Väckarklockor

Väckarklockan ringer.
Igen.
Den har en irriterande benägenhet att ringa varje morgon. Och just när jag låg och sov så gott. Eller, ringer och ringer, det är ett stilla pianostycke, som gradvis blir mer högljutt, som kommer från min mobil.

Ute skiner solen redan. Det blev vår också detta år. En tid kändes det som att allt var så uppochner att det kanske inte skulle bli någon.

Men, så småningom satte sig nya rutiner. Livet blev mer virtuellt.

Från lättsamma skämt om en släng av Corona till ångest till vardag. Eller, en slags vardag. Det där med att leva i bubblor har var aldrig blivit tydligare. Och liksom med allt annat i livet, har vi olika förutsättningar och olika kapacitet att hantera förändringen. Den som är lycklig nog att ha ett jobb som går att göra på distans, den som har ett jobb, den som har utrustning och uppkoppling som fungerar, den som är van att vara på nätet klarar sig bättre än den som saknar något av det jag just räknade upp.

Den som är i en riskgrupp har det tuffare. Den som jonglerar mellan jobb och familjekrav, och den som är ensamstående kan också ha det betydligt tuffare. Liksom en massa andra utsatta.

Jag tillhör den första gruppen. Den som kan jobba på distans, som har ett jobb, som är van med nätet, som befinner mig vid en punkt i livet då barnen flyttat hemifrån vilket betyder en tillräckligt stor lägenhet för att kunna leva och jobba hemifrån utan större besvär. Med andra ord hör jag till de som klarat sig bäst denna vår. At jag alltid har varit mer intro- än extrovert har också hjälpt.

Mina erfarenheter och kunskaper kring det digitala har varit mer efterfrågat än någonsin tidigare. På kort varsel har vi i samarbete med andra erbjudit webbinarier, digital handledning, nätmöten och andra resurser. Deltagandet har varit rekordstort. Det har motiverat och gett kickar att erbjuda ännu mer. Jag har trots allt arbetat med flexibelt lärande, distanserande och digitala hjälpmedel i över tjugo år. Det som har hänt denna vår är något jag arbetat för mycket länge.

För. Plötsligt är en digital vardag inte en abstraktion. Vi befinner oss mitt inne i den. Och mycket av det många av oss har gjort gradvis de senaste tjugo åren blir plötsligt synliga.

Det finns ett uttryck för människor som förbereder sig på allvarliga störningar i samhället. De kallas preppers. De gör upp listor på sådant som måste finnas hemma om strömmen går, om gränserna stängs, om matförsörjningen fallerar, om kriget kommer. Jag är inte en prepper.

Men i det digitala märker jag hur jag helt omedvetet under en lång tid förberett mig på en situation som den vi har nu. Jag såg den inte komma, jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli, och mycket har varit nytt och överraskande. Men verktygen har funnits där, och därför har jag klarat mig bra.

Det är lätt att känna lite skam för det. Skam verkar vara en känsla som många människor har en fallenhet för. Jag har det bra, jag har ett jobb, jag svälter inte, jag har till och med haft roligt under våren. Tidsuppfattningen har förändrats, den kontinuerligt naggande stresskänslan som levt i min maggrop så länge har lösts upp.

Jag tycker om det jag gör, och jag gillar när jag kan bidra med något, när jag kan hjälpa. Men precis som det är fult att tala om pengar känns det lite förmätet att lyfta på svansen i dessa tider. Många lider, många har ångest, många förlorar allt. Dessutom är ovissheten stor. Hur skall detta sluta? När ska det sluta? Vad händer sen? Vad finns kvar?

Det är en balansgång, att hantera all denna osäkerhet, att känna empati med alla som har det svårt, och att samtidigt våga må bra själv. Varje dag blir det lite varmare, solen är uppe lite längre. Jag har tid att tänka, tid att promenera, tid att lära mig nya saker. Jag vet inte när detta är över, eller vad som kommer sedan. Jag försöker ta det en dag i taget, och njuta när jag kan.

Väckarklockan ringer. Igen. Och idag vaknar jag med ett leende.

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Om barn och självständighet

Här nyligen besökte jag Sydamerikas hjärta för första gången på över 20 år. Två årtionden. Det är ungefär den tid det tar för ett barn att födas, växa upp och flytta ut. Här i Finland och Norden vill säga. Mina sydamerikanska vänner visste inte till sig av häpnad när jag berättade att tre av mina fyra barn flyttat ut. Hur är det möjligt?? Den äldsta flyttade direkt efter gymnasiet, den yngsta på hösten efter nian och den mellersta till annan ort på en timmes reseavstånd efter gymnasiet och armén. Den yngsta flyttade onekligen lite väl tidigt, till och med för våra finländska mått mätt. Orsaken var hans val av utbildning som inte fanns att tillgå på hemorten. Men trots att jag uppfostrades till och själv har uppfostrat till självständighet, måste jag erkänna att det gjorde ont varje gång ett barn flyttade ut.

I hjärtat av Sydamerika, där bor barnen hemma ännu då de närmar sig 30 år och både har ett fast jobb och ett fast förhållande. En förklaring som både en mamma och en 25-årig taxichaufför gav var det ökade kravet på en viss levnadsstandard. ”Man vill kunna köpa sig märkeskläder till exempel”, sa taxichauffören. Men, det är bara en delförklaring.

En av mina närmaste väninnor där flyttade hemifrån när hon var 28 år gammal och höggravid. Hon hade också fast jobb och ett fast förhållande då. Hennes man trivs allra bäst med livet när han vet att alla hans fyra, vuxna barn är i närheten. Det barnet som flyttat ut och bildat en egen familj, kommer hem i stort sett varje dag med frun och barnen och tillbringar kvällen med sin pappa och någon av sina bröder.

Samma typ av iakttagelse har jag gjort bland mina elever, vänner och bekanta från Mellanöstern. De vuxna barnen stannar länge hos mamma och pappa och om de flyttat ut, kommer de regelbundet hem minst en gång i veckan. Och alla vill ha det så.

Det nordiska välfärdssamhället både skapar och kräver självständiga människor, medan mellanöstern och Latinamerika med mer kollektivistiska samhällen, skapar och kräver anpassning och sammanhållning människor emellan.

Och båda utgångspunkterna stärker de vuxna barnen; i vårt individualistiska samhälle får de erkänsla när de klarar av olika saker på egen hand, i det kollektivistiska samhället får de en stark känsla av grupptillhörighet och sammanhållning, som också är viktigt.

Men, understryker vi frihet, självständighet och självförverkligande för mycket, riskerar vi att bli inneslutna i våra egna egobubblor, isolerade ifrån varandra. På samma sätt som en stark betoning av anpassning till gruppen och dess sammanhållning kan ha fatala följder. Vad händer till exempel om ett barn kommer ut som homosexuell eller vill byta religion? Får hen fortfarande vara en del av kollektivet eller utesluts hen helt och hållet?

I min egen individualistiskt präglade värld saknar jag stundvis den där närheten som finns i mer kollektivistiska familjer och samhällen. Men, jag är samtidigt oerhört tacksam över det mångfald som vårt öppna, nordiska välfärdssamhälle ger möjlighet till.

I dessa tider med flygförbud, stängda gränser och alltfler människor i karantän på grund av coronaviruset, i kombination med ett barn stationerat utomlands, ett på tåg- och färjlängds avstånd och ett på en timmes reseavstånd, önskar jag mig lite mer kollektivistisk närhet. Och framför allt frågar jag mig lite egoistiskt: Har jag låtit mina ungar flyga för högt och för långt?

Katinka von Kraemer

Peter Seenan | Why did you come to Finland?

One of the most common questions Finns ask me is “why did you come to Finland?”

Other foreigners ask too, for that matter.

I like to think the question isn’t so much a subtle implication that I might wish to leave as a throbbing curiosity about what makes anyone move to Finland. Many would consider Finland a strange choice, especially given how often we hear how foreigners’ lives are a struggle here.

I first came here on Erasmus exchange in September 2004 to study – weirdly many think – Finnish politics and from then on I was hooked by Finland.

No one else from the University of Edinburgh was coming to Helsinki that autumn and I liked the idea of being something of a lone wolf. Edinburgh tutors looked at me weirdly, as if I was taking a backward step.

After the end of Erasmus I lived all over the world – including far less bleak and cold climes, like Brazil – but I loved Finland even after my initial Erasmus infatuation had passed and I was always looking for ways to come back because the country seemed to suit my values and outlook. Back then it seemed like an impossible and very unrealistic dream without knowing Finnish, but the country has changed dramatically since then.

I love Finland for its unfaltering commitment to the life part of a work-life balance (seen, for example through generous paternity provisions) and I enjoy living in Helsinki because of its diminutive capital city size.

Looking back, 21-year-old me would have been surprised to learn that one day I would ice-swim two or three times a week, head to the sauna like I was catching a bus and become a huge fan of an archipelago-inspired sport called swimrun, even travelling to our Nordic neighbours to take part.

I still remember my first sauna with a big mix of Finns and foreigners a month or so into my Erasmus experience in 2004.

It was strange and very special at once. At the start of autumn we travelled to a fellow student’s old country house – it felt modest despite being quite a grand place – and we caught fish and cooked it on an open fire, jumped into the lake, sang naked in the sauna and crawled around on a forest floor looking for mushrooms.

I remember thinking to myself that I’d never have imagined that collecting mushrooms would be be such a communal ‘thing’ and it was then that I started to realise what Finland was all about: taking pleasure in the simple things, slowing down, enjoying nature’s jewels and being grateful for your surroundings. What society so badly needs these days.

Essentially, it’s the feeling of being free to enjoy doing nothing without a drop of FOMO.

Konsten att se långt

Jag tittade igår på en dokumentär som handlade om den finska jägarbataljonen som skolades i Lockstedter under pågående världskrig (nr.1), Där sades det om de finländska soldaterna att de var duktiga roddare och att de såg långt. Det senare lät ju ganska lustigt men jag blev och fundera på varför de tyska skolarna hade märkt denna egenskap. Kanske det helt enkelt berodde på att de finska ynglingarna var vana att röra sig i naturen och därför kunde blicka ut över terrängen i stället för att gå med näsorna ner mot blåbärsrisen. Det är i och för sig en mycket enkel förklaring men jag kommer inte på någon bättre. Hur som helst är det en bra egenskap som man har stor nytta av. Men finns det andra egenskaper som vi som ett litet folk besitter och som gör oss annorlunda, märkvärdiga kunde man kanske också säga?

Då jag deltog i några skolprojekt, där lärare från ett tiotal länder var involverade, talade vi ibland om saker som skiljde våra länder åt, mera talade vi om vad som förenade oss men det är mindre intressant i det här fallet så nog om det. Under våra diskussioner stötte jag ofta på misstro då jag berättade om oss finländare, om våra seder, om hur vi agerar, tänker och fungerar.

Klart att mycket handlar om generaliseringar, vilket alltid är farligt. Klart att dagens nya generation finländare är ganska annorlunda än den generation jag själv tillhör. Men vissa saker som jag talade med mina utländska kolleger om tog de som skämt eller som rena lögner. Det som jag själv upptäckte var att dessa reaktioner berättade lika mycket om oss finländare som om mina utländska kolleger och deras sätt att tycka och tänka. Fram för allt visade det på stora skillnader mellan oss européer och våra sätt att handla i olika lägen.

De tyska kollegerna var intresserade av vår bastukultur. De ville så klart veta hur man badade bastu på rätt sätt så de frågade mig, jag var ju finne så det där med bastu måste ju jag vara expert på. Frågorna var många: Hur länge -, hur många gånger efter varandra-, hur ofta skall man bada bastu? Jag svarade att precis som man själv vill, men de trodde ju inte på mig. Det måste ju finnas regler insisterade tyskarna.

En italiensk lärare sade att italienarna är duktiga på att klaga. Jaha, i Finland har vi hela körer som sjunger klagomål som folk skickat till myndigheterna. Hon trodde så klart inte på mig så jag måste skicka några Youtube länkar till henne som bevis.

Käringkånk, stövelkastning, tjärrfotboll etc. är egentligen ganska onödiga företeelser som inte alls beskriver vår egenart som folkgrupp, om vi nu har några. Kanske är vi lika vanliga som Medelsvensson. (Trist tanke, vem vill nu vara helt vanlig?)

Men enligt Bertolt Brecht är vi ett folk som tiger på två språk. Är det kanske det här, och möjligen det att vi ser långt, som är vår största egenhet? Själv har jag problem med att kunna hålla mig tyst då jag borde, men faktum är att vi är ganska bra på att tiga.

Jag läste för flera år sedan om en forskning som förklarade att ju längre norrut i Europa man färdades, desto längre pauser kunde man hålla i sitt tal utan att bli avbruten. I Italien måste man tala i en jämn oavbruten ström av ord för att komma till punkt. I Lappland behöver man inte säga ett endaste ord för att få det mest väsentliga framfört. – Ingen trodde mig, vilket jag förstås viste. Jag förklarade för mina europeiska vänner att i Lappmarken där det kan vara tiotals kilometer till närmaste granne kan det se ut på följande sätt: Pekka kommer skidande till Hannu. Hannu bjuder på kaffe, Pekka sätter sig till bords, sörplar på sitt kaffe, tittar ut genom fönstret, Hannu dricker sitt kaffe sittandes mitt emot Pekka. Efter en halv timme stiger Pekka upp, tackar för kaffet, ”kiitos”, tar på sig skinnmössan, jackan, handskar och skidar de tio kilometrarna tillbaka hem. Inte ett ord har växlats, förutom ”kiitos”. Men nu vet Pekka att Hannu mår bra, allt är i sin ordning, det finns inget att oroa sig för. Och Hannu vet det samma om Pekka. – Hannu tittar ut genom fönstret och ser Pekka skida hemåt med blicken stadigt fäst vid horisonten.

Bubblorna vi lever i

Träffade en vän från Libanon över lunch senaste vecka och vi pratade mycket om bubblorna vi lever i. Vi flög på ett högt plan och en hel del kretsade kring världspolitik och globala trender. Jag redogjorde för honom om allt vad tredjestadiets aktörer gjorde för alla nyanlända i Finland. Vi gör en hel del men mycket mera behövs.

Min vän är gift med en finsk kvinna från Torneå och efter att de tillbringat 12 år i Dubai flyttade de tillbaka till Libanon var de fortfarande äger ett stort hus. Situationen i Libanon är absurd enligt honom. 2M libaneser skall ta hand om landet och de 4M flyktingar från Syrien som finns där idag. Situationen var ohållbar med små barn så han flyttade sitt företag under sommaren till Finland, köpte hus i Esbo och konsulterar idag företag globalt därifrån. Bubblan jag hade över planeten och min världsbild fick en ny insikt.

Hur det nu blev så gled diskussionen över på bubblorna vi lever i. Alla resonerar utgår från sin egen verklighet och de krafter som rör väggarna i just deras bubblor. Våra bubblor är klibbiga av värderingar, synsätt, kultur mm. De som har samma ”klibb” klumpar ihop sig till grupper, och hålls kvar där, så länge klibbet som håller ihop våra bubblor är ett livskraftigt kluster. Avvikande åsikter eller attityder gör att bubblorna blir obekväma, klibbet torkar och vi glider ifrån varandra. Han gav en ganska bra beskrivning tycker jag.

Resonemanget med bubblorna och klibbet gäller också för oss här i Finland. Kolla bara på arkadiabacken. Regeringens och partiernas bubblor har klibbat ihop sig väldigt kraftigt. Oppositionens bubblor likaså. Frågan är om vi människor och våra bubblor sedan ryms med och klibbar fast någonstans på samma spelplan? Per definition har vi ju en demokrati vilket gör att den bubbla som du lever i är lika mycket värd som bubblan som landets president, riksdag och alla politikers individuella bubblor är. Men är det så alla gånger?

Nationlistiska, patriotiska och populistiska bubblor verkar ha det kraftigaste klibbet idag. Det som jag undrar över är varifrån tar de sitt råmaterial? För några veckor sedan valdes Finland till världens lyckligaste land enligt World Economic Forum. Ett par veckor senare kom en ny rapport som sade att Finland var världens säkraste land med minst kriminalitet per capita i världen. Fantastiska erkännande men ändå verkar det som att dessa inte klibbar fast på allas bubblor.

Hur ser min bubbla egentligen ut om jag lever i en värld var jag aldrig kan vara nöjd? Lever jag i en värld var jag upplever att jag är berättigad att bara få allt jag vill ha men jag behöver inte bidra med någonting? Den största frågan kanske som bubblar i mitt huvud just nu är om min bubbla stänger in mig med fördomar och låsta attityder? Åt vilket håll och hur kan min bubbla ännu växa? Sånt bubblar här just nu.

Sigge jobbar som sektorsansvarig för utbildning på SFV. Han är livstids studerande vid University of Life var han betraktar livets gång, ledarskap, arbete och relationer utan ett givet examensdatum.

Språkpolitikens moraliska fundament

Det är genom att ta de utsattas erfarenheter i beaktande som vi får syn på samhällets orättvisor. Detta faktum beror inte på tillfälligheter utan på den asymmetri som råder mellan olika perspektiv inom samhället. Den utsatte upplever oundvikligen samhällets ojämlikhet genom sina egna erfarenheter, medan de privilegierade kan, per definition, leva hela sitt liv utan att varken behöva se eller befatta sig med orättvisorna som drabbar de utsatta. Den här logiska poängen har en del uppenbara följder för praktiskt jämlikhetsarbete: en stad tillgänglig för alla måste utgå från den funktionshindrades erfarenheter, arbetet mot rasism måste utgå från hur det är att leva i vårt land som icke-vit. Kravet är också i grunden moraliskt: att negligera de utsattas erfarenheter innebär att vi negligerar den svagares behov av hjälp.

Den ovannämnda asymmetrin kan användas också för svenskan i Finland. Om vi skall skapa ett jämlikt samhälle i språkligt hänseende, så måste vårt perspektiv utgå från erfarenheterna bland de enspråkigt svenska, vilket här inkluderar alla som inte klarar sig lika bra på båda språken. Orsaken är, som ovan, att det är med utgångspunkt i deras erfarenheter som vi får syn på vilka hinder som möter dem som försöker leva sitt liv på svenska i Finland. Den tvåspråkige upplever aldrig, i den mån som den faktiskt är tvåspråkig, några språkliga hinder. En språkpolitik på basis av finlandssvenskarnas tvåspråkighet innebär de facto att man utgår från den privilegierades erfarenheter av att vara svenskspråkig i Finland. Varje politik som syftar till språklig jämlikhet måste alltså ha de enspråkigas erfarenheter som sitt moraliska fundament. I samma anda är det på basis av de enspråkigas moraliska krav på jämlikhet som de svenska strukturerna i Finland har sitt existensberättigande.

Dessa självklara poänger försvinner ibland i debatten om tvåspråkighet. Orsaken är att man ofta blandar ihop individ- och strukturperspektiv. Utgående från ett individuellt perspektiv är det onekligen ett eftersträvansvärt mål att bli tvåspråkig i dagens Finland. Mängden arbeten du kan söka ökar exponentiellt och dörren till de högsta posterna inom näringslivet, politiken och kulturlivet öppnar sig enbart för den med perfekta finska kunskaper. Vill du nå toppen – bli tvåspråkig. Men samtidigt verkar då hela den svenska folkgruppen stå inför ett dilemma: skall våra barn få (de bästa) jobben eller skall de svenskspråkiga strukturerna bevaras?

Ur individens perspektiv är tvåspråkighet ett begripligt mål. Men det är motsägelsefullt att tänka sig att målet för den finländska språkpolitiken som sådan också skall vara tvåspråkighet. Detta betyder ju att man anser att den finlandssvenska minoriteten bara överlever om den inte längre är den sorts minoritet som den varit, dvs. delvis enspråkig. Det paradoxala villkoret för vår fortsatta existens är alltså att vi måste förändras i grunden. Att ha tvåspråkighet som mål inom språkpolitiken är det samma som att överge strävandet efter ett jämlikt samhälle i språkligt hänseende.

Ändringar i klimatet

Julen börjar vara undanstökat och efter allt ätande, slöande och frossande i allt som är gott är det snart dags att ta med de nya valkarna och kilon in i 2017. Det är ju bra med underhuds fett i kylan påstås det. Så som klimatet nu verkar ändra sig så kan det vara bra med litet hull för att klara av kylan vi finlandssvenskar får uppleva. Klimatet i svenskinland frös till på en väldigt kort tid.

Min senate bloggpost ”Anno Domini 2016” var genom negativ och jag skrev den när jag befann mig tillfälligt i en mörk tillvaro. Det kändes bättre efteråt men man behövde bara öppna datorn idag för att konstatera att samma drivjakt på svenskfinland fortsätter. Sannfinländarna släppte sin brutala video mot ”pakkoruotsi” och den fyllde upp sociala medier på nolltid. Intressant nog så får den massa med kritik framför allt av många unga verkar det som. Lika emotionella motargument kreverar upp överallt men de är oftast bara klagovisor, det är fräckt, det är fel, ”V****n hurrit” och så vidare. Men det är helt klart att klimatet ändras och Finland är allt mer polariserat.

Jag har med intresse följt med de Gröna och framför allt Ville Niinistö. Jag tycker han är en smart och bra karl. Nu visar det sig som så att Ville måste avgå som partiordförande (6 år är max vad en och samma person får leda partiet) vid nästa partidag. Det finns en klar kandidat till ordförande. Men hon drar sig ur för Ville vill ha en annan kvinna på posten istället. Det verkar som att de gröna är själva sin värsta fiende. De lyckas skjuta sig i sank helt själva. Det är synd för de har varit en bra motvikt och starka i oppositionen med många sakliga och kloka argument. De Gröna har många gånger försvarat svenskan i Finland alldeles föredömligt, aktivt och högljutt. Detsamma tycker jag inte att jag kan säga om de andra oppositions partierna. Det blir dragigt och kallt också här.

Samtidigt vet ju Trump att klimatförändringarna är bara ett påhitt som vetenskapsmännen världen runt har hittat på för att sysselsätta sig och få en massa forsknings anslag.. Kanske är det så, tro det den som vill. Urd piskade Norge och västra Sverige med en förödande styrka. Vinden var så kraftig att vi blev tvungna att ställa in färjor mellan Finland och Sverige. Och var är all snö? Har vi bytt ut vintern mot höststormar? Allt detta måste ju handla om en statistisk avvikelse för Trump han har ju sagt att det inte finns något sådant som global uppvärmning eller klimatförändringar för den delen.

Anno Domini 2016

Detta blir det sista inlägget för min del i år. Jag hade hoppats kunna skriva om julfrid, julstämning, pyssel och traditioner. Just nu är det svårt att samla tankarna kring julfirandet. För mycket oroligheter, ovissheter och osäkerhet rusar runt i knoppen på mig.

Anno domini 2016 gjorde sitt bästa för att komma med i historie böckerna. Under året som gick fick vi ta del av Brexit, Trumps triumfer och 19.12 både avrättningen av den ryska ambassadören Karlov i Turkiet liksom terrorattacken i Berlin. Samtidigt värms vår planet upp snabbare än tidigare och det är endast Trump som vet att detta är ett skämt som alla vetenskapsmän runt jorden hittat på. Det blev litet onödigt negativt så här inför jul. Litet svårt att hitta rätt julstämning.

Här i Finland ville Anno Domini 2016 också göra inrikespolitisk historia. Studeranden och hela utbildningssidan har fått sig en fruktansvärd smäll. Inbesparingar genomförs som det inte finns några logiska argument för. Visst är det kris i statskassan men skall vi verkligen skära bort vår utveckling? När vi sparar på ungdomar och utbildning så sparar vi bort Finlands framtid. Detta har till och med professor Alf Rehn rutit till om med ett mycket färggrant språk. Paradoxalt så det enda som steg till ytan var svordomar som en professor tar sig till, inte innehållet i vad han sade eller varför han tvingades ta till dessa kraftuttryck.

Svenskfinland har under året som gått utsatts för än den ena än den andra misshandeln. Allting kulminerade väl kring jourreformen om Vasa sjukhus. Att vår regering ”täcks” göra något liknande är jag lika förvånad över som Mats Nylund. Tusentals av oss skrev ett personligt brev till president Sauli Niinistö. Vårt sista halmstrå vi hoppades på för att han inte skulle stadfästa lagförslaget om jourreformen. Det hjälpte inte heller utan riksdagen gav oss en smäll till.

Vår regering har också valt att ha en egen tolkning av vår heliga grundlag, det enda rättesnöret som borde knyta ihop allt i vårt land. Frågan kvarstår om vi kan lita på att den håller längre? Inte ens justitiekanslerns uppmaningar och rekommendationer tas längre i beaktande. Jag undrar om det inte trots allt skulle vara bra att ha en jurist med i regeringen. Det verkar litet som att en truckförare som justitieminister inte riktigt fyller måttet.

Soppan kring Talvivaara och Terrafame blev allt grumligare efter att staten beviljade 100M€ pengar för verksamheten. Härifrån hyvlades en halv miljon till statsministerns släktingar vilket ledde till en nyhetshärva utan like. Pressfriheten fick sig en rejäl törn när premiärministern försökte tysta ner Yle. Ämbetsmän inom Yle valde att följa premiärministerns linje och ändrade fakta i reportage som gjordes. Reportrarna fick nog och sade upp sig. Under året som gick verkar det som att vi omdefinierade betydelsen av opartisk journalistik.

Så mot denna dystra och mörka bakgrund skall vi då fira jul. Lägenheten jag bor i är under stamrörsbyte så vi bor i en tillfällig lägenhet som inte känns som ”hemma”. Följaktligen har min familj valt att fira jul tillsammans med vår dotter i Berlin. Det började utmanande med ett meddelande från henne sent härom kvällen att hon är säker och oskadd. Med sina vänner besökte de julmarknaden i Friedrichshein samtidigt som långtradaren plöjde in bland oskyldiga människor i Charlottenburg. Få se vilken stämning och vilka säkerhetspådrag som Berlin bjuder på under julen.

Det blev ett otroligt tråkigt och pessimistiskt inlägg denna gång. Långt ifrån vad jag önskar att den var. 2016 verkar bli ett verkligt bottennapp men det det kan bara bli bättre härifrån.

God Jul och i hopp om ett mycket bättre nytt år 2017!

Sipilä och lojalitetens samförstånd

Ibland har våra relationer till andra människor karaktären av vad som, i brist på bättre uttryck, kan kallas ett ”lojalitetens samförstånd”. I ett sådant samförstånd styrs våra samtal av olika normer för vad som anses passande. Man undviker att tala om saker, som kan vara nog så sanna, men som kan leda till obekväma och besvärliga situationer. Exempelvis: av lojalitet till min vän påtalar jag inte bjälken i hans eget öga, istället bekräftar jag hans egen version av de oförrätter han lidit. Jag låter helt enkelt vissa saker vara osagda eftersom sanningen kanske skulle leda till att vi hamnar i konflikt, och mitt ifrågasättande skulle ses som ett lojalitetsbrott. (Sann vänskap är förstås något annat än lojalitet, men den saken får bli till en annan gång.)

Under den senaste veckan har jag undrat om Sipilä tänkte sig att det fanns eller borde finnas ett lojalitetens samförstånd mellan honom och YLE. I alla fall skulle detta delvis förklara varför han upprörd och uppenbarligen förnärmad skickar sjutton e-postmeddelanden med medborgarfeedback till journalisterna som granskar honom. Sipilä verkar vilja säga: inte kan ni ju skriva så där, se här bara hur besvärlig och obekväm min situation har blivit – hade vi inte ett samförstånd? Besviket konstaterar Sipilä också att hans förtroende för YLE blivit lika med noll.

Sipiläs besvikelse och hans upprörda e-postande blir svårt att begripa om vi inte förutsätter att han verkligen anser att YLE skall uppföra sig som en lojal vän. För uppenbarligen tänkte Sipilä att YLE borde ta hans besvärliga situation i beaktande – varför annars varsko dem om situationen överhuvudtaget? Och tydligen antog han i samma sorts lojala samförstånd också att hans e-postande i sig inte kommer att bli ytterligare material för journalistisk granskning. Om han trodde det, var det onekligen dumt att mailbomba journalisterna. Ännu mera oroväckande är det faktum att samförståndet verkar vara delvis ömsesidigt – YLE:s ledning försökte begränsa bevakningen av frågan. En positiv aspekt är däremot att YLE journalisterna ganska snabbt idkade intern kritik och läckte ut nyheten till andra medier. Förhoppningsvis kan samma journalistiska driv leda till reformer för att återställa förtroendet för finländsk public service.

Bry dig och välj att göra rätt

Nu har denna före detta revolterande, halvt anarkistiska punkrockare fått sig en rejäl tankeställare. Denna vecka har jag agerat värd för Danjin Malinovic, en skådespelare från Helsingborg (SVE). Jag har lärt mig så mycket och skäms över massor som jag gjort i ren frustration som tonåring.

Det är med en viss avsky och väldigt generat som jag tittar tillbaka på mitt eget beteende, aggressionerna och gnället som jag mobiliserade upp i tonåren. Jag hade anlitat honom för två evenemang för #G18prat i Helsingfors och Vasa var han framförde sin självbiografiska monolog ”Var är mitt hem?”.

Danjin flydde med sin familj som en liten pojke från Derventa i Bosnien-Herzegovina till Moskva vart hans far tvingats fly redan tidigare. Hans pappa är ortodox och mamma katolik. Pappan pressades att mörda sin ”smutsiga familj” (som en sann ortodox) men valde istället att skona deras liv och fly till Moskva.

När familjen återförenas efter knappt två år i Moskva, blir mamman småningom misshandlad av maskerade män i sovrummet, pappan misshandlad i vardagsrummet och Danjin och hans syster fastbundna vid en stol i sitt sovrum. Misshandlarna var polisen, det hade blivit dags att fly igen.

Efter många om och men, kroatiska pass och flera års väntan fick Danjin och hans familj uppehållstillstånd i Sverige. Danjin hade äntligen fått en laglig existens, han fanns, han hade fått ett hem. Idag jobbar han som skådespelare och bygger upp ett nytt liv för sig i Helsingborg.

Jag frågade honom hur han tycker att vi skall bemöta de flyktingar som vi kommer i kontakt med idag?
-”Gör inget speciellt, behandla dem som de medmänniskor de är. Bry dig och välj att göra rätt”. Svårare än så är det faktiskt inte. Om vi bryr oss om varandra, vi vet skillnad på rätt och fel. Vi väljer att göra det som är rätt så då blir livet bättre för oss alla. Det värsta vi kan göra är att inte bry oss, att vi inte tar reda på, att vi inte frågar eller försöker hjälpa till innan vi fattar våra beslut. Det som vi alla bör komma ihåg är att alla är någon! Alla har en unik berättelse och det enda vi behöver göra är att lyssna.

Danjin växte upp i ett krig, med misshandel, ett brinnande intresse för fotboll och dataspel precis som vilken annan kille som helst. Idag har han funnit sitt hem. Jag frågade honom vem han hejar på när Sverige möter Bosnien i fotboll, men den frågan kunde han inte ännu svara på. Han är kanske den enda som hejar på domarn i den matchen?