jobbat med unga och deras skrivande i över tjugofem år. Jag har sett våndan i klass när knogarna vitnar och blicken flackar runt på de övriga klasskamraterna. Alla andra verkar djupt försjunkna i sina egna texter. Skrivkrampen drabbar allt från självkritiska överpresterare till den som upplever att det där med skrivandet är inget för mig. 

Alla strular med samma

Skolrelaterade skrivhandlingar är förknippade med många olika typer av skrivminnen. Projekt Skrivande skola är ett skrivfrämjande treårigt projekt för hela Svenskfinland.

För tillfället jobbar jag med omkring 350 lärare runtom i Svenskfinland, lärare i alla ämnen och i årskurserna förskola till nia. De vittnar om samma våndor kring skrivandet. Hur får vi den överkritiska att slappna av och tro på sin förmåga? Hur får vi den skrivovana att åtminstone sätta sig ner, fånga koncentrationen, låta fingrarna börja löpa? Och så har vi utmaningen med de unga som gärna skriver, länge och mycket, men de orkar sällan läsa igenom och bearbeta sin text. 

Ändå skriver vi mer än någonsin. Många säger att de “talade” med den och den, när de i själva verket skriver. Kanske de snappar eller tiktokar, chattar på Whatsapp. Men de skriver. Rätt ofta i kombination med foto eller film. Att själva skrivhandlingen är få förunnad, ett slags upphöjd, intellektuell akt likt författarens försjunkna verksamhet hör till det förgångna. Vardagsskrivandet pågår hela tiden och överallt. 

Skrivandet i skolan

Däremot närmar sig skrivandet i skolan författarens mer koncentrerade arbete, där den bärande tanken som håller över tid och rum ska ner på skärmen eller papperet. Och det är där smärtan ligger. Mång av oss är ovana vid den sortens skrivande, det som ska kunna läsas och förstås på en plats inte nära mig och också i en tid bortom den här stunden.

Den sortens skrivande måste vi våga i skolan. Det kräver mer aktivitetsmuskler av lärarna än att säga “läs texten och diskutera”. Det här skrivandet kräver tid. Och det skrivandet kräver att den unga vågar spänna bågen och tro på förmågan. 

“Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” lyder citatet av Søren Kierkegaard (1813-55). Ingen slump att orden tillhör existentialismens grundare. När jag eller du eller eleven i klassen tagit språnget, då är vi där. Det är ju så roligt att skriva. 

Annette ”Netti” Kronholm, skrivpedagog i Skrivande skola och ny bloggare på Livslärd

När oron växer

I pulkabacken.

En av fördelarna med att vara rektor på en liten enhetsskola är att man har väldigt nära kontakt, väldigt länge med sina elever. Man får vara med på deras skolväg i minst tio år. 

Får se dem komma till förskolan, hand i hand med sina föräldrar.

Lite ängsliga.

Ganska stolta.

Med nya ryggsäckar och jättefina penaler.

Lär sig deras namn och då och då få förtroendet att höra deras berättelser. Vad de har gjort. Vad de har fått. Vad de gillar och vad de inte tycker om. 

Ibland tröstar man dem när de slagit sig.  Tvättar deras skrubbsår och sätter plåster på dem. Reder ut några bråk och står på deras sida när någon varit dum. 

Och alltid då och då, nästan varje dag, får man en liten kram. Små armar runt benen eller midjan. Ofta bakifrån, då man minst anar det.

Glada tillrop när man ses i skolhuset och ett blygt leende när man möts på varuhuset.

Under våra gemensamma skolår hinner eleverna tappa sina tänder (som packas in med pappershanddukar i skolväskan och skickas hem) och lära sig åka skridskor. De får bästisar och hamnar i slagsmål. Föräldrarna byter partners och bildar nya familjer. De får husdjur, nya halvsyskon och flyttar till annan adress. De skaffar hobbyer, lär sig spela instrument och kommer i målbrottet. De får finnar, fett hår och börjar lukta svett.

Och med åldern växer deras revir. För de flesta går det bra. De är starka och trygga. Vet vad de vill och får det stöd de behöver.

För några går det sämre. De klarar inte av alla val de ska göra. Allt ansvar de ska bära. De väljer fel och hamnar snett.

Då blir det bekymmer. Samtal. Elevvård. Samtal. Barnskydd. Polisen. Samtal.

Oron växer. Man vill så gärna hjälpa.

För man ser man ju fortfarande den lilla förskoleeleven i den där jobbiga tonåringen. Man minns deras skrubbsår och hur de rodnade när de skulle uppträda inför hela skolan. Man minns deras glädje och man minns deras kramar. Man vet hur mycket kapacitet de äger. Och man vet att de vet vad som är rätt och vad som är fel. Och att de kan knyta sina egna skosnören.

När oron växer och det är svårt att hjälpa, då ser man inte en jobbig elev. Man ser en förskoleelev som blivit stor. En kär människa med en lång gemensam historia.

Och helst av skulle man då vilja ge tillbaka någon av alla de där kramarna som glatt en under gångna skoldagar. Man skulle vilja titta sina eleverna rakt in i hjärtat och säga så att de aldrig glömmer:

Jag tycker om dig.

Precis som du är.

Som du alltid har varit.

Var den du är. Det räcker.

Skolan som möjlighet och självklarhet

–Varför valde mina föräldrar att inte skicka mig och mina syskon till skolan? Varför valde de att få så många barn att de inte ens hade råd att köpa oss ordentliga kläder och skor? 

Dessa frågor ställer mig en av mina elever vid flera tillfällen under våra samtal i samband med att vi löser olika byråkratiska aspekter kring jobbsökning, uppehållstillstånd och studier. Alla de här sakerna som ska ordnas, är kämpiga för vem som helst som är nykomling i Finland eller som bara behärskar svenska eller finska delvis. För en person med mycket knapp skolgång i bagaget kan det bli ännu tuffare i praktiken. Därtill kommer den mentala och intellektuella aspekten. Plötsligt börjar den här personen förstå allt större sammanhang om hur världen fungerar och vilka möjligheter det finns till att lära sig olika saker och att hitta jobb eller en studieplats. Och insikten är att vägen är ännu längre och krokigare för en utlänning med noll eller mycket liten skolgång, än för en utlänning till och med från samma land, men med utbildningserfarenhet från hemlandet.

Parallellt med dessa samtal på jobbet, pågår en ständigt återkommande diskussion mellan min dotter och oss föräldrar om strategier för mer aktivitet på timmarna i skolan, bättre läxläsning och lässtrategier inför prov och läxförhör. Samtalen är ofta animerade, eftersom det finns en återkommande intressekonflikt: att gå ut med kompisar eller stanna hemma och läsa.  Att visa sig nördigt engagerad på timmen i skolan finns inte riktigt på kartan ur en tonårings perspektiv.  Den här typen av diskussioner har vi fört i med i stort sett alla våra fyra barn under årens lopp. Frustrationen har ofta varit stor, både för barnen och för oss föräldrar. Och det som varit återkommande element både då det gäller mina egna och många andras barn, är lusten och meningsfullheten. Skolan känns inte på långt när lika lustfylld och meningsfull som fotbollsträningar, danstimmar, skidbacken, musikinstrument eller tid tillsammans med kompisarna i största allmänhet. 

För våra finländska barn och ungdomar handlar skolan och val av utbildning och jobb mycket om lust och ett uttryckligt krav på att det ska kännas meningsfullt på ett personligt plan. För en invandrare utan eller med endast lite skola i bagaget, eller som lämnat allt bakom sig för att skapa sig ett nytt liv i ett främmande land, kan vilken utbildning som helst i stort sett, göra skillnad. Utbildningen eller skolan blir såtillvida synnerligen meningsfull på ett personligt plan, men lusten däremot kan få ge vika för verklighetens villkor. För en ung invandrare blir det alltså mer frågan om att så snabbt som möjligt ta sig in i arbetslivet där det verkar mest möjligt. För en ung finländare handlar det mer om att gå en så angenäm och smidig väg som möjligt, i riktning mot ett intressant och självutvecklande jobb. Pragmatismen blir på så sätt en gemensam nämnare i båda fallen, men av diametralt olika orsaker. Den bjärta kontrasten mellan mina elevers utgångspunkter och våra finländska ungas ”bomullsvärld” som en elev kallar den, är stundvis smärtsamt påtaglig och samtidigt helt enkelt ett faktum. Vad få nyanlända däremot kanske inte förstår, är att bomullsvärlden också har sina utmaningar då den erbjuder fler möjligheter än vad en del unga klarar av att hantera.

Katinka von Kraemer

Skolstart

En god hemuppgift som uppskattades av familjen.

Halvvägs in i distansperioden suckar min 10-åring när hon lägger sig.

”Tänk. Ifjol längtade jag efter sommarlovet för att jag tyckte det var tungt att gå i vanlig skola. Men då visste jag ingenting om det som skulle komma i år.”  Hon suckar och skakar på huvudet åt sin egen okunskap.

Men ändå är hon den av barnen som gått som tåget med distansundervisning. Hon har koll på läxor och hon ber om att inte bli störd när hon stänger dörren till sitt rum inför meet-lektionerna. När vi väl lärt henne att plocka in bilder i svarsdokumenten och strukturera svaren hon lämnar in (”ja, det är viktigt att numrera uppgifterna”, ”man måste naturligtvis ha en rubrik” och ”styckeindelningen ger texten en struktur”) går det mesta på räls.

Hon axlar ansvar för sitt lärande – och antagligen är det just den biten som också varit tung för henne. Från hennes rum har vi hört blockflöjtstoner, körsånger och fnitter. Och jag har lärt mig att man också kan umgås via whatsapp.  Man kan göra läxor tillsammans, man pysslar på varsin sida av skärmen och man kan läsa högt för varandra.

Tonåringen har däremot svårt att hasa sig upp om morgnarna.  Om lektionen inleds kl. 8.30 kan man väl sova åtminstone till 8.29? Vi försöker reda ut Wilmaanteckningar och följa med. Men bristen på den struktur som närundervisningen ger kan vi inte kompensera fullt ut. Det är inte så lätt med en tonåring som tycker att vi ska chilla och att han nog har koll på läget.

När beskedet om att närundervisningen kommer jublar den ena medan den andra stönar.

”Jag kunde ha återvänt för de tre sista dagarna av läsåret. Då brukar det vara roligt”, säger tonåringen.

Två dagar innan skolan ska inledas talar 10-åringen i telefon med sin kompis som går i en annan skola. De fokuserar på frågesport. ”Gissa hur många som går i min klass?” ”Tror du det finns nån som heter Henri?” Frågorna som ställs har ett klart tema: skolan. Kvällen innan det är dags att gå till skola är väskan packad i god tid, kläderna är framsatta och jag får noggranna instruktioner om när hon ska väckas.

”Det är så himla roligt”, säger hon lyckligt innan hon somnar.

Visst har en del lektioner gått bättre, andra sämre.  Visst har det varit jobbigt många gånger. Visst finns det en allmän oro för de mest utsatta och svaga. Men sällan har vi insett skolans betydelse så tydligt som nu, oberoende av om det handlar om kunskap eller sociala kompetens. Sällan har vi föräldrar haft dylika möjligheter att få en insikt i vad som sker i skolan. Aldrig tidigare har vi vetat så mycket om skillnaden mellan närundervisning och distansundervisning.

När jag kör dottern följande morgon ser jag många barn på väg till skolan. De allra yngsta springer längs trottoaren medan ryggsäcken gungar fram och tillbaka. Jag tror de behöver få knyta ihop sitt läsår. De behöver få känna av en vardag som i någon mån påminner om den vardag som fanns i början av terminen. Jag tror att det för en del kan handla om ett framtidshopp, en känsla av att livet ändå fortsätter.

Och tonåringen? Kl. 22.30 börjar han putsa sina grådaskiga Nike-skor i hopp om att de ska återfå sin vita färg. Kl. 22.45 kräver han att få en trasa och lite vatten. Cykeln ska putsas efter dagens skogstur. Kl. 22.55 kommer han in.

”Nu känns det bra. Nu har jag fått nånting ordentligt gjort”, säger han.

Sen ber han mig väcka honom tidigt, så att han säkert hinner till skolan i tid.

Gympa på distans.

Runebergspiller

Jag ska vikariera några lektioner i fyran och läraren ger mig fria händer.

-Den här veckan har många teman, säger hon, välj något som du tycker är viktigt och jobba med det.

Jag slår upp kalendern och konstaterar att läraren har rätt. Det är kinesiskt nyår, Runebergsdagen, samernas nationaldag och mediakunskapsveckan. Jag väljer det sistnämnda.

Det finns mycket material på nätet och i elevernas läroböcker. Vi börjar med att prata om vad media är och eleverna ger olika exempel på media. Sen pratar vi om internet och eleverna gör en medietest. De allra flesta är ”medieslukare”. Jag får veta att de tittar mycket på film, spelar, gör egna musikfilmer och använder sociala medier.

Innan det är dags för arbetsuppgiften bekantar vi oss med begreppet reklam. Eleverna får titta på fyra olika filmer och diskutera huruvida filmen är en nyhet, information eller reklam. Det är tre solklara exempel och ett lite knepigare. Men eleverna är vakna och diskussionen livlig. Jag inser att dagens elvaåringar är mera hemma på det här området än jag trodde.

Så delas de in i par och går iväg för att utföra en arbetsuppgift. De ska hitta på en ny medicin och skriva tre korta texter om den; en nyhetstext, en informationstext och en reklamtext. Jag hoppas i tysthet att uppgiften inte är för svår.

Men det ser bra ut! Paren tar sig ivrigt an uppgiften. De ritar piller, burkar och flaskor. Och skriver. Ibland kommer de springande för att fråga hur något stavas eller heter på svenska.

Sedan fortsätter de jobba. De viskar och de fnissar.

Tio minuter innan skollunchen samlas vi på nytt i klassrummet. Då är det dags för läkemedelspresentationen. I tur och ordning går paren fram och presenterar sina innovationer.

Då inser jag att det sitter ett gäng genier i klassrummet. Eller vad säger ni om följande mediciner?

Wow drömspray. Goda smaker av jordgubbe, ananas och äpple. Spraya lite Wow i munnen och sen kan du själv välja vad du drömmer om på natten!

211. En somrig saft som både släcker törsten och tar bort klådan från myggbett. Så snart det börjar klia, ta en klunk ekologisk 211!

Cancer 99. En sensationell nyhet för den som vill leva länge. En tablett om dagen och du lever tills du blir 99 år.

Lyckans medicin. En enda sked håller olyckan borta i 12 timmar.

Björns chokladpudding. Ger åldringar energi och tar bort alla rynkor.

Senorest. Framtagen av en som själv lider av reumatism. Tre piller om dagen gör dig fri från värken.

Nallebjörn. Utvecklades av två flickor som ville minska mängden trafikolyckor. Om du har druckit alkohol och tänker köra bil, ta ett Nallebjörn-piller så blir du nykter.

Fästingsalva. Förvaras i frysen och sätts på fästingbett. Tar bort både fästingen och smittan. Kan användas på alla över 1 år.

Pruttis. En medicin av naturliga ingredienser som förebygger luftbesvär. Kan köpas via internet på www.pruttis.com.

För att knyta ihop temat med en för oss finlandssvenskar så viktig dag, presenterar jag mina Runebergspiller: Aldrig tidigare har en bakelse haft sådan effekt. Du bara äter en kaka, fantasin börjar flöda, du börjar skriva och göra egna böcker som du säljer och blir hur rik som helst!

När jag kommer till matsalen pekar eleverna glatt på sina efterrättstallrikar.

Vi får Runebergspiller idag!

 

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis.

 

Vi släpper inte taget

 

Vi släpper inte taget

Om du jobbar inom skolvärlden så har du redan mött dem. De finns överallt.

Förutom i min bloggtext. Här är de bara fiktiva.

Det är de olyckliga barnen.

De som en gång var små och söta och hade persikamjuka kinder. Som med öppna sinnen och ögon utforskade sin omgivning. Som blev älskade men samtidigt förkastade. Som lärde sig att allt som går sönder inte går att laga. Som berövades sin sanning och trygghet utan förmåga att själva kunna påverka.

Det är de trasiga barnen.

De som bemöter andra som de själva blivit bemötta. Som hellre söker kaos än lugn och som förhåller sig avvaktande till sin omgivning. De som är utåtagerande eller apatiska och som har låga tankar om sig själv. De som inte tror på en bättre framtid och som därför vägrar kämpa.

De som har svårt att koncentrera sig, låter läxorna bli ogjorda, bråkar med kompisar, bryter mot reglerna, har svårt att kommunicera, svårt att förlåta och svårt att glömma.

Det är de orättvist behandlade barnen.

Mina tre fiktiva elever heter Krille, Bettan, och Erik. De går i samma klass och har mycket gemensamt. De skulle lätt kunna vara bästisar.

Men det är de inte. För de förstår inte vad vänskap är.

Krille är lång och blond. Han har alltid moderna och snygga kläder på sig. Krille har svårt att få kompisar. Läxorna är alltid ogjorda och på lektionerna är det svårt att fokusera på skolarbetet. Krille bor med sin pappa och hans fjärde flickvän sedan föräldrarna skiljde sig för sju år sedan. Pappa jobbar skift och Krille måste ofta vara ensam hemma tills han lägger sig. Det finns ingen hemma som hjälper honom med läxorna. Krilles föräldrar är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan.

Bettan är kortare till växten, mörk och ganska humoristisk. Hon är duktig i idrott men blir ofta arg om hon inte vinner. Bettan har lätt för att lära sig men svårt att koncentrera sig. Friare uppgifter blir bara lek och spring. Bettan reagerar positivt på vänlighet men låser sig totalt om hon blir tillsagd på skarpen. Bettans föräldrar är skilda sedan många år tillbaka. De är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan. Bettan är rädd för sin mamma och vill inte längre träffa henne men eftersom föräldrarna har delad vårdnad så måste hon.

Erik är medellång och har ljust lockigt hår. Han ser ut som en docka. Erik kämpar jättehårt och under de perioder som pappa mår bättre så får han bra stöd i livet. Men så snart pappa blir sämre så orkar han inte ta hand om Erik längre. Då måste Erik flytta till mamma för en tid. Hos mamma pratar ingen svenska och Erik tycker att läsning och skrivning är tungt. Eriks föräldrar har en uppslitande skilsmässa bakom sig och de är fortfarande osams. De kommer mycket sällan samtidigt till skolan.

De här barnen bär på osynliga sår när de kommer till skolan. Men de känns i hela klassen. Det är inte konstigt att läraren ibland blir trött och frustrerad och känner sig väldigt otillräcklig. Det känns som att man provat allt och inte längre vet vad man ska ta sig till.

Då kan det vara klokt att tänka med hjärtat en stund.

För längst där inne vet vi att de här barnen behöver oss. Att vi finns här för dem. Att de kan lita på oss.

För vi släpper inte taget.

 

Karin Ihalainen

Språkörektor i Lahtis med många järn i elden. Utbildad klasslärare från Sverige som gjort hela sin yrkeskarriär i Finland. Läroboksförfattare, mamma och stolt mormor.

The business of learning

Generaldirektör Olli-Pekka Heinonen nämnde i sitt anförande vid SETT konferensen att av all den undervisning som vi idag tar emot från olika kanaler och  så står skolan för ca. 10% av undervisningen. Samhället ändras i rasande takt och de färdigheter som vi förväntas besitta växer och ändras i rasande takt. Vi lär oss överallt och hela tiden.  Allt viktigare blir vår sociala kompetens, kommunikation, samarbetsförmåga mm. Alla dessa ”mjuka värden” som tidigare kanske behandlats litet styvmoderligt blir nu allt mera betydelsefulla och viktigare. Det är litet av en paradox det hela. Samtidigt som vi utvecklar teknologin och driver fram allt mera kreativa lösningar så växer betydelsen av humanistiska färdigheter. Det finns kanske hopp för människan trots allt.

En stor del av utställningsområdet upptogs av olika smarta display lösningar. Interaktiva skärmar som raderar ut behovet av den svarta tavlan. Det låter ganska spännande men det finns en viss utmaning här. De är fortfarande relativt dyra och det är svårt att försvara anskaffningen av dem om meningen är att vi fortsätter undervisa som vi gjorde på den gamla hederliga tavlan längst fram i klassrummet. Dessa displayer sätter ett annat krav på planeringen av lektionen. Inkludera internet redan i planeringen av lektionen och allting som vi vet och känner till (kanske ännu mera än så) blir direkt en del av lektionen. Spännande möjligheter för dem som fortfarande vill undervisa traditionellt. Samtidigt frågar jag mig varför många fortsättningsvis undervisar enligt sändare & mottagare filosofin var läraren berättar och eleverna förhoppningsvis lyssnar och eventuellt kommer ihåg något. Massor forskning påvisar att vi lär oss av varandra, i våra interaktioner med andra, från nätet, olika mediekanaler ja helt enkelt av allt det vi berörs av i livet.

Video är ett område som kommer hårt inom undervisningen. Videon man ser på MEN också videon som man själv gör med klassen. Dokumentation och redovisning av arbeten som gjorts redovisas förtjänstfullt på ett helt nytt sätt. Dessa videon delas enkelt med varandra och den vägen stöder de också samarbetet inom klassen. Programvaran på våra tabletter är av hög klass och lätta att använda. Härifrån är det ett väldigt kort steg till olika AR/VR lösningar. Dessa i sin tur öppnar en helt annan värld och ett helt annat förståelse för ämnet man läser.

AR (Augmented reality) och VR (Virtual reality) förstärker förtjänstfullt upplevelsen och upphjälper inlärningen på många sätt. Att läsa om dinosaurier ur ett uppslagsverk kan vara väldigt intressant för många. När du för din padda över texten / bilden (var det finns en inlagd triggerpunkt) så plötsligt vaknar Tyrannosaurus Rex till liv. Plötsligt ser du en tävling mellan en Velociraptor och en tävlingscyklist. Vem tror du är snabbare? Det som nog imponerade på mig var mängden av olika appar som lämpar sig för undervisning inom AR/VR som finns. Somliga bättre, somliga sämre men alla är väldigt enkla att använda. Det finns en uppsjö av gratis appar tillgängliga som stöder undervisningen mycket bra. Pedagogiken kring hur dessa bör användas är ännu i sin linda men möjligheter finns för de som är nyfikna och modigt vågar prova på.

Samma kille som föreläste om dessa #ICTevangelist (kommer tyvärr inte ihåg namnet) sade något som jag tyckte satt bra. Vi lever i en tid när allting skall mätas. Vi lever i en tid när allting kvantitativt skall kunna rangordnas på olika sätt. Vi lever i en tid var antalet klickar eller hur många som sett dina inlägg determinerar hur intressant, hur sexig, hur duktig du är, hur trovärdig du är. Vi lever i en tid där vi ofta nästan väljer att sluta tänka eller komma ihåg och istället blint litar på att teknologin nog hittar svaret till mig när jag väl behöver det. Provokativt sade han om skolorna att: ” We are not in the business of results. We are in the business of learning”.

Nu när vi jobbar med alla individuella planer, PISA resultat och andra sätt att mäta verksamheten är det kanske på sin plats att ännu en gång poängtera at we are in the business of learning. Vi har inte längre möjligheten att välja bort teknologin, men vi skall välja in teknologin endast då när den förstärker inlärningen. Det valet är fortfarande vårt.

Alla elever är värda en Magister Lönnkvist

Av Karin Ihalainen

Hos magister Lönnqvist

Mitt i den här lilla skogsbyn ligger skolan! Här jobbade magister Lönnkvist. Han kom hit som nyutexaminerad lärare direkt från storstaden och han undervisade folkskolans äldre elever, de som gick i årskurserna 3-7. De yngre eleverna tog småskolelärarinnan Hilma Gyllenkrans hand om. Hon var väldigt sträng, berättas det men magister Lönnkvist var en stor pedagog.
Det är sommarlov nu och jag tillbringar några veckor i magister Lönnkvists by. Här gjorde han sin lärarkarriär, gifte sig, fick två pojkar och dog alldeles för ung. Då hans yngsta son bara var två år gammal.
På promenaderna genom byn går jag förbi skolan som för längesedan är nedlagd. Ofta tänker jag på magister Lönnkvist och de lyckliga skolår som barnen i den här byn fick uppleva under hans tid. Jag är glad över att min mamma fick vara ett av dem under åren 1947-1954. Hennes ljusa skolminnen har haft stor inverkan även på mitt liv. Och jag tänker, att även om magisterns liv blev alldeles för kort så var hans livsgärning ovärderlig för många i den här byn.
Så här berättar mamma om sin folkskollärare:
-Magister Lönnkvist hette Ragnar i förnamn och han var en otroligt engagerad lärare. Det kändes som att skolan var hans allt. Han ville lära oss så mycket och hans metoder var så konkreta. Till exempel så lät han konservera sin egen blindtarm efter en operation för att vi skulle få se hur den såg ut. I skolans materialrum fanns flera burkar med konserverade djur. Magistern lät också, på egen bekostnad, stoppa upp fåglar. Han ville att vi på nära håll skulle se hur de såg ut och förstå hur de levde.
Vi hade egna trädgårdsland bredvid skolan. Där sådde vi själva våra grönsaker och skötte landen hela sommaren. På hösten blev den elev som hade bäst skött trädgårdsland prisbelönad. Det var ofta min syster för hon var väldigt flitig.
Magistern såg till att det fanns skidor åt alla elever på skolan. Det var inte skolan som köpte dem utan magistern skaffade dem på något sätt. Det var många på den tiden som inte hade råd med egna skidor.
På höstarna plockade vi lingon som såldes och pengarna användes för att skaffa skridskor till skolan. På vårarna plockade vi frökottar som såldes till skogsbolagen.
Vi gjorde ofta utflykter med magistern. Då hade vi matsäck med oss. Ibland gräddade vi pinnbröd på elden. Innan snön kom åkte vi skridskor runt hela sjön. Det blev en lång tur men det var jätteroligt. Hela vintern höll vi upp en skridskoplan på sjöisen. Vi plogade den själva och där spelade vi bandy på gymnastiklektionerna. Vi spelade med vanliga käppar och en plåtburk som boll. En gång kom en skolinspektör på besök. Han blev så imponerad av vårt engagemang att han skickade pengar till skolan så att vi kunde köpa riktiga bandyklubbor och en boll. I lokaltidningen skrev man om hur aktiva eleverna på vår folkskola var.
Innegymnastik hade vi bara om det var dåligt väder. Då flyttade vi undan bord och stolar för att kunna gymnastisera. Vi hoppade bock och gjorde kullerbyttor. Och spelade korgboll eller brännboll.
På samma sätt var det med slöjden. Den hade vi i vårt eget klassrum. Småskolelärarinnan hade syslöjd med oss flickor och magistern hade träslöjd med pojkarna. Vi gjorde ganska enkla saker, lite olika i olika årskurser.
Det fanns ingen skola i vår landsända som hade ett större skolbibliotek än vårt! Magistern skaffade böcker till skolan och varje lördag slutade skolveckan med att eleverna fick låna hem varsin bok från skolbiblioteket. Det var också vanligt att magistern läste högt ur någon spännande bok på lördagen. Det älskade vi. Men ännu roligare var det när han visade smalfilm på skolans filmprojektor som magistern köpt för pengar vi samlat in. Filmerna hade han lånat från en närliggande ort.
Magistern såg varje enskild elev. Vi visste att han tyckte om oss och ville vårt bästa. Han anpassade undervisningen så att alla hängde med. Det var också viktigt för honom att känna alla föräldrar. Därför gick han runt i gårdarna och besökte elevernas föräldrar. Alla tyckte om magistern och på julfesten kom hela byn till skolan. Då spelade vi teater och sjöng julsånger. Julfesten avslutades med dans kring granen. Efter dansen fick vi choklad med vispgrädde och lussekatter i småskolans klassrum. Det var gott!
Vi lärde oss massor av nya sånger. Varje vecka kom det ett sångprogram på radion som var tänkt för skolorna. Magistern beställde sånghäften så att vi kunde följa med i sändningarna. Det var så roligt att lära sig nya sånger!
Magistern var fantastisk, upprepar mamma gång på gång. Tycker du inte att han var före sin tid?
Jag funderar en stund.
Magister Lönnkvist var med sin tid, tycker jag. Precis om vi alla lärare borde vara. Han såg sina elevers behov och använde mångsidiga och konkreta undervisningsmetoder. Han förstod att inlärning sker överallt och tog även närmiljön till hjälp. Han var entusiastisk vilket gjorde eleverna aktiva. Han satsade på goda relationer mellan hem och skola och han förstod vikten av läsning och litteratur.
Jag skulle gärna ha varit hans elev och jag tycker att varje elev är värd en lärare som magister Lönnkvist!

Må din väg gå dig till mötes

Av Karin Ihalainen

Dags att ta farväl.

Vi är alla medvetna om att den kommer snart. Stunden att ta farväl och vandra vidare, en del av oss utan varandra. Vi nynnar på sången och bestämmer oss för att hålla tårarna tillbaka. Så här är livets gång. Vi möts och vi skiljs. Inget konstigt med det.

Tänker vi, och börjar förberedelserna inför avskedet. Vi städar våra pulpeter, buntar ihop pappren i pärmarna, tar ner bilderna från väggen och gör i ordning våra konstmappar. Skolan förvandlas till ett tomt hus. Medan vi städar undan skolåret funderar vi på allt som har varit. Längst ned i pulpeten ligger ett hopskrynklat matteprov. Det som mamma och pappa aldrig fick se. Provet var en katastrof men nu kan det kastas bort. Behövs aldrig mer. Ett par biblioteksböcker ligger intryckta i mappen. Den ena handlar om Finlands historia och den andra om Östersjön.  De har varit våra stora teman i år. Att rädda Östersjön blev vår mission. Som vi brann för det! Om det låg lite skräp ute på skolgården så var det alltid någon som plockade upp det och sa:

– Vi måste rädda Östersjön!

Ungefär samtidigt som vi börjar runda av skolåret får vi veta att en elev ska flytta bort i sommar. Kompisarna börjar genast sakna honom. De har ju varit klasskompisar jämt, redan på dagis. Plötsligt vet de inte om de någonsin kommer att ses igen. Ingenting blir som förr. Allt förändras.

Skolåret är intensivt. När man är mitt uppe i det så är man delaktig av det mesta, springer hit och dit och har alla känslor med i spelet. Lektioner, raster, skolmat och utfärder. Fostran och bildning. Vänskap. Rättvisa. Jämlikhet och tolerans.

Att gå i skolan är ett sätt att leva som fyller oss med livets hela spektra.

Därför kommer vi varandra så nära. Både lärare och elever. Och föräldrar.

Avskedet finns inbyggt i skolgången, precis som i människolivet i övrigt. Varje läsår innebär nya klasskamrater, nya klassrum eller nya lärare.  Att inte hänga fast vid det som varit tycks vara en av skolelevens viktigaste färdigheter. Att hela tiden vara beredd att gå vidare, mot nya utmaningar.

När sexorna lämnar vår skola för att börja på högstadiet så tar femmorna farväl av dem. Det är ett rörande programnummer under vårfesten som knappast lämnar något öga torrt. På ena sidan av scenen ställer sig femmorna med varsin ros i handen. Mitt emot dem står sexorna i somriga festkläder och på darrande ben. Femmorna sjunger den sång de övat på under hela maj månad: ”Må din väg gå dig mötes och må vinden vara din vän…”. Så ger de rosorna till sexorna.

Vi har kommit överens om att inte vara dramatiska. Vi säger till varandra:

– Eleverna finns ju kvar! De försvinner ingenstans. Vi kommer att träffas nästa läsår.

Men innerst inne vet alla att ingenting kommer att bli som förr. Även om vi ses igen så är vi inte längre vi. Förändring är bra men visst gör det ont.

Den här våren kommer jag inte att vara med på vår skolavslutning. Istället sitter jag uppklädd i gymnasieskolans festsal, hårt greppande om en ros i min hand. Jag är på min yngste sons studentfest. Jag ska inte vara dramatisk men jag har hela våren förberett mig för det här avskedet. Mitt farväl till det som varit. Jag är inte bara mamma åt studenten. Jag är också hans första lärare och rektor. När min son tar studenten skriver han ytterligare en sida i Svenska skolans historiebok. Det är nämligen tillsammans med honom och hans kamrater som den svenska skolstigen, med stapplande steg, trampades upp i Lahtis. En stig i ständig omvandling. Som förhoppningsvis leder sina elever vidare, mot nya utmaningar.

Hemläxor är en pärs

Att göra läxor

Av Karin Ihalainen

Det är då som mamman bryter ihop.

-Hemläxorna..! De är en pärs! Vi fixar dem inte. Jag vet att de borde göras genast efter skolan, innan fritiden tar vid. Men jag bara inte orkar ta striden! Vi är så trötta och hungriga när vi kommer hem efter en lång arbetsdag. Då bara skjuter vi fram alla måsten och koncentrerar oss på att överleva. Och sen när kvällen kommer är läxorna fortfarande ogjorda. Då finns det bara morgonen kvar. Om vi hinner och barnet orkar. Men så är det sällan.

-Ibland går hela veckosluten åt till att göra läxor, berättar en annan förälder som bara träffar sitt barn då. Jag känner mig som en elak häxa som bara kräver och kräver. Stämningen blir dålig och det påverkar vår relation.

-Jag vet inte ens vilka läxor barnet har, säger en upprörd förälder när vi ses på föräldramötet. Eleven har fått upprepade markeringar i Wilma att läxorna är ogjorda.

-Hur kan jag kolla upp det här? Barnet vet inte själv och i ryggsäcken finns inga skolböcker.

Klasslärarna tröstar och förklarar.

-Det är mänskligt att glömma!

-Läxorna är korta och eleven borde klara av dem själv.

Skolan försöker vara rimlig, grejar och fixar. Vi vill så gärna att alla ska vara nöjda, lära sig och må bra.

För att hjälpa eleverna att komma ihåg sina hemläxor försöker vi skapa rutiner, skicka veckobrev och föra läxdagbok. Vi skapar digitala anslagstavlor så att hemläxorna går att kolla på den egna mobiltelefonen.  Och vi ordnar läxklubbar där eleverna kan göra läxorna redan innan de går hem.

Men våra insatser räcker inte till. Ogjorda läxor och olyckliga föräldrar bara ökar i antal.

Varje ny skoldag i Finland är full av elever som bär på ogjorda läxor och dåligt samvete. Inte bara på vår skola. Överallt i landet.

De ogjorda läxorna markeras i Wilma och utvärderas i betygen. Skolan ska fostra till ansvarstagande. Ogjorda läxor drar ner vitsordet.

-Skolan är barnens arbete, säger alltid någon vid kaffebordet där alla vet bäst. Hemuppgifterna är nödvändig träning för arbetslivet.

-Är det, ifrågasatte nyligen en förälder till en elev som aldrig glömmer en enda hemläxa. Vad tycker i så fall din familj om att du ständigt släpar med dig jobbet hem? Vad säger din chef? Är inte arbetstiden feldimensionerad om den inte räcker till för att utföra arbetet på? Du håller väl inte på att bli utbränd som alltid har med dig jobbet hem?

Det var ett friskt sätt att se på saken. Helt annorlunda än de föräldrar som tycks mäta kvaliteten på undervisningen i antalet hemläxor.

-Lär de sig någonting alls? De har ju aldrig några hemläxor.

En av mina gamla elever som jag uppvaktade på studenten bekände att han inte gjort en enda hemläxa under  hela gymnasietiden.

-Jag tänkte redan när läraren gav läxan, sa han,  att den var helt onödig och att jag inte skulle göra den.

Ändå blev han student och pluggade vidare på universitetet.

Apropå hemläxor.

För att lära sig nya saker kan det ibland behövas mycket träning, det vet alla som lärt sig cykla.  Då gäller det att vilja lära sig.

Finns viljan så övar man.

Och apropå barnets arbete.

Leken är barnets arbete.

Så vad borde barnet göra på fritiden?

Leka.