Spara på fel ställe

Under den gångna veckan har jag under två testoron stinna tillfällen träffat två gamla arbetskompisar som båda, oberoende av varandra, lyfte fram sina observationer om Finland. Båda dessa herrar, den ena från Cypern och den andra från England, har varit bosatta i Finland ca. 20 år och drivit sina egna företag de senaste 5-6 åren. Bara för att ge litet perspektiv var deras resonemang kommer från och mina egna slutsatser. Så, enligt dem;

Hela upplägget med studiestöd för studerande är ofta totalt missförstått i vårt samhälle. Detta handlar inte om gratis pengar till studerande så att de skall få leva rajtantajtan, supa och leva ett hejdlöst studieliv. Detta ansågs vara en väldigt konstig och allmän uppfattning. Studiestödet i Finland är ju egentligen ett väldigt dåligt stöd jämfört om man väljer att inte göra något och istället kröka dagarna i ändå på socialbidrag. Med andra ord vi delar ut studiestöd till dem som begär mindre för att kunna ge mera tillbaka längre fram. Från dessa skall vi ta bort detta stöd???

Studeranden idag är de som kommer att i framtiden betala våra sociala understöd, stöd till företag, skatter och pensioner. De är ju egentligen världens bästa spargris – staten ger dem väldigt litet och får hela tiden mera tillbaka. Vem är så klantig att man vill ta livet av hönan som lägger dessa guldägg?

Följande diskussionsämne var vår hälsovård. Finland har ett otroligt bra, landsomfattande och fungerande allmän hälsovård. Jämförelserna med Cypern och också England gjorde att jag satt där och myste stolt över att vara finne. Från en begynnande graviditet ända tills locket stängs på kistan så har vi en av världens bäst fungerande, mest kompetenta vård och de bästa läkarna. Men detta upplägg skall nu skrotas och bytas ut mot en modell som man inte får att fungera i teorin. Hur skall det då bli när den skall förverkligas i praktiken?

Vi var väldigt eniga om att grunden till allt detta läggs i vår skola och den struktur som vi har i vår utbildning. Det är ju ett allmänt känt faktum att här är vi också ledande i världen. Alla resultat pekar på det. Oberoende av stadie eller omfång så har vi i ett internationellt perspektiv ögonen på oss. Vi är ledstjärnan som resten av världen följer.

Nu skall vi då digitalisera vår undervisning och väldigt grovt karikerat så ter det sig som att besluten fattas utifrån att bara vi har en PC eller en padda i klassrummet så är undervisningen digitaliserad. Det handlar om en helt ny verksamhet, mycket okänt ännu och många fördomar ute på fältet. Men var finns anslagen för den pedagogiska kompetensutveckling för lärarna som man så desperat efterlyser. Den skall kommunen betala och stå för. Det har kommunen inte råd med för de beviljade anslagen hinner inte till.

Inom affärsvärlden pratar man om USP, Unique Selling Point. Förenklat handlar det om hur man skiljer sig från konkurrensen på marknaden, vad som gör oss attraktiva och unika och ger en orsak för kunderna att ”köpa” från oss. Finland behöver idag export mera än någonting annat. För att bli mera konkurrenskraftiga och attraktiva på världsmarknaden väljer vi då självmant att spara bort och ta kål på det som vi internationellt är erkända för. Vi väljer att ta kål på vår USP. Områden var vi är en förebild för många länder runt om i världen.

Själv hade jag inte tänkt på situationen från denna vinkel. Det behövdes två nyanlända till vårt land för att vidga mina vyer på dessa punkter. Dessa nyanlända är en stor resurs för oss bara vi lyssnar på dem. De har en förmåga att se förhållanden från helt nya synvinklar. Väldigt nyttigt för mig, för oss och framför allt för våra politiker som fattar dessa, enligt mig otroligt klantiga beslut. Vi sparar på fel ställe. Studiestöden då som ett praktexempel på den absolut bästa långtidsinvestering som vi kan göra för Finland. Detta hoppas jag att varje national ekonom kan förstå.

Ändra den omänskliga flyktingpolitiken!

Den här onda drömmen vill jag vakna ur fort. För det kan ju inte vara verklighet att Finland och Sverige och för all del alla de nordiska länderna ska praktisera en fullkomligt omänsklig politik när det gäller flyktingars situation. Hur kan man hitta på att föra en så kallad signalpolitik på bekostnad av så många människors liv och hälsa?

Ett efter ett passerar fallen revy i våra massmedier. Är det inte kvinnor som fallit offer för människohandel som utvisas till sina hemländer där förövaren står och väntar bakom nästa knut för att åter sätta klorna i sitt offer, så är det unga starka män som kommit hit och fått asyl som nu inte kan återförenas med sina familjer. För att inte tala om minderåriga som inte kan få hit sina föräldrar. Vart har medmänskligheten och solidariteten tagit vägen? Hur kan värderingar som verkade allmänt accepterade ännu för bara ett år sedan plötsligt ha blivit helt undanskuffade?

Även om vi bortser från de numera gammalmodiga(?) begreppen medmänsklighet och solidaritet så skulle det ju finnas ekonomiska, helt ”sakliga” skäl för att se till att alla som fått asyl hastigt och bekvämt skulle få ta hit sina familjer. För det första behöver Finland mera folk. Jaha, här finns hela familjer att hämta, med en fix och färdig barnaskara som inte vill annat än växa upp och gå i skola och bli nyttiga samhällsmedborgare i det här landet. De unga föräldrarna är också beredda att göra en samhällsinsats. De vill ha jobb så att de kan leva ett normalt och tryggt liv och skapa en bra framtid för sina barn.

För det andra är det, som det brukar heta, kontraproduktivt att förvägra en människa som just fått asyl möjligheten att återförenas med sin familj. Var och en kan känna efter. Hur bra skulle du själv kunna ta itu med att integrera dig i ett främmande land och lära dig ett nytt och obegripligt språk om du dagligen och stundligen längtar efter dina barn och din maka/make? Om du konstant tänker på dem och oroar dig för dem och inser att ni aldrig kommer att kunna leva ihop mer. Nej just det, inte skulle det gå så bra. Och du skulle få sömnproblem och bli sjukskriven och inte kunna utbilda dig och inte få det där jobbet du behöver för att kunna försörja dig själv. Det framstår som om den beviljade asylen inte alls är den medmänskliga hjälpen den är avsedd att vara, utan ett straff för att man haft det dåliga omdömet att söka sig hit.

Väck mig ur den här mardrömmen!

Siv Ekström

Expertisen inom ekonomi

Experten är en person som per definition har kunskap som lekmannen saknar. Det hör därför, så att säga, till sakens natur att experten har auktoritet i frågor som berör hens kunskapsområde. Så handlar vi också i vardagen: om jag blivit sjuk är det min läkares utlåtanden som är avgörande, inte mina vänners eventuella spekulationer om hur man ’lär’ bli frisk från det jag drabbats av. Vi kan förstås välja att fråga flera olika läkare, men detta förutsätter att vi inte ifrågasätter själva idén om att följa läkarutlåtanden. Auktoriteten hos en läkare beror på flera saker, men en avgörande faktor är att vi till största del, exempelvis inom ortopedin, är överens om vad hälsa innebär. Det brutna benet är friskt då vi återigen kan använda det som tidigare, och det är genom att följa läkarens utlåtande som tillfriskningen är möjlig.

Men vi har experter också inom många områden som inte delar läkarvetenskapens samstämmighet gällande målsättningen. Ett bra exempel är expertis inom nationalekonomi. Skillnaden beror inte på att nationalekonomin, i kontrast till läkarvetenskapen, skulle sakna vetenskapliga metoder och teorier. Snarare har det att göra med ämnesområdenas olika natur: nationalekonomin är en metod för att lösa samhälleliga, inte medicinska, problem. Och till skillnad från läkarkårens samstämmighet gällande deras mål (hälsa), så är nationalekonomerna ofta oense om målsättningen i deras egen verksamhet. Detta beror på att lösningarna till ett samhälleligt problem inte är oberoende av vår uppfattning om vad som är en önskvärd samhällsutveckling. Och vad som är önskvärt inom samhället är inte lika entydigt som vad som är önskvärt i förhållande till mitt brutna ben. Nationalekonomerna lär alltså vara oense så länge de har olika uppfattningar om det goda samhället, och någon enighet i den frågan finns knappast i sikte.

Under hösten har dessa frågor aktualiserats i diskussionen om låglönejobb som startades av Arbets- och näringsminister Jari Gustavsson och Finansministeriets statssekreterare Martti Hetemäki. De hävdade att priset på arbete i Finland är för högt och att man borde acceptera större löneklyftor för att råda bot på arbetslösheten. Gustavssons och Hetemäkis idé bygger på tesen att en sänkning av lönenivån skulle ge bättre sysselsättning. Denna tes sågades genast av både Rita Asplund, forskningsdirektör vid Näringslivets forskningsinstitut Etla, och av Markus Jäntti, professor i offentlig ekonomi vid Helsingfors universitet och statens ekonomiska forskningscentral Vatt.

Jäntti och Asplund påpekade framförallt att det inte finns finländsk forskning som stöder tesen och att sambandet mellan lönenivå och arbetslöshet är mycket mera komplext än Gustavsson och Hetemäki låter förstå. Mera intressant är dock hur exempelvis Asplund förhåller sig till själva idén om låglönejobb då hon säger att ”[e]n massa låglönejobb kan i värsta fall betyda att vi skapar låglönefällor istället för flitfällorna, med dubbla eller tredubbla jobb.” Det här påståendet är, som sådant, inte beroende av forskningsresultat. Det Asplund säger är att oberoende av den verkliga relationen mellan låglönejobb och arbetslöshet, som Asplund hävdar att vi inte känner till, så är åtgärden inte värd risken att vi i tillväxtens namn skapar ett mera ojämnlikt samhälle. Här uttrycker Asplund, som ekonomisk expert, sin egen uppfattning om vad som är en önskvärd samhällsutveckling.

En av Finlands mest inflytelserika ekonomiska experter, Juhana Vartiainen, deltog också i debatten. Vartiainen ville först dock tona ner forskningsbevisens betydelse eftersom han anser att ”[o]m man i förväg vill ha stenhårda vetenskapliga bevis för att en reform fungerar skulle man aldrig kunna göra någonting.” Något förvirrat anger dock Vartiainen i följande andetag erfarenheter från Tyskland och rekommendationer om låga ingångslöner från Sveriges finanspolitiska råd som stöd för idén om låglönejobb. Manövern är förvirrad eftersom det blir oklart varför vi, utan argument, borde anta att Tyskland och Finland är jämförbara, och, framförallt, varför vi skall lyssna på svensk ekonomiforskning då Vartiainen nyss sagt att forskningsbevis inte skall vara avgörande då vi reformerar samhällsekonomin. Paradoxalt nog ifrågasätter alltså Vartiainen behovet av forskningsbevis överhuvudtaget samtidigt som han hänvisar till forskning i andra länder som stöder hans tes.

Mera intressant än Vartiainens oklara retorik är hans uppenbara ställningstagande om det goda samhället. Vartiainen stöder idén om låglönejobb men säger att han hoppas att de låga lönerna bara tillämpas i början av anställningarna. Också Vartiainen ser alltså risken för permanenta låglönejobb men hävdar att ”[o]m man jämför med den situation som vi har nu då vi har en ständigt växande skara långtidsarbetslösa skulle det vara bättre för individen om han eller hon har ett arbete.” Det här påståendet är, lika lite som Asplunds, beroende av forskningsresultat. Det Vartiainen låter förstå är att han är villig att ta risken att skapa permanenta låglönefällor om det kanske sänker arbetslösheten i Finland. ”Kanske” eftersom Vartiainen uppenbarligen är villig att ta risken för låglönefällor utan att stöda sig på forskning om relationen mellan låglönejobb och arbetslöshet i det finländska fallet. Den här villigheten till risktagning blir enbart begriplig om vi antar att Vartiainen implicit godkänner en samhällsutvecklingen som leder till skapandet av en permanent låglöneklass. Vartiainen ”hoppas” förstås att lönerna höjs med tiden, men om detta inte äger rum anser han att det ändå är bättre med en låglöneklass än flera långtidsarbetslösa.

Forskning inom nationalekonomi kan förstås ge oss kunskap om relationen mellan låglönejobb och arbetslöshet, och varje ansvarsfullt beslut i frågan borde ta sådan forskning i beaktande. Den ekonomiska expertisen kan däremot inte ge oss något svar på vad som skall räknas som en bra lösning på arbetslösheten som ett samhälleligt problem. Även om det skulle finnas en direkt korrelation mellan låga löner och låg arbetslöshet, så vore det helt begripligt om vi trots detta skulle säga att låglönearbete inte är en acceptabel lösning på arbetslösheten som samhällsproblem. Ett argument kunde vara att skapandet av en låglöneklass enbart innebär att marginaliseringen i samhället fortsätter i en annan form. På detta plan är våra idéer om samhällsproblem, och deras lösningar, inflätade i moraliska och politiska frågor på ett sätt som oftast saknar motstycke inom exempelvis ortopedin. I det senare fallet råder det i regel samstämmighet kring kriterierna för när ett medicinskt problem har lösts. Av detta följer också att det inte främst är mera ekonomisk forskning som vi behöver för att ta ställning till Asplunds och Vartiainens olika synpunkter. Snarare handlar det om att vi själva måste tänka igenom hur vi anser att det goda samhället skall se ut.

Var är alla unga?

ung1medium

Flera år jobbade jag internationellt och småningom fann jag mig i mitt arbete allt mer på det nationella planet och framför allt med unga uppstart företag i Finland. I november 2015 sadlade jag om och mitt arbete tar mig idag runt omkring Svenskfinland.

Under denna tid har jag tagit del av en mängd olika aktiviteter som riktar sig mot organisationer, föreningar och förbund i Svenskfinland.  Det som slår mig är att vid de tillfällen jag tagit del av, och de många kvalitativa och informativa tillställningar som ordnas, är frånvaron av de unga i publiken märkbar.

Jag önskar vi hade en högre aktivitet och delaktighet bland de unga som vi omges av. Vi har många organisationer och föreningar idag som gör ett ypperligt arbete mot just dagens ungdomar. Det är absolut inget fel med en mogen publik men det som oroar mig är var alla unga är? Jag kan inte sätta mitt finger på problemet men det ter sig som att budskapet och möjligheterna som erbjuds inte når de unga idag eller så är de inte intresserade? Vad behöver de unga? Vad berör dem? Vad förväntar de sig? Vad krävs för att vi kan aktivera flera unga på svenska i Finland idag? Pratar vi fel språk i fel kanaler? Massor med frågor flyger omkring men tyvärr är det tunnsått med svar.

Vi har massa med förmågor, talanger, energi, insikter och åsikter bland de unga idag. Som mentor för just unga inom ramen för Suomen mentorit r.y.s verksamhet har jag fått  insyn i den fantastiska latenta kapacitet som de unga besitter. Det låter dramatiskt men för Svenskfinlands överlevnad och framtid ser jag det som synnerligen viktigt att vi når de unga i vårt samhälle idag,  att vi får dem aktiverade och intresserade. Många föreningar och organisationer gör ett jättebra jobb med detta redan nu. Svenskfinland har inte råd med ett ställningskrig mot det finska Finland. Genom samarbete över språkgränserna kan vi skapa nya möjligheter för vårt land.

Vi har vissa fördelar som vi kanske inte lyckas utnyttja på bästa sätt. Till exempel inom Norden har vi, via vårt språk och modersmål, ett försprång och samarbetet inom Norden är oftast enkelt, inspirerande och konstruktivt.  Vi har i skrivande stund huset fullt av vänner från hela Norden i vårt hus. Vi pratade kort om detta fenomen också med Norska, Danska och Svenska representanter över en kopp kaffe. De upplever samma problematik, trots att de unga kommunicerar bra på sitt eget modersmål så pratas det oftast engelska. Varför? Vårt språk är en extra resurs  som vi kunde och borde utnyttja bättre. Nationellt sätt betyder detta inte att vi skall anse oss speciella eller ha en översittande attityd. Samtidigt kan jag, och många andra med mig hålla med om hur enkelt det är för oss att byta till finska av pur artighet och lättja med våra vänner? Vad vi vinner på det vet jag inte. När allt kommer omkring kan alla i Finland svenska till nån mån.

Samarbete är nästan ett heligt begrepp för mig. Samarbete med också de unga är vad vi behöver mera av idag. Aktiviteten och engagemanget bland de finlandssvenska ungdomarna är i mitt tycke inte gott nog. Hur kan vi nå dem? Vad berör dem? Hur kan vi få dem att aktivt delta i Svenskfinland, det är frågan?

 

Kris – för vem?

Ifjol kom det in över 30 000 nya personer till vårt land. De har kommit hit för att de tvingats lämna sina hemländer och här hoppas på en ljusare framtid för sig och sina barn än deras egna länder kan erbjuda dem just nu. Många i vårt land har valt att kalla det en kris. En flyktingkris – och då menar de på fullt allvar att det är vi i vårt land som är i kris.

Men det finns också många som väljer att se den här situationen snarare som ett svar, en lösning på en helt annan kris. Nämligen den att vårt land åldras i snabbare takt än det föds nya barn, vilket på sikt hotar vår välfärd. Och här talar vi om betydligt större kostnader, inte bara i euron, än de hittills komna asylsökande medför.

Men om den s k flyktingkrisen ska kunna bli en lösning också helt praktiskt, beror på oss alla. På regering och riksdag, på myndigheter och organisationer, på utbildningsinstitutioner och arbetsgivare – men framförallt på dig och mig. Vi bär alla ett ansvar att göra det bästa av den uppkomna situationen. Våga ta steget och fråga de nya hur de mår, om de behöver hjälp eller annars bara ta kontakt. Låta dem känna att du på riktigt vill att de blir en del av vårt samhälle. Att du bryr dig. Jag undervisar invandrare varje dag och det de ofta lyfter fram är undran över vad vi i Finland är rädda för? Varför ser vi hellre bort än på varandra? Människor är vi ju allihopa och som sådana egentligen ganska lika. Våga säga hej och ge ett leende. Det brukar bryta isen och alla språkbarriärer.

Men till dig som upplever det här som svårt, som är direkt negativ, vill jag säga: kanske det blir lite lättare om du tänker att du gör detta inte bara av välvilja för den nyinflyttade. Du gör det också för dig själv och dina barns framtid. För utan invandrare i vårt land kommer vi inte att klara oss i framtiden. Vi blir för få. Ju fortare de känner sig hemma här, desto snabbare kan de börja ta en aktiv del i samhället. Och ju fler vi blir som delar på bördorna och bygger vårt land, desto lättare och mer fungerande blir det för oss alla. Och jag lovar: med tiden lär inte heller du längre se skillnaderna mellan oss, våra olika hudfärger, kläder och sätt att prata, utan också du börjar se människan. Och då kommer också du att sluta vara rädd och börja må så mycket bättre.

Invandringens följder

Steve-Jobs-iPhone

Steve Jobs. Amerikan, osannolikt framgångsrik utvecklare och frontfigur för Apple Inc. som blev den här planetens högst värderade företag med en lång rad banbrytande produkter. Steve Jobs avled i cancer 2011.

Amerikan? Visst, jo. En kort blick på hans familjehistoria, bara…

Steves biologiska far hette Abdulfattah Jandali. Han var immigrant från staden Homs i Syrien och fick ihop det med Joanne Schieble, av schweizisk/tysk härkomst. En fundamentalistiskt lagd morfar accepterade inte äktenskap och den nyfödda pojken bortadopterades till Paul och Clara Jobs (den nya mamman var armenier, f. Hagopian). Steve fick växa upp i trygga förhållanden där han uppmuntrades och stöddes till självständiga lösningar på olika praktiska problem och utmaningar.

Immigrant, Syrien, Armenien… kan väl inte hjälpas att man kopplar till dagens politiska diskussion i Finland? Kan väl inte hjälpas att man frestas använda ett ultimat exempel på lyckad integration?

Hur kortsynt är inte det tänkande som utgår ifrån att vi inte ska ta emot människor som vill flytta till vårt rymliga land? Hur korkat är det inte att föreställa sig att isolationism är en väg till framgång? Hur själviskt är det inte att stänga ögon, öron och dörrar för dem som har det så mycket sämre ställt än vi själva?

Hur svårt är det att ställa positiva effekter av migration och invandring framför risker och problem?

Hur svårt är det, slutligen, att se hur litet ansvar Finland visar beredskap till och hur osmart vi agerar?

Finlands lejon – en struts?

Det finns två barnfilmer som har en speciell plats i mitt hjärta. Den ena är Trollkarlen från Oz, den andra är Lejonkungen.  Det är två filmer om drömmar och mod, om  feghet och svek.  Det fega lejonet som letar efter sitt mod får mitt hjärta att svälla av glad förtröstan, den fega och svekfulla Scar får mitt hjäta att förvandlas till en sten av sorg. Ytterligare två lejon har en plats i min lejonsamling: lejonet på vårt vapen med lyftat svärd, beredd att försvara oss alla – och vår lejonflock på isen. Under OS försågs de senaste dessutom i TV-reklamen med ett blodisande rytande. Jag älskar det modiga lejonet som symbol för Finland!

För några dagar sedan fastnade min blick på en artikel i Taloussanomat.  Den handlade om feghet och skam. Rubriken ljöd ungefär Nokia förstördes av skam –  är det Finlands tur nu?

Så vad har en artikel om skam med ekonomi att göra? Lika mycket som med lejon ungefär. Anne-Liisa Palmu jobbade i sjutton år på Nokia som chef och medlem av ledningsgruppen. Nokias problem, säjer Palmu i intervjun, var att man var rädd för att misslyckas och sen få stå där med skammen. Därför ville man inte se vart Nokia var på väg, utan stack huvudet i busken. Man offrade hela firman i sin rädsla för den eventulla skammen. Och nu frågar sig Palmu om samma sak håller på att hända med landet. Våra ledare är för unga, de har ingen erfarenhet av att livet går upp och ner och att framgång ofta följs av motgång och vice versa. Under kärva tider tar dessa ledare till alltför hårda och omänskliga metoder och är beredda att offra folket i processen (läs inkomstklyftor, uppsägningar, arbetslöshet,  och konsekvenserna av det).

Jaha. Det var ju intressant. Har vi alltså unga och rädda ledare idag? Unga och rädda med hårda nypor? Då är det väldigt illa. Rädsla för misslyckande går oftast väldigt dåligt ihop med kreativiet och mod. För som Mark Twain redan på sin tid sa: Mod är inte avsaknad av fruktan, utan motstånd mot fruktan. Och mod och kreativitet är väl egenskaper vi förväntar oss av våra ledare, såväl inom politiken som företagsvärlden?

Anne-Liisa Palmu är inte på Nokia mer. Hon grundade en firma som erbjöd kurser i mjukare ledarskap för företag. Hon gick i konkurs. Det skäms hon inte för.

Kanske det är dessa som vågat, på vinst och förlust, som borde anlitas som coacher, ishockeytränare och företagskonsulter? Men det ska vara mod att anlita en som har ”misslyckats”.

Så vem är vi och vem vill vi att ska leda oss? Lejonet som inser att han tappat sitt mod men inte ger upp kampen och finner det till slut?  Eller Scar som offrar sitt folk för ärelystnad och makt?

Enligt många många forskare sitter Scar på makten just nu.  Heikki Hiilamo vid Folkpensionsanstalten i en intervu i Helsingin Sanomat, professor Juha Siltala vid Helsingdfors universitet i en tidigare intervju i Taloussanomat och professorn i socialpolitik, Pekka Koistinen vid Tammerfors universitet, också citerad i Helsingin sanomat.

När Scar har makten är det inte roligt alls. Bilderna i filmen påminner om en annan ledare, upphöjd framför en folkmassa. Men det är ju i en tecknad amerikansk film för barn förstås.

Sabine Forsblom