Ett preskriberat brott

Snart är Den klar – kurskatalogen! För ett år sedan förde vi en livlig diskussion med kommunikationsavdelningen om den tryckta kurskatalogens varande eller icke-varande. Det slaget vann vi som ville ha också en tryckt version av vårt kursutbud. I år behövde vi inte ens diskutera frågan. Du må kalla mig stenålders men jag tycker att det finns ett mervärde i att få hålla en kurskatalog i sin hand och bläddra i det digra utbudet. Som när man öppnar en ny bok, nyfiken på vad som döljer sig på nästa sida – det är en nästan andäktig känsla.

Kanske lever den känslan kvar från min barndom då jag fick lov att läsa böckerna i min pappas bokhandel bara jag inte brutalt bröt upp bokryggen – det fick inte synas ett spår av att boken skulle vara läst. Eftersom pappas och mitt brott torde vara preskriberat vid det här laget vågar jag nu äntligen lätta mitt samvete. Försiktigt brukade jag glänta på sidorna och begärligt sluka raderna. Det förbjudna är som bekant ofta lockande. På så sätt kom jag att läsa en hel del klassiker som relativt ung.

Visst drogs jag också till Kalle Anka och Fantomen. Men min pappa var smart; han lät mig läsa också dem men stack med jämna mellanrum sina favoriter i min hand. En av dem var Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes minns jag, en lunta på 750 sidor. Den tragglade jag igenom som elvaåring. Knappast hade jag så stor behållning av den då, men ändå tycks den ha lämnat spår i mig, eftersom jag kommer ihåg just den. Kanske det skulle vara dags att ge den en ny chans under den inte mera så avlägsna semestern…

Kanske min semesterlektyr…

 

Moa

 

Moa Thors är styrelseordförande för Bildningsalliansen. Hon jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden.

The business of learning

Generaldirektör Olli-Pekka Heinonen nämnde i sitt anförande vid SETT konferensen att av all den undervisning som vi idag tar emot från olika kanaler och  så står skolan för ca. 10% av undervisningen. Samhället ändras i rasande takt och de färdigheter som vi förväntas besitta växer och ändras i rasande takt. Vi lär oss överallt och hela tiden.  Allt viktigare blir vår sociala kompetens, kommunikation, samarbetsförmåga mm. Alla dessa ”mjuka värden” som tidigare kanske behandlats litet styvmoderligt blir nu allt mera betydelsefulla och viktigare. Det är litet av en paradox det hela. Samtidigt som vi utvecklar teknologin och driver fram allt mera kreativa lösningar så växer betydelsen av humanistiska färdigheter. Det finns kanske hopp för människan trots allt.

En stor del av utställningsområdet upptogs av olika smarta display lösningar. Interaktiva skärmar som raderar ut behovet av den svarta tavlan. Det låter ganska spännande men det finns en viss utmaning här. De är fortfarande relativt dyra och det är svårt att försvara anskaffningen av dem om meningen är att vi fortsätter undervisa som vi gjorde på den gamla hederliga tavlan längst fram i klassrummet. Dessa displayer sätter ett annat krav på planeringen av lektionen. Inkludera internet redan i planeringen av lektionen och allting som vi vet och känner till (kanske ännu mera än så) blir direkt en del av lektionen. Spännande möjligheter för dem som fortfarande vill undervisa traditionellt. Samtidigt frågar jag mig varför många fortsättningsvis undervisar enligt sändare & mottagare filosofin var läraren berättar och eleverna förhoppningsvis lyssnar och eventuellt kommer ihåg något. Massor forskning påvisar att vi lär oss av varandra, i våra interaktioner med andra, från nätet, olika mediekanaler ja helt enkelt av allt det vi berörs av i livet.

Video är ett område som kommer hårt inom undervisningen. Videon man ser på MEN också videon som man själv gör med klassen. Dokumentation och redovisning av arbeten som gjorts redovisas förtjänstfullt på ett helt nytt sätt. Dessa videon delas enkelt med varandra och den vägen stöder de också samarbetet inom klassen. Programvaran på våra tabletter är av hög klass och lätta att använda. Härifrån är det ett väldigt kort steg till olika AR/VR lösningar. Dessa i sin tur öppnar en helt annan värld och ett helt annat förståelse för ämnet man läser.

AR (Augmented reality) och VR (Virtual reality) förstärker förtjänstfullt upplevelsen och upphjälper inlärningen på många sätt. Att läsa om dinosaurier ur ett uppslagsverk kan vara väldigt intressant för många. När du för din padda över texten / bilden (var det finns en inlagd triggerpunkt) så plötsligt vaknar Tyrannosaurus Rex till liv. Plötsligt ser du en tävling mellan en Velociraptor och en tävlingscyklist. Vem tror du är snabbare? Det som nog imponerade på mig var mängden av olika appar som lämpar sig för undervisning inom AR/VR som finns. Somliga bättre, somliga sämre men alla är väldigt enkla att använda. Det finns en uppsjö av gratis appar tillgängliga som stöder undervisningen mycket bra. Pedagogiken kring hur dessa bör användas är ännu i sin linda men möjligheter finns för de som är nyfikna och modigt vågar prova på.

Samma kille som föreläste om dessa #ICTevangelist (kommer tyvärr inte ihåg namnet) sade något som jag tyckte satt bra. Vi lever i en tid när allting skall mätas. Vi lever i en tid när allting kvantitativt skall kunna rangordnas på olika sätt. Vi lever i en tid var antalet klickar eller hur många som sett dina inlägg determinerar hur intressant, hur sexig, hur duktig du är, hur trovärdig du är. Vi lever i en tid där vi ofta nästan väljer att sluta tänka eller komma ihåg och istället blint litar på att teknologin nog hittar svaret till mig när jag väl behöver det. Provokativt sade han om skolorna att: ” We are not in the business of results. We are in the business of learning”.

Nu när vi jobbar med alla individuella planer, PISA resultat och andra sätt att mäta verksamheten är det kanske på sin plats att ännu en gång poängtera at we are in the business of learning. Vi har inte längre möjligheten att välja bort teknologin, men vi skall välja in teknologin endast då när den förstärker inlärningen. Det valet är fortfarande vårt.

Diamantfabriken

Sitter på Progressiva vetenskapsförbundets seminarium om ”tieteen uudistuminen” och fick höra att universiteten är diamantfabriken var de oslipade hjärnorna slipas till vackra oerhört värdefulla diamanter. Det låter vackert och progressivt, skapar en varm trygg känsla om att Finland är i goda händer. Tyvärr efter denna vackra mening handlade massor om brist på pengar, resurser, ökade krav, utbrändhet, press på forskning och vetenskapliga publikationer. Det verkar finnas mycket gemensamt mellan universiteten och skolorna idag i denna fråga.

När jag pratar med vänner inom skolvärlden, både nationellt och internationellt, så beskriver de situationen ofta ganska liknande. I skolorna gräver man fram stenar som man börjar slipa på så att de småningom blir till dessa vackra diamanter, rubiner, safirer… ädelstenar som vi vill ha och behöver. Tyvärr behöver man inte prata länge med skolfolk innan tonen ofta blir mera dyster. Visst, man älskar barnen och att undervisa, det är därför man valt detta yrke. I verkligheten ter det sig som just undervisningen är något man får göra allt mindre. Trötta kommentarer om hur allt var bättre förr, bristen på respekt för lärarna och skolan i stort var bättre förr börjar komma in i bilden. Samtidigt som många lärare verkar vara väldigt trötta och nära utbrändhet så kan man inte tänka sig att byta jobb. Vem skulle då ta ansvaret för ”mina elever”? Märkväl, lärarna pratar om ”mina elever” det är ett väldigt starkt bevis på det personliga engagemang som många lärare investerar i sitt jobb. Uppskattas det och värderas det är en annan fråga.

För arbetet med eleverna i skolan är samarbetet med hemmen i en nyckelposition. Det är ju fråga om samma sten som man jobbar med. Alla vill att denna diamant skall bli så fin och mång fasetterad som möjligt. Tiden har ändrats grundligt från mina dagar framför klassrummet. Individuella läroplaner är idag väldigt vanliga vilket också medför massa med extra jobb för läraren. Eleverna behöver ofta en personlig anpassning av olika ämnen för att kunna lära sig optimalt utgående från sina egna förutsättningar. För lärarna blir detta ett jobb med mycket extra planering, uppföljning, rapportering som inte alla gånger syns eller alltid uppskattas för den delen.

En bekant till mig kallade till individuella  utvecklingssamtal med föräldrarna och eleverna i klassen hon ansvarar för. Detta helt enkelt för att prata igenom hur det går, vad som är bra och var det finns utmaningar. -” Hördu, inte hinner jag nu komma in på ett sånt här möte. Kan du inte skriva i Wilma vad du vill ha sagt?”, fick hon till svar. Jag läser nog här ganska allvarliga problem på kommande. Ifall inte de vuxna kring barnet kan träffas och samarbeta via en konstruktiv dialog så har jag svårt att förstå hur resultatet kan bli bra. Dessa är viktiga samtal som kräver massor av förberedelser och tid från lärarna. Är det så att föräldrar börjar se skolan som sina betjänter? I så fall har nog service-tänket gått för långt. Då har nog lärarna all orsak att bättre föra fram sin professionalism.  Med tanke på barnets bästa (eller elevens) är det ju av yttersta vikt att hemmen och skolan jobbar tillsammans mot samma målsättningar. Man delar på förväntningar och krav för att barnet ifråga skall lyckas. Föräldrarna vill ju det bästa för sina barn. Lärarna vill ju det bästa för sina elever. Räcker inte detta som grund för en bra dialog och konstruktiva samtal?

Att slipa diamanter kräver också samarbete. Somliga jobbar i gruvan andra gör själva slipandet av juvelerna man hittar. Någon säljer dem längre fram till en juvelerera som tillverkar de smycken som vi sedan pryder oss med. Hela kedjan samarbetar för att slutresultatet skall bli så bra som möjligt. Också i skolvärlden krävs ett bra samarbete för att ”juvelen” skall  ha så bra möjligheter framöver som möjligt. För att få till stånd det krävs det erkännande och respekt, det är där som samarbetet börjar också i  skolan.

Dags för samtal

Med det nya året har vi som kutym att hålla utvecklingssamtal på mitt jobb. Vi har egentligen ett ganska enkelt och effektivt sätt som vi gör det på.

Alla fyller i ett formulär med frågor som underlag för diskussionen tillsammans med förmannen. Med intentionen att ta en kort utvärderande tillbaka blick så riktas diskussionen ganska snabbt mot det nya året, det som ligger framför oss och vad som behövs. 1- 1 1/2h lägger vi till sidan för samtalen. Så är det tänkt alltså. De utvecklingssamtal som jag deltagit i har varierat mellan 1 – 4 timmar. För mig är det viktigt att det som behöver sägas lyfts fram och ventileras. Då får det ta den tid det tar.

Som ledare är detta för mig ett verktyg, nästan jämförbart med en hälsogranskning. Den svarar på frågor, planerar åtgärder och fortbildningar och drar upp riktlinjer. Detta är också  mina medarbetares chans att få en legitim tid att diskutera igenom ärenden som man funderar på. Det krävs  att ledaren respekterar mötet för vad det är. Medlemmarna i mitt team har alla kommit väldigt förberedda till våra samtal. Vi har pratat igenom frågor som bekymrar/oroar, vi har tagit fram nya ideer som vi hoppas kunna förverkliga, vi har lärt oss känna varandra bättre och framför allt är det jag som har försökt lyssna ( för en gångs skull ). Det skulle ju vara svinaktigt av mig som förman att negligera betydelsen  av samtalet.

Tyvärr finns det alltid också ett inslag av att man inte ”vågar vara ärlig”. Det är väldigt beklagligt och när det sker vill jag se det som en utvärdering av mitt ledarskap och kulturen som råder. Detta är svårt att greppa men det handlar väl sist och slutligen om respekt. Är jag en ledare som kommer tillbaka och ”hämnas” för att jag fått ta del av ärlig kritik? Här är något som alla i ledande ställning får jobba med sig själv. Själv är jag ganska tillfreds med min förmåga att skilja på gnäll och konstruktiv kritik. Allmänt gnäll finns alltid, det behöver vi utrymme för men samtidigt så leder gnäll sällan till något uppbyggande.

Asko Sarkola sade en gång i en utbildning jag gick på att en ledare behöver ha enormt stora skitfickor. Gnället eller illamåendet måste få komma ut. Då behöver ledaren ta emot detta och sätta dem djupt in i sina skitfickor, var det småningom förmultnar och lärdomarna använder vi som gödsel i organisationen.

Konstruktiv kritik är en helt annan sak. Detta är något som jag uppskattar väldigt. Konstruktiv kritik bygger ju på ett problem man ser OCH på ett förslag till hur vi kan lösa det.Konstruktiv kritik är opersonligt och kritiserar främst aktiviteter och processer.  Konstruktiv kritik visar också engagemanget som man har för jobbet. Nöjer man sig vid att nysta på som alltid tidigare eller vill man bli bättre?

Tidigare i min karriär har jag fått ett sms 5 min innan samtalet var min chef kort informerat mig om att vi måste flytta mötet, leta en ny tid i min kalender så ser vi om det passar. Då kände jag mig totalt och fullkomligt onödig förkarad. Så beter sig inte en ledare. Ledaren bör, skall och måste respektera den överenskomna tiden. En ledare måste prioritera sina medarbetare. Då kan han också förvänta sig att medarbetaren kommer förberedd med argument och engagerad i att driva utvecklingen av verksamheten vidare.

Utvecklingssamtalen är väldigt viktiga. De behöver respekteras av både ledaren och  medarbetaren för den betydelse som den har för verksamheten.

Biltyska?

Det drar ihop sig till terminsstart; om bara några dagar går startskottet i de flesta arbisar och medisar runtom i landet. Det är alltid lika spännande att se i vilken fart kurserna fylls. Och alltid lika ledsamt att se någon lärare bli besviken på att det inte kommit tillräckligt många deltagare till en kurs som hen trott starkt på. Men så är det i vår värld, vi måste våga satsa också på osäkra kort för att visa vägen och för att kanske finna de där ”vilsna” själarna som inte ännu hittat något lockande i vårt kursutbud.

Någon gång för hundra år sedan planerade jag därför en kurs i biltyska i hopp om att den skulle locka en hel drös med män till Arbis. Män som inte ville nöja sig med att bara titta på de fina bilderna i de tyska biltidningarna utan också törstade efter att förstå alla tekniska detaljer. Du kan säkert räkna ut att det inte blev någon kurs; de som är så intresserade lär sig själva – av de fina bilderna! Den nuvarande språkläraren höll på att kissa på sig av skratt när hon upptäckte kursen i en gammal kurskatalog.

Hans-Peter Holmstén

Nu ser jag med spänning fram emot om någon tänker slå mig följe på min måndagsrunda runt Tölöviken. Tanken är att locka ut sådana som tycker att det är trist att promenera på egen hand och som också gärna vädrar sina tankar, inte minst om Arbis.

Man kan förstås fråga sig om det är sådant en arbisrektor ska syssla med, men jag kan bedyra att det inte är bort från något. Jag tycker mig göra två flugor på smällen, som det visst heter: Dels följer jag stadens seniorprogram som uppmanar oss alla att ta en äldre person med ut på promenad, dels välkomnar jag till en dialog mellan Arbis och stadens invånare under friare former. Dessutom gör det gott för en rektor att få lite frisk luft under dagens lopp. Inte bara för rektorn för den delen – också för hennes omgivning!

Moa

Är planeringen klar?

Jag gick in i en klädbutik inte långt från Arbis. Väl inne i provhytten hörde jag butiksinnehavaren fråga om kursplaneringen var färdig. Fem före, svarade jag aningen förvånad. Visserligen hade jag tidigare under våren upptäckt butiken, men räknade inte med att damen skulle komma ihåg mig.

– Det var väl den 15 som kurserna syns på nätet? Man måste ju välja ut vilka kurser man ska anmäla sig till sen i augusti, för då hinner man inte mera fundera. Då måste man sitta med fingret på datorn när anmälningen börjar för att komma med.

Det kändes otroligt fint att få höra det här just i går, då åtta intensiva veckor av planering och korrekturläsning nalkades sitt slut. Det var ett bevis på att vi inte gör jobbet för vår egen skull; det finns på riktigt människor där ute som bara går och väntar på att vi ska få det gjort.

Det fick mig också att tänka på den diskussion som förs inom medborgarinstituten sedan någon tid tillbaka. Det funderas på om vi borde skippa det där med att ”släppa” kurserna en viss dag i augusti och i stället gå in för att man kan anmäla sig redan från början av juni. Så fort en kurs är planerad och korrekturläst skulle den öppnas för anmälning på nätet. Jag förhåller mig själv ganska skeptisk till tanken.

Först och främst förefaller det mig odemokratiskt såtillvida att det gynnar dem som dagligen surfar på nätet och sålunda genast upptäcker när det dykt upp nya kurser. De som förväntansfullt väntar på den tryckta kurskatalogen lämnas utanför. Dessutom lever en stor del av befolkningen i livet före och efter semestern – före semestern tänker nog de flesta på just den och ingalunda på den kommande hösten. Å andra sidan blev jag just motbevisad av klädbutiksinnehavaren. Hm.

Men då kan man argumentera att det är våra stamkunder som gynnas, eftersom de känner till systemet och förstår att gå in och anmäla sig redan på sommaren. Och när terminsstarten närmar sig finns det kanske inga platser kvar för nykomlingar, som fräscha och fulla av energi efter semestern just har upptäckt att det finns ett arbis i stan. Återigen hm.

Nu ska vi dock komma ihåg att alla kurser ingalunda blir fyllda till bristningsgränsen. På de allra flesta kurser finns det plats till och med senare under terminen. Det jag däremot undrar är, om du i september kommer ihåg vad du har anmält dig till i juni. Och också om du i juni faktiskt vet vad du orkar och hinner med i den mörka och ruggiga november.

Vad säger du, gör du det? Måste vi börja tänka om?

Moa

Var lade jag min spåkula

 

Vårt medborgarinstitut har satt siktet på hösten redan nu. Sommaren har inte ens kommit, men den hinner vi inte tänka på. Det är dags att planera kurser och föreläsningar för hösten 2014.

 

Det är en härlig tid, just nu. Vi funderar, drömmer, planerar, ringer och kontrollerar. Vilka är de nya trenderna vi vill nappa på? Hiphop för vuxna? Ekologisk odling? Vilka kurser var så populära redan i år så att vi fortsätter med dem ett år till?

Vi har dock lite utmaningar i bagaget när det kommer till kursplaneringen. Vårt institut, Väståbolands medborgarinstitut i Pargas, är beläget på 5 öar.

Så vad gör vi när vi kursplanerar. Låt mig berätta. Låt oss säga att någon föreslår en intressant kurs. Vad gör vi? Vi börjar med att kolla om det finns intresse för kursen eller inte. Har kursen eventuellt hållits tidigare och hur det gick då? En kurs som varit på en av öarna kanske inte alls intresserar på en av de andra öarna. Endast lokalbefolkningen vet detta. Detta är skede ett. Vad händer sedan? Datum ska bestämmas och det får inte krocka med andra evenemang i närheten eller med våra egna kurser. Förstås måste datumet passa läraren. Sedan bör vi hitta ett utrymme som är passande för kursen. Detta ska sedan bokas (om det inte redan är upptaget, då måste datumprocessen börjas på nytt). För att inte tala om färjtidtabeller som ska kontrolleras (och förutspås eftersom de sällan finns att tillgå i detta skede). Ska det vara en kurs ute i Houtskär är det tre färjtidtabeller som ska kontrolleras. Både dit och tillbaka. Har vi kommit så här långt så är det bara finslipningen kvar. Kurstexter och kontrakt ska skrivas (arbetskontrakt, hyreskontrakt, mm). Det är bara kul.

Det låter kanske lite besvärligt, och helt problemfritt är det inte heller. Fast vi har ju gjort det här i många år, vi kan. Men att få alla 300 kurser att klaffa är ett digert jobb. För att inte tala om när förändringar sker. Utrymmet behövdes till något annat just den tiden, läraren vill byta veckodag, färjtidtabellen publiceras och vår förutsedda tidtabell var inte det som Destia tyckte var passande.

 

Men vi har skoj. Det är med iver man tar itu med dagens program. Härliga inspirerande möten. Skönt skulle det vara att veta vad som är trendigt i kursväg nästa höst.

 

Spåkulan skulle inte vara så illa att ha på jobbet.

Cecilia