Om att formas som människa

Hafiz och Maxille.

När jag som sjuåring flyttade från Danmark till Sverige, fick jag höra att jag hade konstiga kläder. Det konstigaste av allt var att i Århus, där jag bott innan jag flyttade till Småland, hade alla barn och till och med en hel del tonåringar haft likadana kläder som jag hade. Som utbytesstudent i Latinamerika tio år senare blev jag plötsligt en ”gringa” på grund av mitt blonda hår och mina ljusa ögon. I Sverige var det inte direkt egenskaper som fått mig att sticka ut. När jag flyttade till Finland efter gymnasiet, märkte jag hur ofinländsk jag var, trots att jag varit finländsk medborgare i hela mitt liv.

Alla vet vi att vi människor formas av den miljö och de personer vi omges av dagligen. Ändå kan vi vara förvånansvärt blinda för de egenskaper och vanor hos oss själva, som andra människor i vår omgivning synliggör för oss. Ibland har vi varit vagt medvetna om en del saker, andra gånger kommer responsen som en överraskning, ibland rentav som en obehaglig sådan. Det här blir extra tydligt i ett parförhållande.

För min del ruckades min syn på mig själv som en mycket självständig person rejält, sedan jag träffat mannen i mitt liv. Efter att ha trivts utmärkt på egen hand, behövde jag nu ha honom vid min sida så ofta och så mycket som möjligt. Naturligtvis var jag fortfarande självständig i många avseenden, men faktum kvarstod, jag hade blivit beroende av en annan person på heltid. Det var snopet.

Med tiden fick vi barn och då om någonsin fick min självständighet sig en törn med allt vad fyra barn innebar i form av beroendeskap. Till min lättnad lyckades jag styra dem i riktning mot självständighet i och med att de växte och blev större. Allt gick bra ända tills vi valde att börja släppa in nya personer i vår familj.

Först kom en asylsökande ung man från Afghanistan och därefter en italiensk utbytesstudent. Båda två vände upp och ner på min klara, välbevarade syn på det här med självständighet. Killen från Afghanistan tyckte att jag var en jättekonstig mamma som rände runt på möten på kvällarna efter att ha jobbat hela dagen. Då borde jag ju ägna mig åt att vara mamma och tillbringa tid med mina barn. Och inte tog jag hand om mina gamla föräldrar heller. Han skakade förbryllat på huvudet åt mitt sätt att leva och jag å min sida fnös åt denne typiske man från Mellanöstern.

Men den typiske mannen från Mellanöstern visade också en tillgivenhet, mjukhet och artighet som var ny och förbryllande för vår familj. Inte för att vi varit direkt oartiga, hårda eller otillgivna sinsemellan inom familjen, men nyanser av vårt sociala samspel hemma avslöjades genom den mjuka artiga behandling vi plötsligt bemöttes med.  Samma mjuka, artiga tillgivna bemötande upprepades när vi tog emot en italiensk flicka i familjen. Och inte heller hon var en stark förespråkare av personlig självständighet. Hon visade i praktiken hur viktigt det är att utgöra en del av en helhet och att varje familjemedlem behövs för att vardagen ska fungera.

  Precis som när jag var sju år gammal fick jag ännu en gång upp ögonen för att det alltid finns åtminstone två sanningar om hur livet ska eller kan levas. Och numera förstår jag också att beroendeskap och självständighet inte är varandras fiender, utan båda är viktiga. Så efter att ha fyllt femtio är jag inte bara ok med att jag är beroende av en massa människor på olika sätt, utan till och med tacksam över det. Det gör mitt liv så mycket rikare. 

Vårstädning inför exit?

Från att i december ha gått in i en oviss framtid med undervisning på distans, gick vår skola denna vecka in i en oviss framtid med närundervisning. Känslan av overklighet som infann sig förra året i mars då vi för första gången inledde livet på distans, infinner sig igen av motsatt orsak. Visserligen bär vi alla munskydd och håller oss på avstånd ifrån varandra fortfarande, men vi är i samma rum och ser varandras kroppsspråk. Detta återseende är som ljudet av porlande bäckar om våren, livet rinner till igen efter en stelfrusen vinter.

Samtidigt är jag tacksam över den introverta tiden som COVID fört med sig. Det var och är en möjlighet för introspektion och att umgås med sig själv då inga yttre impulser i form av olika människors närvaro och tankar ständigt flödar omkring en. I vår familj har vi dessutom ”fastat” inför påsk, vilket inneburit att vi inte ätit socker under sex veckors tid. På något sätt bidrog den biten till att öppna upp för inre vädring eller vårstädning. Jag har inte blivit en bättre människa av det, men däremot en lite mer lyhörd människa i förhållande till mig själv. Jag tror att vi alla har stärkts i vår förmåga att glädjas över det lilla i vardagen. Just nu gläds jag över fysiska, konkreta lektioner där eleverna skrattar åt galna saker de skrivit tillsammans på svenska, eller deras muntliga presentationer som ”hur man bakar morotskaka” eller entusiasmen inför utmanande gruppövningar.

Kanske den här tiden också ger oss möjlighet att reflektera över vad som är väsentligt i tillvaron i ett vidare perspektiv: Nu har vi kunnat ändra radikalt på många saker i våra liv därför att vi blivit tvungna att stanna upp, tänka om, sluta tro att vi kan styra allting. Vi har blivit medvetna om hur beroende vi är av andra människor för att få energi och må bra. Naturen har visat oss att vi utgör en del av den, nu kan vi visa den respekten som den kräver för allas vårt väl. Det kommer att bli väldigt obekvämt, men det är det också när man börjar jogga för första gången efter att ha suttit inne på soffan hela vintern. Sedan brukar det gå lättare när man hittar rytmen och rutinen och till sist helt enkelt behöver det.

När mamma blev barn igen

Om en dryg vecka har det gått ett år sedan samhället stängde ner första gången på grund av coronapandemin. Vi firar ett-årsjubiléet med att gå in i en ny lockdown.

I Finland har vi hittills haft rätt få sjuka och döda men å andra sidan börjar det finnas allt fler människor som känner sig ensamma. Hur det påverkar vårt land i långa loppet, vet vi inte ännu. Inte heller vet vi hur arbetslivet kommer att utforma sig; hur många företag går i konkurs? hur många nya uppstår?

För mig personligen har det varit ett påfrestande år både på det professionella och det privata planet till följd av coronan. Samtidigt kan jag konstatera att det skulle ha varit ett väldigt påfrestande år i varje fall, med eller utan COVID-19.

Jag kan nämligen inte göra någonting åt faktumet att min starka, klartänkta och positiva mamma blivit en ängslig, trött och virrig åldring. Processen inleddes så klart inte för ett år sedan, utan har pågått i flera år redan: symptom, diagnoser, smärtor, medicinering, obehagliga biverkningar av mediciner, sjukhusvistelser, återhämtningar, allt i ett oändligt kretslopp.  Skillnaden nu är att en tydlig återhämtning inte riktigt vill infinna sig på samma sätt som tidigare. Hon är trots allt 84 år gammal. Men min pappa är också 84 år och han både ror, cyklar och fixar i trädgården på landet och behöver träffa människor för att diskutera världshändelserna.  Fram tills för en månad sedan tog han hand om min mamma dygnet runt varje dag hemma, med lite avlastning en vecka per månad sedan i höstas.

Min mamma kunde ha varit lika pigg och aktiv som min pappa fram till 84. Hon har ätit någorlunda mångsidig och hälsosam mat, rört på sig skapligt regelbundet precis som han. Dessutom har hon alltid valt att se det goda i det lilla. Hon har därmed också haft förmågan en resa sig flera gånger, trots motgångar i livet.  När det kommer till hälsa, är livet helt enkelt inte rättvist.

Nu är hon alltså på sjukhus för utredning om hur hennes (var)dagliga vård ska utformas och hon har periodvis fruktansvärd hemlängtan. Få av oss känner oss hemma på ett sjukhus, men en del av orsaken till att min mammas hemlängtan är så stor, är därför att hon antagligen aldrig kommer hem igen mer än för några dagar i så fall.

Det här är ingen originell beskrivning av när en människa blir allt tröttare av att krämporna bara blir fler och fler eller svårare och svårare. När det drabbar en själv eller en närstående blir det ofrånkomligen en högst personlig angelägenhet. En mamma är inte vem som helst i ens liv och därför följer min mamma och hennes hälsotillstånd med mig i bakgrunden överallt, som en osynlig mantel omöjlig att ta av sig, vare sig jag vill det eller inte.

Trots coronan och min mamma, sitter jag ändå inte här och känner mig fullständigt utmattad och nedstämd när jag ser tillbaka på det gångna året. Tack vare coronan känns varje möte med mina vänner lite som en fest och vi har insett att vi gärna kommer att ordna träffar utomhus i fortsättningen också, inte lika ofta, men som ett trevligt alternativ. Jag har börjat förstå min oro för mina barn som är ute i världen: Jag litar på att de klarar sig, men jag har stundvis svårt att vara utan dem och då blir jag orolig.  I mitt arbete som språklärare har jag ännu en gång fått jobba med människor med vitt skilda mål och behov. Det är lika spännande varje år. Dessutom har min egen hälsa blivit mycket bättre nu. För ett år sedan var jag ännu omtumlad efter operationerna och strålbehandlingarna året innan, då jag diagnosticerades med bröstcancer.

Inför de skärpta restriktionerna nu liksom för ett år sedan, är årstiden till stor tröst och hjälp. Det blir ljusare och varmare hela tiden och alltmer fågelkvitter hörs i buskar och träd. Jag gör som min mamma, jag väljer att se det goda i det lilla.

Tankar på årets mörkaste dag

På årets mörkaste dag låter jag mörkret svepa sig runt mig och vårt hus som en mjuk, skön filt. Det är en signal om stillhet, tid för eftertanke och reflektion; att bara vara och möta mörkret som det lugn det också är. Det är mäktigt med mörkret ute på landet långt ifrån den gatubelysta staden. Konstigt nog kan jag ibland se mer i det mörkret än vad jag gör på en upplyst gata. Det blir liksom lättare att urskilja det djupmörka från det svagt ljusa.

Med ett år som detta fyllt av omställningar, omplaneringar, avbokningar och frånvaro av naturliga kramar i många sammanhang, kan just en så´n här dag få bli ett rum att krypa in i och vila i helt enkelt, som en lång inandning. Det är en dag till för att ligga på soffan och låta tankarna vandra mellan idéer på julklappsrim och återblickar på hösten, tankar kring familjen, jobbet, vännerna och det som känns viktigt just nu. En paus efter första delen av den mörkaste tiden på året, innan övergången till den andra delen av denna tid.

Vi ser så ofta mörkret som ett slags fiende vi måste betvinga med hjälp av lampor och lyktor i träd, buskar och längs balkongräcken. Visst är det onekligen trivsamt och rentav vackert det också, men att se mörkret kan samtidigt vara så mycket vackrare än vi tror.

Jag blir lika överraskad varje gång någon för på tal att flera hundratusen finländare normalt reser utomlands den här tiden på året. Det är en ansenlig del i ett land med fem miljoner invånare. Men det finns också många som inte åker söderut varje år, somliga väljer det; andra har inget annat val.

Min familj hör till de priviligierade som kunnat välja och har några gånger valt bort Finland över jul. I år har vi inlett julfirandet med att vänta ut karantäner och coronatestresultat, innan vi kunnat dra efter andan och njuta av att kunna krama våra vuxna barn som återkommit från utlandet.  Vanligtvis har vi ett eller ett par barn hemma samtidigt, därför är det extra underbart att få ha alla samlade om än för en kort tid.  På årets mörkaste dag 2020, tänker jag över att samvara och samtala med och krama familjen och även goda vänner, är nyanser av ljus och mörker som jag behöver och som får mig att känna att jag lever.

Den svåra konsten att kommunicera

Foto: Fiona Österman

Sedan pandemin blev ett faktum har vi vant oss vid att tillbringa en hel del tid vid en skärm med svarta rutor i samspelet med andra människor. Vi har redan i många års tid skrivit snabba, spontana meddelanden på olika sociala medier till varandra.  På Instagram och Facebook publicerar vi flitigt bilder ur våra liv.

Då vi befinner oss bakom den svarta rutan, kan vi tycka att det är rätt skönt att sitta i nattkläder med otvättat hår, gå och koka en kopp te vid behov och ändå vara med. På de bildorienterade sociala medierna åter, väljer vi de bilder som visar oss så som vi själva helst vill bli sedda.

I det fysiska mötet med andra och i videosamtal där vi har bilden på använder vi vår röst, våra ord och vårt kroppsspråk. Därmed förmedlar vi också mer av vår egen osäkerhet, entusiasm eller irritation. Vårt kroppsspråk avslöjar omedvetna aspekter av oss vare sig vi vill det eller inte.

Vilka kanaler vi än kommunicerar genom, står vi med jämna mellanrum inför konflikter och missförstånd med andra.  Förklaringen ligger ofta i hur vi har det med oss själva. Det samma gäller även då vi väljer att ha kameran avstängd under ett videomöte eller då vi väljer vilka bilder vi publicerar på oss själva. Vårt krav på effektivitet i vardagen, tillsammans med de oändliga impulserna från internet, gör oss rastlösa och ofokuserade.

Som tur kan vi alltid påminna oss själva om att våga lyssna inåt med respektfull och medveten närvaro i nuet. Ju oftare vi minns och vågar det, desto mer frigör vi energi för mer uppbyggande åtaganden än att lösa konflikter som uppstått på grund av att vi bara rusat fram i vardagen. Därtill vågar vi förmodligen också oftare visa upp vårt otvättade hår och vår egen osäkerhet. Två aspekter på vår ofullkomlighet som likväl gör oss fullkomliga som de vi är i samspelet med oss själva och andra.

Det rätta sättet att lära sig språk, finns det?

Mina första sju levnadsår omgavs jag hela tiden av åtminstone två språk; svenska hemma och danska på stan och bland vänner och bekanta.

I gymnasiet valde jag att gå humanistisk eller språklinje, som det hette då i Sverige. Förutom engelska hade jag franska, tyska och latin. Därutöver hade jag också finska, eftersom jag var finländsk medborgare och därmed hade rätt till så kallad hemspråksundervisning. På fritiden pratade jag ofta spanska med mina latinamerikanska vänner. Spanska hade jag lärt mig under mitt år som utbytesstudent i Sydamerika. En kort tid tog jag och en klasskompis också en kvällskurs i arabiska. Jag älskade att lära mig nya språk och gör det ännu idag.

Skolspråken lärde jag mig främst med hjälp av texter, grammatik- och stavningsregler och ordövningar. Till skillnad från många av mina skolkompisar, gillade jag grammatik.

Danskan och svenskan utgjorde som sagt en del av min levnadsmiljö under min tidiga barndom, varför grammatik och stavning inte alls var aktuellt. Jag förstår och talar således danska utan större problem, men skriver kanske inte så bra.

Jag har alltså badat och duschat i olika språk på olika sätt från späd ålder. Hur kom det sig då att jag inte kunde säga till min lärare i finska i gymnasiet ”Jag kan inte komma på timmen imorgon, eftersom jag har tid hos tandläkaren då.”? En lång men ändå relativt vanlig och användbar mening i skolvardagen. Var låg problemet?

Det kan till en del ha berott på att läraren var för inriktad på finsk grammatik och inte ansåg det vara relevant att bara prata vanlig finska på lektionerna.  Men två faktorer av avsevärt större betydelse var min brist på motivation och min mentala blockering.

De finländare jag stötte på i min ålder på Finlandsbåten och i Finland, uppfattade jag som totala töntar med noll koll på sin klädstil. Finländskhet och finska var inte det minsta coolt i min livsvärld när jag var barn och tonåring. Men det var bara halva sanningen om mina svårigheter med finskan.

Det största problemet var trots allt att halva min släkt, inklusive hela min familj, utom jag, pratade finska flytande. Med andra ord borde rimligtvis jag också göra det. Den lilla detaljen som skiljde mig ifrån alla de andra, var att jag aldrig fått det med någon modersmjölk, så som jag fått svenskan och danskan.  Lösningen kom efter att jag gått ut skolan och min frustration över att inte kunna finska blivit större än mina tankar om vad som inte var coolt.  Jag flyttade till min mormor i Kuopio för en höst. På något mirakulöst sätt lyckades jag hitta jobb där, och kunde stappla på finska dagtid och gå på kurser i Finnish for foreigners på kvällarna. För första gången i mitt liv kunde jag plötsligt föra vettiga samtal med min mormor! Min finska var långt ifrån perfekt, men barriären var bruten.

Varför blir vi många gånger då så arga och frustrerade på oss själva över att vi inte lyckas ta in och förstå det mesta av ett helt nytt språk genast? Vi säger att det är så mycket lättare då man är barn och ung att ta till sig ett nytt språk. Liksom min berättelse visar, är det inte alltid så enkelt då heller. Men orsaken till att barn och ungdomar oftast lär sig snabbt och smidigt, beror förmodligen på deras totala öppenhet för sin omgivning och de medföljande språken. Vi vuxna däremot snavar alltför ofta över vårt intellekt i vårt möte med omvärlden. Vi överanalyserar och tappar bort oss i våra teorier och tolkningar, istället för att gilla läget; att alla nya språk vi tar oss an kommer i just de former de kommer och de kräver en del upprepningar, tålamod och tid. Precis som när vi var små och lärde oss konsten att gå. Och prata.

Skolan som möjlighet och självklarhet

–Varför valde mina föräldrar att inte skicka mig och mina syskon till skolan? Varför valde de att få så många barn att de inte ens hade råd att köpa oss ordentliga kläder och skor? 

Dessa frågor ställer mig en av mina elever vid flera tillfällen under våra samtal i samband med att vi löser olika byråkratiska aspekter kring jobbsökning, uppehållstillstånd och studier. Alla de här sakerna som ska ordnas, är kämpiga för vem som helst som är nykomling i Finland eller som bara behärskar svenska eller finska delvis. För en person med mycket knapp skolgång i bagaget kan det bli ännu tuffare i praktiken. Därtill kommer den mentala och intellektuella aspekten. Plötsligt börjar den här personen förstå allt större sammanhang om hur världen fungerar och vilka möjligheter det finns till att lära sig olika saker och att hitta jobb eller en studieplats. Och insikten är att vägen är ännu längre och krokigare för en utlänning med noll eller mycket liten skolgång, än för en utlänning till och med från samma land, men med utbildningserfarenhet från hemlandet.

Parallellt med dessa samtal på jobbet, pågår en ständigt återkommande diskussion mellan min dotter och oss föräldrar om strategier för mer aktivitet på timmarna i skolan, bättre läxläsning och lässtrategier inför prov och läxförhör. Samtalen är ofta animerade, eftersom det finns en återkommande intressekonflikt: att gå ut med kompisar eller stanna hemma och läsa.  Att visa sig nördigt engagerad på timmen i skolan finns inte riktigt på kartan ur en tonårings perspektiv.  Den här typen av diskussioner har vi fört i med i stort sett alla våra fyra barn under årens lopp. Frustrationen har ofta varit stor, både för barnen och för oss föräldrar. Och det som varit återkommande element både då det gäller mina egna och många andras barn, är lusten och meningsfullheten. Skolan känns inte på långt när lika lustfylld och meningsfull som fotbollsträningar, danstimmar, skidbacken, musikinstrument eller tid tillsammans med kompisarna i största allmänhet. 

För våra finländska barn och ungdomar handlar skolan och val av utbildning och jobb mycket om lust och ett uttryckligt krav på att det ska kännas meningsfullt på ett personligt plan. För en invandrare utan eller med endast lite skola i bagaget, eller som lämnat allt bakom sig för att skapa sig ett nytt liv i ett främmande land, kan vilken utbildning som helst i stort sett, göra skillnad. Utbildningen eller skolan blir såtillvida synnerligen meningsfull på ett personligt plan, men lusten däremot kan få ge vika för verklighetens villkor. För en ung invandrare blir det alltså mer frågan om att så snabbt som möjligt ta sig in i arbetslivet där det verkar mest möjligt. För en ung finländare handlar det mer om att gå en så angenäm och smidig väg som möjligt, i riktning mot ett intressant och självutvecklande jobb. Pragmatismen blir på så sätt en gemensam nämnare i båda fallen, men av diametralt olika orsaker. Den bjärta kontrasten mellan mina elevers utgångspunkter och våra finländska ungas ”bomullsvärld” som en elev kallar den, är stundvis smärtsamt påtaglig och samtidigt helt enkelt ett faktum. Vad få nyanlända däremot kanske inte förstår, är att bomullsvärlden också har sina utmaningar då den erbjuder fler möjligheter än vad en del unga klarar av att hantera.

Katinka von Kraemer

Om barn och självständighet

Här nyligen besökte jag Sydamerikas hjärta för första gången på över 20 år. Två årtionden. Det är ungefär den tid det tar för ett barn att födas, växa upp och flytta ut. Här i Finland och Norden vill säga. Mina sydamerikanska vänner visste inte till sig av häpnad när jag berättade att tre av mina fyra barn flyttat ut. Hur är det möjligt?? Den äldsta flyttade direkt efter gymnasiet, den yngsta på hösten efter nian och den mellersta till annan ort på en timmes reseavstånd efter gymnasiet och armén. Den yngsta flyttade onekligen lite väl tidigt, till och med för våra finländska mått mätt. Orsaken var hans val av utbildning som inte fanns att tillgå på hemorten. Men trots att jag uppfostrades till och själv har uppfostrat till självständighet, måste jag erkänna att det gjorde ont varje gång ett barn flyttade ut.

I hjärtat av Sydamerika, där bor barnen hemma ännu då de närmar sig 30 år och både har ett fast jobb och ett fast förhållande. En förklaring som både en mamma och en 25-årig taxichaufför gav var det ökade kravet på en viss levnadsstandard. ”Man vill kunna köpa sig märkeskläder till exempel”, sa taxichauffören. Men, det är bara en delförklaring.

 En av mina närmaste väninnor där flyttade hemifrån när hon var 28 år gammal och höggravid. Hon hade också fast jobb och ett fast förhållande då. Hennes man trivs allra bäst med livet när han vet att alla hans fyra, vuxna barn är i närheten. Det barnet som flyttat ut och bildat en egen familj, kommer hem i stort sett varje dag med frun och barnen och tillbringar kvällen med sin pappa och någon av sina bröder.

Samma typ av iakttagelse har jag gjort bland mina elever, vänner och bekanta från Mellanöstern.  De vuxna barnen stannar länge hos mamma och pappa och om de flyttat ut, kommer de regelbundet hem minst en gång i veckan. Och alla vill ha det så.

Det nordiska välfärdssamhället både skapar och kräver självständiga människor, medan mellanöstern och Latinamerika med mer kollektivistiska samhällen, skapar och kräver anpassning och sammanhållning människor emellan.

Och båda utgångspunkterna stärker de vuxna barnen; i vårt individualistiska samhälle får de erkänsla när de klarar av olika saker på egen hand, i det kollektivistiska samhället får de en stark känsla av grupptillhörighet och sammanhållning, som också är viktigt.

Men, understryker vi frihet, självständighet och självförverkligande för mycket, riskerar vi att bli inneslutna i våra egna egobubblor, isolerade ifrån varandra. På samma sätt som en stark betoning av anpassning till gruppen och dess sammanhållning kan ha fatala följder. Vad händer till exempel om ett barn kommer ut som homosexuell eller vill byta religion? Får hen fortfarande vara en del av kollektivet eller utesluts hen helt och hållet?

I min egen individualistiskt präglade värld saknar jag stundvis den där närheten som finns i mer kollektivistiska familjer och samhällen. Men, jag är samtidigt oerhört tacksam över det mångfald som vårt öppna, nordiska välfärdssamhälle ger möjlighet till.

I dessa tider med flygförbud, stängda gränser och alltfler människor i karantän på grund av coronaviruset, i kombination med ett barn stationerat utomlands, ett på tåg- och färjlängds avstånd och ett på en timmes reseavstånd, önskar jag mig lite mer kollektivistisk närhet. Och framför allt frågar jag mig lite egoistiskt: Har jag låtit mina ungar flyga för högt och för långt?

Katinka von Kraemer