Sköt om hjärnan!

Under en stor bild som skulle kunna vara reklam för vilket medborgar- eller arbetarinstitut som helst börjar en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Går att lära nytt hela livet” Ja, det vet väl vi som jobbar med den fria bildningen. Våra klassrum samlar folk i olika åldrar varje år, folk som kommer för att lära sig nya språk, som vill sy sig ett plagg eller avlägga skärgårdsskepparexamen. De vill väva, dreja och snickra eller utöva yoga och vattengympa eller springa maraton.

Språk, foto, musik eller något annat – hur svårt är det att lära sig något nytt när man är äldre? Foto: Fredrik Funck, Bild från Dagens Nyheter.

I början av min tid som IT-lärare vid Medborgarinstitutet i Mariehamn deltog jag i en kurs om hur man skulle lära äldre det nya digitala. Jag var inte helt säker på att läraren för kursen inte tvivlade litet på hur bra sådan kursverksamhet skulle lyckas, men själv hävdade jag åsikten att det inte behövs något särskilt sätt att lära ut på, utan det handlade om att vara medveten om att de äldre som inte träffat på datorer och IT förrän nu i hög ålder naturligtvis var ovana och behövde träna på det på ett annat sätt än de flesta yngre. Även om jag sedan dess har passerat både 50- och 60-årsstrecken har jag samma inställning och blir förstås glad över att Lars Nyberg, professor i neurovetenskap vid Uppsala universitet är inne på samma linje.  ”Det kan behövas mer övning och mer tid, men om man accepterar det finns möjlighet att lära nytt hela livet”, säger han. Forskningen visar att man ingalunda tappar förmågan att lära nytt. Det gäller bara att ha litet mer tålamod än när man var yngre. 

Lars Nyberg menar att man kan hålla i gång hjärnan och dess plasticitet genom att prova på nya saker. En pensionär kan till och med lära sig snabbare än en 20-åring om kunskapen bygger vidare på något som pensionären har jobbat med hela livet. ”Det viktiga är att man tycker det är kul – då orkar man lägga ner den tid som behövs”

I mina nybörjarkurser i fiolspelning för vuxna har jag haft 70-åringar som aldrig spelat en ton förut, men som ändå har kunnat lära sig hantera fiolen och kunnat vara med i gänget i åratal och fått ha mycket roligt i den gemenskapen. 

Det här med att ha roligt när man lär sig återkommer hos de olika forskarna som intervjuats i artikeln. Tänk att det nästan kan vara kontroversiellt. Har i färskt minne uttalanden som dök upp i diskussionerna kring det berättigade i att skattemedel används till Mediskurser i vävning och andra ”onyttiga” kurser. Det har vi med jämna mellanrum fått vänja oss med på Medis i Mariehamn. Det går nästan alltid att hitta någon gubbe som föraktfullt raljerar kring kursutbudet och antyder att det bara handlar om att roa sig på samhällets bekostnad. Som om det skulle råda något motsatsförhållande där! Men det visar förstås på okunskap och kanske egna dåliga erfarenheter av skolgång och utbildning. Det var tråkigt och aldrig roligt men det var minsann seriöst (?)

Det finns all anledning att sköta hjärnan, säger svenska hjärnforskaren Martin Ingvar i samma artikel. Det handlar om livsstil, menar han och ger två kärnfulla råd: ta en halvtimmes promenad om dagen och undvik amerikansk skitmat. Enligt Ingvar kan detta till och med bidra till att undvika demens. Promenerandet och den hälsosamma kosten bidrar förstås till hela kroppens välbefinnande – det håller många väffärdssjukdomar borta. 

Alltså: vill du sköta om din hjärna och hela kroppen vänd dig med förtroende till ditt lokala Medis eller Arbis. Där kan du få lära dig att laga hälsosam mat och utöva någon lämplig motionsform. Du kan lära dig ett nytt språk, väva mattor och sjunga i kör. Och som grädde på moset har du roligt mest hela tiden!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Juhos språkresa

Språkambassadörerna

”Om man pratar till en person på ett språk de förstår, ska de komma ihåg det. Om man pratar till dem på deras språk, ska det leda till deras hjärta.”
Nelson Mandela

En av mina största passioner är att lära mig främmande språk. Varför undrar ni? Att titta på filmer på andra språk och att läsa böcker på originalspråk är ett helt annat äventyr i jämförelse med att plöja igenom en översättning tolkad av en annan person. Oavsett hur lustigt det är att sjunga auf Deutsch med Rammstein, är ändå det bästa med språkkunskaper att kunna kommunicera med andra på deras eget språk. Det ger en helt enastående kontakt med människorna.

Men hur har jag blivit så passionerad av främmande språk?

Redan från tredje klassen när jag började läsa engelska har jag varit intresserad av olika språk och kulturell mångfald. Jag fick studera på ett internationellt högstadium och gymnasium vilket inspirerade mig enormt att åka på utbyte till USA. Det var en avgörande upplevelse. Efter gymnasiet och militärtjänsten började jag studera vid Hanken Svenska handelshögskolan. Hade jag inte varit på utbyte i gymnasiet skulle jag inte ha haft mod att börja studera på svenska som finskspråkig. Det är faktiskt här det riktiga språkäventyret börjar.

Det var februari 2021 när jag förenade mig med Språkambassadörerna, en organisation som inspirerar finska studerande att lära sig språk. Våren 2021 besökte jag 100 skolor från lågstadier till universitet runt om i Finland för att dela min egen språkberättelse och berätta om nyttor språkkunskaper medför. Jag lärde mig mycket genom dessa besök och jag uppmärksammade ett par återkommande trender och myter.

Inga genvägar

En och annan studerande har tänkt att det är för sent och de bästa dagarna att lära sig nya språk är förbi. ”Kanske jag grämer mig över att jag aldrig lärde mig den där svenskan medan tid var.” Jag har goda nyheter på den här punkten. En av de viktigaste ingredienserna som behövs för att lära sig språk är motivation. Den andra avgörande faktorn bakom språkinlärning är repetition. Fastän det inte finns genvägar, påstår jag att alla kan lära sig främmande språk oavsett om man är barn eller vuxen. Säkert påverkar genetiska faktorer och erfarenheter men så snart som motivationen samt omständigheterna är de rätta, börjar underbara saker att hända.

Ju fler språk, desto lättare

En fråga som togs upp regelbundet: hur gör man om man vill studera flera språk på samma gång? Blandar man inte ihop språken? Ja, det kan hända. När man använder språk i olika situationer med olika människor händer det naturligt. Personligen är jag av den åsikten att det absolut finns fler fördelar än nackdelar med att lära sig flera språk samtidigt. Låt oss ta tyska och svenska som exempel. Dessa två germanska språk har en hel del gemensamt vokabulärmässigt och därför har det svenska språket varit av enorm hjälp med att lära mig tyska. När man kan svenska, är det lättare att lära sig tyska. När man kan tyska, är det lättare att lära sig engelska. När man kan engelska, är det lättare att lära sig franska och listan är inte slut än.

Våga göra fel!

En av mina största uppgifter som språkambassadör är att berätta om hur man kan överkomma den paralyserande effekten av att våga göra misstag. Vi finländare brukar vara sådana att ifall man har en mening i huvudet och man inte är helt säker på om den är korrekt, säger man ingenting. Jag tror inte att det är rätt sätt att lära sig språk eller att lära sig någonting överhuvudtaget. Här säger jag inte att grammatik inte har någon betydelse. Grammatik är ju grunden för språkinlärning. Men har du provat lära dig japanska utan att göra några misstag? Inte jag heller. Våga prata fritt, våga göra misstag och grammatiken kommer att följa.

Juho Rasa

Skribenten är språkambassadör på Kielilähettiläät – Språkambassadörerna som lanserades april 2019. Skribenten är hemma från Tavastkyro, Birkaland och studerar ekonomi vid Hanken Svenska handelshögskolan och statsvetenskap vid Helsingfors universitet.

Låt inte studentskrivningar störa din bildning

Jaans studentbetyg
Svaga resultat är inte allt.

Våren är här och snart publiceras namn på de nya studenterna. I samband med studentskrivningar dyker också en annan diskussion upp som upprepas varje år: oron över det sjunkande antalet elever som skriver språk i studenten.

Under 2000-talet har antal elever som skriver språk minskat drastiskt. Enligt Studentexamensnämnden skrev nästan 10 000 elever tyska för tjugo år sedan, medan dagens antal är mindre än 2000. En snabb och enkel slutsats är att kunskaper i tyska har blivit sämre i Finland.

Men vad berättar studentskrivningarna egentligen? Jo, det berättar att 18–20 åringar inte prioriterar att skriva språk samt att dessa elever kanske inte kan andra språk så hemskt bra – förutom möjligtvis engelska. Men är dessa elever dömda för evigt? Kan de inte lära sig språk efter gymnasiet?

Studentskrivningarnas långa konsekvenser

Genom att betona studentskrivningarnas vikt under diskussioner gör vi en björntjänst till ungdomar men också till vårt samhälle. Diskussionen signalerar att språkinlärning sker endast i skolan och slutar vid studentskrivningar. Därefter är det omöjligt för människor att lära sig språk, åtminstone får man lätt en sådan bild när man lyssnar på experter.

Men har någon tänkt på att det kanske är själva studentskrivningar som fungerar som ett hinder att lära sig språk? Följande resonemang är mycket vanligt: ”Jag fick Cum laude i svenskan och det harmar mig att jag inte kämpade mera med språket i skolan. Det skulle vara trevligt att kunna språket idag.”. Ett annat exempel lyder: ”Jag skrev nog Laudatur i franska men inte kan jag prata det”.

Båda exemplen visar hur studentskrivningarna skuggar språkinlärningen länge samt sätter en onödig tröskel för människor att lära sig språk efter skolan. Jag var dålig då måste betyda att jag är dålig idag eller att man ”borde” vara mycket mera flytande i språket nu eftersom man fick ett bra vitsord i skolan.

Det är aldrig för sent! – du kan lära dig ett språk som vuxen

Bara genom att titta på Svenskfinland hittar man tusentals exempel på finskspråkiga som genom äktenskap och tvåspråkiga barn har lärt sig flytande svenska som vuxna. Vilket härligt sätt att lära sig språk: tillsammans med sina egna barn.

En annan grupp som helt tydligt visar att resultat i studentskrivningarna inte berättar någonting är invandrare. Varje år flyttar tusentals vuxna människor till Finland och väldigt sällan har de haft finska eller svenska i skolan. De har inte heller skrivit det inhemska språket och trots det lär sig många av dem hyfsat bra finska och t.o.m. svenska.  

Det finns hundratals finländare som varje år flyttar utomlands och många av dem inte kan landets språk just då. Det finns tusentals finländare som varje år blir kära i en person vars modersmål de ännu inte kan. Det finns tusentals finländare som varje år frivilligt deltar i olika språkkurser. Språkinlärningen sker hela tiden trots experternas oro. Varför skulle dagens ungdomar vara mindre kapabla av att lära sig flera språk?

Inget rätt sätt att lära sig språk

Språkkunskaper är en helhet som handlar så mycket mer än grammatik eller hörförståelse. Skolans viktigaste uppgift gällande språkundervisning är att väcka elevernas inre motivation att lära sig språk. Målet borde alltid vara att eleverna skulle vara öppna för nya språk och att de inte skulle vara rädda för att lära sig.

Språkinlärning slutar inte vid studentskrivningar, tvärtom börjar det för många först då. Det finns inga genvägar till att lära sig ett språk, utan alla måste göra tusentals om inte miljontals fel innan språk blir flytande. Det är helt onödigt att bestraffa folk under vägen.

Språkinlärning är roligt och det sker hela tiden. Man kan ta en öl på tyska, man kan skratta på svenska och man kan bli kär på spanska. Det är också viktigt att alla hittar sin egen orsak att lära sig språk.

Språk är integration: vi vill höra till gruppen vars språk vi lär oss och vi vill vara säkra på att vi inte blir utanför gruppen ifall vi gör språkfel. Språkinlärning handlar också om humor, nyfikenhet, hopp, frihet, mod och maktförstärkning (empowerment, voimaantuminen).

Sluta vara rädd och orolig – möjligheterna finns

Studentskrivningarna minskar också på lärarnas utrymme för kreativitet. Studentskrivningar styr hur språket lärs och framför allt vad som är viktigt. Paradoxalt var coronapandemin orsaken till att lärarna för första gången fick helt fria händer att testa på nya metoder och fick chansen att vara kreativa.

Vi ska sluta fokusera på att vara oroliga för framtiden och i stället fokusera oss på att bygga miljöer där folk känner sig bekväma att öppna sin mun och lära sig språk. Med dagens virtuella möjligheter kan vi göra vad som helst.

För att låna Mark Twain: låt inte studentskrivningarna störa din bildning och njut av språkinlärning.

Jaan Siitonen

Jaan Siitonen

Skribenten är projektledare för Kielilähettiläät – Språkambassadörerna som lanserades april 2019. Språkambassadörerna har besökt nästan 900 svenska lektioner runtom i Finland. Idag finns det över 100 Språkambassadörer. Mera information hittar man från www.kielilahettilaat.fi

Skribenten fick Approbatur i medellång svenska och lät bli att skriva tyska. Idag använder han båda språken aktivt.

Kom nångång då våren

Våren väntar runt hörnet, eller?

Efter varje vinter som varit kall och snörik kommer samma fråga. Blir det takatalvi i år? Och ofta så kommer den, liksom ett brev på posten. Igår föll snön igen över Helsingfors, över spirande vårblommor och kvittrande fåglar. Det kan kännas som en förolämpning. Är det inte slut med kyla snart? Nu måste det väl ändå vara vår?

Kanske är en del av vår frustration sprungen ur det enkla faktum att vi inte rår på naturen. Vi har under de senaste decennierna blivit vana med att kunna styra och ställa. Det är vi som är herre på täppan. Det är vi som bestämmer. Och så kommer vädret och ställer till det. Det är en brutal påminnelse om vår egen litenhet i universum. Dessutom är det kallt och eländigt efter en lång vinter då kroppen hungrar efter värme och spirande grönska. Väder är också en tacksam ventil för andra frustrationer. Det är skönt att få utlopp för sin ilska på något som inte ger svar på tal. Alla har en åsikt, men ingen av oss kan göra något åt det. Och vädret ändras ju hela tiden, så alltid går det att knota åt något.

Likadant är det med vargen. Den påminner om att vi inte har total dominans, ännu. Likt sin urtida frände den sabeltandade tigern väcker den en djup, djurisk skräck hos många. Men till skillnad från vädret har vi möjlighet att bestämma över vargen, om den skall leva eller dö.Vargdebatten väcker alltid ilskna insändarskribenter till liv, och argumenten är alltid desamma. 

När jag nu ser ut genom fönstret har den kalla nordan blåst bort snöflingorna. Nu är det inte längre vitt på marken, nu är det iskallt ute, och i lägenheten, av den hårda vinden.

Veckan fortsätter och dagar följer på varandra. Efteråt är det svårt att minnas vad som hänt. Det är som ett oavbrutet flöde utan synligt slut. För tiden går fortare nu, det är obestridligt. Färre saker fastnar i minnet, färre saker sticker ut. Är det då en enda transportsträcka? Nej, inte riktigt. Det är bara lite svårare att fånga nuet. Det virvlar förbi, just utom räckhåll.

Men, tänker jag, bara våren och värmer kommer blir allt annorlunda.

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

Välj operfekt

För några dagar sedan besökte jag en keramikkurs som jag väntat på så länge. Det var helt oväntat att kursen skulle bli av trots myndigheternas lockdown, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blir glad att komma dit och terapeutiskt kladda ner mig i två timmar. Jag bokade datum redan i december med tanken att läget säkert blir bättre i mars. Nå, livet vet ju alltid bäst. Orsaken till så tidig planering — för mig som växte upp i en stor stad i Ryssland är det tidigt att planera ett hobbybesök fyra månader i förväg — var också att kursen var populär och platserna fylldes snabbt. Men det handlade också om att just denna kurs erbjöds på engelska , och det var det verkligen inte alla kurser som gjorde. Naturligtvis fanns det inte ett ord om möjligheten att gå kursen på svenska på deras webbsida, men som min mamma skulle säga i sådana fall: skåda inte en given häst i munnen. Då jag kom för att betala kursen försäkrade jag mig att mitt datum var detta som innehöll handledning på engelska.

Ett kallt välkomnande

Så kom dagen, och jag gick dit, öppnade dörren som ledde till studion och sa «Hello» till läraren och andra deltagare. Hon tittade förskräckt på mig (eller, så kändes det i alla fall) och fortsatte på finska med viktiga instruktioner: här kan du klä av dig, där tar du tofflor på och var redo att lyssna. Eller ungefär så, för jag kunde inte riktigt förstå allt. Jag tänkte att om jag fortsätter svara henne på engelska så kommer hon ihåg att det kan finnas icke-finskspråkiga deltagare på kursen den dagen. Det hjälpte inte och jag var tvungen att säga högt «Sorry, I don’t speak Finnish, so can you, please, repeat what was said in English». Där i stunden tänkte jag att det blir fiasko: jag kände mig redan ovälkommen och delvis ignorerad och dessutom, här kommer jag att förstöra deras harmoni med min begäran. Läraren slutade prata, kastade en blick på mig igen, sa torrt «okej» och fortsatte sedan på finska. Inte händer det första gången med dig, du klarar dig ändå, tänkte jag för mig själv.

Jag slutade försöka förstå vad hon sa och hann ångra att jag kommit dit minst tusen gånger innan jag hörde henne säga: «I talked to other participants and they think we can hold the course completely in English». Då lyste ett leende upp under mitt munskydd. Det kändes helt onödigt att de skulle göra så men jag blev så imponerad och tacksam över det här beslutet. Jag var inte lämnad utanför även om majoriteten talade finska och kanske skulle njuta mer om deras lärare pratade samma språk med dem. Läraren, som hade ganska stark accent och uttalade vissa ord lite konstigt på engelska, fick mig att inse vilken stor betydelse mod har när det gäller kommunikation och växelverkan. Hennes operfekta engelska var det mest perfekta språket i den stunden för mig. Hoppas jag att hon förstod det.

Vardagsvinster

Det påminde mig om mina egna klumpiga försök varje gång jag uttrycker mig på något annat språk än mitt modersmål. Att ta ett steg emot det som man undviker är ett sätt bygga bron över en avgrund fylld med rädsla, oförståelse, irritation, otrevnad. Det måste man orka göra väldigt ofta före det slutar paralysera en.

Jag talar svenska som mitt andra främmande språk och jag känner fortfarande en ständig oro över att göra det fel. Även om det är väldigt självklart för mig att min svenska är långt ifrån perfekt använder jag den så mycket som jag bara kan för att prata och sköta allt som går att skötas på svenska här i Nyland. Jag misslyckas då och då. Men jag trivs mycket mera ändå. För att förstå och bli förstådd, detta är viktigare än smidigt tal, fina uttryck och komplexa strukturer. Självständighet och samhörighet är mina vinster för att välja vara operfekt. Vad annat kan man inte vinna då?

Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig.

Ekologiskt kan försörja världen. Men vi kan göra mer och bättre.

Gästblogg av Nina Långstedt

Ekologiska livsmedel som är odlade och producerade i Europa är märkta med Europalövet, ett grönt löv med Europas tolv stjärnor. Det är en garanti för att produkten uppfyller alla krav för naturskydd, djurvälfärd, frihet från kemikalier, konstgödsel o.s.v. som man kommit överens om. Kraven är strikta och övervakas varje år och det är bra. Att välja ekologiskt är inte bara en fråga om ekologisk mat, att välja ekologiskt ger oss också rent vatten och stöder den naturliga mångfalden av växter och djur.

Jordhälsa, växtens hälsa, din hälsa

Här finns mera info om ekomärkning i Europa

Ekologiskt är bra, det är en tydlig certifiering som fungerar i alla Europas länder. Kraven för ekologiskt kunde ändå bli ännu strängare, med fokus på klimat och biodiversitet. Exempelvis kunde det finnas ett krav på att hålla jorden grön året om med en mångfald av växter, en åtgärd som är helt möjlig att genomföra och som skulle ha stor betydelse för klimatet.

Mat nära dig

Ibland har man fel, för inte så länge sen var vi rörande överens om att jorden var platt, vi hade fel då och vi har fel nu. Vi har trott att det enda sättet att försörja världen är genom att kontrollera naturen med kemikalier och genetiskt förändrade växter. Vi har fokuserat på stora skördar, räknade i ton/hektar utan att se till helheten; kvaliteten på näringsämnen, hållbarhet i den stora bilden, biodiversitet, hälsa. Vårt problem är inte att vi inte producerar tillräckligt, i tiotals år har problemet i största delen av västvärlden varit att vi konsumerar för mycket, med bland annat övervikt och andra välfärdssjukdomar som följd. Livsmedel värderas på börsen och fraktas runt jorden, stor, större, störst och billigast! Det låter som en paradox men det ser ut som att vi småningom kan få betala dyrt för vår billiga mat.

En åker full av ogräs?

I somras hade jag några grupper på besök på gården. Det var en sommar med mycket tistlar i ärtlandet och jag var inte särskilt stolt över att visa runt. Så började jag räkna, fastän skörden blev den halva, kunde vi skörda ärter till 200 000 portioner ärtsoppa på vår gård. Det måste räcka till, visst, speciellt som åkern också var en oas för så många andra småkryp och det jag kallar vildörter (ogräs). Som odlare får jag ofta frågan om hur vi ska kunna försörja världen om alla odlar ekologiskt? Det är en viktig fråga, vårt dagliga bröd är viktigt, förstås. Svaret är; jag ska inte försörja världen, det var aldrig meningen att det skulle bli så, jag ska bara vara en del av dem som producerar mat till det samhälle jag själv är en del av.

Ursprungligen publicerat på bloggen Sense of Humus i november 2020. Läs Ninas blogg här

Nina är jordbrukare, agrolog för länge sen, permakultur designer, sommarcafe-innehavare, skogsröjare, odlare, tyckare och tänkare som helt snöat in på jordhälsa och regenerativa odlingsmetoder.

Växer din klokhet?

Hur blir vi klokare, och blir vi det?

Blir du klokare med åren? Blir jag? Är det så att erfarenhet och kunskap ackumuleras, eller glömmer vi lika mycket (eller rentav mer) än vi lär oss nytt? Jag läste någonstans att vår förmåga att glömma är en befrielse som gör livet uthärdligt. Kanske är det så. Jag vet att jag glömmer saker, hela tiden. Det sker omedvetet, där som en bakgrundsprocess någonstans. Och det jag har glömt vet jag inte att jag har glömt. Frågan om kunskap samlas på hög i oss är knepig, då mycket i vårt samhälle bygger på tanken om ackumulering. Tanken känns tilltalande, men behöver ju inte alls vara sann bara för det. Det tycks råda en slags konsensus om att vi blir smartare, vi ökar vårt materiella välstånd med tiden och våra investeringar förväntas förränta sig. Det känns ofta som att vi lever i ett tillstånd av att vara på väg. Vi kan tala stort och fint om livet som en cirkel, om cirkulär ekonomi och så. Jag tror det är lättare sagt än gjort att på ett djupare plan tänka så om tillvaron.

En kurva som pekar uppåt

Tanken på tillväxt ligger inbäddad i vårt samhällssystem. Vi ska hela tiden bli bättre, effektivare, snabbare. Vi ska förnya oss, men samtidigt finnas kvar som oss själva. Det är livet som ett projekt, med ständiga delmål och en uppdaterad målbeskrivning. Vi kommer aldrig fram till målet, men vi skall alltid fortsätta att sträva mot det. Den tekniska utvecklingen ger vid handen att vi hela tiden lär oss mer som ras, att vi klarar av mer, vi förstår mer. 

Paradoxalt är det kanske så att när vi talar om jordens ändliga resurser så är vi inne i samma sorts tankespår. Tanken på det linjära. Det finns en början och ett slut. Det är på ett sätt lättare att ta till sig då vi som levande organismer en dag skall dö. Och döden är slutet. Slutet för oss som individer. Det vi består av, materian, försvinner inte. Det övergår till något annat. Vi är en del av ett kretslopp som vi inte riktigt kan omfatta. det är svårt att tänka bort sig själv. Tanken att det jag lär mig samlas på hög tilltalar också mitt samlarsinne. Jag vill ju gärna känna att alla mina ansträngningar ger utdelning. Att jag i slutet av dagen är klokare, smartare, insiktsfullare. På samma gång retar jag mig till vansinne på den amerikanska maximen att man skall nå sin fulla potential. Det finns något nattsvart hemskt i den tankegångens slutpunkt. Allt som skall maximeras, toppen på pyramiden, allt som är mätbart. Livet som prestation.

Hur många procent klokare är du idag?

Samtidigt är visdom och klokhet infernaliskt svåra att mäta, även om vi skulle vilja. Det är ju inte som att räkna hur många steg man tar per dag, vad man väger, eller vad ens vilopuls ligger på. Så hur ska vi veta om vi faktiskt blir klokare? Om vi bara har vår egen självuppfattning att bygga på blir det svårt. Att samla prestationer är inte heller meningsfullt, då klokhet inte är en paketerbar enhet. 

Kanske är frågan fel ställd. Om klokhet inte går att mäta, eller det inte går att få några meningsfulla och jämförbara mätresultat, kanske klokheten är sitt eget värde. Den behöver inte kunna mätas, då den inte skall jämföras eller säljas. Kanske är visdom något ogreppbart som vi har i olika utsträckning genom livet, och som inte låter sig fångas. 

Lyckan som guppar

Jag tänker att det finns flera sådana element i mitt liv som inte låter sig fångas i siffror. Lycka är ett bra exempel. Jag är hellre lycklig än olycklig, men jag kan inte mäta graden av lycka. Det är heller inget permanent tillstånd, utan det guppar hela tiden upp och ner. Om det sedan är ett kretslopp, eller mera ett kaotiskt hoppande hit och dit på lyckoskalan vet jag inte riktigt. Kanske är också idéen om kretslopp mest ett sätt för oss att försöka göra något som är svårt att greppa till något som går att se, föreställa sig. Det, tror jag, ligger djupt inbäddat i oss. Vår tendens att se mönster, skapa bilder, hantera genom att kontextualisera. Det vi kan sätta ord på, eller formulera i en bild, känns mindre skrämmande, och mer hanterbar.

Hur tänker förresten du kring visdom, klokhet och allt sånt? Berätta!

Misslyckas!

På ett intellektuellt plan vet alla att man sällan löser ett problem genom att fly från det. Ändå verkar det vara en väldigt mänsklig impuls att fly hellre än att fäkta när man möts med något som till exempel stressar en. Man vill undvika saker som är otrevliga, man skjuter upp dem om man inte måste göra dem ännu, man tänker att problemet kanske löser sig själv om man inte gör något. Samtidigt har man kanske dåligt samvete för att man inte tar itu med det, vilket i sin tur framkallar ännu mer onödiga känslor.

Vad är det som pågår här? Jag tror att den största orsaken till att man flyr undan saker, bra och dåliga, som är svåra att greppa eller är att man inte vill misslyckas. Begå misstag, göra bort sig, skämma ut sig själv. Jag har otaliga exempel på situationer i mitt liv som jag har undvikit att ta itu med eller skjutit upp för att jag var rädd för att “handla fel” eller “verka dum”, som jag tänkte. Om man dessutom har anlag för att prokrastinera, till och med gällande saker som verkar ganska trevliga (“Jag borde nog vänta, jag är inte redo, jag har inte all information jag behöver…”) så har man ett recept på en riktigt konflikträdd varelse som inte kommer någonstans.

Låt oss för det första konstatera att detta är helt naturligt. Man är inte en sämre människa för att man undviker de svåra sakerna i livet, man är bara mänsklig. Men som med mycket annat i livet, lönar det sig att ifrågasätta dessa känslor. Hjälper det här mig faktiskt framåt i livet, och om det inte gör det, vilka resurser har jag för att ändra det till det bättre? Det där med att vara rädd för att verka dum är så en farlig tanke. Man ska aldrig vara rädd för att verka dum. I boken ”Mamba Mentality” beskriver basketspelaren Kobe Bryant hur han tog sig an sin sport med oändlig nyfikenhet. Han ställde alltid frågor av såväl tränare som äldre legender och lagkamrater, på såväl matcher som träningar, för att bli en bättre spelare. Detta var inte något som redan från början kom naturligt för honom, utan det var ett medvetet val. Kobe förklarar att hans attityd alltid var att han hellre frågade något och tog risken att verka dum i den stunden istället för att avsluta sin karriär utan NBA-mästerskap. Man måste ställa även de där dumma frågorna för att lära sig.

Det som vi alla glömmer, gång på gång, är att även misstag HÖR TILL. All utveckling och framgång i livet, precis som att ställa rätt frågor, kommer via otaliga misstag tills man till slut lyckas. När man lär sig gå som liten faller man hur många gånger som helst innan man ens hålls stående. Men man övar på det, igen och igen och igen, och till slut kan man. För att sluta vara rädd för sina problem, måste man först ändra sin inställning till misstag. Misstag är inget som ska undvikas; misstag är spännande, något att ta lärdom av och växa av.

Att vinna är lätt. Det finns ingen riktig lärdom i en lätt vinst, det bara känns bra för stunden men det ger en ingenting i långa loppet. Far ut och sök misstag istället! Och när du hittar dem, acceptera dem, var tacksam för dem, ta en titt på vad som gick fel och gå vidare.

Misslyckanden är på riktigt den mest underskattade källan till styrka. Man vinner så mycket på att bli bra på att förlora istället för att undvika det. Jag skriver helt under på det, speciellt vad gäller kreativa åtaganden. Att vara kreativ är att vara öppen för även de konstigaste, “sämsta” idéerna, för det är bara via dem man hittar det man tycker är bra. Jag har också hört olika versioner av denna melodi (pun intended) om exempelvis låtskrivning. En av mina lärare medan jag studerade musik sade att man ska börja med att skriva 100 låtar, sedan kanske man skriver sin första bra låt.

Allt i livet som är viktigt kräver att utsätta sig för risken att misslyckas. Vad du än vill åstadkomma, kommer det antagligen inte att gå vägen direkt. Ett meningsfullt, kreativt liv är inte som man drömmer om det. Det är en rad misslyckanden och i slutet av dessa finns en flyktig vinst. När man väl kommer till vinsten känns det otroligt bra, bättre än något annat, men man kommer inte dit på andra sätt än genom misslyckandena. Man måste möta dem, rakt på.Så misslyckanden äger! Det är genom misstagen i ditt liv du verkligen lär dig vem du är och hur du vill leva.

Så jag har börjat resonera att varje dag stiger jag upp och så går jag ut i världen och söker upp svåra saker och misslyckanden. Det verkar vara bästa sättet att lyckas.

Peik Holländer

Det växer och gror i mitt kök

Det låter värre än det är. Groendet är helt beroende på husmoderns egen aktivitet. Det började med att hon städade ”hörnskåpet” för ett tag sedan. Ett skåp som med åren har fått ta hand om mer och mer grejer. Jag har en god vän som infört principen en ny in – en gammal ut när det gäller bokhyllan. Samma kanske borde ha införts för länge sedan när det gäller köksskåpen hos oss.

Men det är ganska trevligt också att hitta grejer man glömt att man har! Det var inte bara en sådan överraskning som mötte mig när jag var i städtagen. Nu finns det två stora kassar med saker som tidigare fanns i skåpet. (Hur fick allt det där plats?) Egentligen var det tre kassar, men den som innehöll skräp har redan åkt iväg. Kvar står en som ska till loppis och en med prylar som vi ännu ska hitta plats för någon annanstans.

Den glada överraskningen var ett groddningsrör, eller vad man nu ska kalla det. Ett plaströr med gallerförsedda lock i båda ändar. Det härrör från tidigare groddningsperioder i mitt liv. I fjol skaffade jag ett par små glasburkar med galler i locket som jag groddade i. Behändigt små var de och jag kom underfund med att felet med flera tidigare groddningskärl jag har haft varit att de varit för stora. Då lockas man lägga allt för många frön i blöt och sen hinner man inte äta upp dem innan de blir oaptitliga. De små glasburkarna passade utmärkt för det tvåpersonshushåll vi nu har. I alla fall har groddningsröret nu fått en chans att inte hamna i loppiskassen. Fröna är i blöt och jag har några dagar på mig att se till att det fräscha gröna som är på gång passar in i middagsplanerna.

Så här mitt i vintern är det perfekt med groddar. Det är så trevligt att se de små groddarna växa och bli läckra och gröna och det känns så hälsosamt att knapra i sig dem på en smörgås eller i en sallad. 

Sara Bäckmo skriver om hur man odlar ärtskott på sin blogg.

Grönt och hälsosamt kan det också bli om man går ett steg längre och närmar sig ”riktig” odling genom att breda ut lite jord på en bricka, en låg skål eller liknande. Jorden täcks sedan med torkade ärter som hålls fuktiga genom att man sprayar vatten på dem. Ärterna gror de också och skjuter skott som kan klippas mer och ätas på smörgås eller som sallad. När man klippt ner dem skjuter de nya skott, så åtminstone två skördar ska man kunna få. Titta här på en liten film om ärtskottsodling. Det är ganska fantastiskt att man med så små ansträngningar kan ordna så att mat växer fram hemma i köket medan man själv är någon annanstans!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn

Varje barn borde få växa i lugn och ro, som ett träd i skogen

En journalist på dagstidningen kontaktar rektorerna i min stad med trettio frågor om mobbning. Det i skolvärlden ständigt närvarande temat har åter en gång lyfts upp i massmedia pga grymma mobbningsfall med dödlig utgång i huvudstadsregionen. Nu vill allmänheten igen veta vad skolorna gör för att förhindra mobbning. En av mina rektorskollegor öppnar snabbt en fil där vi alla skriver ned våra mobbingförebyggande samt utredande arbetssätt. Texten blir lång vilket visar att frågorna känns viktiga och att mycket görs. Skolans välmående är ju rektorns viktigaste uppgift.

Det börjar i klassrummet, skriver någon. Där har läraren sin viktigaste roll när det gäller att se och synliggöra alla elever. En varm och accepterande stämning i klassrummet är utgångspunkten för ett lyckat förebyggande mobbningsarbete. Att alla får vara vad de är, se ut som de vill, tänka och tycka som de gör. Ett klassrum där det finns tid och utrymme för diskussion. Ett klassrum dit det varje dag känns trevligt att komma. Läraren själv är den viktigaste resursen men det finns också många olika program som strävar till att stärka elevernas självkänsla och deras sociala kompetens; KiVa Skola, Resto, Positiv psykologi osv.

Alla små konflikter reds ut, skriver en annan. Helst innan barnen går hem för dagen. Med yngre barn kan det hända att situationerna måste illustreras i form av seriestrippar. Tillsammans funderar man på vad som hände och hur bilderna borde ha sett ut för att slutet skulle ha varit lyckligt.  Och hur gammalmodigt det än låter så jobbar vi mycket för att lära eleverna att be om förlåtelse, skriver en tredje. Att ge förlåtelse och att förlåta. Ordet förlåt raderar inte det som har hänt men det sätter plåster på öppna sår och det öppnar en möjlighet att komma vidare.

De flesta skolorna har också utbildat kamratmedlare som kopplas in för att reda ut mindre konflikter där vuxna inte behövs. Det har visat sig att barn ser saker och ting mycket tydligare och utan förutfattade meningar och de åstadkommer ofta en försoning som har långt gående konsekvenser.

Samarbetet med hemmen är A och O! Alla rektorer berättar om olika modeller som de jobbat fram för att öka det goda samarbetet med hemmen. Framförallt tillställningar med låg tröskel att delta i. Runt den egna klassen, runt ett gemensamt tema eller bara ett glatt möte. I hem och skola-arbetet involveras alla som verkar för samma målgrupp.

Flera av oss rektorer fungerar också som verksamhetsledare för de allaktivitetshus våra skolor verkar i. Vårt mål är att skapa trygga och fina miljöer där våra familjer kan mötas över en kopp kaffe, runt en bok, i en diskussion om fostran, på en studiecirkel eller svettandes i gymnastiksalen tillsammans med andra föräldrar och barn. Vi tror på det goda hem och skola-samarbete för vi vet att det är grunden för den ömsesidiga tillit som behövs för att alla våra elever ska ha det bra.

Det finns inte mycket att tillägga i mina kollegors svar till tidningsjournalisten. Jag gör det ändå. Jag skriver:

Mobbning är det värsta som kan hända. Det kan få katastrofala följder. Varje barn borde få växa i lugn och ro, som ett träd i skogen.

Jag sätter mitt namn under texten och tänker att det är bra att massmedia intresserar sig för vad skolan gör åt mobbning. Och jag hoppas att det i artikeln ska framgå att skolan gör mycket.

Men att det inte räcker.

Skogen är för vild.