Allt blir så mycket lättare när det är ljust

Det är min man som startar den här diskussionen vid middagsbordet. Han ska hålla ett anförande på Internationella dagen för våld mot kvinnor och behöver processa sina tankar lite. Han vill utgå ifrån tanken om ’ljus i mörkret’ eftersom evenemanget är kopplat till kampanjen Ljus, inte våld.

– Jag hörde på radion idag att varannan finländsk kvinna utsätts för våld, utbrister en av mina döttrar.

Vi äter asiatisk grönsakssoppa och det hettar till ordentligt. Diskussionen är intensiv och vi gör vad vi kan för att få bilden att fungera.
Hur ska vi definiera mörkret? Våld, hopplöshet, skam.
Och vad är det för ljus som kan skingra ett sådant mörker?

– Att man pratar, säger min yngre dotter. Att ingen tror att våld och övergrepp är tabu.

– Upplysning, föreslår jag och känner mig lite nöjd över ordvalet. Att vi kvinnor vet vad som är rätt och vad som är fel. Att vi känner till våra rättigheter.

– Andra kvinnors berättelser, funderar min svärdotter. Att få höra om andra som blivit utsatta men som klarat sig. Att det finns en väg framåt, uppåt. En ljusare framtid.

– För någon kan den hjälp som finns att få vara ljuset i tunneln, säger den psykoterapeut som jag är gift med. Det inger hopp.

– I kampanjen Ljus, inte våld delar vi ut reflexer som har formen av ett ljus, fortsätter min man. De gör medmänniskorna synliga ute i mörkret.

När middagen är över och jag blåser ut stearinljusen inser jag hur mörkt det egentligen är här i Finland, även utanför mitt fönster.
För att inte tala om Nuorgam där solen inte alls går upp förrän om två månader.
Då återvänder ljuset. I väntan på det, låt oss tända några ljus! Och skingra mörkret tillsammans med varandra.
Allt blir så mycket lättare när det är ljust!

Vårkänslor

Det hjälps inte, jag blir helt euforisk av våren. Varje år på nytt. Det är egentligen märkligt, jag har ju minsann varit med om den förr och kunde tänkas förhålla mig mera nyktert till fenomenet. Men å andra sidan är det väl inget fel på att känna sig glad bara av att titta ut genom fönstret. Eller av att märka att snödrivorna på gården har krympt när jag kommer hem från jobbet, varje dag lite mera. Plötsligt är gången snöfri och gräsmattan täcks av bara ett tunt snötäcke melerat av ett pärlband av små gröna kratrar där hjortarna flugit fram under vintern.

Och tänk att hälsas av solljus på morgonens hundpromenad i stället för av gatubelysning! Jag kan inte annat än le när jag sticker näsan utanför dörren. Och leendet blir inte mindre när fåglarna hälsar mig välkommen med sina morgonserenader. Varje kvarter, varje skogsdunge bjuder på sin egen konsert och ibland funderar jag på vem som sjunger vilken stämma. Men egentligen bryr jag mig inte om att veta namnen på sångarna; för mig räcker det att de sjunger för mig.

Inte kan jag heller låta bli att glädjas åt det osvikliga vårtecknet i Arbis entréaula: anslagstavlan Var med och utveckla Arbis där kursdeltagarna klistrat upp helt underbara idéer och kursförslag. Det vittnar om att det inte bara är jag som känner energin och kreativiteten flöda så här i vårsolens sken.

Moa

P.S. Naturligtvis finns anslagstavlan också i digitalt format.

 

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

När 99 år blir 2 dagar

Vi har kommit till slutet av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Jag läser det sista kapitlet och dottern lyssnar andäktigt. Vi har sett bröderna skiljas åt för att återförenas i Nangijala. Vi har ridit genom Körsbärsdalen och sett sorgen i Törnrosdalen. Vi har stridit mot Tengil och sprungit undan Katla. Och vi har känt Skorpans vånda när han ska ta Jonathan på ryggen och hoppa. Dottern har förundrats, våndats och spänt följt med.

”Tänk! Det sista vi hör Skorpan säga är Jag ser ljuset. Jag ser ljuset!”, suckar dottern.

”Och där, framme vid ljuset, står farfar Mattias i sin äppelträdgård och väntar på Jonathan och Skorpan när de kommer till Nangilima”, tillägger jag.

”Ja, det gör han”, svarar dottern eftertänksamt.

”Just så där tror jag att mommo står och väntar på oss. I en äppelträdgård står hon och funderar på när vi ska komma”, säger jag.

”Men vet du vad. För henne känns det som två dar innan vi är där, men för oss är det 99 år”, svarar dottern med en visshet och förtröstan som bara en 7-åring kan ha.

Kan man förklara evighetsperspektivet enklare? 99 jordiska år är två himmelska dagar. I himmelska år räknat har vi saknat mamma/mommo 30 minuter, jordiskt räknat blir det ett år.

På alla helgons dag tänder vi ljus. Vi tänder för mommo, för alla andra som gått före oss, för den saknad och tacksamhet som finns kvar. Vi tänder både hemma, vid graven och i kyrkan. Vi delar ljuset med alla andra som lever med sorg. Men ljuset delar också hopp, samma hopp som Skorpan ser när han tar steget ut i mörkret.

Om några himmelska dagar är vi där.

#delaljus

Ljus för sorg och saknad. Men också för hopp och förtröstan.

Mera Maria, mindre Marta

”Det här är tydligen ditt arbetsrum”, sa maken en kväll när jag stökade i köket. ”Nej!” svarade jag rätt ampert. Köket är INTE mitt arbetsrum.

Men i sanningens namn tillbringar jag rätt mycket tid där. Maten ska lagas, diskmaskinen tömmas. Blir det några extra minuter ledig tid hittar jag ofta på något nytt. Kanske man kunde testa ett nytt recept? Förbereda morgondagens middag? Dra ihop en sats semlor? Och när det är klart blir man sittande vid köksbordet för att man är så trött att man inte orkar masa sig någon annanstans.

Jag älskar att tända ljus och ha ordning i vardagsrummet. Kvällstid ska mysfaktorn vara hög i vardagsrummet. Det ska kännas inbjudande att slå sig ned. I jultider ska jag njuta av julbelysningen, på våren är det tulpanerna som lockar ögat. Många gånger drömmer jag om hur jag ska sitta i fåtöljen och slänga upp fötterna på soffbordet. På fredagkväll ska jag göra det med ett glas vin i handen.

Ett glas vin får jag nog på fredagkväll, men dessvärre inmundigas det oftast stående i köket. Om man står i köket hela kvällen är det de facto rätt svårt att slänga upp fötterna på soffbordet i vardagsrummet.

Det är något med mig och Marta och Maria. Få kvinnor i bibeln har väl fått så mycket ovett över sig som Marta som ”bara” stod i köket och tjänade. När jag väljer mellan Marta och Maria väljer jag väldigt ensidigt. Det är något jag missat och det är att ibland förstå att välja den goda delen. Finns det något jag ännu ska hinna med är det att vara mera Maria och mindre Marta. För vad gör man med ett soffbord om man inte slänger upp fötterna på det?

Bilden är arrangerad.

 

Kossor och konstnärer

 

De senaste två åren har jag mer eller mindre flytt julen. I år ska jag fira den hemma. Och nu när det bara är en knapp vecka kvar ser jag på riktigt fram emot den. Jag har grävt fram och lappat min Nykarlebystjärna, cd-skivan med franska julsånger ackompanjerar mitt pysslande och ljusen i luciakronan lyser. Jag fick den gulliga trälucian för många år sen av en av mina trogna tyska grupper. Ofta tyckte jag att det kändes onödigt att få presenter till jul av ens kursdeltagare, men visst är det i dag trevligt att bli påmind om dem på det här sättet. Jag försöker dra mig till minnes vem som var i just den gruppen och jag känner ett stygn av saknad efter klassrummet och den tyska grammatiken.

I år har jag andligen förberett mig på den kommande högtiden genom att besöka diverse julmarknader; förra veckoslutet i München, under veckan i Helsingfors och nu i Mörby i Raseborg – alla är olika, men alla har sina speciella charm.

Glühwein är en obligatorisk ingrediens på varje tysk julmarknad. Men tro inte att den serveras i engångsmuggar! Nej, här är det hållbar utveckling och porslin som gäller. För att man inte ska fara iväg med muggarna betalar man en pant, som man naturligtvis får tillbaka då man återlämnar muggen. Eller så väljer man att behålla muggen som minne…

Från konstnärernas julmarknad i Schwabingen …

…till Mörby julmarknads livskonstnärer:

Muuu och God Jul!

Moa

När världen inte är vanlig

”Om jag fick önska mig vad jag ville så skulle jag önska att mommo fick vara hemma. Jag vill att världen ska vara vanlig”, säger min 6-åring.

Vi kramar varandra hårt och jag kämpar med orden. Hur förbereder man en 6-åring på att världen inte mera kommer att vara vanlig? Plättarna blir symbolen för det som fanns förr. 6-åringen talar om mommos plättar med frasiga kanter och plättkalas i lekstugan på små vita stolar. En dag när mommo får komma hem på besök steker jag plättar. Vi ska åtminstone äta plättar tillsammans med mommo. Men de smakar inte som förr för det är ju inte mommos plättar.

”Mamma. Det är ju så att mommo inte mera blir bättre?” säger 9-åringen en dag när vi går mot skolan. Han vet svaret, men vill ändå få det bekräftat. På kvällen talar vi om vinterdagen då mommo halkade och föll. De var med och såg vad som hände. ”Beror allt på att hon föll och skadade lårbenet?” frågar de. Jag berättar om sjukdomen som upptäcktes för några år sen och som gör att mommo inte mera blir bra.

”Jag ser mommo på skidor i Lappland och jag ser henne i grönsakslandet i Jolkka. Men på riktigt får jag aldrig mera se henne där”, säger 9-åringen. Tillsammans gråter vi i mörkret och jag  håller om hans lilla kropp som darrar. Efteråt talar vi om alla minnen som vi bär inom oss, om himlen och om änglarna.

Varje gång vi träffar mommo samlar vi nya minnen. Vi sjunger Små grodorna och Mors grisar och skrattar så att tårarna rinner. Vi fortsätter med Blott en dag men då måste jag sluta för att tårarna fortfarande rinner. Vi gläds över att hon har det bra i sitt nya hem på Emeliehemmet. Men vi vet att inget är som förr. ”Mommo var speciell. Hon hade alltid en Suffeli nånstans. Kan vi be moffa köpa Suffeli till Emeliehemmet som hon sen kan ge till oss?” ber sonen. Och moffa köper många Suffelistänger. På höstlovet får de Suffeli av mommo, precis som förr. Men ändå är allting annorlunda.

På Alla helgons dag tänder jag ljus. Jag tänder för dem som jag bär inom mig, jag tänder för dem som jag fortfarande kan krama om och jag tänder för sorgen som redan är en del av vår vanliga värld.

1508640_10153691937329841_3706521556117038276_n
Sandudd i höstskymningen Alla helgons dag 2015. En fantastisk upplevelse. #jagtänderljus

Det blir påsk

liljor

Det blir en påsk då allt det invanda blir ovanligt, både i stort och smått.

Det blir en påsk då jag inte kommer att handla på långfredagen. Världen både kan och får vila.

Det blir en påsk då en kissekatt och ett ägg delar ut påskbrev till vänner och bekanta enligt österbottnisk modell på påsklördagen.

Det blir en påsk då jag sätter min barndom i fokus. Barndomsfamiljen, barndomsgrannar, släkt och vänner.

Det blir en påsk då jag sitter vid en sjuksäng, ser vårt sommarhus i vårvinterskrud, sover på golvet omringad av barnen och prioriterar annat än hålla ordning på våra saker.

Det blir en påsk då jag väntar på ljuset, livet, våren, sommaren.

Det blir en påsk då orden i Biskop Björn Vikströms aftonandakt etsar sig fast: ”Vi behöver inte mera våld; vi behöver inte mera hämnd, vare sig i vår värld eller i våra hem eller i våra liv. Vi behöver försoning, vi behöver människor som jobbar för fred och rättvisa; för utbildning och social trygghet. Vi behöver människor som vägrar ge upp; och vi behöver få lita på att Gud är med oss i vår gemensamma strävan efter ett gott liv tillsammans i vår hotade och sköra värld.”

Det blir påsk.

Om blommor, men inte om bin

Blir det som present? undrade blomsterhandlaren. Ja, till mig själv. En vändagsbukett. Fast det sista sade jag inte högt. Men jag kände för att skämma bort mig med en stor bukett tulpaner vändagen till ära. Visst är det väl bra att vara vän också med sig själv?

Det var min man som lärde mig tycka om blommor. Han köpte stora underbara buketter till mig, inte bara tio tulpaner eller rosor – 30 skulle det helst vara. Och han njöt minst lika mycket av dem själv.

Fortsätt läsa ”Om blommor, men inte om bin”

Världens vackraste motorväg

N1 är Sydafrikas riksväg 1 som går från Kapstaden i söder hela vägen upp genom Johannesburg och Pretoria till gränsen mot Zimbabwe i norr. Vägen är inte alltför trafikerad, vilket säkert är bra för oss med tanke på den dystra statistik över trafikolyckor som landet har. Inför julen manade man i alla medier till försiktighet och räknade upp de 14 vanligaste orsakerna till trafikolyckor, den första bland dem onykterhet vid ratten.

Men denna första morgon på det nya året är läget alltså lugnt. Vinodlingarna som kantar vägen lyser djupt gröna och ackompanjeras av mera varierande gröna nyanser på bergssluttningarna i bakgrunden. Förrgårdagens regn har tvättat naturen ren och trots att termometern visar +36 grader är luften klar. Inne i bilen är det aningen svalare. Luftkonditioneringen får mig att nysa. Jag kommer antagligen att komma hem med röd näsa.

Bergen rycker närmare och vinodlingarna viker undan. Vägen slingrar sig uppåt och vi kör genom ett bergspass på 862 meters höjd. Mata inte babianerna står det på en skylt och som på beställning sitter det en grupp med babianer i följande kurva. Vi saktar lite in men de håller sig snällt på sin kant och vi låter också bli att mata dem.

N1:an övergår i motorväg. Körfälten skiljs åt av vackert blommande buskar – röda, vita, rosa, gula och någon orangefärgad. Blomsterprakten är fenomenal och gör motorvägen till en njutning att köra på.

Mandela's Gold Strelitzia

 

Vi närmar oss Kapstaden. Luften har blivit disigare och det går inte ens att urskilja det kännspaka Taffelberget. Nedräkningen inför hemresan har börjat. Om bara några dagar är jag tillbaka på Arbis och livet tar vid där det slutade några dagar före jul.

Moa

Skolan mitt i byn – till julfesten kom precis alla!

WP_20151129_20_35_46_Pro

Det är julen 1957. Jag är fem år, skall fylla sex och bor i en folkskola på landet. Mamma är där den enda läraren och övar in Topelius´ Fågel blå (eller kanske var det Sanningens pärla, eller Den tappade kängan) med eleverna inför julfesten. Jag skall få börja skolan till hösten, ett år tidigare än tänkt, eftersom jag suttit tyst vid dörren in till klassrummet och tjuvlyssnat på undervisningen i ett par år redan. Det är mycket tristare att sitta där än att få vara med inne i klassrummet resonerar jag själv, och av allt att döma även andra. Men ännu får jag inte vara med i skådespelet. Topelius själv skall ha kallat sina barnpjäser för ”lekar”. Han betraktade teaterstyckena som pedagogiska verktyg, barnen lär sig inlevelse och övar sin fantasi med hjälp av dem. De fyller alltså samma funktion som leken! Så sant!

Jag minns allt arbete som föregick julfesterna. Val av pjäs, psalmer och sånger, rollbesättningen var inte lätt – och så var det den viktiga jultablån med Josef och Maria, en riktig krubba med riktig halm, en docka i halmen, herdar, änglar och tre vise män. Granen skulle in och prydas, den var inte liten, det var högt i tak i byggnaden. Kakelugnarna skulle eldas. Jag minns dofterna! Godispåsen med pepparkakor och några ”Fazers blandande” skulle ordnas till varje skolbarn.

Tillverkningen av scenografi och kläder för tablå och pjäs var det mest arbetsdryga – och mest fascinerande för mig att följa med. Inga hastverk! Pappa engagerades och byggde en stomme, ett ribbverk, för ett manshögt kyrkfönster med mönster som ur en glasmålning, allt efter mammas ritningar och instruktioner. Tunna silkespapper i de vackraste, djupaste färger limmades över. Jag minns min häpnad när lamporna tändes bakom. Publiken som satt andäktigt suckande! Vackert! Sångerna och psalmerna ackompanjerades på tramporgel, piano fanns inte i salen.

När programmet var över dansades ringlekar och mitt i allt detta kom julgubben in genom dörren, vojande sig över trötta renar och en förfärlig brådska. Alla tystnade när stampandet av den knotiga käppen hördes. Jag trodde benhårt på julgubben ända fram till denna jul. Han var ju samma tomte som kommit hem till oss på själva julafton varje år. Självklart fanns han – tills jag alltså nu upptäckte skarven mellan ansiktsmasken (som förresten var gjord av något slag av tunt gummi och ganska rörlig och därför rätt verklighetstrogen) och skinnmössan och såg den riktiga skäggstubben därunder. Jag kände igen honom och genomskådade allt på sekunden. Det var Sjöberg – byns postiljon! Jag blev stum! Besvikelsen var total. Julgubben var en eländig bluff.

Det här var några år innan tv´n hade lagt beslag på folks tid därute på landet. Det var ungefär samtidigt som de första telefonerna installerades. Skolans julfest var något man väntade på i byn. Att se barnen glada, att höra dem sjunga ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt” och ”Nu tändas tusen juleljus” – det hörde julen till! Och DET är ju inte mindre viktigt idag!

Kerstin Romberg