Läs oss

Att lära av sina misstag

Det är lätt och lockande att ge andra goda råd. Gör så här, gör inte så. Det gäller allt från de egna barnen till goda vänner. För att inte tala om mer flyktigt bekanta. Och medbilister, andra hundägare…listan är lång. Att uppfostra, att peka på fel, det känns…tillfredsställande. På något sätt är det lättare att se vad andra gör fel än att se sina egna brister. Och om det gäller något där jag själv har slagit huvudet i väggen känns det ibland oemotståndligt lockande att komma med varnade exempel. Det där kommer inte att sluta bra. Det där går inte. Så här gör man. Förresten, gör som jag säger, inte som jag gör. Någonstans i en avlägsen framtid finns utopin, där folk inte längre gör fel, vi förekommer våra brister och alla är snälla. 

Jag borde veta bättre. Människan lär av sina misstag. En grundtanke i allt bildningsarbete jag tror på handlar om att lära genom att göra. Learning by doing. Det gäller i högsta grad också misstagen. Det hjälper inte att läsa om livet i en bok. Det hjälper sällan att bli förmanad. Det måste levas, upplevas. Jag vill ju själv sällan ha råd från andra. Jag vill göra själv. Precis som den där envisa treåringen. Inte ens om jag är vilse i en främmande stad har jag lätt för att gå fram till vem som helt på gatan och fråga om vägen. Jag går hellre fel, och lär mig så småningom hur jag skall svänga för att hamna rätt. Det är kanske lite extremt, det medges. Där finns en fin balans mellan att klara själv och att våga be om hjälp. att inse att vi behöver varandra. Men, det är ämne för ett annat blogginlägg. nu handlar det om det inre behovet att förändra världen, rätta alla fel, och rätta alla som har fel.

Att ändra på andra

Ändå tycker jag att jag blivit lite bättre med åren. Åtminstone i vissa avseenden. Jag minns ännu med rodnadens röda kinder hur jag var övertygad om att jag visste hur några av mina flickvänner borde göra för att vara bra, vara rätt. Ändra lite här och lite där. Tänka på ett annat sätt… Idéen att så där direkt påverka en annan människa har jag gett upp. Det går ju bara inte.

Men, med åldern kommer nya utmaningar för den inre världsförbättraren. Alla dessa saker som är fel, de blir allt mer uppenbara med tidens gång. Och låt oss vara ärliga här. Det finns ju en hel del som är fel i världen idag. Att låta det gå, att erkänna alltings ofullkomlighet, det är något att sträva efter, tror jag. Världen, och vi, är ofullkomliga. Just detta är en viktig del av vår existens. Det är också en orsak att gå upp på morgonen, att se sig själv i spegeln, att fortsätta jobbet.

Att ändra på sig själv

Det betyder inte att ge upp fajten, eller se åt andra hållet. Eller? Ett sätt att vända på steken är ju förstås att börja med sig själv. Hur tolerant är jag? Vilka fördomar bär jag på, medvetna och omedvetna? Lever jag som jag lär? En viss mängd navelskåderi är nog av godo. Om inte för något annat så för att bli påmind om att vi alla har dessa fel och brister. Att det är något vi delar med alla andra.

Det är minst lika svårt att få bukt med saker i mig själv som jag inte tycker om. Det är lättare att peka finger, och det är lättare att räkna upp egna brister, än att göra något åt dem. En del är kanske fast i min personlighet, andra är mer eller mindre djupt rotade vanor. Och jo, att ens se bristerna är en förutsättning för att kunna börja göra något åt dem. Det är också frustrerande att känna att jag inte alltid kan leva upp till mina ideal, min självbild, eller min uppfattning om hur saker ”bör vara”.

Hur hanterar du såna frågor? 

Johanni

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Vad jag lärde mig i Polen

Efter den långa isoleringen i samband med pandemin, tror jag att de flesta av oss hade lagt alla förväntningar lite åt sidan om att kunna resa över nationsgränser. Så plötsligt befann vi oss trots allt i Ciechanow, en stad lite norr om Warszawa. Vi förenades på PUZIM, yrkeshögskolan med campus och fakulteter både i Ciechanow och Mlawa med yrkesinriktningar på allt från hälsovård och socialtjänster till logistik och metallindustri.

En del av oss träffades för första gången redan för två år sedan i Oviedo i nordvästra Spanien med anledning av vårt gemensamma Erasmus + projekt kring vuxenutbildning, sysselsättning och social inkludering. Tanken med projektet var att utbyta erfarenheter av best practices från varje deltagarland eller -region. Representerade var förutom Borgå folkakademi i Finland och PUZIM i Ciechanow Polen också Universidad de Oviedo och Universidad de  Castilla y León i Spanien samt yrkesskolan CPIA i Padova Italien.

Under veckan i Polen fick vi insyn i produktionsframställningen i olika företag som var viktiga för sysselsättningen i regionen. Exempelvis lärde vi os att processen bakom en färdig tv-skärm kräver både snabba fingrar, många delmoment och en hel del markpersonal.  Det gav oss en helt ny respekt för de olika skärmar vi alla har hemma. Under en av rundvandringarna på campuset i Mlawa, förde våra värdar oss oväntat rakt in i en till synes mycket realistisk förlossning. En av männen i gruppen utsågs även snabbt till den blivande fadern.  I själva verket var den kvidande kvinnan och babyn på väg bara undervisningsutrustning i form av dockor med artificiell intelligens.

Ett återkommande och tankeväckande tema när vi guidades runt i trakterna kring Ciechanow, var spåren efter andra världskriget. Det kunde vara i form av byggnader i tysk stil: ”Där bodde de tyska soldaterna under belägringen av Ciechanow”, eller ett par betongklumpar på en åker: ”Det där är bunkrar som visar var gränsen gick tidigare” eller markägor: ” De här ägorna gavs till en högt uppsatt tysk som lät riva karaktärsbyggnaden för att istället låta bygga ett hus i tysk stil”.

Det som ändå slår mig allra starkast under veckan i Polen, är leendena och de många skratten. Det var så oerhört välgörande att kunna mötas fysiskt och inte bara via videomöten eller per email. Våra samtal kring gemensamma frågor under måltiderna och den fria samvaron har redan sått frön till framtida, mer fördjupade samarbetsprojekt oss och våra vuxenutbildningar emellan. Den ständiga påminnelsen om att länderna inom Europa varit i krig mot varandra, förstärkte insikten om vikten av olika Erasmus- projekt i stil med det vi inlett. Vi behöver komma samman, förundras över nationella och lokala särdrag där vi samtidigt bekräftar varandra i allt vi har gemensamt både professionellt, kulturellt, historiskt och personligen.

Hur jag hamnade på det spanska tåget

Snart kan jag shoppa kläder på spanska

Egentligen var det ett misstag som gjorde att jag började läsa spanska för en månad sedan. Jag ställde upp som försökskanin för att kansliet snabbt skulle få reda på om överföringen av kursdeltagare från det administrativa programmet till lärplattformen hade lyckats. Efter överföringen skulle mina uppgifter tas bort.

Men eftersom borttagningen av mig var av underordnad betydelse i jämförelse med att få in alla studerande på rätt kurs, blev jag kvar i rullorna till nästa dag. Och vips hade kursens lärare upptäckt mig på sin lista och hälsade mig hjärtligt välkommen till webbkursen i spanska. Visserligen nog med en försiktig förfrågan om jag läst spanska tidigare, det här var trots allt spanska andra året.

Först skrattade jag bara åt det hela, men innan jag hunnit skicka iväg mitt avböjande svar till läraren, började jag fundera på saken. Varför inte egentligen? Jag hade de facto läst lite spanska på egen hand, men det var ju hundra år sedan. Eller åtminstone trettio. Hm…

Jag kollade läroboken för att se hur långt de hade kommit under fjolåret och om jag överhuvudtaget kom ihåg någonting från mina tidigare studier. Till min glädje märkte jag att jag förstod det mesta – jag har naturligtvis stor hjälp av min bakgrund som fransklärare – och beslutade mig för att inte avboka min plats. I stället införskaffade jag boken och började läsa in de första kapitlen. Jag tillämpade den teknik som jag brukade predika för mina kursdeltagare: hellre lite varje dag än mycket bara en gång i veckan. Jag sökte också fram spanska poddar som handlade om ämnen jag är intresserad av, näring och hälsa, och lät dem skölja över mig. Naturligtvis förstår jag bara en bråkdel, men nu efter en månad ändå betydligt mer än innan. Det finns trots allt en massa internationella begrepp som gör att man kan inbilla sig att man hänger med åtminstone lite.

Det här stadiet i språkstudier är nog det mest motiverande då framstegen märks så tydligt. Och det känns helt fantastiskt! Inte för att jag behöver spanskan just nu, det var som sagt en tillfällighet att jag kom att hoppa på det spanska tåget. Nej, det handlar om att kunskap i sig har ett egenvärde; vi behöver inte alltid ta in kunskap för något specifikt ändamål utan helt enkelt bara för att det är roligt att lära sig något nytt och på det sättet utvecklas. Som en bonus kommer vi troligtvis ändå att förr eller senare ha nytta av den kunskapen, på ett eller annat sätt.

Jag måste också säga att det där med webbkurs på ett bestämt klockslag en gång i veckan inte alls är så tokigt, i synnerhet inte som kursen slutar 21.15 och jag då inte mera behöver ta mig hem utan kan hoppa direkt i säng och fortsätta att böja spanska verb i sömnen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Att fiska eller forska?

Min släkting har en minnessjukdom. Han tycker om att fiska och spela kort, då står tiden still och hans minne fungerar bra, kända fiskevatten, kända kort. Till sin 80- års födelsedagspresent önskade han sig fiskesällskap och kortsällskap. En dag åkte jag och hälsade på, vi lade ut näten, han berättade om gamla minnen, vi spelade kort, han vann.

Det var en vardag och småningom dags för mig att fortsätta jobba. Men när jag satte mig ner vid min dator och mina abstrakta meningar i min avhandlingsartikel började jag fundera på vad som är meningsfullt. Att fiska eller forska? Just då kändes mitt doktorandarbete med Giddens dammiga teorier och analyser helt bakvänt och det enda jag egentligen ville göra var att fortsätta spela kort och fiska, vara tillsammas och dricka kaffe vid köksbordet. Se ut genom fönstret hur den stora eken fäller sina löv, som den gjort från generation till generation. Göra praktiska saker tillsammans med riktiga människor, mötas kring gamla minnen, träffa äldre släktingar, spela kort, lägga ut nät. Mötas och känna meningsfullhet.

Min artikeltext kändes svår och jag funderade på vem som egentligen kommer att ha nytta av min forskning, blir det en dammig doktorsavhandling som jag satt ner fyra år på att slutföra? Det kändes just då inte så meningsfullt. Samtidigt förstår jag att det finns en mening med att forska, att söka ny, djupare information om samhällsfenomen. Och att det är det jag vill jobba med, så känns det 97 % av tiden.

På morgonen åkter jag dit igen, vi körde ut och vittjade näten. Det kom ingen fisk i näten den natten, eller ja det kom en abborre och lite kattfisk, men inget vidare mycke. Vi var lite besvikna, både släktingen och jag. Men det kändes ändå som ett meningsfullt möte och jag tror vi ska göra om det.

En dietrik fest

Vi har ett dietrikt umgänge och en mångallergisk släkt.

Inför höstens familjefest våndades jag kring alla allergier och specialdieter. Vi har ett rätt dietrikt umgänge och och en mångallergisk släkt – och jag är oerhört medveten om att dylikt inte är att leka med.

Jag utgöt mig åt väninnan när jag plockade ut bacontärningar ur potatissalladen, laxbitar ur pastasalladen, försökte komma ihåg om där fanns baljväxter eller nötter, kollade att pastan var glutenfri, majonnäsen laktosfri och att kakan fungerade för veganer. Och så har vi själva festföremålet som helst äter bara kött, korv, fisk och potatis och aboslut inga grönsaker eller bär.

För att få en coronasäker fest hade vi delat i gästerna i tre olika grupper och noga angivit vilken tidpunkt som var aktuell. Det gällde bara att veta vilken salladsskål och kaka som skulle ställas fram vid vilken tidpunkt.

– Men tänk om du i stället hade bjudit gästerna enligt diet och allergi, förslog vänninan plötsligt.

Nästa gång vi bjuder till fest kör vi enligt det konceptet! Jag ser inbjudningskortet framför mig:

Välkomna att fira tillsammans med oss!

Vi bjuder in er enligt följande tidsschema:

Kl. 14-16 Veganer, vegetarianer, allergiker

Kl. 16-18 Gluten- och laktosintoleranta

Kl. 18-20 Övriga

Varmt välkomna!

Och alla med dålig mage så där i största allmänhet kanske stannar hemma?

Kakan uppe till höger fungerar för allergiker, nere till höger för glutenintoleranta. De till vänster är laktosfattiga och fungerar för alla. Kakan för veganer rymdes inte med på bilden. Och naturligtvis får alla äta av allt – om de vill och kan.

Vad man kan bli

Det är den tiden på året igen, när alla i skolvärlden har så att säga ”fallit på plats” för läsåret och hittat sina rutiner i vardagen. Höstlovet, som markerar den första fjärdedelen av läsåret avklarat, närmar sig med stormsteg. Nu kan man också börja se framåt, till vad man vill uppnå under läsåret och bortom det.

Just detta är en av de mera spännande aspekterna med att vara lärare på en folkhögskola – alla är ju på väg nånstans efter sitt ena år hos oss. Jag håller individuella samtal med mina studerande och många olika planer och alternativ hänger i luften. Samtidigt som de berättar om sina alternativ för nästa läsår, gör vi upp en plan: Vad behöver du lära dig hos oss för att kunna ta det nästa steg du vill ta?

Som pedagoger ser vi våra studerande som de är i nuläget, men minst lika intressant är vad de kan bli. Vad är nästa steg, nästa passligt stora utmaning? Att hitta uppgifter till var och en av mina studerande som pushar dem, men samtidigt är uppnåeliga, är en av de mest givande aspekterna av mitt arbete. Man vill hela tiden ligga i den proximala inlärningszonen, som Vygotskij uttryckte det. Där händer magi, där ser man tydligt när en studerande klarar något den inte gjorde för bara ett kort tag sedan och får ökat självförtroende.

Lyckas man knyta ihop tillräckligt många av dessa magiska stunder där man hela tiden lär sig nytt, kan till exempel en musikintresserad studerande gå från att studera musik hos oss på Akan i Borgå, till att göra det på Lärkkulla i Karis eller på Yrkesakademin i Österbotten, till att bli musiker eller musikpedagog på Novia eller Sibelius-Akademin, till att bli min kollega i framtiden.

Tänk, vad man kan bli.

Peik Holländer, programansvarig för musik på Borgå folkakademi

Sköt om hjärnan!

Under en stor bild som skulle kunna vara reklam för vilket medborgar- eller arbetarinstitut som helst börjar en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Går att lära nytt hela livet” Ja, det vet väl vi som jobbar med den fria bildningen. Våra klassrum samlar folk i olika åldrar varje år, folk som kommer för att lära sig nya språk, som vill sy sig ett plagg eller avlägga skärgårdsskepparexamen. De vill väva, dreja och snickra eller utöva yoga och vattengympa eller springa maraton.

Språk, foto, musik eller något annat – hur svårt är det att lära sig något nytt när man är äldre? Foto: Fredrik Funck, Bild från Dagens Nyheter.

I början av min tid som IT-lärare vid Medborgarinstitutet i Mariehamn deltog jag i en kurs om hur man skulle lära äldre det nya digitala. Jag var inte helt säker på att läraren för kursen inte tvivlade litet på hur bra sådan kursverksamhet skulle lyckas, men själv hävdade jag åsikten att det inte behövs något särskilt sätt att lära ut på, utan det handlade om att vara medveten om att de äldre som inte träffat på datorer och IT förrän nu i hög ålder naturligtvis var ovana och behövde träna på det på ett annat sätt än de flesta yngre. Även om jag sedan dess har passerat både 50- och 60-årsstrecken har jag samma inställning och blir förstås glad över att Lars Nyberg, professor i neurovetenskap vid Uppsala universitet är inne på samma linje.  ”Det kan behövas mer övning och mer tid, men om man accepterar det finns möjlighet att lära nytt hela livet”, säger han. Forskningen visar att man ingalunda tappar förmågan att lära nytt. Det gäller bara att ha litet mer tålamod än när man var yngre. 

Lars Nyberg menar att man kan hålla i gång hjärnan och dess plasticitet genom att prova på nya saker. En pensionär kan till och med lära sig snabbare än en 20-åring om kunskapen bygger vidare på något som pensionären har jobbat med hela livet. ”Det viktiga är att man tycker det är kul – då orkar man lägga ner den tid som behövs”

I mina nybörjarkurser i fiolspelning för vuxna har jag haft 70-åringar som aldrig spelat en ton förut, men som ändå har kunnat lära sig hantera fiolen och kunnat vara med i gänget i åratal och fått ha mycket roligt i den gemenskapen. 

Det här med att ha roligt när man lär sig återkommer hos de olika forskarna som intervjuats i artikeln. Tänk att det nästan kan vara kontroversiellt. Har i färskt minne uttalanden som dök upp i diskussionerna kring det berättigade i att skattemedel används till Mediskurser i vävning och andra ”onyttiga” kurser. Det har vi med jämna mellanrum fått vänja oss med på Medis i Mariehamn. Det går nästan alltid att hitta någon gubbe som föraktfullt raljerar kring kursutbudet och antyder att det bara handlar om att roa sig på samhällets bekostnad. Som om det skulle råda något motsatsförhållande där! Men det visar förstås på okunskap och kanske egna dåliga erfarenheter av skolgång och utbildning. Det var tråkigt och aldrig roligt men det var minsann seriöst (?)

Det finns all anledning att sköta hjärnan, säger svenska hjärnforskaren Martin Ingvar i samma artikel. Det handlar om livsstil, menar han och ger två kärnfulla råd: ta en halvtimmes promenad om dagen och undvik amerikansk skitmat. Enligt Ingvar kan detta till och med bidra till att undvika demens. Promenerandet och den hälsosamma kosten bidrar förstås till hela kroppens välbefinnande – det håller många väffärdssjukdomar borta. 

Alltså: vill du sköta om din hjärna och hela kroppen vänd dig med förtroende till ditt lokala Medis eller Arbis. Där kan du få lära dig att laga hälsosam mat och utöva någon lämplig motionsform. Du kan lära dig ett nytt språk, väva mattor och sjunga i kör. Och som grädde på moset har du roligt mest hela tiden!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Att skriva. Att våga.

Det är jobbigt att skriva. Det kan vara ett helsike att få texten att lossna. Att få ner den första raden kan vara något av ett kierkegaardskt språng ut i osäkerheten, rentav ångesten över att kanske misslyckas. Det där språnget som får en att förlora fotfästet för en stund. 

Som modersmålslärare har jag jobbat med unga och deras skrivande i över tjugofem år. Jag har sett våndan i klass när knogarna vitnar och blicken flackar runt på de övriga klasskamraterna. Alla andra verkar djupt försjunkna i sina egna texter. Skrivkrampen drabbar allt från självkritiska överpresterare till den som upplever att det där med skrivandet är inget för mig. 

Alla strular med samma

Skolrelaterade skrivhandlingar är förknippade med många olika typer av skrivminnen. Projekt Skrivande skola är ett skrivfrämjande treårigt projekt för hela Svenskfinland.

För tillfället jobbar jag med omkring 350 lärare runtom i Svenskfinland, lärare i alla ämnen och i årskurserna förskola till nia. De vittnar om samma våndor kring skrivandet. Hur får vi den överkritiska att slappna av och tro på sin förmåga? Hur får vi den skrivovana att åtminstone sätta sig ner, fånga koncentrationen, låta fingrarna börja löpa? Och så har vi utmaningen med de unga som gärna skriver, länge och mycket, men de orkar sällan läsa igenom och bearbeta sin text. 

Ändå skriver vi mer än någonsin. Många säger att de “talade” med den och den, när de i själva verket skriver. Kanske de snappar eller tiktokar, chattar på Whatsapp. Men de skriver. Rätt ofta i kombination med foto eller film. Att själva skrivhandlingen är få förunnad, ett slags upphöjd, intellektuell akt likt författarens försjunkna verksamhet hör till det förgångna. Vardagsskrivandet pågår hela tiden och överallt. 

Skrivandet i skolan

Däremot närmar sig skrivandet i skolan författarens mer koncentrerade arbete, där den bärande tanken som håller över tid och rum ska ner på skärmen eller papperet. Och det är där smärtan ligger. Mång av oss är ovana vid den sortens skrivande, det som ska kunna läsas och förstås på en plats inte nära mig och också i en tid bortom den här stunden.

Den sortens skrivande måste vi våga i skolan. Det kräver mer aktivitetsmuskler av lärarna än att säga “läs texten och diskutera”. Det här skrivandet kräver tid. Och det skrivandet kräver att den unga vågar spänna bågen och tro på förmågan. 

“Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” lyder citatet av Søren Kierkegaard (1813-55). Ingen slump att orden tillhör existentialismens grundare. När jag eller du eller eleven i klassen tagit språnget, då är vi där. Det är ju så roligt att skriva. 

Annette ”Netti” Kronholm, skrivpedagog i Skrivande skola och ny bloggare på Livslärd

Det nya onormala

Kanske. Kanske finns det ljus i slutet av tunneln. Det börjar alltmer låta så nu, efter alla löften som kommit på skam. Efter att det tillfälliga blivit permanent, och ingen längre talar om det nya normala. Ingen talar heller om hur det var förr. Istället befinner vi oss i ett slags märkligt, konstant och kontinuerligt flytande. Allting är tillfälligt, men samtidigt fortsätter det. Resultatet blir ett slags icke-tid. Vi både väntar och agerar på samma gång. Här och nu skulle vi kunna reflektera över vad som är viktigt. Hur vi vill ha det. Då allt är satt på undantag har vi fått en unik chans att använda möjligheten till nya perspektiv.

Vad är det egentligen som är viktigt? Om vi tror och tänker att det som var innan inte är hållbart, vill vi ha tillbaks det? Är det vi tror vi längtar efter egentligen något som bara fortsatt av gammal vana? Vi har en tendens att romantisera dåtiden. Den gamla goda tiden. Vad är det som är gott med livet och tillvaron före mars 2020? Så där egentligen? Nej, nu kunde vi ju göra oss av med osunda ovanor, överkonsumtion och stressjakt efter prylar som vi egentligen inte behöver.

Vad gör vi då av tillfället? Inte mycket, tycks det mig. Istället hankar vi oss fram, en dag i taget. Vi är fartblinda och stillasittande. Söker efter fotfäste. Utvecklar konspirationsteorier eller klagar på korkat klumpig hantering. Förstärker våra bubblor utan att reflektera desto mer. Vi befinner oss mitt-emellan och lutar oss bakåt.

Har vi då helt tappat förmågan att tänka? Eller tar det för lång tid att söka efter något djupare? 

Ute kommer mörket allt tidigare. Hösten kom. Den registrerar inte riktigt. Ruskan bländar, men vi ser den inte riktigt. Förutom att bubblan blivit tjockare har den också blivit mer svårgenomskådlig.

Det är som att inget riktigt registrerar. Vi rör oss genom vardagen tjugo centimeter över marken. 

Först försökte vi fortsätta som vanligt. Som om inget hänt. Sedan försökte vi överföra allt det vi gjorde innan i nya miljöer. Egentligen kunde vi redan där ha ifrågasatt. Stannat upp och tänkt efter. Men så här blev det av bara farten. Och när det hela bara fortsatte gled vi över i denna märkliga icke-tid. Vi sitter i väntrummet och så är det bra med det. Otåligt tittar vi på klockan. Undrar om inte tåget skall komma snart. Vi blev plötsligt utslängda och nu sitter vi här på stationen ute i ingenstans.

Här sitter också många andra, men vi ser inte riktigt åt deras håll. Vi håller avstånd. För säkerhets skull. Man sade oss att detta är övergående. Vi skall bara följa anvisningarna, vara tysta, och vänta på vår tur.

Någon kommer att ta hand om också detta.

Det är viktigt att titta rakt fram. Och hålla masken på.

Så länge vi alla drar åt samma håll. 

Visst är det märkligt. Om man tänker efter. Jag tror det handlar om bekvämlighet. Det är lättast att göra så här. Och dessutom skulle det ju vara övergående. Jo, vi befinner oss i det nya onormala.

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Dina styrkor

Våra styrkor enligt Chris Peterson och Martin Seligman

Terminen har kommit igång och huset sjuder igen av liv – både av euforiska kursdeltagare och av smått nervösa lärare. Varför då nervösa? För att det är nästan ett år sedan de undervisat i klass och sett sina studerande ”på riktigt”. Plus att det förstås alltid känns lite pirrigt när undervisningen kör igång på nytt efter den långa sommarpausen. Det lustiga är att det där pirret inte tycks försvinna fastän man undervisat i många år. Det kommer jag ihåg från tiden då jag jobbade som lärare och det är samma sak jag hör i lärarrummet nu.

Men det är antagligen bara det där lilla stresspåslaget som ska till för att man ska skärpa sig till det yttersta, det där som gör att man kan ta fram sina verkliga styrkor, något som Åse Fagerlund talade om i sin workshop med våra timlärare förra veckan: Styrkebaserad utveckling och välbefinnande. Och vad betyder det? Jo, det betyder att fokusera på sina styrkor, goda sidor och positiva känslor. Därmed inte sagt att man ska sopa det svåra under mattan. Men genom att bli mera medveten om våra styrkor blir det lättare att plocka fram dem och använda dem också när vi stöter på det svåra och oangenäma.

Det är ändå inte alltid så lätt att se sina egna styrkor och goda sidor. Därför kan vi hjälpa varandra att bli medvetna om dem genom att se dem och bekräfta dem hos andra. Alltså helt konkret säga åt en annan vad hen visar prov på i en given situation eller överhuvudtaget i vardagen.

Ett annat förslag som Åse kom med var att själv jobba med någon specifik styrka genom att kombinera den med något som man gör dagligen eller åtminstone med en viss regelbundenhet, till exempel: Varje gång jag kommer in i klassen ska jag… När jag möter en kollega ska jag…

Det är onekligen ett mycket bra sätt att stadfästa en ny vana, att foga den till en annan. Jag hörde för ett par år sedan en intervju där en man sade sig göra två armhävningar varje gång han gick på toaletten. Det lät så knäppt att jag beslutade mig för att testa det själv. Och tro det eller ej, sedan dess har också jag gjort det. Ibland är det lite trångt på allmänna toaletter men då gör jag i stället fyra armhävningar efter följande besök på ett rymligare ställe. Vanans makt är förbluffande stor!

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis