Det nya onormala

Kanske. Kanske finns det ljus i slutet av tunneln. Det börjar alltmer låta så nu, efter alla löften som kommit på skam. Efter att det tillfälliga blivit permanent, och ingen längre talar om det nya normala. Ingen talar heller om hur det var förr. Istället befinner vi oss i ett slags märkligt, konstant och kontinuerligt flytande. Allting är tillfälligt, men samtidigt fortsätter det. Resultatet blir ett slags icke-tid. Vi både väntar och agerar på samma gång. Här och nu skulle vi kunna reflektera över vad som är viktigt. Hur vi vill ha det. Då allt är satt på undantag har vi fått en unik chans att använda möjligheten till nya perspektiv.

Vad är det egentligen som är viktigt? Om vi tror och tänker att det som var innan inte är hållbart, vill vi ha tillbaks det? Är det vi tror vi längtar efter egentligen något som bara fortsatt av gammal vana? Vi har en tendens att romantisera dåtiden. Den gamla goda tiden. Vad är det som är gott med livet och tillvaron före mars 2020? Så där egentligen? Nej, nu kunde vi ju göra oss av med osunda ovanor, överkonsumtion och stressjakt efter prylar som vi egentligen inte behöver.

Vad gör vi då av tillfället? Inte mycket, tycks det mig. Istället hankar vi oss fram, en dag i taget. Vi är fartblinda och stillasittande. Söker efter fotfäste. Utvecklar konspirationsteorier eller klagar på korkat klumpig hantering. Förstärker våra bubblor utan att reflektera desto mer. Vi befinner oss mitt-emellan och lutar oss bakåt.

Har vi då helt tappat förmågan att tänka? Eller tar det för lång tid att söka efter något djupare? 

Ute kommer mörket allt tidigare. Hösten kom. Den registrerar inte riktigt. Ruskan bländar, men vi ser den inte riktigt. Förutom att bubblan blivit tjockare har den också blivit mer svårgenomskådlig.

Det är som att inget riktigt registrerar. Vi rör oss genom vardagen tjugo centimeter över marken. 

Först försökte vi fortsätta som vanligt. Som om inget hänt. Sedan försökte vi överföra allt det vi gjorde innan i nya miljöer. Egentligen kunde vi redan där ha ifrågasatt. Stannat upp och tänkt efter. Men så här blev det av bara farten. Och när det hela bara fortsatte gled vi över i denna märkliga icke-tid. Vi sitter i väntrummet och så är det bra med det. Otåligt tittar vi på klockan. Undrar om inte tåget skall komma snart. Vi blev plötsligt utslängda och nu sitter vi här på stationen ute i ingenstans.

Här sitter också många andra, men vi ser inte riktigt åt deras håll. Vi håller avstånd. För säkerhets skull. Man sade oss att detta är övergående. Vi skall bara följa anvisningarna, vara tysta, och vänta på vår tur.

Någon kommer att ta hand om också detta.

Det är viktigt att titta rakt fram. Och hålla masken på.

Så länge vi alla drar åt samma håll. 

Visst är det märkligt. Om man tänker efter. Jag tror det handlar om bekvämlighet. Det är lättast att göra så här. Och dessutom skulle det ju vara övergående. Jo, vi befinner oss i det nya onormala.

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Livets glada höst

Hösten är här. Hösten har kommit. Från den ena dagen till den andra blev vinden kall. Och regnet ihållande. Det är alltså dags att plocka fram ljusstakarna och tekannan. Gräva fram favoritskivorna från förr och öppna den där boken du har tänkt läsa så länge. Se ut och inse att hemma är bäst. Mystofflor på fötterna och en filt över axlarna.

Där ute. Där rasar vinden i trädkronorna. Regnstrimmor fyller fönstren med förvrängda perspektiv av livet utanför. Naturen gör sig påmind, och sätter perspektiv på tillvaron. Det är dags för blues. Kanske klassiskt. Kaffestund. Att unna sig lite extra. Jag ser en kardemummafläta framför mig. Känner doften av kaffe.

Jag välkomnar sceneribytet. Ibland märks dagarna annars inte, de flyter ihop. Som ett enda utdraget nuuuu. Om du frågar mig vad jag gjorde i förrgår är det inte alls säkert att jag kan svara. När jag berättade detta för en släkting häromdagen (eller var det förra veckan, inte riktigt säker…) svarade hen med ett leende: välkommen till medelåldern!

Så är det ju också. Åldern kommer på, växer där i skuggan av allt det andra. Och en dag känns människan som ser tillbaka på mig i spegeln inte till alla delar bekant. Det är oundvikligt, samtidigt en lite märklig känsla. Tid är en ogreppbar konstant. Ständigt utom räckhåll. Jag vet, för jag har slutat sträcka mig efter den. Ibland gör den sig påmind, som då någon väns nyfödda barn plötsligt gör civiltjänst (börjar de inte allt tidigare nu för tiden?), eller då årstiderna skiftar.

Att tänka på hösten, och för den delen på åldrande är också att inte tänka på all världens olyckor. Dem finns det gott om. Och jag blundar inte för dem, jag bara vilar själen lite. 

Så att jag ska orka ta itu med världsförbättrandet sedan. Det är en skön känsla. Att sjunka in i sig själv lite. Att le igenkännande. Javisstja. Hösten. Så var det ju.

När det blåser vått om öronen är det viktigt att vara snäll med sig själv också. Låta saker vara, lyssna på vad kroppen säger, ta en liten tupplur. Eller gubblur, som mina kollegor säger med sneda leenden. Och det är skönt, så skönt. Att ta några djupa andetag med ögonen halvslutna, eller lojt kisande upp mot taket. Vi har en lång höst framför oss, och det går inte att skynda förbi den, den kommer i sin egen takt. Men det går att hantera den. Det ska jag försöka bli bättre på. Jag slutade för ganska länge sedan med nyårslöften, de kändes lite fejk, och höll inte alltid så länge. Men kanske ett litet höstlöfte till mig själv vore på sin plats? Ett litet, hanterbart. Något som jag gör för mig.
Shh, berätta inte för andra, det här stannar mellan oss. Det här är inte som offentliga nyårslöften. Det här är något helt annat. Inget man behöver dela socialt. Inget att samla poäng för. Det finns så mycket sådant redan. Hur tänker du spendera din höst?

Johanni Larjanko

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Nattjobb

Om det inte var för de fina höstfärgerna som lyser i gatlyktornas sken kunde det vara en augustikväll. Mörkret och värmen omfamnar mig när Kaxen tar mig ut på kvällspromenad. För bara ett par veckor sedan var det ännu ljust den här tiden, och den som röstar för evig sommartid känner sig antagligen dyster till sinnes nu när vi övergått till normaltid.

Men för mig känns det just som normaltid, min kropp säger att det här är rätt. Det måste hänga ihop med min biologiska inre klocka, eller min cirkadianska rytm som jag lärt mig att det heter (från latinets circa och dies, dvs. ungefär en dag). Nobelpriset i medicin 2017 gick faktiskt till en forskartrio för deras upptäckter av de mekanismer som styr den här cirkadianska rytmen – inte bara hos mig utan hos så gott som alla levande organismer.

För dig och mig betyder den här rytmen till exempel att en del av vårt immunsystem aktiveras med större intensitet under natten och kan då ostört jaga virus och döda bakterier. Också tillväxthormon som bland annat reparerar skadade celler jobbar nattskift. Jag tycker det är fascinerande att föreställa sig hur arbetet pågår för fullt inne i vår kropp medan vi bara ligger där helt omedvetna om vad som försiggår. Jag ser framför mig horder av små människovarelser som kommer anstormande – en del mejar ner ovälkomna bakterier med värja och svärd medan andra är utrustade med nål och tråd för att sy ihop skadade celler.

Sånt går jag alltså och tänker på i den ljumma oktoberkvällen medan Kaxen förnöjt avläser rapport från grannens två tikar vid dikesrenen. Var och en kopplar av på sitt sätt.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis med ett stort intresse att lära sig mera

Att tala för sin sjuka mor

Hur skapar vi en berättelse som är sann?

Varje höst är det samma sak. En massa människor går och oroar sig för den årliga budgetförhandlingen. Kommer våra bidrag att skäras ner? Hur viktiga anses vi vara? I en tid av gig-ekonomi och snuttjobb har det personliga varumärket blivit viktigare. Så är det för frilansare, och så är det för tredje sektorn. Det räcker inte med att fylla en viktig samhällsfunktion, eller att göra ett bra jobb. Du måste också kunna sälja in det. 

Självskryt

Detta har varit vardag länge i till exempel kulturbranschen. Den eller de som klarar av att hantera media, som är mediesexig, eller förstår att surfa på popularitetsvågen får mer uppmärksamhet, stipendier och inflytande. Framgång föder framgång. Men, att sälja sig själv är inte lätt. Du måste kunna projicera självsäkerhet, ödmjukhet och målmedvetenhet på samma gång. Alla som nån gång försökt motivera varför just de skall få ett stipendie eller projektbidrag vet hur svårt det kan vara att skryta om sig själv.För dem av oss som lever med projektfinansiering hette det länge att du är aldrig bättre än ditt senaste projekt. Vi måste alltid prestera, alltid leverera.
Nu räcker inte det. 

Det nya vi

Vi skall dessutom skapa en berättelse. Det är inte bara hur saker är, det är också hur de uppfattas. Detta har många företag insett för åratal sedan. Om reklam en gång i tiden gick ut på att öka en varas lockelse och stimulera köpbehovet, handlar mycket reklam idag om gemenskap. Märket är ett vi, som förutom att sälja en produkt också säljer en livsstil, vissa ståndpunkter. Dessa gemenskaper tar sig allt märkligare uttryck, då företag beter sig som om de vore idédrivna aktörer inom tredje sektorn. Att sälja, att manipulera och att konsumera är inte ok i dag på samma sätt som till exempel under 90-talet, då konsumtion var eftertraktat och en väg till lycka. Därför har vi idag företag som tar ställning i aktuella och kontroversiella frågor. 

Berättelsernas betydelse

Behovet av en story, en röd tråd och en förklaring påverkar offentligheten i vårt samhälle. Vi får spin doctors, vars enda uppgift är att styra storyn. Även politiken förändras. Den har blivit snabbare, ytligare, mer känslostyrd. Sociala medier påverkar oss, och hur vi beter oss. Länge talade vi om den råa ton som slår igenom i det offentliga samtalet, men vi har inte talat lika mycket om vilka djupare förändringar som ett förändrande medielandskap för med sig. Alla slåss om uppmärksamheten, alla vill vara på den goda sidan. Kampen om att vara godast är i full gång.

Visa mig pengarna

Vi som arbetar inom det livslånga lärandet har länge gäspande hört på när beslutfattare och tjänstemän ivrigt lägger ut texten om vår sektors betydelse. Vi brukar kalla dem söndagstalen. Det är en lång rad fina ord om vikten av att alla skall ha samma möjligheter, att vi lever i ett utbildningsprogressivt land där lärandet och lärarna har hög status. Detta följs inte sällan av en harang om fina PISA-resultat och våra stolta traditioner. Inget av det som sägs är fel. Problemen uppstår om talen inte följs av budgettal. Med ett undantag när säger sig alla politiska partier i Finland idag att utbildning är en grundbult i välfärden och vår framtida konkurrenskraft, samt en förutsättning för ett öppet demokratiskt samhälle. Samtidigt har nedskärningar påverkat många av oss på mer eller mindre dramatiska sätt.

Framåt eller bakåt?

Detta år kom så covid-19 och ställde till det. Den nuvarande regeringen satte utbildning ganska högt på agendan, och det fanns en förhoppning om att nedskärningarna skulle ersättas med satsningar. Regeringsprogrammet innehåller flera ambitiösa målsättningar och ganska klara åtgärder. Nu lever vi i stormens öga. Efter de hårda vindarna i form av nedstängningar, karantän och undantagsförhållanden går vi i väntans tider. Idag inleddes budgetförhandlingarna för 2021. Det är ett oroligt lugn som råder. Vårens politiska samförstånd har ersatts av skarp retorik. Flera av regeringens reformförslag kritiseras som dyra och felriktade då vi idag behöver andra prioriteringar. Ett av de största oppositionspartierna har meddelat att de försöker fälla regeringen och få fram nyval.

Försäljarsnacket

Det är här morsan kommer in. Hur skall vi kunna tala för vår sak, för varför det livslånga lärandet behövs, när vi lever mitt i den osäkerhet som covid-19 för med sig? Jag är rädd för att vi klampar några steg bakåt och lite ber om ursäkt för att vi finns. Vi ställer oss med mössan i handen och väntar på att patron skall säga något. Det är alltid svårt att skryta om sig själv. Det känns olustigt. Resultaten kan väl tala för sig själva, liksom? I dessa undantagstider kan det kännas ännu svårare. Det finns ju så många behov, så mycket som behöver uppmärksamhet, åtgärder, och budgetmedel. Många andra är högljudda, tar sin plats i solen, utgår med en förbluffande självklarhet att just de behövs. Vi är väl ändå inte så nödvändiga idet sammanhanget, eller? Konsulttipset att ”fake it till you make it” fungerar inte riktigt inom det livslånga lärandet. Vi måste leverera hela tiden, det går inte att fuska. Nu måste vi hitta vår berättelse i dessa nya tider, och vi måste lista ut hur vi skall berätta den.

November är här!

Jag har en ny favoritmånad – november.

Vilken kravlös tid. Inga blommor i trädgården som behöver ansas och vattnas, inga bär och frukter som behöver plockas, inget starkt ljus som lyser på smutsiga fönster och dammiga golv. I stället en natur som gått till ro, som ger sig tid att dra andan. En lugn färgskala i brunt, mörkgrönt och grått. Inomhus tända ljus och ett milt allting förlåtande sken. Kanske en gryta som får mogna i egen takt på spisen. Tid att krypa upp i soffan med en stickning eller en god bok. Tid att tänka efter. Hinna ikapp sig själv.

Under all denna ro finns vetskapen om att det inte är fråga om något definitivt slut på det fartfyllda och roliga, på livet. Det är bara en välbehövlig paus, för om några månader är det nya, det färggranna och explosiva igen på väg.

Naturen är klok. Naturen vet att inget och ingen fungerar utan pauser och andrum. Det behövs lugn för att kunna samla krafter. Lugnet ger den energi som behövs för att sedan kunna sätta fart igen, för att utveckla glädje och nyfikenhet inför det som komma skall.

Lyssna på din inre röst. Naturens klokskap finns också i oss människor om vi bara ger oss tid och ro att låta dess röst tala.

Njut av din november!

Catharina von Schoultz

Är planeringen klar?

Jag gick in i en klädbutik inte långt från Arbis. Väl inne i provhytten hörde jag butiksinnehavaren fråga om kursplaneringen var färdig. Fem före, svarade jag aningen förvånad. Visserligen hade jag tidigare under våren upptäckt butiken, men räknade inte med att damen skulle komma ihåg mig.

– Det var väl den 15 som kurserna syns på nätet? Man måste ju välja ut vilka kurser man ska anmäla sig till sen i augusti, för då hinner man inte mera fundera. Då måste man sitta med fingret på datorn när anmälningen börjar för att komma med.

Det kändes otroligt fint att få höra det här just i går, då åtta intensiva veckor av planering och korrekturläsning nalkades sitt slut. Det var ett bevis på att vi inte gör jobbet för vår egen skull; det finns på riktigt människor där ute som bara går och väntar på att vi ska få det gjort.

AnmälningDet fick mig också att tänka på den diskussion som förs inom medborgarinstituten sedan någon tid tillbaka. Det funderas på om vi borde skippa det där med att ”släppa” kurserna en viss dag i augusti och i stället gå in för att man kan anmäla sig redan från början av juni. Så fort en kurs är planerad och korrekturläst skulle den öppnas för anmälning på nätet. Jag förhåller mig själv ganska skeptisk till tanken.

Först och främst förefaller det mig odemokratiskt såtillvida att det gynnar dem som dagligen surfar på nätet och sålunda genast upptäcker när det dykt upp nya kurser. De som förväntansfullt väntar på den tryckta kurskatalogen lämnas utanför. Dessutom lever en stor del av befolkningen i livet före och efter semestern – före semestern tänker nog de flesta på just den och ingalunda på den kommande hösten. Å andra sidan blev jag just motbevisad av klädbutiksinnehavaren. Hm.

Men då kan man argumentera att det är våra stamkunder som gynnas, eftersom de känner till systemet och förstår att gå in och anmäla sig redan på sommaren. Och när terminsstarten närmar sig finns det kanske inga platser kvar för nykomlingar, som fräscha och fulla av energi efter semestern just har upptäckt att det finns ett arbis i stan. Återigen hm.

Nu ska vi dock komma ihåg att alla kurser ingalunda blir fyllda till bristningsgränsen. På de allra flesta kurser finns det plats till och med senare under terminen. Det jag däremot undrar är, om du i september kommer ihåg vad du har anmält dig till i juni. Och också om du i juni faktiskt vet vad du orkar och hinner med i den mörka och ruggiga november.

Vad säger du, gör du det? Måste vi börja tänka om?

Moa

Tradition eller slentrian?

Så var det då dags igen för årets hosiannakaraoke, min egen lilla adventstradition. Sällan funderar jag så mycket på traditioner som när det lider mot jul. Att det finns behov av vissa traditioner tyder bland annat årets julvaka på Helsingfors arbis på – närmare 1000 barn, ungdomar, föräldrar, mor- och farföräldrar pysslar julpynt, bakar pepparkakor, gör granriskransar och stöper ljus under några intensiva timmar en mörk novemberkväll. För många infinner sig julstämningen just då.

Garntomtar Kransar Pappersstjärnor

Men var går egentligen gränsen mellan tradition och slentrian, så här har vi alltid gjort? Åtminstone för mig är tradition ett ord med en starkt positiv laddning, något som jag vill hålla fast vid för att det är fint. Och månne det inte gäller överlag i samhället? Utan traditioner skulle vi känna oss rotlösa. Men det gäller förstås också att upprätthålla en balans mellan tradition och nytänkande. Inte kan vi oförbehållsamt hålla fast vid allt gammalt, det är klart att vi måste tänka framåt. Men jag håller ändå inte med Maria Rankka, VD för Stockholms handelskammare, som i A-studio häromkvällen himlade sig över att vi fortsättningsvis lär eleverna stickning i skolan men däremot inte programmering.

Jag tycker det är ledsamt att hon ställer dem mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra, åtminstone inte inom den fria bildningen. Där kan tradition och nytänkande gå hand i hand – det finns rum både för att lära sig sticka sockor och för att skapa webbapplikationer.

Moa

Osäkra september

Det känns nästan overkligt. Så varmt, så klar hög himmel och samtidigt redan gula och röda löv på träden. Solen står lågt och skuggorna blir långa, färgerna djupa. Äpplena doftar sött och dimmorna sveper sin svala duk omkring mej och gör världen mjuk och stilla.

apples
Ibland är jag så glad över att leva i ett land med årstider! Det ger mej en påtaglig påminnelse om att allting förändras, och jag finner en stor tröst idet. Då är det nämligen också möjligt att allting förändras till det bättre. Jag är så rädd att stagnera; i livet, i mina åsikter och attityder. Tove Jansson sade det bäst: Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mej. Den här hösten i trädgården när jag plockar äpplen känner jag mej lugn: jag kan fortfarande förändras mot att bli den bästa versionen av mej själv. Jag ska i alla fall igen en gång försöka.

Sabine Forsblom

Renfana vid vägrenarna

Vill inte tala om höst ännu, det är långt kvar tills löven faller. Men sensommar kanske jag ändå måste gå med att det är. För i förrgår när vi red blommade renfanan på dikeskanterna. Det finns andra tecken: hästarna har börjar fälla sin sommarpäls, fåglarna har ätit upp alla våra vinbär, höstterminen har börjat på jobbet och både fiollägret och spelmansstämman är redan förbi. Och min bästa ridkompis någonsin flyttar hem igen efter fyra år på Åland, men bara två år som min ridkompis. (Vi borde ha lärt känna varandra genast när hon kom hit!) Hon flyttar i slutet av augusti och ända tills nu har jag intalat mig att det ännu är långt kvar…

Tiden går så fort säger vi allt oftare. Jag minns så väl när jag var tio år och det gick upp för mig att det är med all rätt som de äldre säger att tiden går så fort. Det hade jag aldrig riktigt förstått tidigare. Men när jag insåg att för en fyraåring är ett år en fjärdedel av det liv den hunnit leva, medan ett år för en tioåring är en tiondedel av livet som gått, så förstod jag att de vuxna inte fjantade sig. Det är ett faktum att det är så, åren blir bara kortare och kortare ju äldre man blir.

Tänk när man var liten och gick i första eller andra klass och sommarlovet var oändligt långt. Nästan ogripbart långt. Man hade en ocean av tid att leka på innan det var dags för nästa skolår. Ännu när jag som 19-åring började min klasslärarutbildning tyckte jag att tre år var oöverskådligt länge. Hur skulle man kunna vänta så länge innan man fick börja jobba på riktigt och inte bara prestera för att göra lärarna nöjda?

moln

Egentligen är hösten en väldigt fin tid. Tänkte på det i går kväll när jag nattade hästarna och solen var i färd med att gå ner. Molnen blir så vackra och luften så klar. De här senaste sommarveckorna med den tropiska värmen var faktiskt jobbiga. Nu är det mera njutbart för mig i alla fall. Det gäller nu att inte ta ut vinter och mörker i förskott, utan njuta av de veckor som ännu är kvar av grönska, frisk luft och lagom värme med sköna ridturer. Att leva i nuet, som det heter. Det är kanske en förmåga man blir bättre på när man blir äldre? Att inte vänta otåligt på det som ska komma, utan verkligen njuta av livet just i dag och ta vara på vad som erbjuds just nu.

Siv Ekström