Från mobbning till nobbning

Nyligen ordnades två seminarier om mobbning. Ett på Hanaholmen och en annan på Academill i Vasa. Mobbning är ett allvarligt problem som i värsta fall kan ha oåterkalleliga följder som resultat. Det som gör mig litet konfunderad är att det pratas bara om mobbningen som sker i skolan. Där är det kanske mest påtagligt. De inblandade är barn vilket ytterligare accentuerar problematiken. Men är det så enkelt att det är bara i skolan som vi mobbar varandra?

Personligen får jag med en viss rodnad erkänna att jag varit en mobbare i mina dagar. Tyvärr har jag också blivit mobbad. Jag har sett mina egna döttrar aktivt motverka mobbning bland sina vänner och kraftigt motarbeta mobbare och markera vad som är fel. Det värmer för deras sociala kompetens är på en helt annan nivå än var jag var som en anarkistisk tonåring. Det är omöjligt att påvisa att mitt sätt att uppfostra dem skulle vara det avgörande. Jag är nog benägen att tro att det aktiva arbetet mot mobbning som de skolor som döttrarna gick i har gett dem styrka och mod att stå upp mot mobbning. De har lärt sig skillnaden mellan rätt och fel.

När jag läser olika insändare från dessa seminarier och diskussionerna i sociala medier slår det mig än en gång att det finns inga enkla lösningar på svåra problem. Den mulliga machon i mig förespråkar självförtroende och verktyg för att hantera och överleva situationer var man blir mobbad. Men det är ju kanske just självförtroendet som mobbaren klär av en. Det finns det som förespråkar att man bör förstå mobbaren lika väl som offret för att kunna påverka mobbarens beteende. Kanske det, men behöver vi förstå och acceptera varför någon väljer att medvetet göra fel? Jag är kanske naiv men tror nog att vi alla väljer rätt framom att göra fel. Vet vi vad som är rätt? Vet vi när vi gör fel? Problemet är många gånger att vi inte vet var gränsen går. f

Bär skolan hela ansvaret?

I hela denna viktiga fråga stör det mig en hel del att det verkar vara skolans sak att ensam jobba mot mobbning. Den känslan får jag när jag läser alla insändare. Av alla arbetsplatser jag känner till och var jag jobbat så har skolan bäst beredskap att motverka mobbning. På alla arbetsplatser mobbar vi tidvis trots att vi påstår oss vara vuxna och välutbildade. Det mobbas i börsbolag, uppstart företag, församlingar och sjukhus. I alla sociala grupperingar finns det ett revirtänkande och de sociala normerna skapar modeller för vårt beteende på jobbet. Sticker man ut för mycket eller är alltför annorlunda blir man stämplad som omöjlig och osamarbetsvillig. En person med attityd problem helt enkelt. Det blir lätt till dolda tysta signaler att det inte är helt fel att ”klämma till” den andra så att hen rättar sig till det som är socialt accepterat. Vi vuxna mobbar många gånger lika mycket, om inte mera, än vad dagens skolelever gör.

För att rå på mobbning kan det hända att vi behöver kraftigare verktyg än stödfunktioner, hjälp och förståelse. Vi måste våga ta ställning om det är rätt eller fel att mobba. Rätt eller Fel. Väldigt binärt och svartvitt. Jag tror att skolan kan göra si och så mycket ensam mot mobbning. Eleverna är alla barn till någon och här kommer föräldrarna aldrig undan sitt ansvar. Frågan är då vad föräldrarna vill av deras barn. Skall de välja att göra rätt eller fel? Jag tror att skolan behöver vara laserskarp och tydlig om sin förhållning till mobbning. Skolan behöver (och gör det nog redan) vara väldigt klar i sina förväntningar om vilket beteende är rätt och vilket som är fel. Gränsdragning helt enkelt och denna gränsdragning är ett vuxet ansvar som föräldrarna tillsammans med lärarna bör dra upp. Vi kan inte outsourca det till eleverna i hopp om att de löser det på egen hand.

Grupptrycket är det stora monstret som måste bekämpas. ”Ryhmässä tyhmyys tiivistyy” är ett bra finskt begrepp som beskriver det farliga med det sociala grupptrycket. Lägg till detta grupptryck ansiktslösa missbrukade sociala medier och vi har ett helt nytt problem. Mobbningen flyttar upp till molnet. Den enkla lösningen är att vi förväntar oss orimliga insatser av lärarna att reda ut den mobbning som sker på nätet, utanför skolan och skolans verksamhet. Här kommer nog föräldrarnas ansvar än en gång in som en avgörande faktor. Som förälder förväntar jag mig att mina barn vet skillnaden mellan rätt och fel? Hur vet de vad jag anser vara rätt och fel. Vad gör jag när de väljer att göra fel? Oberoende av vad som händer älskar jag dem ändlöst trots att jag kanske hatar och är arg över ett beteende som de visat. Som förälder är det nämligen viktigt att vi klarar av att skilja på person och beteende. Vi gör alla fel och klavertramp ibland men hur vi går vidare när vi gjort ”fel” är många gånger väldigt hälsosamma lektioner i livet.

Kan en enkel lösning vara att vi helt enkelt nobbar de som mobbar. Vi utesluter dem och tar dem inte med. Vi låter dem hållas i fred och går från mobbning till nobbning. En enkel quick-fix men när vi nobbar de som mobbar så gör vi ju oss själva till mobbare, så det kanske inte fungerar.

Mitt ansvar att byri på svensk

69 procent! Hela 69 procent av deltagarna i e2 Tutkimus undersökning kring inställningen till finsk- och svenskspråkiga vill lära sig bättre svenska, uppger forskare Jussi Westinen i samband med Justitieministeriets seminarium Hur ser Finlands språklandskap ut år 2030?

”Det är därför jag alltid talar svenska”, väser jag till bänkgrannen när jag får ögonen på siffrorna. Ja, visst har språkklimatet blivit hårdare och visst har den här regeringsperioden varit hård mot landets andra nationalspråk och visst ska vi jobba med de ungas inställning till språkkunskaper, såväl det andra inhemska språket  som främmande språk.

Men det oaktat visar en undersökning att 69 procent av de tillfrågade vill lära sig bättre svenska och 42 procent skulle gärna ha mera umgänge med svenskspråkiga! Mitt i all bedrövelse över språkklimatet lyser siffrorna upp. Men det innebär också att vi som talar svenska måste ta vårt ansvar: vi måste hjälpa dessa 69 procent att lära sig bättre svenska. Hur ska jag kunna kräva service på svenska om jag inte själv använder mitt språk offentligt? Både pensionerade rektorn och läromedelsförfattaren Pehr-Olof Rönnholm  och journalisten Sofie Grankull är inne på samma tankegångar i Hbl och ÖT. Vi måste använda vårt språk annars underminerar vi tvåspråkigheten i vårt land.

Jag försöker leva som jag lär. ”Det är första gången jag hör någon tala svenska på ett möte. Du måste fortsätta med det”, fick jag höra efter ett möte med arbetarskyddskommissionen. Killen som sålde en telefonladdare åt mig förra veckan ville övergå till finska. Jag log glatt och sa att det var ok, men undrade i samma veva om vi kunde göra så att han talar finska och jag svenska? ”Jo, du tala svenska bara. Min pappa är finlandssvensk men jag öva så lite”, sa han. Och så fortsatte han trots allt på svenska. Det var en strålande glad kille som sög i sig det beröm jag öste över hans språkanvändning när jag väl packat ner laddaren i väskan. Lite besvärligare var det ju dock hos tandläkaren som var lycklig över att för första gången på fem år få en patient som ville tala svenska. Dessvärre är ju inte tandläkarstolen det bästa utgångsläget om man vill få motparten att träna sin svenska, men vi löste det genom att jag gav tummen upp varje gång han fick en term rätt på svenska. För första gången önskade jag mig faktiskt fler hål i tänderna.

Jag behöver inte be om ursäkt för mitt språk. Det är både min rättighet – och min skyldighet – att använda det. Det är också min skyldighet att hela tiden vara pedagogiskt uppmuntrande när någon vill tala svenska. Aldrig någonsin får jag möta dem med höjda ögonbryn, snörpt mun eller sucka över bristfällig svenska.

Varje litet försök till svenska som någon av dessa 69 procent yttrar ska mötas med hurrarop och jubel, minst.

I barndomsstaden Karleby körde man i tiderna en kampanj för att få folket att använda svenska. Jo, ja pa faktiskt byri på svensk. Pa tu?

Digi, digi. (Med risk för att tolkas som bakåtsträvande och gammalmodig.)

Journalisten och författaren Pekka Vahvanen presenterade sina tankar om digitaliseringen i den nyutkomna boken Kone Kaikkivaltias – Kuinka digitalisaatio tuhoaa kaiken meille arvokkaan. (Maskinen den allsmäktige – Hur digitaliseringen förstör allt det för oss värdefulla (egen översättning)).

Hans tankar är i och för sig inte så revolutionerande, visst har många andra också kritiserat förhärligandet av digitaliseringen och av alla de fördelar som den medför. Men på något vis ser jag hans påståenden som en frisk fläkt, och om han inte alltid träffar rätt så ger han i varje fall oss något att tänka på. – Ärligt talat, har digitaliseringen och automatiseringen gjort våra liv lättare eller är det kanske så att vi bara tror det? – Och många tror inte ens på att livet blivit lättare, Vanhanen är själv en av dem.

Pekka Vanhanen konstaterar att den tekniska utvecklingen nu gått så långt att den i själva verket gör oss dummare, att vår livskvalitet blir sämre, att vi blivit sämre på att diskutera öga mot öga med varandra. – Det är så mycket lättare att skicka ett meddelande på smarttelefonen, då behöver man inte konfronteras med mottagaren direkt om hen blir sur.

Jag började fundera över min vardag. Till skilnad från Pekka Vanhanen äger jag en smarttelefon. Den är inte min käraste ägodel, men ibland har jag undrat hur man klarade sig utan den. Den hjälper ju en så mycket i vardagen. Mest använder jag den som navigator och till att köpa resebiljetter till buss, tåg och spårvagn. Och till skillnad från många så ringer jag faktiskt med min telefon, och så svarar jag i den också. Men har den gjort mig dummare?

Innan mobiltelefonerna kunde man sina vänners telefonnummer utantill. Man visste bussarnas rutter och på ett ungefär deras tidtabeller. – Var det onödig kunskap eller något som hjälpte en att gestalta vardagen?

Man planerade sina möten på stan och hade reservplaner ifall av förseningar. -Nog var det krångligt men å andra sidan betydde det att man var tvungen att planera och på förhand komma överens om saker och ting. Idag ringer man kompisen och som frågar ”hej, var är du”. Tidigare sade han sitt namn och frågade ”vem talar jag med?”.

Hur är det i arbetslivet då? Inom undervisningen, liksom i nästan alla branscher, har digitaliseringen marscherat in och erbjudit de mest fantastiska program för att underlätta och effektivera vårt arbete. -Somliga saker har ju helt klart blivit bättre men mycket har gått i andra riktningen. Då jag själv gick i skola hade vi en dagbok på katedern. I den skrev läraren in sina anteckningar om frånvarande elever. En vikarie skrev en gång upp Tom Pulpet som frånvarande, vi hade ingen med det namnet på klassen men stolen var ju tom så vikarien antog att Tom var sjuk. Det hände alltså misstag och dagboken fanns framme på katerdern så vem som helst kunde läsa ur den. Då talades det ganska lite om studerandenas rättsskydd. Men kanske det var ett bevis på tillit och en tro på att studerandena visste vad som var rätt och vad som var fel.

Idag skall man vid varje lektion logga in på datorn, ibland händer det att datorn inte fungerar, det är serviceuppehåll, elavbrott, någon har kopplat om sladdar och snoddar etc. En allt större del av arbetstiden går numera åt till att se till att alla program och planer som har med undervisning och studerandevården att göra blir rätt ifyllda. Det att man bryr sig om studerandena på riktigt är mindre viktigt än att det finns dokumenterat att man haft ett samtal. Så känns det ibland.

Antalet olika program och ”hjälpmedel” som en lärare skall behärska och använda dagligen är inte alldeles litet. Det varierar från skola till skola men kan se ut så här: Wilma, Skola 24, Primus, e-post, telefonsamtal, textmeddelanden, Facebook, Messenger, Whats Up, intranet och några till som jag säkert glömt bort. Har alla dessa gjort undervisningen bättre jämfört med då vi klarade oss med en dagbok på katedern?

Pekka Vanhanen går så långt i sina påståenden att han varnar för att maskinerna möjligen kommer att ta makten då deras intelligens överstiger människans. Också regeringsprogramet gällande digitaliseringen av undervisningen får sig en känga. Enligt Vanhanen finns det inga belägg för att digitaliseringen skulle effektivera inlärningen.

 

Förändra eller förändras

Lyssnade nyligen till en filosof som doktorerat inom teknologi som påstod att inom loppet av 10 år behöver över 1 miljon finländare omskola sig eller få en grundlig målstyrd fortbildning enbart för att hållas kvar på arbetsmarknaden. Detta ser vi redan i skolan var t.ex. digitaliseringen möjliggör nya lärmiljöer, möjligheter och metoder.

Det är alltid bättre att vara den som leder förändringen än den som tvingas ändra sig. Samtidigt som man står inför en förändring är det mänskligt att fråga sig om man har jobbat på fel sätt i alla år. Svaret är givetvis nej det är inget fel med det, men allting har sin tid. Nya tider, nya vinder blåser var en traditionell och strukturerad undervisning förväntas ge vika för kreativa, inkluderande och demokratiska lärmiljöer. Det blir allt mera svårt att studera till ett visst yrke om 90% av de som påbörjar sina studier idag utexamineras till yrken som inte ännu finns.

Detta leder till att arbetskarriärerna också ändras grundligt. För egen del har den varit tre delad: studier – arbete – pension. För dagens ungdomar förväntas detta inte gälla utan avsnittet i mitten blir ett flertal olika positioner, projekt eller uppdrag som man åtar sig. Pensioneringen är också ett stort frågetecken för dagens ungdomar. Finns det längre någon pension när det väl är deras tur?

Vi förväntas hålla fler bollar i luften hela tiden.Vi lever med en osäkerhet eftersom vi inte vet hur många bollar är i luften, hur stora eller tunga de är. Frenetiskt jonglerar vi på under helt andra premisser än tidigare. 

Detta låter lätt väldigt problematiskt och negativt. Men det är egentligen en fråga om vad det är vi vill se? Problem och hotbilder eller möjligheter och innovationer? Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som räknas.

Många blir stressade över denna osäkerhet. Men jag lärde mig nyss att det är omöjligt att bli stressad över det som man VILL göra. Det är när våra egna förväntningar inte längre motsvaras av verkligheten som stressen tar stryptag på oss.

Hela vårt upplägg för utbildning måste vara i loket på detta tåg. Det är vi som fungerar som garant för att kompetenserna framöver är på plats. Allting förändras i en rasande takt, det är klart. Är det frågan om möjligheter eller hot? Måste jag ändra mig eller är jag den som vill leda en förändring? Valet är högst personligt och ingen annan kan fatta beslutet. Hur jag förhåller mig, är det största ansvaret jag har, inför de förändringar som vi alla står inför.

The business of learning

Generaldirektör Olli-Pekka Heinonen nämnde i sitt anförande vid SETT konferensen att av all den undervisning som vi idag tar emot från olika kanaler och  så står skolan för ca. 10% av undervisningen. Samhället ändras i rasande takt och de färdigheter som vi förväntas besitta växer och ändras i rasande takt. Vi lär oss överallt och hela tiden.  Allt viktigare blir vår sociala kompetens, kommunikation, samarbetsförmåga mm. Alla dessa ”mjuka värden” som tidigare kanske behandlats litet styvmoderligt blir nu allt mera betydelsefulla och viktigare. Det är litet av en paradox det hela. Samtidigt som vi utvecklar teknologin och driver fram allt mera kreativa lösningar så växer betydelsen av humanistiska färdigheter. Det finns kanske hopp för människan trots allt.

En stor del av utställningsområdet upptogs av olika smarta display lösningar. Interaktiva skärmar som raderar ut behovet av den svarta tavlan. Det låter ganska spännande men det finns en viss utmaning här. De är fortfarande relativt dyra och det är svårt att försvara anskaffningen av dem om meningen är att vi fortsätter undervisa som vi gjorde på den gamla hederliga tavlan längst fram i klassrummet. Dessa displayer sätter ett annat krav på planeringen av lektionen. Inkludera internet redan i planeringen av lektionen och allting som vi vet och känner till (kanske ännu mera än så) blir direkt en del av lektionen. Spännande möjligheter för dem som fortfarande vill undervisa traditionellt. Samtidigt frågar jag mig varför många fortsättningsvis undervisar enligt sändare & mottagare filosofin var läraren berättar och eleverna förhoppningsvis lyssnar och eventuellt kommer ihåg något. Massor forskning påvisar att vi lär oss av varandra, i våra interaktioner med andra, från nätet, olika mediekanaler ja helt enkelt av allt det vi berörs av i livet.

Video är ett område som kommer hårt inom undervisningen. Videon man ser på MEN också videon som man själv gör med klassen. Dokumentation och redovisning av arbeten som gjorts redovisas förtjänstfullt på ett helt nytt sätt. Dessa videon delas enkelt med varandra och den vägen stöder de också samarbetet inom klassen. Programvaran på våra tabletter är av hög klass och lätta att använda. Härifrån är det ett väldigt kort steg till olika AR/VR lösningar. Dessa i sin tur öppnar en helt annan värld och ett helt annat förståelse för ämnet man läser.

AR (Augmented reality) och VR (Virtual reality) förstärker förtjänstfullt upplevelsen och upphjälper inlärningen på många sätt. Att läsa om dinosaurier ur ett uppslagsverk kan vara väldigt intressant för många. När du för din padda över texten / bilden (var det finns en inlagd triggerpunkt) så plötsligt vaknar Tyrannosaurus Rex till liv. Plötsligt ser du en tävling mellan en Velociraptor och en tävlingscyklist. Vem tror du är snabbare? Det som nog imponerade på mig var mängden av olika appar som lämpar sig för undervisning inom AR/VR som finns. Somliga bättre, somliga sämre men alla är väldigt enkla att använda. Det finns en uppsjö av gratis appar tillgängliga som stöder undervisningen mycket bra. Pedagogiken kring hur dessa bör användas är ännu i sin linda men möjligheter finns för de som är nyfikna och modigt vågar prova på.

Samma kille som föreläste om dessa #ICTevangelist (kommer tyvärr inte ihåg namnet) sade något som jag tyckte satt bra. Vi lever i en tid när allting skall mätas. Vi lever i en tid när allting kvantitativt skall kunna rangordnas på olika sätt. Vi lever i en tid var antalet klickar eller hur många som sett dina inlägg determinerar hur intressant, hur sexig, hur duktig du är, hur trovärdig du är. Vi lever i en tid där vi ofta nästan väljer att sluta tänka eller komma ihåg och istället blint litar på att teknologin nog hittar svaret till mig när jag väl behöver det. Provokativt sade han om skolorna att: ” We are not in the business of results. We are in the business of learning”.

Nu när vi jobbar med alla individuella planer, PISA resultat och andra sätt att mäta verksamheten är det kanske på sin plats att ännu en gång poängtera at we are in the business of learning. Vi har inte längre möjligheten att välja bort teknologin, men vi skall välja in teknologin endast då när den förstärker inlärningen. Det valet är fortfarande vårt.

Behöver vi lära allt idag?

Senaste sommar lärde jag mig att reparera en läckande trycktvätt med hjälp av YouTube. En enkel sökning gav mig en video med steg för steg instruktioner för hur gå till väga, var möjliga problemområden fanns och hur felen kunde repareras. Trycktvätten fick ingen garanti men blev som ny.

Detta fick mig att tänka på hur mycket undervisningen, eller lärandet, har ändrats under åren som gått. Jag hör till första kullen som gick grundskolan från början till slut i min hemstad. Min skoltid handlade om att läraren undervisade från katedern. Som elev var det min uppgift att följa med lektionen och förhoppningsvis komma ihåg vad som sades.

När jag kom till högstadiet hade vi kommit på detta med grupparbeten och hur man effektivast kunde gömma sig i gruppen. Väl i gymnasiet tog undervisningen ett steg tillbaka bakom katedern igen. ”Du behöver inte förstå detta. Det räcker att du kommer ihåg” uppmanade vår fysik lärare oss.

Hur många liknande undervisningssituationer finns fortfarande kvar i våra klassrum? Läraren lär ut och Eleven lär sig, så är ofta roll fördelning. Sändare och mottagare. Men håller detta synsätt längre? Vem gör jobbet när man lär sig nytt? Är det läraren som paketerar stoffet till något begripligt eller eleven som strukturerar informationen hen tagit del av till något som hen begriper? Svaret på den sista frågan ses kanske direkt i hur lektionernas upplägg är strukturerade.

Den kanske största utmaningen idag är att barnen lär sig och växer upp mitt i flödet, i en fantastisk miljö som pulserar av interaktivitet, samarbete, nyfikenhet, kaos osv. Mycket mera ”ny kunskap” skapas idag varje dag utanför klassrummets väggar än innanför dem. Eleverna hämtar denna ” nya kunskap” med sig in i klassrummet vilket är en rejäl utmaning för alla pedagoger. Denna utmaning kan vi inte fly från utan snarare behöver vi lära oss att ta vara på den, förfina och fördjupa insikter som denna ”kunskap” tillför undervisningen.

Många skolor svarar förtjänstfullt på denna nya utmaning. Memoriserade detaljkunskaper får ge vika för en färdighet att hitta kunskapen vid behov. Elevernas lärande utgår från de färdigheter som vi idag tror att vi behöver imorgon. Dessa färdigheter läggs in i sammanhang som är relevanta, motiverande och intressanta för den som lär sig. Nytänk och innovationer driver också utvecklingen för vårt lärande. Det krävs en del mod att våga medge som lärare att man inte kan eller ens förstår allting. Som tur kan man i såna lägen vända sig till YouTube för att få svar på det man inte ännu kan.

Folkuniversitetet internet

Kokosbollar i vardande enligt recept på folkuniversitetet internet.

Mina barn studerar vid folkuniversitetet internet. Men de har olika inriktningar. Sonen studerar rätt mycket spel och spelstrategier, men han är också en hejare på andra världskriget, stridsskepp och Kubakrisen.

Den 11-åriga killen följer en engelskspråkig youtuber som snackar om andra världskriget. I det här skedet är hans kunskaper på en betydligt mer detaljerad nivå än mina. Men alla kurser han går är inte lyckade. Det heimlaga kemiexperimentet med bakpulver och karamellfärg var inte speciellt väl utfört, tyckte vi som tog del av slutresultatet

Dottern ägnar sig åt att förena teori och praktik. Det hon läser vid folkuniversitetet vill hon gärna testa i verkligheten. När jag kom från bastun hade hon vänt upp och ned på köket för att tillreda en dessert enligt ett recept hon hittat. Måtten var hon inte så säker på. ”Jo, jag har satt margarin men jag vet inte riktigt hur mycket”, sa hon när jag kom in. Nehej, om man just håller på att lära sig att läsa av klockan är det helt förståeligt om man inte vet hur mycket 100 gram margarin är. Det bekymrade henne föga att vi saknade 1 tsk vanillinsocker och 3 dl havregryn. ”Det gör inget”, sa hon, omedveten om att 3 dl havregryn är rätt centralt med tanke på att man bakar kokosbollar. Kokosbollar fick vi dock tack vare moffas havregrynspaket som fanns i granngården.

Häromkvällen lyckades hon för första gången sätta upp sitt hår i en stram knut men så kom jag av misstag att förstöra en del av håruppsättningen. Katastrofen var ett faktum, ilskan likaså. Men det vände när hon gick in på toaletten. ”Behöver nån den här?” frågade hon och viftade med en gammal tandborste. En stund senare kom en nöjd flicka ut med håret i en stram knut. ”Du lyckades få upp det igen?” frågade jag. ”Nej. Jag gjorde som jag lärt mig på internet. Man tar en tandborste och sprutar hårspray på den. Sen kammar man alla hårstrån som spretar ut med tandborsten”, sa hon belåtet.

Lika bra gick det dock inte när hon skulle locka barbiedockans hår. ”Mamma! Det är nåt konstigt med håret. Det ser … vått ut?” ropade hon något panikslaget från toaletten. Där stod hon med den varma locktången i ena handen och en barbiedocka med hopsmält hår i den andra. ”Jag trodde barbiedockan hade vanligt hår. På internet visade de hur man kan locka håret på dem”, sa hon snopet.

Nu är barbiedockan skallig ovanför ena örat, men mamma arrangerar en kurs i källkritik där folkhögskolan köksbordet samarbetar med folkuniversitetet internet. Det är den bästa blandningen av teori och praktik.

 

AI AI AI

AI eller Artificial Intelligens har blivit till ett modernt nyckelord. Artificiell Intelligens kombinerat med maskinlärning öppnar Internets Eldorado för oss. Så ter det sig när man idag pratar med många nördar och datanissar runt om i världen. Men är det så, kan AI lösa alla våra problem?

Senaste vecka föreläste jag på den internationella konferensen SXSWedu (#sxswedu) och deltog i en rad intressanta diskussioner om skolan, lärandet, lärare, administration, innovation och också AI. Flera av de uppstart företagen som deltog i konferensen  påstod sig ha knäckt koden för hur man lär sig snabbare, effektivare och hur man kan personalisera inlärningen enskilt för varje elev. Med hjälp av AI kan de hålla koll exakt hur länge du läser en text, hur många gånger du räknar om ett tal, vilka sidor du besöker på internet och den vägen hålla koll på ditt lärande. Okej, det låter ju fint. ”På vilket sätt lär jag mig bättre eller snabbare genom att jag pluggar under luppen på en maskin”, frågade jag. ”Vill du ha en kopp kaffe” var vanligen svaret på den frågan.

Det här är just nu problemet med Artificiell Intelligens i skolan och undervisningen. Tekniskt sett finns det massor vi kan göra. Tekniken tillåter en allt mindre granularitet i data, mera exakt och mera informativt men vi har inte listat ut hur vi skall använda denna information. AI har, i mitt tycke, inte ännu funnit sin plats i undervisningen. Inom administrationen av skolan finns det massor med lösningar och möjligheter redan idag. I undervisnings situationen, själva lärandet, interaktionen eller mötet mellan lärare och elev är nog ännu svårt att ersätta med AI.

AI har helt fantastiska möjligheter inom vissa fakta drivna yrken. Diagnostisering inom medicin är ett bra exempel.  Detta är ett område med väldigt mycket data  och forskning att tillgå. Det är omöjligt, det tar helt enkelt för länge och är för komplicerat för en människohjärna att få en helhets bild av alla variabler som finns att tillgå. Det sagt så håller jag mig nog ändå tveksam till att mata in ina blodvärden i en maskin som spottar ut ett recept till svar till mig. Jag vill nog gärna se en människa, en läkare som  tolkar diagnosen till mig och förklarar vad som är fel och hur medicinen ifråga borde hjälpa.

Max Tegmark (professor i fysik vid MIT) har skrivit en mycket intressant bok som heter Life 3.0: Being Human in the age of artificial intelligence. Efter att han redogjort för alla möjligheter, begränsningar och utmaningar med AI pratar han också om ett stort problem som inte ännu har lösts. Vilken målsättning skall man definiera för AI? Per definition så kommer den artificiella intelligensen att göra allt den kan för att nå det uppställda målet.  Här står vi vid ett vägskäl.

a) skall vi låta AI definiera sina egna mål? AI kan då utveckla sig själv med allt den lär sig till att bli bättre och smartare hela tiden utan att människan beblandar sig med utvecklingen.

b) skall människan definiera målen för AI? Då begränsar vi möjligheterna för AI att bli så bra och effektivt som den annars skulle kunna bli. Människans intelligens och kreativitet är trots allt begränsat och AI när snabbt upp till vår kapacitet. Sen då?

Det kommer att vara svårt att välja rätt. Båda vägarna leder framåt, men vad finns bakom nästa kurva? Öppnas där ett fält av obeskrivliga möjligheter som människan aldrig sett tidigare eller är det en gammal trygg vy som inte är så märklig men som vi känner till från tidigare?

Vad tror du?

10 goda ord = 1 ont

Inledningsvis: Kritik är ett negtivt laddat ord, det förknippas oftast med att något inte är bra. Men kritiken kan likväl vara god. Bra jobbat, fortsätt på samma vis så blir det toppen! –Det är kritik det också

Det är väldigt svårt det här med att ge och ta kritik. Under mina år som radioredaktör på morgonprogrammet Arla lärde jag mig att all kritik skall vara konstruktiv. Det räcker inte med att bara säga att det var bra, eller dåligt. Du måste kunna säga varför det är bra, eller dåligt. Först då har din synpunkt relevans. Det jag inte lärde mig fullt så bra var att ta emot kritik. I synnerhet om den var negativ. Men det är jag nog inte ensam om. I medeltal är det roligare att vinna än att förlora. På samma sätt är det med att bli kritiserad. Det känns nog bättre att få beröm än att få höra att det man gjort inte duger.

”Bra jobbat, det här har du gjort bra, men där på slutet kunde du ändra lite på den där detaljen så blir det perfekt.”

Ungefär med de orden bedömde jag en studerandes arbete och resultatet var att studeranden blev mycket arg och besviken. -Varför? Jag hade ju gett beröm, men det enda studeranden hörde var att jag inte var nöjd. Vad beror den här reaktionen på, undrar jag?

Är det så att ungdomarna inte blir kritiserade och därför inte lär sig ta kritik, eller hör de för mycket kritik och är därför utleda på att bli kommenterade, eller blir de kritiserade på fel sätt, kanske bara med ett kort”det är bra” eller ”det där är inte bra”? -Jag har inte svar på det här, inget absolut rätt och riktigt i varje fall. Det jag kan säga i frågan baserar sig mer eller mindre på fingertoppskänsla.

Allmänt taget tycker jag mig ha märkt att förmågan att ta kritik blivit sämre. Det känns som om ungdomarna inte är vana vid att få höra att det de gjort inte duger, att det måste förbättras eller till och med göras om. Det här trots att de själva nog vet att deras prestation inte är särdeles god, att de gått där ribban är lägst. Men det här varierar stort. Somliga vill få kritik, de vill höra ett ärligt utlåtande om sitt arbete för det sporrar dem till bättre prestationer. Andra nöjer sig med att arbetet blir gjort men vill inte bli kritiserade. Tyvärr tycker jag att den senare gruppen växt.

Att undervisa betyder att en ständig utvärdering är pågående. Man utvärderar sitt eget arbete och hur det påverkar studerandenas inlärning. Man utvärderar studerandenas inlärning och deras prestationer. Den här utvärderingen är inte fullt synlig för studerandena i det dagliga arbetet. Det skulle bli en för stor stressfaktor för dem. Men helt osynlig skall den heller inte göras. Utan respons på sina prestationer tappar nog också den ivrigaste studeranden intresset för studierna. Men vad skall jag göra för att undvika situationer som den jag beskrev i början?

Ett rättesnöre kan vara att det lär behövas tio beröm för att kompensera ett negativt uttalande. Det är alltså 10 gånger lättare att göra en person missnöjd än nöjd. Beaktande detta borde jag alltså hushålla med den negativa kritiken, annars blir det svårt att komma med tiofallt mera positiv respons. För all respons, oberoende om den är bra eller dålig, skall vara uppriktig.

 

Yrkesstolthet

”Ååhh. De här siffrorna måste vi ta med hem och visa för våra beslutsfattare”, sa svenskarna när jag presenterade det finländska skolsystemet och den finländska läroplanen för dem för några månader sedan. De explicita siffrorna handlade om de finländska lärarnas syn på sitt eget jobb. 90 procent uppgav att de är tillfredsställda med sitt jobb. Även om undersökningen har några år på nacken talar den ändå sitt tydliga språk: den finländska läraren trivs i klassrummet.

Under hösten har jag träffat flera grupper danskar och svenskar som velat höra mera om hur det finländska skolsystemet är uppbyggt – en hälsosam process att se vår läroplan och vårt skolsystem med andras ögon.

I veckan föreläste Sølvi Lillejord, professor och avdelningsdirektör vid Kunnskapssenteret for uddanning vid Norges forskningsråd, för finlandssvenska bildningsdirektörer och undervisningschefer som träffades på Utbildningsstyrelsen. Hon konstaterade bl.a. att lärarprofessionen är en ”riktig” profession i Finland och att en orsak till läraryrkets starka ställning i landet är forskningens starka roll i lärarutbildningen.

För några veckor sedan fick jag träffa blivande klasslärare som studerar vid Helsingfors universitet. Min primära uppgift var att inspirera dem till studier i modersmål och litteratur och jag började med att läsa läroplansgrunderna på nytt – bara för att komma igång. Plötsligt läste jag den med helt andra ögon än tidigare och kunde se min egen utveckling både som elev och lärare. I formuleringarna såg jag mina egna starka upplevelser av skoltiden – alla debatter i mitt gymnasieklassrum som kom att forma mig på många sätt, vårt teaterprojekt som resulterade i fler gräl än någonsin men som också visade sig vara den största upplevelsen under hela min gymnasietid. Jag såg mina egna elever. Jag såg lyckan över att se en egen text gå i tryck. Jag såg lyckan när hen med lässvårigheter hittade en bok som fängslade från början till slut. Jag såg de förlösande tårarna när skrivkrampen äntligen gav med sig. Och jag såg mina egna tårar när texter om tonårens vånda och utanförskap trängde sig djupt in i mig.

Ett välfungerande skolsystem är ett abstrakt begrepp och inte så lätt att definiera. Peter Vesterbacka, mannen bakom de arga fåglarna, jämförde vårt skolsystem med bl.a. Kina och Singapore under Framtidsdax 2018, en gemensam fortbildningsdag för 700 lärare mellan Karleby och Nykarleby. Tusenkonstnären Vesterbacka har lämnat fåglarna bakom sig men flyger fortfarande högt och sysslar numera med utbildning, planerar tunnlar och utbildar astronauter. Enligt honom har vi planetens bästa lärare och den bästa skolan. Det är en skola där man inte tar kål på initiativ och kreativitet. Skillnaden mellan våra gymnasister och andra är att hos oss får man tänka själv, menar han. Vi ska vara stolta över vad vi har, men aldrig nöjda. En strävan framåt måste finnas.

Hans tankar värmer en yrkeskår som visst är uppskattad av sin omgivning, men som sällan ser sig som framgångsskapare. Trots det skapas betydelsefulla möten och insikter varje dag, varje minut, i våra klassrum.

Ibland behöver vi hjälp utifrån för att inse det.

Här finns planetens bästa lärare. I Rantaroustin koulu utanför Uleåborg har den pedagpgiska tanken fått styra valet av möbler.