Att simma är nödvändigt

”Jag skall simma och äta mycket glass!” Det var vad en grupp andraklassare från grundskolan här på orten deklarerade när de under skolavslutningen för några veckor sedan samfällt berättade vad de skulle göra under sommarlovet. Några skulle resa, några skulle besöka släktingar – men för de flesta var simningen det viktiga. Och glassen. Jag satt och lyssnade och tänkte att det är precis detta som är den röda tråden genom livets somrar. Även för mig gäller det; simma och ät glass och se – sommaren är räddad! Det är i stort sett det som semestrar och sommarlov alltid inneburit! Mina barnbarn och jag – vi har alltså i inte ringa grad samma önskemål angående sommarmånaderna. Fortfarande är sommaren kommen först då den allra första simturen tas i sjön på våren – och till ända då sista simningen står för dörren på hösten.

Det jag själv minns tydligast av min barndoms somrar är just det ständigt pågående badandet vid stränderna, cyklarna som låg slängda i gräset och glädjeropen från byns barn som lekte intill bryggorna. Jag hade de facto en rätt hurtfrisk mamma. Hon såg till att hennes barn var tidigt i sjön på försommaren och ”steg sent upp” ur vattnet på hösten. En sommar ”levde”  jag så mycket sjöliv att jag drabbades av lunginflammation och låg sjuk i veckor. Det var en missräkning både för mig och mamma, resten av familjen kunde som planerat åka på buss-semester ut i världen. Senare blev jag simlärare och jobbade som sådan några somrar. Jag var mycket ung och jag var under dessa arbetsveckor ensam på stranden med icke-simkunniga barn. Idag kan jag undra hur det var det möjligt att simlärare dåförtiden fick vara helt ensamma på jobb. Lyckligtvis hände aldrig något allvarligt. För det mesta var det oerhört roligt. Sol, varm sand, vattenlekar och barnens glädje när de vant sig vid vattnet och kanske vågade låta det bära dem.

Somrarna senare i livet har bestått av både jämn lunk, ibland av väldigt mycket jobb men också av glädje, och somrar med djup sorg. Simmandet har väl haft karaktär av såväl terapi som livsstil – det gäller att gå i och bada oavsett tid på dygnet eller väderlek. Det är ju särskilt skönt att simma i vita sommarnätter eller då regnet faller, eller hur. Sen var det det där med glassen; den, å andra sidan, borde jag definitivt minska på! Jag är plågsamt medveten därom. Den här sommaren ser hur som helst ut att bli minnesvärd. Jag kommer att åka på semester i norr och mitt resesällskap har lovat ”kasta mig i en och annan fjällbäck”. Det är absolut oprövat, det där med fjällbäckar. Bäst att ändå inte tro för mycket om sig själv och om modet att våga sig i.

Kerstin Romberg

pensionär, tidigare lärare och rektor inom det finlandssvenska fria bildningsarbetet

 

 

Sammanslagna hembygder

Vi människor har en gemensam plats på jorden och det är hembygden, sa någon. Och vi har ett gemensamt språk och det är modersmålet. Jag grunnar på det här: min egen hembygd tycks vara rik på motsättningar – eller mångfald om man vill se positivt på det – när det gäller det där med hemortsidentitet. Kommunsammanslagningar förefaller knepiga när det gäller att hitta gemensamma nämnare i dessa ”sammansatta hembygder”. Det visar bara hur viktigt det lokala samhället och hemorten är. Mentala ränder är livskraftiga och går inte ur, inte i första taget. Mitt exempel är min egen hemkommun Raseborg. Staden grundades för tio år sedan: Ekenäs, Karis och Pojo (i alfabetisk ordning !) gick samman 2009. Och ett verkar vi alla vara ense om: det handlar om en oerhört naturskön kommun med rik historia: kust, skärgård, insjöar, historiska miljöer, rekreationsområden, skog, mark, berg och ängar, tätorter och landsbygd. Men utmaningarna är många, ekonomierna som förorsakade sammanslagningen, är fortfarande problematiska.

Med en grov förenkling kan man säga att Pojo, en industrikommun med finska som majoritetsspråk, gick samman med Ekenäs med kraftig svensk identitet och en annan politisk sammansättning. Karis var väl i stort sett mindre polariserat. Och idag? Jag tror att vi som bor i Raseborg fortfarande lever med stark lokal ”byaidentitet”. Det är säkert inte problemfritt att vara tjänsteman eller förtroendevald i en stad som visserligen är grundad men inte på något sätt ”färdig”. Borde man inför kommunsammanslagningar och i dessa ”nya hembygder” i allmänhet arbeta mera med de gemensamma nämnarna och invånarnas samhörighet? Sätta in det i utvecklingsplanen och agendan?

Själv har jag bott och arbetat i alla tre nämnda kommuner och kan med viss lätthet känna mig som ”raseborgare”. Född i Karis, uppvuxen i Bromarv (då Bromarf), skolgången i Ekenäs och senare med jobb i såväl Pojo och Ekenäs som Karis (och fjorton år på andra håll). När jag stod i beråd att byta bostad senast, för ett drygt år sedan, tvekade jag en tid angående huruvida jag skulle stanna i Karis eller flytta till Ekenäs, av olika praktiska anledningar. Halvt på skämt – men kanske också med visst allvar – fälldes det kommentarer angående min tvekan. I Karis var den vanliga hurtfriska repliken: ”Inte tänker du väl flytta till Ekenäs” och det fanns inget frågetecken efter frågan – och i Ekenäs möttes jag ibland av ett muntert ”Inte stannar du väl i Karis” – inga frågetecken där heller. Vi förefaller ha en bit kvar att vandra för att på ett självklart sätt säga att vi bor i Raseborg. Själv förtydligar jag mig de facto ofta; ”Jag bor i Karis i Raseborg”. Ja, jag bor fortsättningsvis i Karis men det är faktiskt under 20 km till Ekenäs, om någon undrar, och jag upplever ingen gräns längs vägen. Och naturskönt är det, som sagt, hela vägen från Padva till Svartå. Och nu kommer högsommarljuset över hela härligheten!

Kerstin Romberg

Bilderna av naturen – vackra eller sanna?

I någon roman jag läst – minns inte vilken – finns en scen och ett uttryck, en tanke,  som då och då gör sig påmind inom mig. En kvinna stiger in i en kyrka och blir stående framför en målning men imponeras inte av den. Tavlan skildrar nämligen livet alltför skönt och osant, inte så som det är i verkligheten. Den är, enligt kvinnan, inte målad ”på allvar”, den är målad ”på vackert”, ungefär så minns jag hennes omdöme om det konstverk hon betraktar. Jag funderar ibland på det här när jag exempelvis ser bilder på sociala medier eller annanstans, inte minst naturmotiven, och det gäller i högsta grad även mina egna inlägg. När jag fotograferar kan jag välja den vackraste vinkeln av landskapet, ”skära av” vyn och söka en komposition som balanserar väl. Finns det något som stör stämningen i bilden kan jag förändra bildvinkeln en aning och ta in bara det jag för ögonblicket önskar visa och lämna resten oavbildat. Det jag sätter ut på nätet eller sparar i min bildbank är förvisso enkla amatörbilder som aldrig ”förbättrats” på något sätt, inga filter, inga färg- eller ljuskorrigeringar eller andra ”manipuleringar”. Men mina bilder säger kanske inte alltid hela sanningen ändå och de förvränger möjligen helhetsintrycket. Jag tror att de allra flesta av oss som fotograferar under vandringar i skog och mark och längs vattendrag, vi vill spara och ta till vara det vackraste vi ser helt enkelt, måhända ”for a rainy day”.

Jag kan stundtals ha lite ont samvete över det här – det är som att ljuga bort det osköna och oönskade. Det kan också ses som en sinnebild över den naturuppfattning som råder idag; vi vet att vi förstör den här planeten men envisas ändå att visa fram det fina och omistliga som om det var det som är det normala. ”Så här ser väl jorden ut?” Nej, det gör den inte! Det är egentligen inte blåa, rena och klara vatten vi ser, det är inte ren och klar luft vi andas, inte överallt.

Varenda gång jag ger mig ut i naturen, d.v.s. varje dag en stund, upplever jag numera känslan av att se något som är på väg ut ur vår verklighet, något som förtärs utan att det ännu syns alltför tydligt på ytan. Vi lever i ett av världens renaste länder. Och likväl. Hotet vilar också här, som ett orosmoln och ett täcke av obekvämhet och sorg. Medan  naturen borde vara den plats där hjärtan kan helas och själen stillas till ro.

När jag var barn skrev jag dagbok, den var full av naturromantik. Där var en hel del böljande åkrar och vikar, ensamma roddare på sjön, soluppgångar, speglingar och ljusspel över fält, träd och vatten. Så kan jag fortfarande se på omgivningen ibland innan jag besinnar mig, innan det hugger till i hjärttrakten, innan jag minns chocken i april 1986 då Tjernobyl-olyckan kablades ut över världen. Senast då vaknade vi väl till insikt om alltings obeständighet och otrygghet. Eller gjorde vi det?

Matilda Södergran publicerade häromdagen essän ”Flugseendet – insekterna, häpnaden och omgestaltningen av vårt band till naturen” (SVENSKA.YLE.FI), om vår uråldriga relation till denna natur och om hur vi fjärmas från den alltmer, i stället för att tala om vårt beroende av den – och vår kärlek till den. Fortfarande måste det vara tillåtet att glädja sig som ett barn över det man ser, hör och tar del av i skog och mark. Catharina von Schultz skrev en bloggtext här på Livslärd (23.4), där hon ställer frågan om huruvida vi använder den unga aktivisten och ”visselblåsaren” Greta Thunberg som symbol för vårt eget onda samvete och våra egna tillkortakommanden när det gäller åtgärder mot klimatuppvärmningen. Jag lyfter hatt och tummar för Greta – och tycker att hon inte alls förtjänar den politiskt färgade kritik som riktas mot henne och hennes fördömanden över oss vuxna och vårt sena uppvaknande. Hon ser det som jag lämnar utanför mina bilder när jag fotograferar ”på vackert”. Jag kommer att fortsätta ta de här bilderna, tänker jag, men jag tror att jag är någorlunda medveten även om det jag lämnar utanför.

 

 

Från boklådan på landet till Ode i huvudstaden

I min hemby i Bromarv fanns  ett litet skolbibliotek. Där stod ungdomsböcker i rad: W.E. Johns Biggles-böcker, Enid Blytons Fem-böcker och annan ungdomslitteratur som kom ut då på 50- och 60-talet, men också klassiker som M. Twains Tom Sawyer, H.B. Stowes Onkel Toms stuga, J. Swifts Gullivers resor, J. Londons Skriet från vildmarken, D. Defoes Robinson Crusoe och en del av Astrid Lindgrens tidigare litterära skatt. Så fanns Z. Topelius och J.L. Runeberg, självklart. En del berättelser fungerade som högläsningsstoff i klass. Det här var en s.k. ”enlärarskola” med flera årskurser på en och samma gång i samma sal, vilket ställde krav på läsordning och samordning av undervisningsämnen. Högläsningen var säkert ett bra sätt att samla flera årskurser för en gemensam lektion – och högtidsstunder för oss barn. Boksortimentet utökades för byborna med en s.k. ”boklåda” som placerades hemma hos någon familj i någon av gårdarna ute på udden. Där kunde alla låna och där gömde sig spännande vuxenlitteratur. Hade jag tur hann jag ”botanisera” i lådan och läsa någon av dessa böcker innan de sändes tillbaka till kommunens bibliotek i kyrkbyn för att bytas ut. ”Boklådan” var för övrigt en respektingivande, bastant och djup träkista med tungt lock och mörka beslag. Så ter den sig i mitt minne i alla fall.

När jag började i samlycéet i Ekenäs öppnades en ny värld i nya bibliotek – både lycéets egen samling och stadens. Jag var elva då och bar så många böcker till skolbussen och hem som jag orkade kånka på. Bibliotekarien i stadsbiblioteket var en vänlig gammal man med långt skägg, han gick mumlande bland hyllorna och han visste allt. Det var bara att fråga honom om något var oklart. Rurik Rancken hette han. Han var liksom själva biblioteket! Det ena kunde inte särskiljas från det andra. Fönstren var höga, liksom hyllorna, där var rätt trångt och där lärde man sig att vara tyst och att uppskatta den kunskap som fanns lagrad mellan pärmarna.

Sedan följde andra respektingivande bibliotekshus, i Åbo, i Helsingfors, i Göteborg, i Stockholm, och mera sporadiska vistelser i andra städer med fascinerande samlingar.

Och idag? Idag anlitar jag mitt ”hembibliotek” i Karis i Raseborg och Åbo Akademis bibliotek i första hand. På grund av ett forskningsprojekt blir fjärrlånen  många. Det går ju att få boklån från snart sagt vilket håll i världen som helst när och om det behövs. Och det kostar inte mycket för låntagaren. Den här samhällsservicen är enastående fin i vårt land – låt oss tro att den får bestå, för människornas, inte minst barnens, och jämlikhetens skull.

Nu sägs det ibland olycksbådande att de traditionella bibliotekens tid är förbi – i framtiden läser man all litteratur via läsplattor och pappersböcker behövs inte längre. Så enkelt är det säkert inte, men jag kan mycket väl förstå att när en stad eller kommun bygger nytt bibliotekshus idag så tänker man om. Det har man gjort i Helsingfors. Ode är en fantastisk institution – belägen mitt bland andra konst- och kulturhus och ”nära” även för oss som åker till huvudstaden med buss eller tåg. En plats för möten både med litteratur och människor, för upplevelser, för egna lässtunder i något av utrymmena eller på någon av de sittvänliga, anmärkningsvärt stora trappkonstruktionerna, för begrundan inför panoramautsikten över stan eller bara för att ta in stämningen och det svaga sorlet av folk som samtalar, lugnet mitt i ”byn”.

Men det vackraste av bibliotek jag sett – det är och förblir Helsingfors Universitets bibliotek, det som invigdes 1845 och ritades av C.L. Engel.

Kerstin Romberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kloka, fördomsfria och roliga?

 

Det är kvinnornas dag idag. Kom i sammanhanget att tänka på en kolumn i Aamulehti av Matti Kuusela (se 1. nedan). Som kvinna – och inom ett antal år närmande mig i ålder de 70-plusare han beskriver – är det lätt att känna sig tillfreds vid läsningen av hans text, för att inte säga hybrismättad. Äldre damer framstår där som vishetens tempel, toleransens budbärare, som kloka och fördomsfria med sinne för humor – och vackra, vad det nu kan tänkas innebära. Han hävdar att äldre kvinnor av idag är en grupp utbildade och allmänbildade individer, som sett världen, som har levnads- och arbetslivserfarenhet och som lever engagerat. Han generaliserar givetvis och vill väcka debatt.

Kuusela påpekar bl.a. att det bland arrangörer på kulturfältet just nu råder en önskan om en betydligt yngre och mera blandad publik i salongerna än dessa äldre åhörare och åskådare, som vi vet att i hög grad råkar vara just kvinnor. Han menar att indignationen gentemot dessa ”grånande salonger” är helt och hållet missriktad. Inte bara yngre generationer har förmåga att ta emot, att reflektera över och föra diskussion om det som visas på scenerna. De generationer som föddes på 40- och 50-talen är de facto åldersgrupper med kunskap, utbildning och erfarenhet av lång och omvälvande samhällsutveckling och -påverkan, säger Kuusela vidare.

Ja, jag kan hålla med om att äldre personer alltför ofta bedöms som grupp, en obestämd grånande massa med ett slags särskilt ”flockbeteende”. Riktigt så ser ju inte verkligheten ut! Jag tror att var och en av oss går till en föreställning av personligt intresse, även om en del kulturtilldragelser har en tendens att bli publikmagneter dit varenda en förefaller att dras, av olika orsaker. Men i stort sett väljer vi och vrakar vi i utbudet. Vi är väl rätt långt en livsstilsgeneration, främst tack vare möjligheter att studera och förverkliga våra intressen i långt högre grad än det  våra föräldrar hade chans till. Vi är uppmuntrade att forma våra liv i ”återuppbyggar-andan” efter kriget, många av oss är präglade av 60- och 70-talens politiska, feministiska och miljöengagerade rörelser, av det musikliv och den ungdomskultur som uppstod då, vi bildade familj när ”solidaritet” och ”öppenhet” var slagord som stod högt i kurs. Vi behövde knappast bekymra oss för arbetslöshet – det fanns jobb att söka och att få för de allra flesta.

Idag har en stor del av oss ekonomi nog att i varje fall i någon mån ta del av det rika kulturutbud som finns. Teatrar och andra institutioner skall förstås rikta sig till alla åldersgrupper och till människor med olika slag av intressen. Men de äldre kvinnor – och män – som bänkar sig i salongerna är inte någon enhetlig grupp. De (läs ”vi”) är där med en alldeles personlig värdegrund i bagaget, ett eget intresseområde att odla, så länge hälsan håller –  och innan vi råkar ut för det som Alf Rehn beskriver i Hbl (23.2) under rubriken ”Hur ålderdomen blev värdelös”. Men synpunkter på det senare vill jag återkomma till.

1. ”Seitsemänkymppistä naista viisaampaa, sielukkaampaa, suvaitsevampaa, hauskempaa, kauniimpaa ja vapaamielisempää olentoa ei maa päällään kanna”. (Aamulehti, 17.2.2019)

Målningen heter Landskap och är gjord av Mary Kuusisto år 2016, olja och akryl, här beskuren.

 

Kerstin Romberg, tidigare lärare och rektor inom det fria bildningsarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömmarnas magi

Det här är en återkommande dröm jag har: jag är ett litet barn, klädd i ett ljust långt linne och jag vandrar på en strand. Där är en sanddyn, jag går högst uppe på den, starrgräs under bara fötter. Till vänster sträcker sig en skogbevuxen udde ut i vattnet, där bakom öppet hav. Jag väntar på någon som skall komma roende fram bakom udden. Jag är ensam. Solen håller på att gå upp, där är ett disigt jämnt ljus. Jag vaknar alltid innan roddaren och ekan visar sig.

Jag är ingen drömtydare men inser att här finns ”jungianska” symboler och arketyper så det räcker: det ensamma barnet, havet, klädnaden, stranden, skogen, ljuset, gräset. C.G. Jung menade, om jag förstår det rätt, att våra drömmar är kompensatoriska. Han ger inga tumregler för tolkning men menar att drömmarna inte är slumpartade. De ”återställer”, hävdar han, en själslig balans hos den enskilda personen. De skulle alltså kunna betraktas som en bro, en budbärare, från en instinktiv sfär i vårt medvetande till en mera förnuftsstyrd del av psyket.  Drömsymboler manifesterar sig i personligt färgade ”bilder” i drömmen, enligt Jung.

Intressant, säger jag, men vågar INTE ge mig på att tolka min återkommande dröm – många existentiella frågor väcker den dock. Varför ensam? Vem väntar jag på? Är det meningen att jag skall gå ombord? Jag vet precis hur skogens kontur där på udden ser ut. Skulle jag råka få syn på den i det ”verkliga livet” så känner jag igen den. Förresten vilar det något hugo-simbergskt över hela ”scenen”.

För en tid sedan drömde jag att jag gick vid kanten av en motorväg, ett ihärdigt vinddrag kändes när stora lastbilar  drog förbi. Det var disigt och dunkelt. Framför mig gick en god vän. Han bad mig hålla tag i ryggsäcken han bar och menade att ”allt nog reder upp sig”. Vi stretade vidare i dimman. En annan natt drömde jag om ett stort hus, inte lätt att hitta fram i. Samma person var med mig här men försvann helt plötsligt. Jag tänkte att jag måste ut ur huset och leta. Hittade inte ut. Någon öppnade ändå en dörr och pekade på en trappa som ledde neråt under huset. Där växte också ett grönskande träd som sträckte grenarna mot trappstegen. Jag tog mig ner och fann en utgång. Det var kväll därute. Folk gick lugnt samtalande med ficklampor i händerna längs en vandringsled. Jag hade ingen lampa men kom på att jag hade min telefon i fickan! Den har ju ficklampsfunktion, tänkte jag och tände den – och ja, sedan vaknade jag. Kanske är det så att man hanterar sina rädslor i nattens drömmar.

När jag berättade för min medvandrare om motorvägen och labyrinten kom han med några förlösande kommentarer: ”För det första: man får inte gå på motorvägen! Vad gjorde du där? För det andra: jag bär aldrig ryggsäck! Och dimman, var kom den ifrån? Och den där labyrinten – det går vi bara inte in i!” Det var väldigt skönt att höra. Allt behöver inte analyseras! Nån balans får det lov att vara också när det gäller benägenhet att tolka, omskriva  och grubbla.  Hur som helst – sov gott!

 

Kerstin Romberg

pensionär, tidigare lärare och rektor inom fria bildningsarbetet

 

Nils Ferlin och gipsängeln

Julen kom och gick och jag har ”bläddrat” bland mina julminnen. Särskilt ett får mig att le brett. Det är 1980-tal och jag har en nära vän som är väl insatt i äldre svensk lyrik med betoning på visdiktare. Han citerar Karlfeldt, Fröding och Rydberg så snart det ges en chans och alldeles särskilt mycket tid ägnar han Carl Michael Bellman, Dan Andersson och Nils Ferlin (1898-1961). Han sjunger andras tonsättningar av deras texter och han sjunger egna. Så en dag har han behov av att ta kontakt med Ruth Hladisch, Nils Ferlins syster, i ett ärende angående copyright. Han skriver ett brev till henne och hon svarar omedelbart. De börjar korrespondera. Hon bor i Saltsjöbaden i Stockholm och bjuder in honom för att prata igenom ärendet och för att få dela med sig av minnen av sin bror. Och jag blir också bjuden! Ja, just det, det var ju inte illa att få åka med, eller hur.

Vi kommer fram en regnig dag och hon står i dörren och breder ut sina armar och tar oss i famn och hälsar oss välkomna! En åldrande, lång och gänglig gestalt som liknar sin bror oerhört mycket till utseendet. Hennes passion gällande Nils livsverk är det inte att ta miste på och hon och min vän finner varandra omedelbart. Hon klättrar upp på stegar och hämtar lådor från hyllor och skåp och visar oss anteckningsblock, enskilda saker och minnen från hans barn- och ungdom. Vi är saliga. Jag tänker att hon är det vänligaste och varmaste jag nånsin mött.

När hon visar oss runt i sitt hem berättar hon ivrigt om sitt eget liv och om Nils. Så stannar hon framför en förgylld liten ängel av gips som hänger ovanför en sänggavel i ett av rummen. Det finns en historia om den här ängeln också, säger hon. Någon hade besökt hennes hem en gång för länge sen när hennes egen son var liten och ängeln hade en plats ovanför hans säng. Broder Nils var närvarande vid samma tillfälle. Denna ”någon” fäller en undrande och lite kritisk kommentar om gipsängeln och frågar hur det kommer sig att hon har en sådan smaklös ”sak” hängande på sin vägg. Innan Ruth hinner fundera ut ett lämpligt svar kommer Nils till undsättning, spänner ögonen i den otidiga gästen och säger: ”Den DÄR ängeln du! Den skall du ge fullkomligt fan i!”

En så ”ferlinsk” kommentar, eller hur! Ruth skrattade gott vid minnet! Hon var förresten en god historieberättare – hon också!

 

Kerstin Romberg,

pensionär, tidigare lärare och rektor inom det fria bildningsarbetet

Barnen och framtiden, miljön och ansvaret

Det kan inte vara barnens ansvar, eller hur? Miljöångest råder i världen och många unga står på barrikaderna. Det är deras värld och deras framtid det är fråga om. Skolbarn arrangerar protestmarscher mot miljöförstörelsen. En 15-årig flicka i Sverige är fast besluten att skolstrejka. Hon ämnar regelbundet sitta utanför parlamentet i Stockholm tills hon kan se hur klimatavtalet från Paris-konferensen år 2015 skall följas upp. Greta Thunberg heter hon och hon ger alla ungdomars miljöångest ett ansikte. Varför skall vi gå i skola och lära oss för framtiden om just framtiden inte finns där för oss, undrar hon.

Det just nu aktuella klimattoppmötet i ”kolindustrins Katowice” äger rum där luften är så förorenad att det motsvarar rökandet av fem-tio cigaretter att bara gå omkring och andas där en vanlig dag. Staden och landet lever av kolindustrin, säger försvararna. Ja, det är det som är så paradoxalt och grymt världen över. Vi lever av jorden och av kolframställning, av skogarna och haven – och förstör dem och förgås av följderna i samma andetag som vi ”lever av dem”.

David Attenborough, den 92-åriga zoologen och programledaren, talar med den övertygelse bara han kan frambringa: ”Leaders of the world, you must lead!” Tro på vetenskapen som visar på klimatförändringens ödesdigra följder, manar han, och vädjar till Förenta nationerna att göra allt för att ena världen i frågan. Var och en av oss kan förvisso ta vårt ansvar – flyga mera sällan, minska på bilkörandet och använda miljövänligare fordon, sluta äta kött, inte slösa med vatten, köpa förnybar energi, minska plastanvändningen – och allt fler av oss försöker göra allt detta. Men det avgörande vore likväl politiska, gemensamma och globala beslut.

När miljörörelsen grundades och vann terräng på 1960- och 70-talen – redan då borde världen ha lyssnat och trott. Kommer att tänka på en sång jag hörde nyss. Den inleds så här: ” Vi sjöng: Den blomstertid nu kommer  / och såg en framtid utan slut / En evig räcka gröna somrar / Ja, så såg verkligheten ut / … / ”. (Ur ”O klang och jubeltid”, Andersson & Ulvaeus).

Så såg verkligheten faktiskt ut. En gång gjorde den det! Ansvaret idag är de vuxnas – det kan inte vara barnens, även om det kanske är de unga som slutligen väcker världen. Visst smärtar det att inse att barnens oro är befogad, att deras ”miljörörelse” skall behöva vara nödvändig.

 

Kerstin Romberg, pensionär, lärare och rektor inom det fria bildningsarbetet.

 

 

 

 

Nya och gamla ensamheter

De senaste veckorna har det talats mycket om ensamhet och rädslor bland människor i vårt eget land och ute i världen. Ibland framstår de två som separata problem, ensamheten å ena sida, rädslorna å den andra. Själv tror jag att de i hög grad hör ihop och göder varandra. Enligt en undersökning känner sig många människor i dagens värld så ensamma att den känslan dominerar deras självuppfattning.

I Finland räknar man med att flera hundra tusen personer känner att de lever i utanförskap. En stor grupp är unga vuxna. En fortsatt hög grad av arbetslöshet nämns som orsak, men också sociala medier bidrar negativt. Modern teknik serverar alldeles nya, subtila sätt att trakassera och frysa ut. Dessutom skapar medierna grogrund för jämförelser mellan ens eget liv och andras. De ”andra” kan lätt framstå som mera framgångsrika. Den motsägelsefulla bilden av ideal och verklighet underminerar i så fall en sund självkänsla. Det är för visso en paradox att de sociala medierna kan orsaka så starka upplevelser av utanförskap.

Att just ungdomar känner sig ensamma kan ändå delvis ses som ett led i en naturlig utveckling. Uppbrott från föräldrahemmet, flytt till okänd studieort, ensamt boende, nytt ansvar för egen (och oftast knapp) ekonomi, nya rutiner, anpassning till ett nytt skede i livet. Jag minns tydligt hur ångestladdade mina egna första månader i studierna var. Den känslan har de flesta av oss haft i längre eller kortare perioder.  Det kommer andra ensamheter senare i livet och har du  ”kommit upp i åren” en bit så har du hunnit möta många av dem: nära anhöriga går bort, livsmönstret förändras, du sitter kanske slutligen ensam i ditt hem och den enda ”energin” som finns mellan dina väggar är den du själv lyckas uppbåda. Också detta slag av isolering är något många av oss får lära sig hantera under livets gång. Det kan vara tärande.

Peter Lüttge uppger i en artikel (Svenska Yle) – hänvisande till Karl Albrecht – några slag av rädslor som tenderar att härska över oss människor: rädslan att mista sin självständighet och att bli beroende av andra (loss of autonomy), att uppleva att man inte duger eller att förlora sin integritet (ego-death), att inte längre tillhöra ett socialt sammanhang (separation), att mista en kroppsfunktion (mutilation) och rädslan för att inte längre finnas till (extinction). Jag uppfattar att de alla hör nära samman med ensamhetstemat. Utanförskap föder rädslor och ångest som i sin tur föder utanförskap. Cirkeln är ond. Det är ett brännande samhällsproblem inte bara i vårt land. I någon av diskussionerna nämndes ett dystert exempel från Japan: det händer att socialt isolerade, sjuka åldringar väljer att begå (lindrigare) brott för att bli placerade på anstalt, få vård och slippa otryggheten hemma. Ensamhet är ett förfärligt tillstånd. Det måste göras mera för att bryta den – inte minst här i vårt eget land.

Kerstin Romberg, har fungerat som lärare och rektor inom folkhögskolor och medborgarinstitut

 

 

 

 

 

Lust eller tvång – det livslånga lärandet

Det var Unesco som myntade begreppet ”livslångt lärande” redan på 1960-talet. Under årens lopp har tyngdpunkten – när det gäller vad orden står för – förskjutits. Efter att nyligen ha läst några artiklar i ämnet inser jag att jag själv identifierat uttrycket med ett humanistiskt bildningsideal, en jämställdhetsuppfattning, ökad social rättvisa och individens möjligheter till självstyrt lärande. Jag ser, av det jag nu läser, att innebörden i uttrycket i vissa sammanhang förskjuts alltmera mot ekonomiska resonemang och konkurrenskraftstänkande, det blir för mig därför mera diffust än tidigare. Själv är jag präglad av många år inom fria bildningsarbetet i vårt land och av de nordiska folkhems- och folkbildningsidealen.

Så här lyder en definition: ”Med livslångt lärande avses allt lärande under en människas livstid som syftar till att utveckla hennes kunskaper och färdigheter inom privatlivet, samhällslivet, det sociala livet och/eller arbetslivet”. Det är en alltomfattande definition. Synen på ”lärande” och möjligheterna till förverkligande skiftar förstås globalt – villkoren varierar från land till land, från stater med betungande fattigdom till dem med god ekonomi.

Det sägs alltså att jämställdhetsidealet, som ursprungligen var inbyggt i begreppet ”livslångt lärande”, numera ersatts av en uppfattning om att detta lärande i första hand skall utgöra verktyg för den ekonomiska tillväxten i samhället. Vi skall med andra ord lära oss ”livslångt” för att producera mera, vara till nytta för landets/ländernas konkurrenskraft. D.N. Aspin och J.D. Chapman har lagt fram tre olika syften; livslångt lärande 1) för ekonomiska framsteg, 2) för personlig utveckling och självförverkligande och 3) för social inkludering och demokratisk förståelse. Jag läser dem i den ordningen. Kan man hoppas på att de två sistnämnda syftena inte glöms bort när det första vinner alltmera terräng? Jag anser ändå inte att de tre nödvändigtvis utesluter varandra. Risken finns likväl att det fortsättningsvis sätts alltmera tyngd på formell utbildning, den som är examensinriktad, medan den som danar personlig utveckling på andra plan betonas mindre.

Men för att prestera bra i arbetslivet behöver vi även må bra, mentalt och fysiskt. Referat i medierna visade nyligen på betydande resultat i en undersökning som Itä-Suomen yliopisto gjort angående medborgar- och arbetarinstitutens betydelse för finländarna, både för välmående och kunskapsinhämtning. Man kan bli rörd av de epitet finländarna använder när de beskriver instituten; pedagogiska oaser, källor för skapande, fönster mot världen och kunskapen, ett andra hem, stöd för vidare studier och för socialt växande. Det är precis så; vi behöver alla känna på oss att vi är med och öppnar nya dörrar, får vara nyfikna på det som intresserar, har möjlighet att ta till oss och forma kunskap tillsammans med andra. Låt oss hoppas att ingen regering tar kål på vårt statsstödda fria bildningsarbete! Men det handlar långt om hur kommunernas ekonomier ser ut framöver. Högre kursavgifter blir en tröskel för många invånare, för dem som bäst behöver instituten. Detsamma gäller folkhögskolorna.

Livslångt lärande! Jag ser på mina barnbarn; den yngsta är ännu inte i förskolan på ett tag men ivrig att lära sig, hela tiden, så som barn är. Han har just knäckt koden för hur bokstäver bildar ord – och är oerhört förtjust. Han är ganska duktig med datorer, det är barnen uppenbarligen tidigt i livet nuförtiden; söker med säkra grepp upp filmer han vill se, eller musik han vill höra, spel han vill spela. Hans systrar, som är skolbarn, kan garanterat mera än jag när det gäller vissa funktioner på datorerna, också de har det med sig sen de var små. Skolorna stöder det kunnandet bra, så vitt jag kan bedöma. Först på 1990-talet tog jag själv mina första vacklande steg in i en digitaliserad vardag, liksom andra i min generation. Vi har ju inte vuxit upp med det. Jag minns förändringen som ganska lustfylld om än knepig i början. Jag minns känslan av att något nytt och omstörtande verkligen var på väg att hända. Men det är med viss förskräckelse jag försöker föreställa mig vad dagens unga skall möta i sina liv av bl.a. krav på ständigt ökat digitalt kunnande. Jag undrar också om det är så att förskjutningen av innebörden i begreppet ”livslångt lärande” mot allt starkare  ekonomiska styrfaktorer, delvis har med de ökade kraven på detta ”digitala kunnande” att göra. Datoriserings-tsunamin är på för fullt. Och den kommer knappast att stilla sig. Kommer människors livslånga lärande i framtiden att ”hinna” omfatta något annat än fortbildning med fokus på digitaliseringen?