Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

The business of learning

Generaldirektör Olli-Pekka Heinonen nämnde i sitt anförande vid SETT konferensen att av all den undervisning som vi idag tar emot från olika kanaler och  så står skolan för ca. 10% av undervisningen. Samhället ändras i rasande takt och de färdigheter som vi förväntas besitta växer och ändras i rasande takt. Vi lär oss överallt och hela tiden.  Allt viktigare blir vår sociala kompetens, kommunikation, samarbetsförmåga mm. Alla dessa ”mjuka värden” som tidigare kanske behandlats litet styvmoderligt blir nu allt mera betydelsefulla och viktigare. Det är litet av en paradox det hela. Samtidigt som vi utvecklar teknologin och driver fram allt mera kreativa lösningar så växer betydelsen av humanistiska färdigheter. Det finns kanske hopp för människan trots allt.

En stor del av utställningsområdet upptogs av olika smarta display lösningar. Interaktiva skärmar som raderar ut behovet av den svarta tavlan. Det låter ganska spännande men det finns en viss utmaning här. De är fortfarande relativt dyra och det är svårt att försvara anskaffningen av dem om meningen är att vi fortsätter undervisa som vi gjorde på den gamla hederliga tavlan längst fram i klassrummet. Dessa displayer sätter ett annat krav på planeringen av lektionen. Inkludera internet redan i planeringen av lektionen och allting som vi vet och känner till (kanske ännu mera än så) blir direkt en del av lektionen. Spännande möjligheter för dem som fortfarande vill undervisa traditionellt. Samtidigt frågar jag mig varför många fortsättningsvis undervisar enligt sändare & mottagare filosofin var läraren berättar och eleverna förhoppningsvis lyssnar och eventuellt kommer ihåg något. Massor forskning påvisar att vi lär oss av varandra, i våra interaktioner med andra, från nätet, olika mediekanaler ja helt enkelt av allt det vi berörs av i livet.

Video är ett område som kommer hårt inom undervisningen. Videon man ser på MEN också videon som man själv gör med klassen. Dokumentation och redovisning av arbeten som gjorts redovisas förtjänstfullt på ett helt nytt sätt. Dessa videon delas enkelt med varandra och den vägen stöder de också samarbetet inom klassen. Programvaran på våra tabletter är av hög klass och lätta att använda. Härifrån är det ett väldigt kort steg till olika AR/VR lösningar. Dessa i sin tur öppnar en helt annan värld och ett helt annat förståelse för ämnet man läser.

AR (Augmented reality) och VR (Virtual reality) förstärker förtjänstfullt upplevelsen och upphjälper inlärningen på många sätt. Att läsa om dinosaurier ur ett uppslagsverk kan vara väldigt intressant för många. När du för din padda över texten / bilden (var det finns en inlagd triggerpunkt) så plötsligt vaknar Tyrannosaurus Rex till liv. Plötsligt ser du en tävling mellan en Velociraptor och en tävlingscyklist. Vem tror du är snabbare? Det som nog imponerade på mig var mängden av olika appar som lämpar sig för undervisning inom AR/VR som finns. Somliga bättre, somliga sämre men alla är väldigt enkla att använda. Det finns en uppsjö av gratis appar tillgängliga som stöder undervisningen mycket bra. Pedagogiken kring hur dessa bör användas är ännu i sin linda men möjligheter finns för de som är nyfikna och modigt vågar prova på.

Samma kille som föreläste om dessa #ICTevangelist (kommer tyvärr inte ihåg namnet) sade något som jag tyckte satt bra. Vi lever i en tid när allting skall mätas. Vi lever i en tid när allting kvantitativt skall kunna rangordnas på olika sätt. Vi lever i en tid var antalet klickar eller hur många som sett dina inlägg determinerar hur intressant, hur sexig, hur duktig du är, hur trovärdig du är. Vi lever i en tid där vi ofta nästan väljer att sluta tänka eller komma ihåg och istället blint litar på att teknologin nog hittar svaret till mig när jag väl behöver det. Provokativt sade han om skolorna att: ” We are not in the business of results. We are in the business of learning”.

Nu när vi jobbar med alla individuella planer, PISA resultat och andra sätt att mäta verksamheten är det kanske på sin plats att ännu en gång poängtera at we are in the business of learning. Vi har inte längre möjligheten att välja bort teknologin, men vi skall välja in teknologin endast då när den förstärker inlärningen. Det valet är fortfarande vårt.

Vart är vi på väg?

Överallt man går idag pratas det om digitalisering, IOT (Internet of Things), robotisering och följderna av denna teknologiska lavin som väller över oss. Vad kommer det egentligen att betyda? Kommer livet som vi känner att upphöra och övergå till ett dystopiskt science fiction scenario likt den vi ser på Netflix?

Aldous Huxley skrev sin dystopiska roman ”A brave new world” år 1932 som beskriver en värld var robotisering och IOT tagit över.  Boken klassas av vissa kritiker som en av de 100 bästa böcker genom tiderna. (… smak och tycke är så olika)  I boken tillverkar robotarna människor i konstgjorda livmoder och skolas till att tjäna sina herrar – maskinerna. Allas tankar och val finns lagrade i en central databas osv.  Hmm… är det detta skenario som vi menar med robotisering?

Ray Kurzweil är en futurolog som ägnat sitt liv att forska inom teknologi utveckling och framtiden. Läste en intervju med honom nyligen var han målade upp möjliga scenarion som vi har framför oss. Globalisering är ett tema som han pratar mycket om. Han förutspår att vi står framför en massiv digital folkvandring som raderar ut betydelsen av geografiska gränser och nationaliteter från kartan. Betydelsen av nationalitet kommer att minska och likasinnade grupper närmar sig varandra till abstrakta ideella digitala samhällen i molnet. Din nationalitet förlorar betydelse.  Dina val och intressen  gör dig medborgare i olika universella digitala grupper eller ”digitala nationer” var avstånd inte har någon betydelse. Detta riskerar omkullkasta hela det politiska etablissemang som råder över våra nationer idag. Intressant tanke, men är det realistiskt? Så där på riktigt.

Enligt Kurzweil ligger vi inom robotiken och nanoteknologi just nu inför ett brytningsskede, framför allt då inom medicin. Om 10-15 år är det tekniskt möjligt (om vi så vill) att vi har programmerbara mediciner och  nanoteknologi som har till uppgift att leta upp cancerceller i kroppen och förstöra dem utan att skada några andra celler. Det låter ju bra, det köper jag. Samtidigt frågar sig min paranoida hjärna om vi kan programmera mediciner så här exakt är det då inte möjligt att smuggla in nanoteknologi i min mat och den vägen styra också mina tankar och handlingar? En medicinsk hjärntvätt som programmeras av en robot utgående från data som sensorer har samlat upp från den omgivning jag befinner mig i både fysiskt och virtuellt.  Hujedamej vilken tanke.

Må så vara att vi står inför en stor teknologisk revolution som för med sig möjligheter som vi inte kan greppa. Via IOT vet olika livsmedelsproducenter när mitt kylskåp blir tomt, bilarna kör utan någon vid ratten,  redan nu har vi företag i Finland som har en dator som styrelsemedlem, våra lägenheter städar sig själva osv. Det som ändå blir avgörande i denna teknologiska revolution är vi människor.Accepterar vi de lösningar som tas fram? Har vi ett behov av dem? Massor är tekniskt möjligt idag men endast de lösningar som fyller ett behov eller löser ett problem är vi beredda att ta i bruk. Först när vi människor tar teknologin i bruk har den tekniska lösningen ett mervärde. Ända tills vi använder den är lösningen värdelös eller så är den en negativ belastning för utvecklarna. ”Consumer Acceptance” är något som vi människor aldrig kan ge över till robotiken eller IOT.

Våra datorer kan automatiskt prata med varandra och boka ett möte, med traktering och föredragningslistor. Det enda jag behöver göra är att delta. Detta gör jag ju då givetvis virtuellt för eftersom vi har så bra teknologi så behöver jag ju inte längre bryta upp mina rutiner, klä på mig och flytta på mig. Nu börjar tanken bli obekväm hos mig. Jag gillar att gå till jobbet, jag gillar att träffa människor, jag gillar att filosofera och spekulera, det händer att jag pratar en massa strunt med vänner över en kopp kaffe.  Allt det här gör jag för att det är trevligt och det leder absolut ingenstans. Därvidlag tycker jag att min dator är tråkigt sällskap för hen gör endast det som jag ber om. Inga känslor, inga nya intryck, inga dofter, inga skratt, inga tårar men massor med fakta, statistik, insyn i saker som jag inte hade en aning om. Snart behöver jag nog en robot eller nån teknologi för att besluta hur jag vill ha det :O

Styr dina tankar

Inspirerad av #G18prat som vi genomförde senaste vecka började jag observera min näromgivning på ett nytt sätt och närmare titta på hur folk beter sig och uppträder mot varandra. På gymmet där jag går hade vi en väldigt intressant diskussion oss 50+ gubbar emellan om den mentala biten vid träning . Yousef från Ghana är en glad pratkvarn som lever för att få komma till gymmet varje kväll efter jobbet, inte bara för träningen men lika mycket för umgänget.  Hannu tvingar sig dit, tyckte det är så trögt och jobbigt när det är så mycket folk på gymmet och framstegen lyser med sin frånvaro. ”Det är inte hur man har det, utan hur man tar det” fick igen en ny innebörd för mig .

Att lära sig bli mer positiv är bra på många sätt. Enligt många experter är det du upplever i livet ett resultat av vad du tänker. Det kommer påverka omgivningen och upplevelserna som du kommer ha. Negativa tankar är en fingervisning på vad som behöver förändras. Tankar är en stor indikation på vad som händer i ditt liv. Om du konstant tänker på något så betyder det att det påverkar dig på något sätt. Tankar leder till upptäckten av vad du behöver göra.

Det finns flera fördelar av att tänkta positivt. Några av dem inkluderar ett förlängt liv, lägre stressnivåer, lägre risk för depression, starkare motstånd för en vanlig förkylning, ett bättre fysiskt-psykiskt välmående samt att man kan hantera svåra tider och stressade situationer bland andra lättare. Livskvalitén och livsglädjen överlag, hur vi har det, blir märkbart ljusare bara genom att fästa vikt vid sina egna tankar. Vad väljer jag att se omkring mig? Problemen eller möjligheterna?

Det är naivt att tänka sig att bara man förhåller sig positiv och ser på världen genom rosa pupsiga linser så har man inga problem. Så är det ju naturligtvis inte, men det blir lättare om man väljer att inte stressa över saker man inte rår på.

Ett av dem är att undvika negative influenser. Betingad beteelse är vad vi lär oss från vår omgivning. Mycket negativitet leder till att vi också blir negativt inställda. Detta borde vi fästa vikt vid från alla aspekter, inklusive personer som är oss nära. Även om det är någon som står dig nära, som en familjemedlem eller nära vän, borde du inte tolerera deras dåliga beteende. Istället kanske vi kan hjälpa varandra och påvisa vänligt att ”det där är visst ganska negativt”? Försök hålla dig borta från sådant beteende som du inte vill förknippa med dig själv. Välj dina vänner och gör bara saker som du är bekväm med istället för att försöka imponera på andra.

Försök att leta efter den ljusa sidan av alla situationer. Det finns många fördelar att hämta från detta. Att göra det under en längre tid rekommenderas eftersom att det till slut kommer bli en vana. Detta kommer göra under för att förbättra dina positiva tankefärdigheter.

Försäkra att ditt positiva och nyfikna tänkande inte förbises även när du inte får det du vill. Det bra med det är att du kommer få värdefulla erfarenheter. De är viktiga och är bättre än materiella saker. Sådana saker kan tyna bort, men erfarenheter stannar med oss vare sig vi vill eller ej.

Att le är ett stort steg mot positivt tänkande. En stor mängd studier har kommit fram till att även ett framtvingat leende kan lyfta ens humör. Ett fint leende är inte bara bra för dig utan också för dem runtomkring dig.

”Så du lider också av infomani!”

”Så du lider också av infomani!”, säger hon glatt när hon stiger in i mitt vardagsrum. Där står nämligen tv´n på, datorns Facebook-sida öppen, tidningar och böcker strödda på bord och stolar – och därtill ringer telefonen. Jag försöker se på scenariot med hennes ögon och får medge – ja, ständigt detta informationsflöde, och jag är nästan alltid tillgänglig. ”Men jag stänger av telefonen när jag skall sova”, säger jag i ett försök att försvara mig. Varför får jag lust att försvara mig? Är det ett så stort moraliskt dilemma vi hamnar i när vi ägnar oss åt facebookande, twittrande, e-postande, skärmfokuserande? Ja, jag tänker på det man upplever allt oftare; vi sitter och kommunicerar med någon som befinner sig ”inne i” smarttelefonen eller ”laptopen” men vi är avstängda från dem som finns strax intill i samma rum. Det är inte bra. Inte bra alls. De allra flesta tycker säkert inte om fenomenet, och det är väldigt lätt att bli irriterad – särskilt när någon annan ägnar sig åt det.

”Se bara till så du inte utvecklar gräshoppshjärna!”, säger min väninna lika glatt. Ja, också jag har – just utur detta (avskydda) mediaflöde – inhämtat information om hur våra hjärnor tar skada av den ständiga uppkopplingen, våra mentala ”on-knappar” är fortgående aktiverade och svåra att stänga av. Forskning visar att vi blir rastlösa och överstimulerade, våra tankar tenderar att hoppa från det ena till det andra, litet som gräshoppans ryckiga väg i gräset. Kognitionen försämras. Vi förväntas också tycka till, blixtsnabbt formulera oss och lägga ut åsikter på nätet. Vi blir otåliga men ser det nödvändigtvis inte själva. Och botemedlen? Meditation, hävdar de som forskat i bl.a. buddhistiska munkars hjärnverksamhet. Med hjälp av koncentration och visualisering kan välbefinnande tränas, menar man. De som ägnar sig år meditation sägs återhämta sig från motgångar och kriser snabbare än andra.

Men var det så mycket bättre innan vi drabbades av datorernas och smarttelefonernas tsunami? Jag jobbade själv i nästan fyrtio år som lärare. På 1990-talet blev vi alla ”datoriserade”. Jag minns med fasa de första ordbehandlingsprogrammen. Hade du inte markören på rätt plats när du skulle spara texten så kunde det hända att du fick börja om från början. Åh – så många rop på hjälp i lärarrummet! Tids nog kunde vi ändå inte förstå hur vi klarat oss med enbart skrivmaskiner och med kopieringsapparater som skulle vevas fram! Minns ni dem? På den tiden kunde jag, som alla andra lärare, sitta sent på kvällarna (ty sådan är lärarens vardag), och kommentera studiearbeten med penna i hand. Sedan internet- och e-postfunktionerna trädde in i vardagen sitter lärarna ofta i vargtimmen och svarar på studerandenas frågor och bedömer deras arbeten digitalt. Är skillnaden så stor mellan då och nu? Allt kan inte skyllas på datorerna. Men arbetslivets krav och samhällets utveckling förefaller som helhet vara i otakt med vår förmåga att leva våra liv på ett balanserat och människovärdigt sätt. Kanske är infomanin en delorsak, eller kanske en följdsjukdom. Det är möjligt.

Hur som helst, vi stängde tv´n, datorn och telefonerna innan vi satte oss vid kaffebordet, min väninna och jag. Men redan när hon gick ut genom dörren på väg hem, hade hon smarttelefonen påkopplad och kollade ivrigt sms, epost och facebook. Samtalet vi förde medan vi var ”frånkopplade” – det var lika helande som den bästa meditation. Sådana samtal överträffas enbart av barnbarnens sunda uppfattning om här och nu – och av en och annan vandring ute i naturen.

 

click

Gör jag något när jag klickar? Om jag trycker ned ett finger, är jag aktiv? Är det en verklig handling eller en pseudohandling? En irriterande fråga för mig som inte fötts under den här tidsåldern, utan måste födas på nytt in i den. De förra bekymrar sig inte.

Att klicka är naturligtvis en fysisk handling. Men finns det en verklig koppling till en reell beredskap och handlingskraft? Innebär mitt klick att jag är beredd att stå upp för min åsikt om det gäller ”på riktigt”?

Ett antal miljoner människor klickade för några dagar sedan på länken till en video upplagd av en talangfull flicka från Jeppis. Helt klart är att en ofantlig mängd människor plötsligt uppskattar det som hon visar prov på. En ofantlig mängd människor är plötsligt aktiva. Eller är de?

Några fiffiga människor diskuterade häromdagen på temat aktivism. Om den håller på att dö ut. Man ställde aktivism mot klicktivism. Man såg väl att klicktivism kan leda till aktivism. Man såg väl att båda behövs idag.

Det kanske går så här:

– småningom kommer allt flera att uppfatta många klick som en stark yttring som måste beaktas i beslutsfattande
– småningom kommer man att se var gränsen går för hur långt man kan nå med ett kollektivt klickande
– småningom kommer man att se gränserna för när IRL-aktivitet måste träda till

Eller så tröttnar vi bara på allt detta (pseudo)sociala och det kanske kommer något annat i stället.

H. Martin
(PS: det här är som att köra rally utan karta och gissa hur vägen svänger sig bakom de följande kurvorna. Häftigt, men ett inlägg som man kanske inte vill kännas vid om något år)

Riktigt liv!

Daniel Jakobsson resonerar på Andetag-bloggen kring ”Skärmtid och helighet”. Intressant, om uppkoppling och pekskärmande bland kyrkfolk och föräldrar. Om vilken inverkan det eventuellt har på kvaliteten på det andliga livet på och föräldra-barnrelationen.

Jag tror att vi är många, jag räknar mig själv dit, som har en gnagande känsla kring rätt och fel i detta. Utan att veta. Möjligen försöker vi utveckla olika sätt att rättfärdiga vår myckna uppkoppling. Det tror jag vi gör rätt i, att vi försöker! Jag vet inte vem som skulle se slutet på det här ännu. Ett är säkert: svartvit och enkel är frågan inte. Enbart fel kan uppkoppling inte vara, så mycket tillför den. Den tillför nya kvaliteter till snart sagt alla delar av livet.

Fast bilden av den pekskärmande föräldern på barnets judoträning tilltalar mig nog inte. Jag bara tror att ”förrivärlden” var bättre, när barnen t.o.m. ensamma tog sig till sina aktiviteter och inte behövde skjutsas av en förälder som sen sitter vid ringside och pekskärmar. Men bilden är verklighet och den är möjlighet och jag vill inte säga att något är fel.

Hej, visst är det intressant att Wikipedia idag har en sida om ”Riktigt liv”! Dock inte på svenska, men t.ex. engelska och franska. Alltså ”In Real Life” (IRL), i motsats till en uppkopplad tillvaro. Tänk ändå att mänskligheten har kommit så långt (?) att det finns ett behov att förklara vad ett riktigt liv är!

Ganska…… häftigt! 🙂

H. Martin