Nukumi

De senaste veckorna har jag och barnen med intresse följt vithajen Nukumi som lär vara på väg över Atlanten mot Europa.

Nukumi, uttalad noo-goo-mee, är uppkallad efter den legendariska kloka gamla mormorfiguren från Mi’kmaq-folket, en ursprungskultur som har djupa rötter i de kanadensiska marinprovinser.

I vanliga fall så simmar den 50-åriga matriarken upp och ner längs den amerikanske östkusten, men för några veckor sedan så svängde hon rakt ut i Atlanten mot Europa istället. Det här vet man för att forskningsorganisationen OCEARCH har placerat en GPS på Nukumis ryggfena, vilket gör att man kan följa henne och andra vithajar i deras Shark Tracker. Om Nukumi inte vänder tillbaka, vilket en del forskare menar att ändå är ganska troligt, eftersom vithajar lär vara otroligt hemkära, så kommer hon att nå fram till Europa, antagligen till Storbritanniens kust, någon gång i sommar. Å andra sidan, om hon fullföljer sin resa så kommer hon vara den andra vithajen man känner till som korsat Atlanten. Den första vithajen kända vithajen som korsade Atlanten var Lydia, som simmade över från USA till Portugal år 2014.

Det ska bli spännande att se var Nukumis odyssé slutar, och för att lugna eventuella hajrädda så lär hon knappast besöka finska farvatten, Östersjöns vatten är nämligen alldeles för bräckt för vithajar. Dessutom är det statistiskt sett ändå mera sannolikt att dö av en flygande champagnekork än att bli attackerad av en haj.

Skribenten är forskningsledare på institutionen för konst och kultur vid Yrkeshögskolan Novia och ägnar sig åt hajstudier på amatörnivå tillsammans med sina barn på fritiden.

Utesovarnatt

Jag har tidigare bloggat om det yngre barnets och min gemensamma pandemihobby att sova i tält. Eftersom vi är relativt nya på friluftsliv så har vi inte avancerat vårt utesovande till vintertid. Förrän för några veckor sedan då vi fick möjlighet att delta i en utesovarkurs som hölls av ett lokalt vildmarksföretag. Det kändes både lagom äventyrligt och tryggt att delta i en kurs med vana vildmarksguider.

Under kursen fick vi bland annat lära oss vilken utrustning som behövs då man sover ute vintertid, hur man gör upp eld med tändstål och hur man bygger olika sovplatser som vindskydd, sovgropar i snö och en bivack.

Att bygga bivacken var förstås något som nioåringen tyckte var spännande, och ännu mera spännande blev det förstås när det stod klart att det var vi som fick tillbringa natten i den. Vi byggde en bivack i modellen ”Quincy”, det vill säga förstås skottar man upp en ordentligt stor snöhög och ser till att packa snön ordentligt. Efter det sticker man in ca 30 cm långa pinnar med jämna mellanrum i och över hela bivacken och det låter snön frysa på i några timmar. Efter det gräver man ur den inifrån och då pinnarna kommer emot så vet man att väggen/taket är ca 30 cm tjockt. Det är tillräckligt tjockt för att hålla ihop, men samtidigt tillräckligt tunt för att man ska kunna gräva sig ut om det skulle rasa.

Det var magiskt att sova i bivacken, snön isolerar ljud bra så även om det blåste ute så hördes det inte ljud av det där inne. Det var också några grader varmare inne i bivacken än utanför.

Utrustningen då? Att införskaffa dyra vintersovsäckar för en natt ute kändes ju inte hållbart, speciellt inte då man inte vet om man kommer fortsätta sova ute vintertid, men dubbla sovsäckar och dubbla liggunderlag samt ylleunderställ, mössa, vantar och yllesockor räckte fint. Men så var det aldrig kallare än -10 grader heller.

Men vårt äventyr gav mersmak, även om vi nu kanske ändå föredrar varmare utomhustemperatur när vi gör våra utfärder. Om inte annat så behöver man inte fullt lika mycket kläder och utrustning när man sover ute sommartid. Som nästa projekt drömmer vi om att sova i hängmattor så nu läser vi recensioner och funderar på vart vi i så fall ska bege oss. Att planera för äventyr är nämligen minst lika roligt som själva äventyret!

Vandrande tankar

När Pixies släppte sin hitlåt ‘Where is my mind?’ 1988 så kunde de knappast ha vetat vilket omdebatterat forskningsämne vandrande tankar eller dagdrömmeri skulle bli. Olika forskningsrön visar nämligen att dagdrömmerier är både dåligt och bra för oss.

Man kan aldrig riktigt veta var andra människor håller hus, även om de är kroppsligen närvarande. Vem har nu själv inte suttit på ett utdraget möte och plötsligt märkt att man inte har en aning om vad som sagts under de senaste tio minuterna? Som de flesta vet är vår förmåga att bibehålla fokus begränsad, i genomsnitt klarar man av att vara fullt koncentrerad på något i 90-120 minuter, beroende på uppgiftens svårighetsgrad, omgivningens distraktioner, samt individuella skillnader. När det gäller de flesta situationer i vår vardag är detta tidsspann förmodligen betydligt mindre, inte minst därför att miljön där vi arbetar sällan är optimal. Kollegor, telefonsamtal, e-post och allehanda distraktioner får oss lätt att tappa uppmärksamheten och istället ägna oss åt konkurrerande aktiviteter.

Nu debatterar forskare huruvida det är bra för oss eller inte att tankarna vandrar iväg. Fram till nyligen har bevisen nämligen antytt att dagdrömmerier i själva verket är dåligt för oss och gör oss olyckliga. Ändå är dagdrömmande en så naturlig del av hur våra hjärnor fungerar, att våra tankar vandrar iväg för oss ungefär hälften av vår vakna tid. Det trotsar logiken att tro att våra hjärnor faktiskt skulle spendera så mycket energi på något dåligt för oss.

Nu har forskning ledd av UC Berkeley hittat ett sätt att faktiskt spåra våra tankar och se om de är fokuserade eller vandrande. Baserat på deras resultat drog forskarna slutsatsen att dagdrömmeri är en viktig kognitiv process. Med andra ord är det bra för oss och kan leda oss till nya idéer eller innovationer. Studien visar också att när vi låter tankarna vandra så använder hjärnan mera alfavågor, som förknippas med att vara avslappnad.

Vad händer i vår hjärna då när vi släpper fokus och hänger oss åt dagdrömmerier? För det första så hjälper alfavågorna som dyker upp i våra hjärnor oss att slappna av. Och våra hjärnor kan inte behålla fokus och produktivitet utan regelbundna perioder av avkoppling. Men det finns en annan sak som händer när vi zoomar ut och låter tankarna vandra, det låter kanske kontraproduktivt, men forskningen visar faktiskt det kan hjälpa oss att hitta lösningar på problem när det inte fungerar att fokusera på dem.

Så nästa gång du vill skapa något nytt eller lösa ett problem kanske du kunde testa skruva upp alfavågorna i din hjärna och låta dina tankar vandra iväg!

Just nu så vandrar skribentens tankar ofta iväg till trädgården och sommarens odlingar.

Therese Sunngren-Granlund är bildkonstnär, amatörodlare och forskningsledare på institutionen för konst och kultur vid Yrkeshögskolan Novia.

1996

Året då Garbages ”Stupid Girl” spelades på repeat på CD-spelaren i mitt tonårsrum, Mariah Carey och R. Kelly dominerade de långsamma danserna på högstadiediscot, Tupac Shakur mördades, det svenska bandet The Cardigans gjorde internationellt genombrott genom Hollywood-filmatiseringen av Romeo & Julia (med flickfavoriten Lenoardo DiCaprio som Romeo), och hela världen lärde sig dansa Macarena.

Min tidsresa tillbaka till 1996, då jag var 14 år, föranleddes av DNs artikel om en ny brittisk-fransk forskningsstudie som visar att den musik man hörde på som 14-åring är den som präglat en allra mest.

I den brittisk-franska studien har forskarna undersökt ett psykologiskt fenomen som kallas ”minnespuckeln”. Minnespuckeln är den tid under tonåren och unga vuxenlivet då vi bättre både lagrar och värdesätter minnen. En tid i livet som vi minns särskilt bra och som tenderar att prägla oss.

I studien har forskarna velat undersöka detta fenomen i anknytning till musik i större skala. 500 personer mellan 18–82 år fick lyssna på 111 låtar från den franska singeltopplistan mellan åren 1950–2015. Sedan fick personerna svara på hur väl de kände igen låten, vad de tyckte om den och om den väckte några minnen. Forskarna kunde se en stark koppling mellan åldern 14 år och hur väl personerna kände igen låten och hur många minnen den de de facto genererade.

I vilken utsträckning Alanis Morrissette, Spice Girls och No Doubt präglat min personlighet låter jag vara osagt, men att jag fortfarande kan texten till Oasis ”Wonderwall” och kan dansa Macarena felfritt är åtminstone riktigt.

Och om nån nu blev sugen på en egen tidsresa tillbaka till tonåren så är det bara att söka på årtalet man fyllde 14 i Spotify så får man en färdig lista på det årets topplistehittar!

Om att sova i tält

För bara några år sen var det värsta jag kunde tänka mig att sova i tält. Att tälta var för mig sinnebilden av en massa krångel och bök, en enorm packning med utrustning, sand och barr överallt, insekter i överflöd, att frysa på natten och att vakna i svett. Varför skulle någon vettig människa utsätta sig för det?

Redan innan coronapandemins utbrott bidrog världsläget i allmänhet och en ökande medvetenhet om hållbarhets- och ekonomifrågor i synnerhet till att allt fler valde att fira sin semester närmare hemmet. Flygskam och hyperlokala besöksmål blev vedertagna begrepp och att hemestra har blivit en grej. En trend som coronapandemin i allra högsta grad har bidragit till och något som jag och min familj definitivt har anammat.

Redan under undantagstillståndet under våren så ägnade vi oss åt att upptäcka regionens vandringsleder, något som vi absolut inte varit ensamma om, ibland har det till och med varit svårt att hålla avstånd mellan de andra korvgrillarna ute i skogen. Men under våren föddes också en dröm om att införskaffa ett tält av lite bättre kvalitet än det gamla festivaltältet som senast användes på Provinssirock år 2000.

Så sagt och gjort, efter en del googlande så hade vi ett vandringstält. Och det har faktiskt varit i användning i sommar! Det visade sig nämligen att den yngre sonen tycker om att campa och eftersom utflykterna sällan varit längre än till någon närbelägen strand så har det inte alls varit så bökigt och krångligt att komma sig iväg. Med en bra sovsäck så fryser man inte om nätterna blir kyliga och lägger man upp tältet i skydd för morgonsolen så vaknar man inte badande i svett heller. Sand är oundvikligt, men man vänjer sig.

När jag tidigare avfärdat campinglivet så har jag alltid fokuserat på de jobbiga aspekterna av att sova i tält. Det jag däremot missat är att de positiva sidorna överträffar de negativa. Korven smakar så mycket godare då man äter den ute, de vackra solnedgångarna, att man sover så gott till ljudet av skogens sus, och att det är så mysigt. Och man behöver inte göra det så invecklat heller, de allra flesta gånger som vi tältat så har vi försökt välja en plats i närheten av t.ex. ett sommarkafé, för då kan man gå dit och äta kvällsmat och det blir en del av utflykten.

I helgen har de lovat varmt så då ska vi tälta en sista gång innan vi packar ihop tältet för i år. Har vi tur så får vi kanske uppleva ett norrsken, men om inte så kommer nog den grillade korven vara lika god ändå.

—

Skribenten är forskningsledare på institutionen för kultur på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad och nybliven campare.

Om inte annat så gör sig tält snygga i din SoMe-feed

Äntligen vardag

Jag läste nyligen Petter Stordalens bok ”Äntligen vardag!” och även om jag alltid haft lite svårt för dylika självhjälpsböcker så fick jag ändå med mig en hel del guldkorn från Stordalens bok. Petter Stordalen är norsk hotellmagnat, investerare och entreprenör som säger att han älskar måndagar. Petter säger att det är så få festdagar och så oändligt många vanliga dagar att det inte är lönt att bara sitta och vänta på veckoslutet då man kan ha en fin vardag.
Något som jag tror att många fler än jag insett nu under coronatider då vardagen inte är normal. Eller den är i varje fall inte som tidigare. Många jobbar säkert ännu på distans, men för dem, däribland jag, som fick återvända till kontoret och kollegorna efter flera månader hemma så var det (förhoppningsvis) en glädjefylld återkomst till vardagen. Även om det nya normala nu innebär handsprit, säkerhetsavstånd och ansiktsmask så känns det ändå lyxigt att få återgå till vardagen igen med allt vad det innebär av skola, jobb, dagis, vänner och hobbyer.

Digitalt turistande

Att coronakrisen ställer till det för många branscher har knappast gått någon förbi. Inte minst för besöksnäringen. Men krisen banar också väg för nya sätt att uppleva en plats. Visit Faroe Islands är sedan tidigare kända för sina innovativa kampanjer och för några veckor sedan lanserade de sin senaste kampanj, Remote Tourism, alltså fjärrstyrd turism. Vid givna tidpunkter kan man alltså från sin dator eller telefon styra en person som är utrustad med kamera, betraktaren bestämmer helt och hållet vart personen ska gå och får på så vis uppleva Färöarna ur ett first person-perspektiv.

Vill man uppleva mera av just Färöarna så kan man också gå in på deras Sheep View. På Färöarna finns nämligen ingen Google Street View, däremot så har de över 80 000 får, alltså fler får än invånare. Så att fästa 360-kameror på fåren är helt klart det bästa sättet att kartlägga Färöarna, något som färöingen Durita Dahl Andreassen hade insett. När Google fick höra talas om Duritas initiativ, bestämde de sig för att hjälpa färöingarna genom att förse dem med kameror.

Ett Sheep View-får på Färöarna

Islänningarna har också corona-anpassat sig! Genom kampanjen #icelandathome uppmanar Inspired by Iceland folk att dela med sig av sina bästa Islandsminnen och på så vis uppleva Island på distans. Kul sätt att behålla en god relation med sina besökare även under kristider.

Vill man turista lite närmare våra hemtrakter, men ändå på distans så tycker jag att man ska besöka det digitala skärgårdsmuseet Skären. Det digitala skärgårdsmuseumet Skären har utvecklats inom ramarna för KulturÖsterbottens projekt Museilotsen. I Skären får du bekanta dig med den fiktiva familjen Sjöberg, som lever i den österbottniska skärgården i början på 1900-talet. Genom att följa med familjens vardagsliv får besökaren lära sig mer om bl.a. fiske, säljakt, båtbygge och barnens liv. Museet består av fem teman som lyfter fram livet i skärgården genom föremål, berättelser, bilder och filmer. Ett fint museum som är väl värt ett besök tycker jag. Och nu kan ingen påstå att det är långt till Österbotten!

Nu under coronakrisen blir den digitala upplevelsen det enda alternativet för många människor och det som jag tycker är intressant nu är hur den här mixen av hur en digital och nästan fysisk upplevelse mixas genom det personliga perspektivet. Många kritiserar sociala medier och digitalisering för att det distanserar oss människor från varandra, men samtidigt så kan digitaliseringen, rätt använd och när den är bra gjord, också föra oss närmare varandra. Någonting gott ska det ju komma ur alla kriser.

—

Therese Sunngren-Granlund är forskningsledare på institutionen för konst och kultur vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.

5 kulturupplevelser från hemmasoffan

När pandemin blev ett faktum så befann jag mig utomlands på arbetsresa. Förutom att det blev väldigt att bråttom att ta mig hem då alla flyg blev inställda så är jag nu också i hemkarantän och får sköta såväl arbete som sociala kontakter på distans. Med det sagt så går det ingen som helst nöd på mig.
Att pandemin slår hårt på många branscher nu är dock ett faktum och hur världen ter sig sen när detta är över kan vi i dagsläget bara gissa oss till. Min egen bransch; kulturbranschen, drabbades genast hårt då samtliga arenor för kultur har tvingats sätta sin verksamhet på paus och det drabbade i sin tur alla frilansande kulturarbetare som från den ena dagen till den andra blev med sina inkomster.
Kulturen är förstås inte högprioritet i en kris som denna, för att överleva så behöver egentligen bara människans grundläggande behov av föda, vatten och omsorg tillfredsställas. Men för att hålla ihop våra samhällen och hitta våra bättre jag så behövs också kultur.
Därför är det glädjande att se att så många initiativ görs nu för att dels stärka kulturen, men också för att den ska nå ut till sin publik:

1. Kultur under tiden, är ett ny tillfällig bidragsform initierad av Svenska Kulturfonden och föreningen Konstsamfundet ämnad för kulturarbetare och -institutioner som drabbas av coronakrisen.

2. Moderna Museets soffvisningar. Moderna Museet erbjuder guidade visningar live på Instagram och Facebook varje dag kl. 13.00 (finsk tid) fram till 29.3.2020.

3. Travelandleisure.com har samlat virtuella turer från tolv berömda museer runtom världen. Bland annat kan man göra ett virtuellt besök på Guggenhem i New York, Uffizierna i Florens och Musée d’Orsay i Paris.

4. Historier inom finsk konst är ett antal kortfilmer producerade av Ateneum som presenterar de kända finska klassikerna i ett nytt ljus.

5. Konserthallen Berliner Philharmoniker bjuder på gratis musik i 30 dagar.

Trots all osäkerhet som vi lever med just nu så får man ändå glädjas över hur flexibla, kreativa och förändringsbenägna vi människor ändå är.

—

Therese Sunngren-Granlund är forskningsledare på institutionen för konst och kultur vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.

Besökarna

På jullovet tog jag och familjen en liten jullovsresa till Helsingfors. Förutom att vi förkovrade oss i dinosaurier och den mänskliga hjärnan på Heureka och letade Pokémons mest överallt så besökte vi också Kiasma för att ta del av Ragnar Kjartanssons verk The Visitors på Kiasma.

Min familj är vana museibesökare, jag tror faktiskt inte att vi någon gång rest någonstans utan att ha besökt minst ett museum, och Kiasma har vi nog besökt flera gånger, men aldrig tidigare har vi upplevt något konstverk som The Visitors.

Vi hade tur, för då vi kom in i utställningssalen på femte våningen så råkade det drygt en timme långa videoverket precis ta slut så vi fick uppleva verket helt från början.

Bilden lånad från Kiasmas hemsida

Den isländske konstnären Ragnar Kjartanssons verk The Visitors (2012) består av nio videoprojektioner. Det är konstnären själv och hans musikervänner som sjunger och spelar i en amerikansk 1880-tals villa norr om New York. Den magiska miljön är full av antika skulpturer, brokiga tapeter och förgyllda möbler.

De stora videoskärmarna är väl utplacerade i utställningssalen. På varje skärm finns ett rum med en musiker i; ett bibliotek, ett badrum, ett sovrum o.s.v. När man rör sig i utställningssalen känns det nästan som om man själv befinner sig i den stora villan tillsammans med musikerna. Musikerna bär alla hörlurar så att de kan höra varandra genom rummen – de är ensamma fast ändå tillsammans, förenade virtuellt i utställningssalen där de bildar en musikalisk helhetsupplevelse. Det är en helt annorlunda konsert- eller konstupplevelse eftersom man kan vandra runt och närma sig musikerna enskilt. Gränsen mellan musik och bildkonst suddas ut, om det nu någonsin funnits en gräns.

Helen Korpak skriver i sin konstrecension i HBL 23.11.2019 att ”det är snudd på andäktigt att se hur personer i alla åldrar hänfört stannar upp och ohämmat reagerar på ett videoverk med en längd på mer än en timme”. Och jag håller med, den andäktiga tystnaden och den nästan högtidliga stämningen, och hur vi i publiken tillsammans följde med musikerna från skärm till skärm var minst lika berörande som konstverket i sig. Sällan har jag upplevt en sådan gemenskap i en konstupplevelse. När jag gick ut därifrån så längtade jag redan tillbaka.

Om du inte hunnit se Ragnar Kjartanssons utställning på Kiasma ännu så pågår den till 2 februari 2020. Rekommenderas varmt!

—

Therese Sunngren-Granlund är kvinnan med det längsta namnet och den längsta titeln. Hon jobbar som forsknings- och utvecklingsledare inom kultur och entreprenörskap vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. På fritiden så umgås hon helst med sin familj, läser böcker och vinterbadar (när årstiden och vädret tillåter).

Konstvandalen

Det händer sig då och då att någon nitisk städare på ett galleri eller ett konstmuseum av misstag städat bort konstverk för att man helt enkelt antagit att det varit skräp. Eftersom konsten kan ta sig uttryck i alla dess former så är det ibland bara kontexten som avgör vad det är. I dessa fall är det ändå inte fråga om illvilja eller renodlad vandalism, kanske kunde man istället prata om en slags välmenande vandalism.

Och en slags välmenande vandalism var väl precis vad graffitimålningen “Highway” i Rågsved utanför Stockholm som målades av crewet Still Heavens Only Force 1989 råkade ut för i augusti i år. Den legendariska målningen, som också är en av de äldsta graffitimuralerna i hela världen, blev av misstag till hälften övermålad med blå färg i samband med en klottersanering. Den andra halvan av målningen klarade sig för att boende området grep in och stoppade övermålningen.

Graffitimålningen ”Highway”, till hälften övermålad med blå färg.

Okunskap, och inte illvilja, om graffitimålningens kulturella värde ledde till det skedda och i väntan på att en konservator ska ta vid och rädda det som räddas kan så kan man ju fundera över hur man starkare kan skydda den här typen av samtidskultur som är viktig att bevara. För vårt kulturarv är ju inte bara det som en gång varit utan det skapas också nu, idag och hela tiden.

En annan som bara menade väl var städaren på Ostwallmuseet i tyska Dortmund som skrubbade ren konstinstallationen ”When it starts dripping from the ceiling” gjord av den avlidne konstnären Martin Kippenberger. Installationen var klädd med en patina av oxiderad metall som såg ut som en uttorkad regnpöl och det var alltså den som skrubbades bort. En renskrubbning som sen visade sig vara värd runt drygt en halv miljon euro.

Frågan om vem som har rätt att avgöra vad som är skräp och vad som eventuellt är värdefullt i framtiden är en fråga som jag själv ofta ställs inför då jag har begåvats med ett mycket kreativt och pyssligt barn. Just nu används limpistolen väldigt flitigt hemma hos oss då barnet i fråga har ett stort intresse för att bygga stora konstruktioner av olika slags pafflådor. Bland annat så tronar det ett ca 1 meter högt hamsterhus i flera våningar mitt på golvet i hans rum (i sammanhanget bör väl tilläggas att hamstern Osten, eftersom vi också har katt, aldrig har vistats i huset som med stor omsorg byggdes redan innan den flyttade in).

Samtidigt är det ju förstås fantastiskt roligt att se och uppleva skaparglädjen i barnet, och det är ju också något som man ogärna vill stävja, på samma gång som det i längden blir ett stort förvaringsproblem med alla dessa verk. Och när de blir så många att det nästan blir ett sanitärt problem, ja då känner jag mig lite som en (välmenande) konstvandal när jag dekonstruerar paffskapelserna och för dem till återvinningen.

Therese Sunngren-Granlund arbetar som forsknings- och utvecklingsledare inom kultur och entreprenörskap vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.