Nu är det så mörkt. Det är mörkt när jag stiger upp, det är mörkt när jag kommer hem. Men i klassen är det ljust.
Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna, hör man någon sjunga i korridoren på morgnarna.
Det är Costa Rica som sjunger. Han kallas så. Hey, Costa Rica! ropar de på morgonen när han kommer. I år ska han vara med i luciatåget. En flicka från vår invadrarlinje ska vara Lucia. Hon är inte blond men det lyser om henne. Idag när solen tittade fram vände hon ansiktet mot solen och slöt ögonen. -Är du trött? frågande den ouppmärksamma läraren. -Nej, jag är som en katt! sa hon och hennes grönbruna ögon glittrade i solen. Hon spann i ljuset.
Idag ska vi öva tåget och sångerna en gång till. Ljusets budbärarinna ska prova kronan. Costa Rica ska prova stärngosse-hatten.
Ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka…
Sabine Forsblom, Lucia-mamma
Livslärd 