Med respekt för ordböcker och vaccin

På omvägar lärde lektor Piipponen mig att kunskap är något som kräver ödmjukhet.

”Har ni hört historien om lektor Piipponen?” frågade min gymnasielärare i finska i tiderna när klassen för hundrafemtielfte gången funderade på hur ett ord skulle stavas.

Och ja, hela klassen hade hört historien om lektor Piipponen. Flera gånger, faktiskt.  Essensen i den sedelärande historien om lektor Piipponen (såvida hen verkligen hette så?) var att förhålla sig med ödmjukhet till den egna kunskapen. Man kan aldrig slå upp för många gånger i en ordbok, helt enkelt. Lektor Piipponen lär ha suttit i Studentexamensnämnden, men den lektorn satte sig aldrig på höga hästar. Nej, lektor Piipponen var aldrig för säker på sig själv för att inte slå upp i en ordbok. Det ville vår finsklärare lära oss. Han lyckades väl.

Den anekdoten har jag burit med mig och citerat i många repriser under årens lopp, inte minst med tanke på att jag de facto själv sitter i Studentexamensnämnden idag, även om jag representerar ett annat språk. Ordböcker som exempelvis SAOL är viktiga arbetsredskap också för mig. Jag är inte fullärd, och framför allt ska jag aldrig inbilla mig själv att jag någonsin blir det. Det finns alltid utrymme för att lära sig nytt. Enkelt sagt: ju mer jag lär mig om mitt eget ämne, desto mer inser jag att det finns sådant som jag fortfarande inte kan. Man ska förhålla sig med ödmjukhet till kunskap, så där som lektor Piipponen gjorde.

Anekdoten om lektor Piiponen känns mera aktuell än någonsin när vi börjar tala om covid-19 och vaccin. För nu möts jag av många säkra påståenden om vaccinet, dess inverkan på min kropp och pandemin. Mitt eget kärnområde är det svenska språket, litteraturen och skolan. Där finns min huvudsakliga kunskap. När det handlar om övriga ämnen kan jag googla, läsa rapporter och försöka lära mig på egen hand. Men jag är ständigt medveten om att det inte är mitt primära område. Jag känner mina egna begränsningar.

Jag vet inte tillräckligt om medicin och vacciner för att sätta mig upp emot dem som representerar forskning i den vetenskapliga disciplinen. Det innebär inte att jag blint litar på allt och alla. Ingen har lovat mig att vaccinet räddar mig från allt. Däremot skyddar det mot allvarligare följder. Det hjälper både mig själv och mina medmänniskor – och framför allt sjukvårdspersonalen. För mig räcker detta. Visst har jag funderat och tänkt, vägt för och emot – för det är både min rätt och mitt ansvar. Jag har frihet att välja och jag väljer vaccin.

Aldrig tidigare har jobbet med nationella läroplaner känts så angeläget som nu: Att lära morgondagens beslutsfattare vad källkritik, vetenskap och forskning står för. Att lära dem att frihet och fri vilja också innebär ett ansvar mot vår nästa.  Att kunskap också innebär ödmjukhet inför både den egna och andras kunskap.

För jag tror det var just det som min gymnasielärare i finska ville lära oss.

Pamela Granskog tar ödmjukt och tacksamt emot vaccin

Det där med Europa

Jag jobbade med EU-frågor i femton år innan jag började på Bildningsforum i augusti 2012 (som blev Bildningsalliansen 2013). Under den tiden lärde jag mig mycket om Europa, en del om EU, och en del om Finland. Även om jag inte i första hand skulle marknadsföra EU som sådant, utan arbeta för ökat samarbete mellan folkbildare i Europa så blev rollen tudelad. Efter att ha varit så mycket i Bryssel och suttit med på så många möten färgades mitt synsätt. Jag blev EU-påverkad. Detta trots att jag är (eller kanske var) en eu-skeptiker. Detta trots att utbildning är en nationell kompetens där EU har mycket litet at säga till om. Detta trots att de flesta organisationer är nationella och jobbar för att utveckla sitt eget lands utbildningssystem. Att sitta med nånstans, se och märka allt engagemang, delta i diskussioner, vara med och bygga upp något, det påverkar en. Att byta arbetsmiljö till Finland och mer specifikt svenskfinland var lite av en kulturchock. Naturligtvis kändes det ibland som att åka i gräddfilen, vi talade om stora övergripande och ganska abstrakta idéer. För det stora flertalet folkbildare är vardagen betydligt konkretare. En viktig del är alltjämt intressebevakningen, i första hand handlar det då om att säkra finansieringen. Det är mycket tal om pengar, arbetsmöjligheter, anställningstrygghet, grundfinansiering, statens ansvar. Även på EU-nivå kommer frågan om pengar nästan alltid upp.

Att byta perspektiv har varit roligt och nyttigt. Det nationella arbetet är så mycket konkretare. Och det finns mycket att göra. Samtidigt kan det kännas frustrerande med ett mer begränsat perspektiv och ett långsammare tempo. För visst, saker händer inte fort i EU, men det är ändå en känsla av fart kring utvecklingen. Så är det inte nu. Det är en fördel när nedskärningar och försämringar hotar. Systemet är trögt, det vänder långsamt, och tur är det. Samtidigt kräver det en annan sorts tålamod.

När man som jag dessutom är intresserad av ny teknik, sociala medier och IT-samhällets möjligheter blir det extra tydligt. Vi har så länge talat om potentialen, men jag har sett rätt lite av den i praktiken. Likadant med folkbildningen. Vi använder en retorik som inte alltid motsvaras av vardagen. Det finns ett glapp, som kunde bli en bra utgångspunkt för en kritisk självgranskning. Om vi inte vore så upptagna av att försvara oss mot hot utifrån, verkliga och uppfattade. Om vi inte hela tiden sprang efter utvecklingen och försökte minimera skadorna. Min dröm är att vi skulle forma och påverka samhället och dess inriktning. I den bästa av världar skulle den entusiasm och framåtanda som jag stött på i så många EU-sammanhang fusioneras med den verklighet som vi befinner oss i på skolorna och i cirklarna runt om i svenskfinland. Är det för mycket begärt?

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

Äntligen bröllop!

Bröllopstårtan väntar på att bli uppskuren

Mitt i korrekturläsningen av nästa läsårs kurskatalog befinner jag mig plötsligt i Bologna. Nåja, så plötsligt var det förstås inte – visst var det planerat. I själva verket skulle det här bröllopet ha gått av stapeln redan för två år sedan. Men vi vet alla vad som hände – ”något” kom emellan. 

Också i år höll det på att gå tokigt för en del av gästerna på grund av den italienska transportstrejken som också drabbar flygtrafiken. Men de sista och mest långväga gästerna från andra sidan Atlanten hann lämpligt fram till huvudrätten. Slutet gott, allting gott alltså. Brudparet fick varandra på riktigt. Eller tvärtom var det väl egentligen; officiellt gifte de sig redan för två år sen men nu alltså inför släkt och vänner på en hejdundrande fest i den heta norditalienska sommarnatten.

Som du kanske vet har jag läst spanska i år, men min tanke var att repetera min reseitalienska från 80-talet inför det här besöket. Nå, så blev det nu inte. Men glädjande nog är språken så nära besläktade att jag märker att jag dels förstår mycket mera än tidigare, dels att italienarna förstår mina spanskinfluerade trevande ord. Och bäst av allt, de övergår inte genast till engelska utan hjälper mig på traven. Känslan av att ha klarat av ett inköp på italienska gör mig upprymd. Tänk att man kan bli så glad av så lite!

Till hösten tänker jag ändå inte övergå till att läsa italienska. Nej, jag ska nog ännu fortsätta något år med spanskan och synar därför det kursutbudet speciellt noggrant under min korrekturläsning. Som det nu ser ut blir det med största sannolikhet något med konversation på lätt nivå, så att jag äntligen skulle börja få ut alla de ord som under det här året har samlat sig på hög inne i min hjärna. 

Moa Thors, inbiten språknörd och rektor vid Helsingfors arbis

Famo och språkets flärd

Min famo (uttalas med kort a och kort m) talade om att dra på sig jacketten eller ”sjaketten” när det drog kallt. Det lät onekligen pråligt i mina barnaöron, nästan ett slags cape eller glittrande mantel ur sagornas land. Med ”sjakett” avsåg hon däremot en vardaglig, hemstickad tröja, ett slags kofta med knapprad. Enligt SAOB eller Svenska Akademiens ordbok syftar det franska lånordet jackett på en ”till mansdräkten hörande livrock med framtill rundade skört”. Ordet har också en betydelse av ”åtsittande, kort fruntimmerskappa” eller ”kofta'”. Den senare betydelsen är hämtad från Sömnadsbok för svenska hem och året är 1915.

Farmor Signe Valdine (f. Visti) och farfar Hugo Herrman Kronholm som nyförlovade i Skolparken, Jakobstad. Våren 1940, i skarven mellan vinter- och fortsättningskriget.

Min famo Signe Valdine föddes på julafton 1911, notera samtidigheten med sömnadsboken från 1915. Hon levde till nästan 85, ett enkelt och strävsamt änkeliv efter en relativt tidigt avliden krigsveteran. Efter en kort karriär som tobaksängel på Strengbergs fabrik under krigsåren, förblev hon hemmafru och fostrade tre söner i familjens frontmannahus.

Det var något elegant och stiligt över famo. Också över hennes språk. Hon serverade ”sidäär” ur sina sirliga, lövtunna dricksglas. Inte ”siidär”, såsom de flesta av oss uttalar bubbeldrycken. Jag tyckte det var festligare med famos ”sidäär” i jämförelse med vår ”siidär”. Efter skoldagen satt jag i famos kök, drack denna ”sidäär”, bläddrade i högarna av Svensk damtidning. Här lärde jag mig allt som är värt att veta om kungligheter, om kungafamiljerna och prinsessbröllopen, om tiaror och swarowskikristaller. Famo liksom klädde sitt enkla kök med flärd. Och det satt i språket, också i uttalet.

Famo mötte mig i kvisten och frågade ”Kombe do heilt allena? med en sjungande, vojande ton på ”heilt”. Ja, jag cyklade alldeles själv till famo. Men att cykla ”helt allena” är något annat, liksom lite upphöjt försakande. SO eller Svensk ordbok beskriver ordet ”allena” med lågtyskt ursprung och belagt i svenskan så tidigt som 1430, som ålderdomligt förutom i vissa uttryck som ”allena saliggörande” och ”mol allena”. Det senare motsvarar Pedersöredialektens ”heilt allena”. Och finns det någon dikt av vår nationalskald som unga fortfarande känner till så är det ”All­ena var jag,/han kom allena;/förbi min bana/hans bana ledde”.

Vilka av mina ord klingar ålderdomliga och just flärdfulla i ungas öron, kan jag undra. Jag äger definitivt ingen jackett, på sin höjd en kofta.

Annette Kronholm, modersmålslärare och projektledare för Skrivande skola

______

På svenska.se hittas en ordens skattkammare, Svenska Akademiens tre ordböcker på ett bräde. SAOL (Svenska Akademiens ordlista), SO (Svensk ordbok) och SAOB (Svenska Akademiens ordbok). Alldeles gratis för den som vill botanisera i de svenska ordens stavning och böjning, i ordens histora och rötter, i ordens betydelse och fasta uttryck. Och mycket mer. De två första hittar du också som app på din telefon.

Våren kom också i år

Visserligen är halva gården ännu täckt av isig snö, men det oaktat är det äntligen vår. Tussilagon bryter sig genom det grusimpregnerade gräset på vägrenen och fåglarna underhåller mig så fort jag sticker öronen utanför dörren. Ljudböckerna som förgyllt de mörka vintermorgnarna i mina öronsnäckor får nu ge vika för naturens förtrollande toner.

Till skillnad från tidigare år pågår terminen ännu nästan för fullt i och med att vi kom igång först i februari, något som i januari kändes trist men som nu känns väldigt trevligt. Det är alltid lite vemodigt när huset börjar tömmas på folk redan i början av april.

Men så alltså inte i år. Orsaken till det hela känns märkvärdigt avlägsen. Corona – vad är det? Jag vet naturligtvis att covid-19 ingalunda har försvunnit och jag vet också att det kan komma en ny våg. Rent rationellt vet jag det, men det är ingenting som upptar mitt sinne, även om det händer att vi vid lunchbordet kan växla några ord om det. Då är nog Ukraina ett större samtalsämne, även om vi också där kommit in i ett nytt tonläge efter de första veckornas ångestfyllda diskussioner. Sakta och osäkert håller vi på att återgå till något slags normaltillstånd för slutet på en vårtermin med allt vad det innebär av iver att planera nytt och frustration över att tiden och resurserna i något skede sätter stopp.

Fast lite får vi väl ännu vänta på det så kallade normala; den överhängande lärarstrejken är förstås något som ännu lite fördröjer det hela och ger en del merarbete. Men man får ta det som det kommer. Att strejka är ändå en grundlagsenlig rättighet i ett demokratiskt samhälle. Och det är definitivt i ett sådant samhälle jag vill leva.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Ukulele och solpaneler

Medan vi åt leverbiffar och rotfruktsspagetti avhandlade vi Ukraina, corona och ålderstigna släktingar. Vid kladdkakan på kakao, dadlar, mandelmjöl och chiafrön kom vi in på betydligt mera upplyftande teman. Min väninna berättade med bubblande iver hur hon utmanat sig själv och gått med i en folkmusikgrupp med sin ukulele. Trots att hon redan ett par år deltagit i en ukulelegrupp, befann hon sig till 100 % utanför sin bekvämlighetszon i den nya gruppen, enda ukulelespelaren som hon var. Men just det gav henne den där kicken som hon saknat hela vintern. ”Det gör så gott att gå utanför sin bekvämlighetszon”, konstaterade hon belåtet. ”Det är det som ger de där små kickarna i vardagen.”

Månne inte också Dagny, världens äldsta bloggare som avled häromdagen, gick utanför sin bekvämlighetszon då hon som 99-åring deltog i en datakurs och beslutade sig för att börja blogga. På sin ingångssida skriver hon: ”Jag är en tuff tant, som gillar det mesta. Det kan vara en opera men det duger också med vanliga samtal om både roliga och svåra saker.” Och tydligen lyckades hon med att slå an den rätta strängen, för jag ser att hennes sida haft mer än fem och en halv miljon besök under de tio år hon hann blogga.

Jag funderar när jag själv medvetet sökt mig utanför min bekvämlighetszon. I jobbet sker det naturligtvis titt som tätt, men av någon anledning ger det inte samma tillfredsställelse att klara av någon obekväm utmaning på jobbet, som när jag själv valt att göra ett hopp ut i det okända. Att börja läsa spanska var ett litet skutt, men definitivt inte ut i det okända. Det oaktat glädjer det mig oerhört då jag plötsligt inser att jag kan följa med handlingen i min spanska favoritserie utan att läsa texten. Naturligtvis förstår jag inte vartenda ord, men tillräckligt för att hänga med.

Det som också glädjer mig är de långa vårdagarna. Solen har äntligen smält snön från mina solpaneler så att de kan börja förse mig med lite el, varje dag några kilowatt till. Trögt var det ännu för en dryg vecka sen då det första lilla hörnet på en enda panel hade blivit snöfritt – då steg produktionen till svindlande 0,06 kWh! Inte speciellt mycket att hänga i julgranen alltså, på sin höjd en liten ledlampa. Men till all lycka behövs inte julbelysningen mera, nu har vi ju nästan kommit ända fram till påska.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

57 nerkopplade minuter

”Klockan visade tre minuter över åtta. I 57 fucking minuter satt jag tyst och stirrade framför mig, innan vi fick öppna provet”, berättar dottern när hon kommer hem efter sitt första studentexamensprov. Läskompetensprovet i modersmål och litteratur.

En riggad men tom skrivsal väntar på sina examinander.

Till saken hör att det behövs en del förberedelser och säkerhetskontroller innan de digitala studentexamensproven kör igång. Examinandernas datorer ska bootas, alltså avskärmas från nätet och kopplas upp mot en server. Skolans teknik provkörs och testas en sista gång. Därefter är det bara att sitta och vänta på att proven släpps vid niotiden.

Så där satt hon, dottern. Mycket ovan vid att göra inget. Bara sitta, titta, inte prata. Inte kunna plocka fram skärmen vid minsta lilla dötid. Att dessutom tomglo och vara nervös samtidigt, sitta och memorera stilmedel och textgenrer en sista gång gjorde inte precis att minutrarna gick snabbare.

Den lilla rutan är navelsträngen och bardisken, shoppingplatsen och köksbordet – platsen där vi hittar information, konsumerar, bokar tid, diskuterar och håller kontakt, sänder hjärtan och kramar. Berättar att vi är här och vi finns. ”Kilroy was here” var det visst någon som kluddade på vessaväggen i högstadiet på 1980-talet. Och ja också ”Tomppa/Kickan was here” blev fingeravtryck av att vi fanns. Våra förfäder vikingarna ristade runor i motsvarande syfte, hieroglyferna hade samma narrativa funktion. Vi fanns en gång, vi var här.

Att döda tid har fått en närmast gemensam innebörd. Vi plockar fram mobilen, kollar nyhetsflödet, scrollar Twitter, checkar mejlboxen, klickar på en Instahändelse och ser kompisen ta lätta danssteg till ”What a wonderful world” i repeat”, djupdyker i fruktansvärda bilder från sönderbombade gator i Mariupol, Kiev – ett enmånadsflöde av mardröm och verklighet. Jag känner mig för gammal för TikTok, men där är 30-sekundersvideon för lång för att fånga intresset.

57 fucking minuter är en lång tid för en nedkopplad 19-åring. En evighet. Den bilden stämmer till eftertanke, också för mig själv.

PS. Apropå de stundentskrivningar som pågår i dagarna och som idag är helt digitaliserade, så kastade jag mig själv in i de nya proven. På min 50-årsdag för två år sedan. De något stirriga intrycken efter proven av en student anno 1989, som knackade ner 6000 tecken på sex timmar kan du läsa om här: 1. provet i läskompetens och 2. provet i skrivkompetens.

Annette Kronholm, projektledare för Skrivande skola, modersmålslärare och skrivforskare

”Bara en vanlig människa”

På TV visas bilder av ödelagda städer i Ukraina, en otrolig förstörelse som framstår som brutal och onödig. Flyende mammor med sina barn lämnar sitt hemland ovetande om och när de kan återvända medan papporna stannar kvar för att strida. 

”Jag är bara en vanlig människa” sa en kvinna som tillsammans med andra frivilliga tar hand om flyktingar som kommit till Åland. Men det är inget ”vanligt” hon och de andra gör: de åker iväg till Polen och hämtar folk som har flytt från kriget i Ukraina, de organiserar bussresor för att kunna leverera mediciner och andra produkter för att underlätta flyktingmottagandet i Polen och sen på returen få med sig flyktingar till tryggheten, de öppnar sina hem för främmande människor, de startar sidor på Facebook för att informera och för att samla in förnödenheter.

På Åland finns ingen flyktingmottagning, så det är flyktingförläggningen i Pansio som blir ”våra” flyktingars formella tillhörighet. För att kunna ta emot den ”mottagningspeng” som flyktingar har rätt till måste man ha ett IBAN-kontonummer, fick våra aktivister erfara. Och ansökan om den pengen måste göras senast den 24 mars. OK, inget är omöjligt för eldsjälarna i det här sammanhanget. Idag, och på tisdag och onsdag håller Ålandsbanken extraöppet på kvällarna för just det här ändamålet och via djungeltelegrafen har man bådat upp ryskspråkiga frivilliga som ska komma med till banken och hjälpa till med blanketterna. Då ska man kunna skapa ett bankkonto åt sig och dessutom ansöka om mottagningspengen. 

Ingen vet någonting om framtiden, men här och nu kan man agera för andra människors bästa, spontant och utan att tveka pruta på sin egen bekvämlighet för att göra en insats. 

Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn

Tisdag 8 mars 2022

Dagens melodi

Kära dagbok.

Jag knäpper på kassettspelaren och gräver i lådan. Hittar ett gammalt band med REM. Du vet den där med Shiny Happy People och Losing my religion. Tittar ut genom fönstret på snöovädret. Riktigt än är våren inte här, så mycket är uppenbart. Jag håller tillbaka en impuls att öppna TikTok för lite mera doomscrolling. Det blir lätt för mycket av kriget om man inte ser upp.

En bensinkedja skickar mig epost med ett erbjudande om billig biltvätt. Bara idag, kvinnodagen till ära. Jag ska erkänna att jag inte riktigt ser kopplingen. Istället går jag igenom några av alla mina öppna flikar i webbläsaren. Fortsätter fylla i en applikation om ett par kompetensmärken. Funderar på några ords betydelser, och hur jag skall svara.

Letar efter nyheter att skicka ut i våra nyhetsflöden. Försöker fokusera, och hålla tankarna borta från kriget, och osäkerheten.

Kommer på att jag vill dokumentera hur vintern kom åter och tar ett foto genom fönstret som jag skickar ut i vår familjechatt. Sätter sedan samma bild på Instagram, tycker den är bra (det är samma bild som illustrerar denna text).

Sedan kommer Losing my religion, och det är nostalgiskt. Minns plötsligt människor, samtal, sådant som var viktigt i mitt liv på nittiotalet. Det är en konstig känsla. I think I thought I saw you try. But that was just a dream.

Försjunker i tankar en stund. De är mjuka och böjliga. Vill inte riktigt fångas, men retas gärna, just bortom räckhåll.

Drömmer om att anmäla mig till kursen i kreativt skrivande på Västra Nylands Folkhögskola. Ser på min till synes oändliga att-göra-lista och vill helst gå ut i köket för en kopp té och slutet på Karin Erlandssons Hem.

Vissa dagar är sådana.

Det är svårt att veta i vilken ände jag skall börja. Jag saknar kompass och styrfart. Har du det nånsin så? Hur gör du då?

Plogbilen kör förbi, sprider en ring av salt efter sig. Det kommer inte hunden att må så bra av. Saltet fräter tassdynorna. Måste undvika de gatorna.

Löser dagens Wordle, den var inte alltför svår. Det har snabbt blivit en daglig vana.

Tänker att nu måste jag ändå.

Så jag går ut i köket och knäpper på vattenkokaren.

När jag nästa gång lyfter blicken från skärmen har mörkret tagit över. Trots att vi går mot ljusare tider och dagarna är påtagligt längre känns det som om dagarna går väldigt fort. Det är morgon, klick, så är det sent på kvällen.

Ute fortsätter vita flingor att virvla. Dagens uppgifter är avklarade, eller framflyttade till imorgon.

Några enstaka bilar pilar förbi på vägen där nere. En nästan tom buss kör in mot centrum.

Jag tänker att det får räcka så för idag.

Glöm inte dialogen

Idag är världen är en märklig plats. Coronapandemin varvas med krig och oroligheter. Via sociala medier är vi konstant uppkopplade och har möjlighet att ta del av information och åsikter från världens alla hörn. Men när informationen är överväldigande är det viktigt att vi inte glömmer dialogen.

Under de senaste åren har vi blivit duktiga på att ta del av stora mänger information på nätet och sålla den i enlighet med våra egna åsikter och värderingar. Algoritmerna skapar oss en digital vardag där vi tar del av artiklar, nyheter och uttalanden som är i linje med våra egna. Detta resulterar tyvärr i en ensidig bild av samhället, och jag måste ofta påminna mig själv om att så här ser verkligheten egentligen inte ut, åtminstone inte för alla. Distansvardagen har också satt sina spår. Den virtuella kommunikationen blir lätt ensidig och ger sällan utrymme för spontana eller djupare diskussioner.

Förra våren startade Bildningsalliansen projektet ”Dags att prata…” som pågår till slutet av år 2022. Syftet med projektet är att främja en mer mångsidig diskussionskultur i Svenskfinland och under året ordnar vi dialogpaus-diskussioner kring teman som berör Svenskfinland på olika sätt. Projektet har vuxit fram i takt med att behovet för djupare och mer mångsidiga dialoger ökar. Då vi kommunicerar med varandra gömda bakom våra skärmar skapar vi en vardag som ur ett långsiktigt perspektiv inte bara är märklig, men rent ut sagt farlig. Projektet Dags att prata… uppmuntrar till att stiga ut ur det virtuella chatrummet och sätter sig ned och diskuterar med personer med olika bakgrund, värderingar och perspektiv.

Dialogen är starkt kopplad till bildningen. Genom att diskutera med andra och ta del av andras synsätt på omvärlden blir vår egen värld större. Det är i dialogen som vi utvecklas då vi byter tankar och idéer med varandra. Nu när världen tampas med flera olika kriser kan vi inom den fria bildningen stöda våra studeranden och samhället med ett konkret verktyg – dialogen. Kom med och skapa fysiska och virtuella mötesplatser där vi kan komma samman och diskutera i en trygg miljö.

Idag är världen en märklig plats, och just därför får vi inte glömma dialogen.

Julia Hemgård jobbar som projektkoordinator för Bildningsalliansens projekt Dags att prata… och vill ha mer dialog år 2022.

Är din organisation intresserad av att ordna ett dialogpaus-samtal? Eller vill du delta i ett av Bildningsalliansens samtal? Läs mer på www.bildningsalliansen.fi/dags_att_prata

Gnistrande snö och blå himmel

Eufori var kanske inte riktigt det jag kände när jag öppnade dörren för en knapp vecka sedan för att ta min morgonpromenad med Kaxen. Eller försökte öppna, rättare sagt. Förutom att det hade kommit rikligt med snö föregående kväll och natt, vilket knappast undgått någon som befann sig i landet vid den tidpunkten, hade vinden också lyckats packa snön framför min dörr i en bastant driva. Som jag ändå inte är av den klena sorten lyckades jag få upp dörren så pass mycket att både Kaxen och jag kom ut. Men när han tog några trevande steg och sjönk ner i snön så att nosen nätt och jämnt hölls över ytan, insåg jag att dagordningen måste ändras – först snöskottning, sedan promenad. Kaxen protesterade inte.

Om eufori inte var morgonens första känsla, infann den sig dock senare under dagen då jag äntligen kom ut på promenad under en blå himmel med strålande sol och gnistrande snö –vitt, vitt, vitt överallt. Inte ens någon hundlort störde landskapet. Vintern när den är som bäst.

Några dagar senare var denna upplevelse ett minne blott. Det slår mig att den här vintern har haft en del gemensamt med vår pandemi – ena dagen ser det ljust ut, andra dagen är det kört igen. Men nu är det inte mera pandemin som skapar oro, nu är det grannen i öst. Jo, jag känner en klump i magen, men samtidigt vill jag inte tillåta den att växa till sig. Jag vill inte låta den hindra mig från att känna eufori över vardagliga ting och händelser. Trots allt det onda finns det så mycket fint att glädja sig över. Inte förtränga det hotfulla, men inte heller låta det ta överhanden. Som Hilkka Olkinuora skriver i sin kolumn: ”Vi ska vara försiktiga, men inte rädda.”

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis