Tidning och te, tack!

Sympatiskt så det förslår att börja dagen med tidning, te och initierande diskussioner kring världsläget med en 12-åring.

Vid 7-snåret går jag in till sonen och väcker honom. Från sängen hörs ett odefinierbart grymtande. Men så skärper han sig plötsligt och säger med klar röst: ”Du vet väl att jag numera ska ha dagstidningen vid min plats? Och en kopp te.”

Jag har varit bortrest en vecka och under tiden har far tagit till alla tänkbara knep för att få upp sonen på morgnarna. Ett av knepen är genialiskt. Han placerar dagstidningen vid sonens plats. I vanliga fall flyter den omkring någonstans i köket, men nu tillägnas den sonen. Och sonen läser. Han kräver att få läsa den varje morgon.

”Hördu, det är nog ganska brutalt, det här med Turkiet”, utbrister han med all den patos som en 12-åring kan frambringa när han landar vid köksbordet och öppnar dagens tidning.  Vi diskuterar läget i världen, annonser och inrikesnyheter. Hans läsning är nämligen inte tyst, utan högljudd. Han väntar på respons och vill dela texterna med mig.

Precis samma erfarenhet hade modersmålslärare Barbara Huldén, som i tiderna deltog i ett projekt där dagstidningen utgjorde läromedlet i modersmål och litteratur under ett helt läsår i åk 8 i Grundskolan Norsen. Varje lektion inleddes med att alla fick ett eget exemplar av Hbl och läste den. En av hennes reflektioner var att läsningen i början av lektionen inte var tyst, utan eleverna ville dela sina upplevelser med varandra. Dagstidningen inbjuder nämligen till diskussion och samtal. Och ungdomar vill dela upplevelser med varandra.

Så numera börjar vi våra morgnar med att analysera världsläget. Jag är mån om att låta honom själv välja vad han vill läsa, men en söndag kan jag inte hejda mig utan slår reportaget om Djatlovexpeditionen framför honom.  Han läser en stund, men avbryter sedan och bläddrar vidare i tidningen.

 ”Läs nu, den är jätte-intressant”, försöker jag övertala honom.

”Senare”, svarar han.

”Nej, läs nu. Annars glömmer du bort det hela”, säger jag.

”Senare. Jag ska först kolla några dokumentärer”, svarar han lugnt.

På kvällen släntrar han fram till mig.

”I Hbl stod det ingenting om att deras kläder var radioaktiva”, säger han.

Då har han googlat fram dokumentärer kring expeditionen, lyssnat igenom dem och därefter gått tillbaka till tidningen för att läsa. Det är en betydligt mer avancerad läsning än min egen.

Så vi fortsätter med att läsa tidningen varje morgon. Högt och ljudligt. Men jag klagar inte. Verkligen inte.

Pamela Granskog är modersmålslärare som numera jobbar med skolutveckling och läroplaner

Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

Kloka, fördomsfria och roliga?

 

Det är kvinnornas dag idag. Kom i sammanhanget att tänka på en kolumn i Aamulehti av Matti Kuusela (se 1. nedan). Som kvinna – och inom ett antal år närmande mig i ålder de 70-plusare han beskriver – är det lätt att känna sig tillfreds vid läsningen av hans text, för att inte säga hybrismättad. Äldre damer framstår där som vishetens tempel, toleransens budbärare, som kloka och fördomsfria med sinne för humor – och vackra, vad det nu kan tänkas innebära. Han hävdar att äldre kvinnor av idag är en grupp utbildade och allmänbildade individer, som sett världen, som har levnads- och arbetslivserfarenhet och som lever engagerat. Han generaliserar givetvis och vill väcka debatt.

Kuusela påpekar bl.a. att det bland arrangörer på kulturfältet just nu råder en önskan om en betydligt yngre och mera blandad publik i salongerna än dessa äldre åhörare och åskådare, som vi vet att i hög grad råkar vara just kvinnor. Han menar att indignationen gentemot dessa ”grånande salonger” är helt och hållet missriktad. Inte bara yngre generationer har förmåga att ta emot, att reflektera över och föra diskussion om det som visas på scenerna. De generationer som föddes på 40- och 50-talen är de facto åldersgrupper med kunskap, utbildning och erfarenhet av lång och omvälvande samhällsutveckling och -påverkan, säger Kuusela vidare.

Ja, jag kan hålla med om att äldre personer alltför ofta bedöms som grupp, en obestämd grånande massa med ett slags särskilt ”flockbeteende”. Riktigt så ser ju inte verkligheten ut! Jag tror att var och en av oss går till en föreställning av personligt intresse, även om en del kulturtilldragelser har en tendens att bli publikmagneter dit varenda en förefaller att dras, av olika orsaker. Men i stort sett väljer vi och vrakar vi i utbudet. Vi är väl rätt långt en livsstilsgeneration, främst tack vare möjligheter att studera och förverkliga våra intressen i långt högre grad än det  våra föräldrar hade chans till. Vi är uppmuntrade att forma våra liv i ”återuppbyggar-andan” efter kriget, många av oss är präglade av 60- och 70-talens politiska, feministiska och miljöengagerade rörelser, av det musikliv och den ungdomskultur som uppstod då, vi bildade familj när ”solidaritet” och ”öppenhet” var slagord som stod högt i kurs. Vi behövde knappast bekymra oss för arbetslöshet – det fanns jobb att söka och att få för de allra flesta.

Idag har en stor del av oss ekonomi nog att i varje fall i någon mån ta del av det rika kulturutbud som finns. Teatrar och andra institutioner skall förstås rikta sig till alla åldersgrupper och till människor med olika slag av intressen. Men de äldre kvinnor – och män – som bänkar sig i salongerna är inte någon enhetlig grupp. De (läs ”vi”) är där med en alldeles personlig värdegrund i bagaget, ett eget intresseområde att odla, så länge hälsan håller –  och innan vi råkar ut för det som Alf Rehn beskriver i Hbl (23.2) under rubriken ”Hur ålderdomen blev värdelös”. Men synpunkter på det senare vill jag återkomma till.

1. ”Seitsemänkymppistä naista viisaampaa, sielukkaampaa, suvaitsevampaa, hauskempaa, kauniimpaa ja vapaamielisempää olentoa ei maa päällään kanna”. (Aamulehti, 17.2.2019)

Målningen heter Landskap och är gjord av Mary Kuusisto år 2016, olja och akryl, här beskuren.

 

Kerstin Romberg, tidigare lärare och rektor inom det fria bildningsarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att resa till Kina – del 1

Om några dagar reser jag till Kina för första gången. Till ett enormt land, för stort för att vara sant.

Lika stort som Europa, Östeuropa medräknat. Staden där jag ska bo har tre gånger fler invånare än Finland, regionen har över tio gånger så många invånare, men vem har hört om Wuhan eller Hubei? Hela landets invånarantal går bara inte att greppa, miljarder är matematik, inte människor.

Genom staden flyter en flod som är fem gånger så lång som Finland. Den tömmer årligen ur sig fem gånger mera vatten än allt det som finns i De tusen sjöarnas land.

Min inre bild av Kina handlar om cyklande människomassor klädda i något slags uniform och konisk rishatt, Kinesiska muren, Peking och Himmelska fridens torg, konstiga hus, businesstäderna Shanghai och Hongkong med skyskrapor, berg, skog och sjöar, smutsig storindustri. I min föreställningsvärld om livet i det kolossala riket finns fattigdom, hårdför kommunism med angiveri, toppstyrning, makt och utnyttjande, lidande. Men också också bildning och kultur i tusentals år.

För en tid sedan träffade jag några kineser på besök i Finland och fick ställa lite frågor. Det väckte nya tankar och mera frågor. En ensidig bild av en giganation som massproducerar skräp börjar nyanseras. Nu försöker jag läsa på lite inför resan. Bilden håller på att vidgas. Frågorna blir allt fler.

Jag försöker föreställa mig det vanliga livet i Kina. Finns det småskaligt liv i det kolossala riket, hur ser det ut? Är det personligheter eller kloner, massorna som cyklar på gatorna? ”Can I do it my way” som Frank Sinatra sjunger, eller följer jag partiets väg? Är det elände – finns det lycka?

Jag kommer att se skolor på olika nivåer, träffa människor som jobbar i skolor och med skolor, se människor som går i skola, få vara hemma hos. Kommer jag att förstå vad jag ser med mitt sätt att se?

Kina vill idag sända horder av skolledare till Finland för att hitta framgångsfaktorerna bakom vår toppranking i utbildningsjämförelser. Men är vår toppranking egentligen en flopp, är den bara ett gott medeltal då vi är så få och så jämlika?

Kina favoriserar toppresterande och tillåter hård konkurrens och privat utbildning med skyhöga avgifter redan från förskolan uppåt. De är miljarder människor, de äger snart de mesta miljarderna pengar i världen och har ”råd” att låta lägre presterande slinka igenom och ändå få ut de flesta topparna. Om de ännu skapar ett jämlikt presterande utbildningssystem kommer de definitivt att ta över världen. Eller…?

Sådana tankar i detta skede. Få se vilka tankar som snurrar på om några veckor.

---

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar en hel del på världens gång

The business of learning

Generaldirektör Olli-Pekka Heinonen nämnde i sitt anförande vid SETT konferensen att av all den undervisning som vi idag tar emot från olika kanaler och  så står skolan för ca. 10% av undervisningen. Samhället ändras i rasande takt och de färdigheter som vi förväntas besitta växer och ändras i rasande takt. Vi lär oss överallt och hela tiden.  Allt viktigare blir vår sociala kompetens, kommunikation, samarbetsförmåga mm. Alla dessa ”mjuka värden” som tidigare kanske behandlats litet styvmoderligt blir nu allt mera betydelsefulla och viktigare. Det är litet av en paradox det hela. Samtidigt som vi utvecklar teknologin och driver fram allt mera kreativa lösningar så växer betydelsen av humanistiska färdigheter. Det finns kanske hopp för människan trots allt.

En stor del av utställningsområdet upptogs av olika smarta display lösningar. Interaktiva skärmar som raderar ut behovet av den svarta tavlan. Det låter ganska spännande men det finns en viss utmaning här. De är fortfarande relativt dyra och det är svårt att försvara anskaffningen av dem om meningen är att vi fortsätter undervisa som vi gjorde på den gamla hederliga tavlan längst fram i klassrummet. Dessa displayer sätter ett annat krav på planeringen av lektionen. Inkludera internet redan i planeringen av lektionen och allting som vi vet och känner till (kanske ännu mera än så) blir direkt en del av lektionen. Spännande möjligheter för dem som fortfarande vill undervisa traditionellt. Samtidigt frågar jag mig varför många fortsättningsvis undervisar enligt sändare & mottagare filosofin var läraren berättar och eleverna förhoppningsvis lyssnar och eventuellt kommer ihåg något. Massor forskning påvisar att vi lär oss av varandra, i våra interaktioner med andra, från nätet, olika mediekanaler ja helt enkelt av allt det vi berörs av i livet.

Video är ett område som kommer hårt inom undervisningen. Videon man ser på MEN också videon som man själv gör med klassen. Dokumentation och redovisning av arbeten som gjorts redovisas förtjänstfullt på ett helt nytt sätt. Dessa videon delas enkelt med varandra och den vägen stöder de också samarbetet inom klassen. Programvaran på våra tabletter är av hög klass och lätta att använda. Härifrån är det ett väldigt kort steg till olika AR/VR lösningar. Dessa i sin tur öppnar en helt annan värld och ett helt annat förståelse för ämnet man läser.

AR (Augmented reality) och VR (Virtual reality) förstärker förtjänstfullt upplevelsen och upphjälper inlärningen på många sätt. Att läsa om dinosaurier ur ett uppslagsverk kan vara väldigt intressant för många. När du för din padda över texten / bilden (var det finns en inlagd triggerpunkt) så plötsligt vaknar Tyrannosaurus Rex till liv. Plötsligt ser du en tävling mellan en Velociraptor och en tävlingscyklist. Vem tror du är snabbare? Det som nog imponerade på mig var mängden av olika appar som lämpar sig för undervisning inom AR/VR som finns. Somliga bättre, somliga sämre men alla är väldigt enkla att använda. Det finns en uppsjö av gratis appar tillgängliga som stöder undervisningen mycket bra. Pedagogiken kring hur dessa bör användas är ännu i sin linda men möjligheter finns för de som är nyfikna och modigt vågar prova på.

Samma kille som föreläste om dessa #ICTevangelist (kommer tyvärr inte ihåg namnet) sade något som jag tyckte satt bra. Vi lever i en tid när allting skall mätas. Vi lever i en tid när allting kvantitativt skall kunna rangordnas på olika sätt. Vi lever i en tid var antalet klickar eller hur många som sett dina inlägg determinerar hur intressant, hur sexig, hur duktig du är, hur trovärdig du är. Vi lever i en tid där vi ofta nästan väljer att sluta tänka eller komma ihåg och istället blint litar på att teknologin nog hittar svaret till mig när jag väl behöver det. Provokativt sade han om skolorna att: ” We are not in the business of results. We are in the business of learning”.

Nu när vi jobbar med alla individuella planer, PISA resultat och andra sätt att mäta verksamheten är det kanske på sin plats att ännu en gång poängtera at we are in the business of learning. Vi har inte längre möjligheten att välja bort teknologin, men vi skall välja in teknologin endast då när den förstärker inlärningen. Det valet är fortfarande vårt.

Behöver vi lära allt idag?

Senaste sommar lärde jag mig att reparera en läckande trycktvätt med hjälp av YouTube. En enkel sökning gav mig en video med steg för steg instruktioner för hur gå till väga, var möjliga problemområden fanns och hur felen kunde repareras. Trycktvätten fick ingen garanti men blev som ny.

Detta fick mig att tänka på hur mycket undervisningen, eller lärandet, har ändrats under åren som gått. Jag hör till första kullen som gick grundskolan från början till slut i min hemstad. Min skoltid handlade om att läraren undervisade från katedern. Som elev var det min uppgift att följa med lektionen och förhoppningsvis komma ihåg vad som sades.

När jag kom till högstadiet hade vi kommit på detta med grupparbeten och hur man effektivast kunde gömma sig i gruppen. Väl i gymnasiet tog undervisningen ett steg tillbaka bakom katedern igen. ”Du behöver inte förstå detta. Det räcker att du kommer ihåg” uppmanade vår fysik lärare oss.

Hur många liknande undervisningssituationer finns fortfarande kvar i våra klassrum? Läraren lär ut och Eleven lär sig, så är ofta roll fördelning. Sändare och mottagare. Men håller detta synsätt längre? Vem gör jobbet när man lär sig nytt? Är det läraren som paketerar stoffet till något begripligt eller eleven som strukturerar informationen hen tagit del av till något som hen begriper? Svaret på den sista frågan ses kanske direkt i hur lektionernas upplägg är strukturerade.

Den kanske största utmaningen idag är att barnen lär sig och växer upp mitt i flödet, i en fantastisk miljö som pulserar av interaktivitet, samarbete, nyfikenhet, kaos osv. Mycket mera ”ny kunskap” skapas idag varje dag utanför klassrummets väggar än innanför dem. Eleverna hämtar denna ” nya kunskap” med sig in i klassrummet vilket är en rejäl utmaning för alla pedagoger. Denna utmaning kan vi inte fly från utan snarare behöver vi lära oss att ta vara på den, förfina och fördjupa insikter som denna ”kunskap” tillför undervisningen.

Många skolor svarar förtjänstfullt på denna nya utmaning. Memoriserade detaljkunskaper får ge vika för en färdighet att hitta kunskapen vid behov. Elevernas lärande utgår från de färdigheter som vi idag tror att vi behöver imorgon. Dessa färdigheter läggs in i sammanhang som är relevanta, motiverande och intressanta för den som lär sig. Nytänk och innovationer driver också utvecklingen för vårt lärande. Det krävs en del mod att våga medge som lärare att man inte kan eller ens förstår allting. Som tur kan man i såna lägen vända sig till YouTube för att få svar på det man inte ännu kan.

Alla elever är värda en Magister Lönnkvist

Av Karin Ihalainen

Mitt i den här lilla skogsbyn ligger skolan! Här jobbade magister Lönnkvist. Han kom hit som nyutexaminerad lärare direkt från storstaden och han undervisade folkskolans äldre elever, de som gick i årskurserna 3-7. De yngre eleverna tog småskolelärarinnan Hilma Gyllenkrans hand om. Hon var väldigt sträng, berättas det men magister Lönnkvist var en stor pedagog.
Det är sommarlov nu och jag tillbringar några veckor i magister Lönnkvists by. Här gjorde han sin lärarkarriär, gifte sig, fick två pojkar och dog alldeles för ung. Då hans yngsta son bara var två år gammal.
På promenaderna genom byn går jag förbi skolan som för längesedan är nedlagd. Ofta tänker jag på magister Lönnkvist och de lyckliga skolår som barnen i den här byn fick uppleva under hans tid. Jag är glad över att min mamma fick vara ett av dem under åren 1947-1954. Hennes ljusa skolminnen har haft stor inverkan även på mitt liv. Och jag tänker, att även om magisterns liv blev alldeles för kort så var hans livsgärning ovärderlig för många i den här byn.
Så här berättar mamma om sin folkskollärare:
-Magister Lönnkvist hette Ragnar i förnamn och han var en otroligt engagerad lärare. Det kändes som att skolan var hans allt. Han ville lära oss så mycket och hans metoder var så konkreta. Till exempel så lät han konservera sin egen blindtarm efter en operation för att vi skulle få se hur den såg ut. I skolans materialrum fanns flera burkar med konserverade djur. Magistern lät också, på egen bekostnad, stoppa upp fåglar. Han ville att vi på nära håll skulle se hur de såg ut och förstå hur de levde.
Vi hade egna trädgårdsland bredvid skolan. Där sådde vi själva våra grönsaker och skötte landen hela sommaren. På hösten blev den elev som hade bäst skött trädgårdsland prisbelönad. Det var ofta min syster för hon var väldigt flitig.
Magistern såg till att det fanns skidor åt alla elever på skolan. Det var inte skolan som köpte dem utan magistern skaffade dem på något sätt. Det var många på den tiden som inte hade råd med egna skidor.
På höstarna plockade vi lingon som såldes och pengarna användes för att skaffa skridskor till skolan. På vårarna plockade vi frökottar som såldes till skogsbolagen.
Vi gjorde ofta utflykter med magistern. Då hade vi matsäck med oss. Ibland gräddade vi pinnbröd på elden. Innan snön kom åkte vi skridskor runt hela sjön. Det blev en lång tur men det var jätteroligt. Hela vintern höll vi upp en skridskoplan på sjöisen. Vi plogade den själva och där spelade vi bandy på gymnastiklektionerna. Vi spelade med vanliga käppar och en plåtburk som boll. En gång kom en skolinspektör på besök. Han blev så imponerad av vårt engagemang att han skickade pengar till skolan så att vi kunde köpa riktiga bandyklubbor och en boll. I lokaltidningen skrev man om hur aktiva eleverna på vår folkskola var.
Innegymnastik hade vi bara om det var dåligt väder. Då flyttade vi undan bord och stolar för att kunna gymnastisera. Vi hoppade bock och gjorde kullerbyttor. Och spelade korgboll eller brännboll.
På samma sätt var det med slöjden. Den hade vi i vårt eget klassrum. Småskolelärarinnan hade syslöjd med oss flickor och magistern hade träslöjd med pojkarna. Vi gjorde ganska enkla saker, lite olika i olika årskurser.
Det fanns ingen skola i vår landsända som hade ett större skolbibliotek än vårt! Magistern skaffade böcker till skolan och varje lördag slutade skolveckan med att eleverna fick låna hem varsin bok från skolbiblioteket. Det var också vanligt att magistern läste högt ur någon spännande bok på lördagen. Det älskade vi. Men ännu roligare var det när han visade smalfilm på skolans filmprojektor som magistern köpt för pengar vi samlat in. Filmerna hade han lånat från en närliggande ort.
Magistern såg varje enskild elev. Vi visste att han tyckte om oss och ville vårt bästa. Han anpassade undervisningen så att alla hängde med. Det var också viktigt för honom att känna alla föräldrar. Därför gick han runt i gårdarna och besökte elevernas föräldrar. Alla tyckte om magistern och på julfesten kom hela byn till skolan. Då spelade vi teater och sjöng julsånger. Julfesten avslutades med dans kring granen. Efter dansen fick vi choklad med vispgrädde och lussekatter i småskolans klassrum. Det var gott!
Vi lärde oss massor av nya sånger. Varje vecka kom det ett sångprogram på radion som var tänkt för skolorna. Magistern beställde sånghäften så att vi kunde följa med i sändningarna. Det var så roligt att lära sig nya sånger!
Magistern var fantastisk, upprepar mamma gång på gång. Tycker du inte att han var före sin tid?
Jag funderar en stund.
Magister Lönnkvist var med sin tid, tycker jag. Precis om vi alla lärare borde vara. Han såg sina elevers behov och använde mångsidiga och konkreta undervisningsmetoder. Han förstod att inlärning sker överallt och tog även närmiljön till hjälp. Han var entusiastisk vilket gjorde eleverna aktiva. Han satsade på goda relationer mellan hem och skola och han förstod vikten av läsning och litteratur.
Jag skulle gärna ha varit hans elev och jag tycker att varje elev är värd en lärare som magister Lönnkvist!

Folkuniversitetet internet

Kokosbollar i vardande enligt recept på folkuniversitetet internet.

Mina barn studerar vid folkuniversitetet internet. Men de har olika inriktningar. Sonen studerar rätt mycket spel och spelstrategier, men han är också en hejare på andra världskriget, stridsskepp och Kubakrisen.

Den 11-åriga killen följer en engelskspråkig youtuber som snackar om andra världskriget. I det här skedet är hans kunskaper på en betydligt mer detaljerad nivå än mina. Men alla kurser han går är inte lyckade. Det heimlaga kemiexperimentet med bakpulver och karamellfärg var inte speciellt väl utfört, tyckte vi som tog del av slutresultatet

Dottern ägnar sig åt att förena teori och praktik. Det hon läser vid folkuniversitetet vill hon gärna testa i verkligheten. När jag kom från bastun hade hon vänt upp och ned på köket för att tillreda en dessert enligt ett recept hon hittat. Måtten var hon inte så säker på. ”Jo, jag har satt margarin men jag vet inte riktigt hur mycket”, sa hon när jag kom in. Nehej, om man just håller på att lära sig att läsa av klockan är det helt förståeligt om man inte vet hur mycket 100 gram margarin är. Det bekymrade henne föga att vi saknade 1 tsk vanillinsocker och 3 dl havregryn. ”Det gör inget”, sa hon, omedveten om att 3 dl havregryn är rätt centralt med tanke på att man bakar kokosbollar. Kokosbollar fick vi dock tack vare moffas havregrynspaket som fanns i granngården.

Häromkvällen lyckades hon för första gången sätta upp sitt hår i en stram knut men så kom jag av misstag att förstöra en del av håruppsättningen. Katastrofen var ett faktum, ilskan likaså. Men det vände när hon gick in på toaletten. ”Behöver nån den här?” frågade hon och viftade med en gammal tandborste. En stund senare kom en nöjd flicka ut med håret i en stram knut. ”Du lyckades få upp det igen?” frågade jag. ”Nej. Jag gjorde som jag lärt mig på internet. Man tar en tandborste och sprutar hårspray på den. Sen kammar man alla hårstrån som spretar ut med tandborsten”, sa hon belåtet.

Lika bra gick det dock inte när hon skulle locka barbiedockans hår. ”Mamma! Det är nåt konstigt med håret. Det ser … vått ut?” ropade hon något panikslaget från toaletten. Där stod hon med den varma locktången i ena handen och en barbiedocka med hopsmält hår i den andra. ”Jag trodde barbiedockan hade vanligt hår. På internet visade de hur man kan locka håret på dem”, sa hon snopet.

Nu är barbiedockan skallig ovanför ena örat, men mamma arrangerar en kurs i källkritik där folkhögskolan köksbordet samarbetar med folkuniversitetet internet. Det är den bästa blandningen av teori och praktik.

 

Var är alla 40+ åriga män?

Vi sammanstrålade igår med två andra rektorer från Työväen Sivistysliitto (TSL) och Maaseudun Sivistysliitto (MSL)  för en diskussion kring ett fenomen som vi delar gemensamt. Under studiecentralernas styrelsemöte hade vi i förbifarten diskuterat att det verkar som att inom fria bildningen och tredje stadiet i stort har vi ett rejält bortfall av män, speciellt då män i åldern 40+.

Studiecentralen vid SFV har ett enormt nätverk och utbud som riktar sig mot så gott som alla i Svenskfinland. Det är väldigt enkelt att komma med, det är givande, inspirerande och roligt. Vi riktar våra fortbildningar hela vårt utbud till allmänheten. Vi jobbar hela tiden på att vara relevanta i vår samtid och nära vår målgrupp. Vi tar inte ställning till kön, religion eller politik. Undantaget i vårt nätverk är kanske då Martha förbundet och Kvinnoförbundet som båda på ett otroligt bra sätt engagerar och berör kvinnor i hela Svenskfinland. Vilket förbund eller organisation riktar sig mot män lika tydligt som dessa två ovannämnda gör för kvinnor?

Tillsammans med TSL och MSL kunde vi bara konstatera att fria bildningen idag i vårt land berör till största del kvinnor. Utan efterforskning så konstaterade vi att bland oss tre studiecentraler så är våra deltagare 80+ % kvinnor idag. Det är svårt att förstå varför det blivit så? Det är inte ovanligt att kvinnor ofta sköter arbete och  en stor del av barn & hem men ändå har de kapacitet och vilja att engagera sig i gemensamma frågor. Samtidigt är det ofta många gånger män i bästa åldern som stampar takten och skapar attityder i samhället. Hur kan vi nå dem? Hur kan vi aktivera män att bidra med sitt kunnande och deltagande i det fria bildningsarbetet?

I varje land finns det högt bildade människor. Där finns också människor med lägre bildning. Medeltalet av bildningsnivån jämförs ibland med konkurrenskraften för ett land. Här behöver tredje stadiet och den fria bildningen ett aktivt engagemang från både män och kvinnor.

Vi alla tre var rörande eniga i diskussionen att männen idag är en resurs för folkbildningen som vi inte lyckats fånga upp. Här finns massor med kunnande, intressanta personer och en hel del potential som vi av orsak eller annan inte lyckas fånga upp.

Har vi hamnat i ett så egocentriskt samhälle var männen helt enkelt väljer att inte vill delta om de inte ser direkta personliga fördelar med att engagera sig? Vad betyder detta i så fall för folkbildningen i vårt land? Vilken bild av ”verkligheten” förmedlar vi till våra barn?

Var finns alla 40+ åriga män som kan svara på den frågan?

Att tänka tar tid

Jag har länge föreställt mig att smarta, kloka människor tänker väldigt snabbt. De har en oerhörd kapacitet att se komplexa samband och har djuptgående insikter om allt.  Hen fattar vad det handlar om på en gång och tar blixt snabbt itu med nästa fråga medan jag ännu idisslar på min tanke. Starka personligheter har ofta en förmåga att  servera oss oövervägda uttalanden som definitiva sanningar som vi omfattar utan att tänka desto mera på det.

När allting omkring oss rör sig i allt snabbare takt och vi blir duschade av mera och mera information hela tiden blir det en rejäl utmaning att intellektuellt ta ställning och hitta tid för att tänka efter. Mera information bygger upp större helheter och plötsligt står vi inför enorma komplexa väl argumenterade lösningar och utmaningar som vi inte alla gånger kan greppa. För att komma vidare litar vi oss då på vår magkänsla. Vi fattar många beslut på stående fot för vi har inte tid eller tålamod att stanna upp och tänka efter.

Många gånger har jag varit i situationer var jag känt att jag varit tvungen att komma upp med ett klokt och konstruktivt beslut eller åsikt i någon fråga. Snabbt, snabbt, snabbt har varit det viktiga. Impulsivt hostar jag fram en åsikt eller insikt som jag då blir tvungen att bullra ut i en bestämd ton som en definitiv sanning, för jag har helt enkelt inte argumenten på plats. Vi förlitar oss på att bara vi är bestämda i vår åsikt så upplevs vi som smarta och intelligenta. Detta trots att vi inte tänkt igenom frågan ordentligt. Vi har inte analyserat den, samlat fakta, sett och vridit på alla aspekter för att komma till en genomtänkt klok slutsats. Många gånger kör vi bara på med hjälp av magkänslan vi har just då.

Varför är det så här? Att tänka är både tungt, smärtsamt, svårt och kräver massor med tid och energi. Människan är av naturen lat  och det är kanske denna lättja som är drivkraften bakom alla innovationer vi har. När vi är innovativa så handlar det många gånger egentligen om att vi tänker igenom, hur kan jag göra detta på ett enklare sätt?

När allt kommer omkring så är vi väldigt beroende av vad andra tänker om oss eller hur vi upplevs. Ofta är detta viktigare än att vi tar oss tid att tänka efter.