Slipsar och konfirmationer

I går var jag på konfirmationskalas. En liten släkting är inte så liten mer. I mörk kostym, snygg slips och välfriserat hår tar han emot mej och ger mej en välkomstkram. Han är så lång, säkert över en och åttio, så vuxen, tar sina gäster i hand och hälsar välkommen. Var det inte igår som han storögt berättade om sin väntan på julgubben? Var det inte igår som han fick sin lillasyster som nu går omkring i vit spetsklänning och lockar i håret och för sig som en liten dam? Var det inte i går?

 

 

Jag har alltid velat få tiden att stanna. Bromsa upp allting för att hinna ta in allt, njuta av allt. Våren kommer så snabbt, övergår i sommar så snabbt. Jag känner att jag inte på flera år har hunnit njuta av blåsippor, vitsippor och äppelblom. Tiden rusar förbi som ett snälltåg och jag känner att jag står på perrongen och inte hinner med. Idag tog hagelstormen de sista äppelblommorna, plötsligt och oväntat var de borta.

När jag ska gå från konfirmationskalaset ser jag konfirmanden i sin svarta kostym. Han hoppar på trampolinen med småflickorna. Slipsen flyger. Han stannar och stoppar snyggt in den i kavajen igen. Sen hoppar han på nytt.

Än finns det tid att hinna ta in allt. Än hinner jag hoppa på snälltåget längst bak, som en fripassagerare.

 

Sabine Forsblom

Rosor och tårar

På veckoslutet slog den till: trädgårdsivern! Midsommarrosen hade inte klarat vintern så bra. Bruna och förtorkade hängde kvistarna som en gammal sopkvast, men långt där inne något litet och grönt som viskade fram ett hopp om ljuvliga dofter och silkespapprigt genomskinliga blommor i liten vas på sängbordet. Den skulle räddas! Vis av tidigare vårars kliande och stickande händer och armar skyddade jag med med snickarkläder och tjocka handskar. Det gick som smort och jag klippte mej längre och längre in i busken.

Men – övermod går ju som bekant före fall, och från att i ena sekunden segervisst ha klippt på med ett snabbt resultat framför ögonen, sprang jag i nästa in i huset förblindad av tårar. En rosenkvist hade träffat ögat. Det första jag tänkte var att nu blir det flera timmar på akuten och projektet blir inte klart idag. Den första tanken var alltså inte att det inte är så bra rosenbuskar i ögat. Rödögd och med en snyggt utgråten tagg kunde jag följande dag fortsätta. På tisdag fick jag ge mej och gick till läkare. Ont i de små musklerna vid ögat och ett litet sår. Ögondroppar i fyra dagar och sen borde saken vara klar.

På fredag har vi avslutning och då blir det rosor och tårar igen. Sedan ska jag vara alterneringsledig ett år. Det sägs ju att man ska vara noga med vad man önskar sig, det kan nämligen gå i uppfyllelse. Hur ska jag klara mej utan mina studerande? 

Allt som ska växa måste beskäras, det vet jag ju. Men aj, vad det gör ont…

 

Sabine Forsblom

 

Dags att lära sig finska

Varje år blir jag lika glad och upprymd på Valborg och Första maj. Det bubblar och pirrar av förväntan inför årstiden som är på väg. Jag andas in doften av mylla och nytt spirande gräs, ingen doft i världen går upp mot den! Nåja, det skulle i så fall vara den av späda björklöv som mals sönder mellan fingrarna, av första gräsklippet … nåja, listan blir ganska lång 🙂

 Jag glömmer aldrig vad en av mina äldre släktingar en gång sa till mej. Det gällde trasmattor och hur man väver dem så de blir vackra. Det behövs svart. Utan svarta inslag mellan färgerna syns de inte. Jag älskar den bilden och välsignar varje år den långa och mörka vintern som jag än en gång tagit mig igenom. Utan den ingen berusande yrkalvskänsla med ballonger, grönt gräs, glada serpentiner och vårblommor i rabatterna.

 De svarta ränderna fungerar trots allt inte riktigt alltid som glädjeförstärkare. Aldrig tidigare har vi på skolans Facebook-sida fått en likadan kommentar som i år när vi för ca en vecka sedan gick ut med en bild och texten “Det är aldrig för sent att börja studera på en folkhögskola”. “Javisst, om du bor i Finland så är det dags att lära sig FINSKA!!!” lyder kommentaren. Någon har alltså tagit sig tid att författa denna kommentar, skriva in den, trycka på sänd. En känsla av obehag har lagt sig över min värld, mitt land. Eller kanske jag inte få säja så? Kanske jag då ser ner på mänskor som tycker annorlunda än jag? Kanske jag då är en ny Krista Kosonen?

 Hauskaa Vappua i alla fall!

Sabine Forsblom

Själen vill sova men inte kroppen

Ibland funderar jag på det här med sömn. Hur kan det vara så svårt? I hela mitt liv har jag kämpat med den klocka vårt samhälle förutsätter att jag ska följa: 8-16 ungefär. Min klocka vill inte. Den vill jobba 12-20, vaka till 03 eller 04. Ingenting hjälper.

Motionera så sover du nog, dunkar mej vänner i ryggen. Titta inte på TV, telefon eller läsplatta, så går det bra. Ta ett insomningspiller, ett sömnpiller, lite melatonin.

Nej. Jag vill inte sova. Eller ska vi säja så här att min själ vill sova, men min kropp vill inte. Min själ vill vakna klockan sex på morgonen, utvilad, glad och pigg. Min själ vill dricka morgonkaffe och läsa tidningen. Min själ vill duscha och laga håret och vara fräsch.

Min kropp vill att jag ska rusa ur sängen, hålögd och vild i håret. Frusta genom duschen och susa ut genom dörren utan morgonmål. Det vill min kropp. Varje dag.

Fast lite rätt har nog vännerna. En sommar renoverade jag fönster i solen hela sommaren så där åtta timmar/dag. Den sommaren sov jag som en stock. Kanske borde jag slå mej på det? Fast jag undrar vem som vill anställa mej. Kroppen är otålig och lämnar repor på glaset – liksom på själen.

 

Sabine Forsblom

Det är vackrast när det skymmer

Vi lagar mat på skolan. Den här kvällen är det afrikanskt. Vi tänkte börja med två kurser för att samla pengar till en sverigeresa. Det kommer att vara svårt att få deltagare, tänkte vi. Nu har vi haft fem kurser och har 40 mänskor i kö.

Vi talar alla språk vi kan, också några vi inte kan. Det skrattas. det förklaras, det doftar. Om du hackar löken så tar jag chilin, sen lägger vi dem i den här pannan och steker. Ögon möts – förstår du? Jo, jag förstår. Det ångar ur grytorna, vi ler i samförstånd. Det här blir bra. Någon skämtar på finska, en annan svarar på svenska eller engelska.

                                                            Förra veckan sedan lagade vi thailändskt

Två småpojkar är också med. De talar varken svenska, finska eller engelska. Alla vill prata med dem. Det går bra.

Sen äter vi. Kan man studera svenska här, undrar en av de finskspråkiga deltagarna. Jo, du kan till exempel studera tillsammans med invandrarna, säjer jag. Kan jag? Så underbart det verkar, säjer hon.

Skymningen tätnar utanför fönstren. Domodan och Yassan är uppätna.

Varje gång vi lagar mat tillsammans påminns jag. En av mina tidigare studerande lade ut en dikt av Per Lagerqvist på Facebook för ett par dagar sedan:

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt Ijus

Över jorden

Över markens hus

 

Sabine Forsblom

Tystnadens vita rum

Idag ligger datorns vita ruta framför mej och vill vara vit.

Möjligheten att fylla rutan. Eller låta bli om inget finns.

 

 

 

 

 

Som grannen som kom in i farmors kök och satte sig invid dörren i tystnad. Bara fanns där en stund i delad närvaro.

Idag vill jag sitta i det vita rummet. Det tysta.

Sabine Forsblom

Januari

Hur ska man orka genom den långa, grå januari, är en fråga jag ofta hört och ofta ställt mej. Efter julens alla begivenheter har januari känts tröstlöst lång, grå och händelselös.

Så ett år bestämde jag mej för att sluta tänka så. I mörkaste november bestämde mej för att acceptera alla de väder som våra årstider för med sig. Januari blev månaden då ljuset återvänder, då man börjar lyssna efter de första sparvarna i häckarna. Kanske känns det ytterligare lättare i år och fjol med snöfattig och varm vinter. Hur som helst: Hej då, januari, du var vänlig i år! Vi ses igen nästa år.

Är det så att det mesta i livet handlar om inställning? I många fall tror jag det. Hej på dej, februari. Du korta, ljusa månad!

 

Sabine Forblom

Stärnorna på himmelen…

Nu är det så mörkt. Det är mörkt när jag stiger upp, det är mörkt när jag kommer hem. Men i klassen är det ljust.

Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna, hör man någon sjunga i korridoren på morgnarna.

 

Det är Costa Rica som sjunger. Han kallas så. Hey, Costa Rica! ropar de på morgonen när han kommer. I år ska han vara med i luciatåget. En flicka från vår invadrarlinje ska vara Lucia. Hon är inte blond men det lyser om henne. Idag när solen tittade fram vände hon ansiktet mot solen och slöt ögonen. -Är du trött? frågande den ouppmärksamma läraren. -Nej, jag är som en katt! sa hon och hennes grönbruna ögon glittrade i solen. Hon spann i ljuset.

Idag ska vi öva tåget och sångerna en gång till. Ljusets budbärarinna ska prova kronan. Costa Rica ska prova stärngosse-hatten.

Ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka…

 

Sabine Forsblom, Lucia-mamma

Där mitt hjärta är

Det är en vanlig morgon i en paus mellan lektionerna på Svenska för invandrare.

Georgina dricker mate. Hon håller den lilla skålen av kalebass i sina händer. Skålen går runt och vi smakar. Det är bittert, många grinar illa. Men Georgina älskar sin mate. – Vi dricker det hela dagen från det vi kan gå! säjer hon och det lyser om henne. Vamos a la playa! brukar jag säja på morgnarna när vi träffas, det är den enda spanskan jag kan förutom Hasta la vista, baby! Popsånger och aktion-filmer. Vi skrattar båda.

Snart ska hon åka hem. Hon klarar inte av Finland. Hon är för långt borta från sin familj och sina vänner. – Många av mina vänner förstår mej inte, säjer hon. Varför kommer du hit, till ett u-land, när du kan vara där i Finland? frågar de. -Det bryr jag mej inte om, säjer Georgina. Jag måste vara där mitt hjärta är!

 

 

När vi för någon vecka sedan gjorde en presentation av de olika länderna i klassen var det många som började gråta när nationalsången spelades.

-Skulle du gråta om du var utomlands och hörde nationalsången spelas? frågar de. Nej, jag skulle inte gråta, tror jag. Varför? Kanske jag måste bo utomlands en tid för att veta svaret på den frågan. Eller kanske få ett annat svar.

Det gurglar i kalebassen. Jag tittar på Georgina som håller i sin mate som bär på alla minnen, alla dofter, alla ansikten. Fina Geo som kastade sig ut i äventyret och reste över halva jordklotet för att följa sin kärlek. Fina Georgina som har styrkan att erkänna, och visheten att se vad det är som är det viktigaste just nu i hennes liv.

Hasta la vista, Geo. Vaya con Dios!

 

Sabine Forsblom, lycklig lärare

 

I Syrien finns inga adresser mer

Lektion. Alla femton nationaliteter är på plats. Haji sitter längst bak i rummet. För det mesta på gott humör, får oss andra att skratta och må bra.

Efter lektionen kommer han fram till mej.

– Kan du hjälpa mej? frågar han och räcker fram en bunt med papper från Röda Korset.

-Min son har försvunnit. Men du kanske inte har tid?

Vi sätter oss ner och börjar fylla i. Hans ena son kom till Finland i våras. Dottern och den andra sonen bor kvar i Syrien. Själv kom han till Finland för flera år sedan när Aleppo fortfarande var en vacker antik stad och Unescos världsarv stod orörda.

Bildkälla: dippost.com

 

– Här frågas det efter hur det gick till när kontakten med honom bröts, säjer jag. Han tittar på mej.

– Alltid mycket svårt men jag har  fått kontakt via min dotter och sen har han alltid ringt tillbaka. Nu har han inte ringt på flera veckor.

Sonens barn har Haji fått över till Turkiet. Jag vet inte hur och jag vill inte fråga mer än nödvändigt.

– Här frågas efter en adress, säjer jag.

– I Syrien finns inga adresser mer, säjer han.

Vi fyller istället i ett telefonnummer till hans dotter. Hon svarar fortfarande.

 

Sabine Forsblom

 

p.s. Senare frågar jag om jag får skriva om honom. Ja, säjer Haji. Skriv vad du vill. d.s.