Äntligen semester!

Projekt, som lämpar sig för semestern:

olja verandan, rensa jordgubbslandet, frosta ur frysen, slå gräset, måla huset, klippa häcken, vaxa bilen, tvätta mattorna, städa garaget, bygga pallkragar för grönsaksodlingen, reda upp pappren på skrivbordet, rensa takrännorna, sota pannan, olja bryggan, restaurera trappräcket, fixa mommos cykel,  underredsbehandla bilen, såga ner den ruttna björken, sy nytt överdrag på soffan, luta av stolarna som hör till, bygga upp superkroppen, ordna upp allt som sparats på datorn, utrota maskrosorna i gräsmattan, kupa potatisen, olja trädgårdsmöblerna, skrapa och måla villafönstrena, rensa ur garderoberna, ha loppisbord på byaloppiset, grovstäda grillen -hemma och på sommarstället, anlägga en trädgårdsdamm, timra en vedlada, tapetsera vardagsrummet,  tömma komposten, byta tak på utedasset, sortera årets fotografier, avsluta projektet ”bygga hundkoja”.

Och äntligen bjuda släkten på kalas.

Semestern behövs verkligen!

Hur skulle vi annars orka jobba?

Njut av den!

 

Ellens kakor och Annikas nässelpaj

Jag har ett kletigt, blått, rutigt recepthäfte, som varit i bruk allt sedan min första lektion i huslig ekonomi på årskurs 7. Det inleds med ett recept på morotsragu för det var det första vi tillagade och jag minns att jag var måttligt förtjust i själva rätten…

Och allt eftersom fylldes recepthäftet på med favoriten wienerbröd i muffinsform, nymodigheten röd- och vitkräm och hatmaten stekt strömming. Efter årskurs 9 fick man ta hem sitt häfte med uppmaningen att fylla det med andra recept man skulle komma över.

Mamma hade ett liknande häfte. Det var svart och blankt och med blad vars yttersta kanter var svagt färgade i rött. Med prydlig handstil hade hon genom åren samlat sina recept bland vilka vi barn hade våra storfavoriter: Ruths goda äppelbitar var ”outstanding” – i en klass för sig, helt enkelt. Brittas kaka inte så illa och Ellens kakor så möra och goda att det aldrig räckte med att ta en. I mammas guldgruva av recept var det lätt att hitta recept att kopiera. Så i dag finns det en del likheter mellan min egen och mammas receptsamling.

Så småningom började jag fundera på namnen på dessa, som finns i våra samlingar. Varför heter de ”Brittas, Annelies och Ellens”? ”Ja, men det är ju för att jag fått receptet av Ellen”, förklarade mamma. ”Jag fick receptet för att jag hade bett att få det”. Det här var alltså före Google, före Facebook och Youtube. Ja, nästan före Hemmets veckotidning. Man bytte recept sinsemellan och så fick kakorna namn efter givaren.

Alldeles nyligen fick jag höra om en paj, som med samma logik skulle komma att få namnet Annikas nässelpaj. Jag bad om receptet och blev så fantastiskt glad då jag fick det. Inte egentligen för receptet som sådant (för man kan ju faktiskt hitta massor med recept på nässelpaj med några enkla tangenttryck) utan för formatet. Jag fick ett handskrivet recept! Vet inte när det senast skulle ha hänt. Handskrivet och t.o.m. med texten ”åt Rose”. För mig kändes det som något alldeles extra fint att någon skrivit av ett favoritrecept för att jag ska kunna spara det. Varje gång man plockar fram ett sådant så kommer man att tänka på personen som överlämnat receptet. De blir helt enkelt ett minne från en bekantskap, kanske t.o.m. en vänskap. Så enkelt. Och så värdefullt.

Så Tack Annika, Ellen, Britta, Solveig och alla andra, som fyller mitt recepthäfte!
Era recept betyder mycket mer än den lista på ingredienser och steg för steg -beskrivning de är.

 

 

 

 

”Hur ska vi ha’t?” -då pengarna tryter?

Den som tror att pengar är allt har fel. Den som tror att pengar är oviktigt har fel. Pengar är en förutsättning för en massa saker. Krasst men sant.

I tider då förhandlingar om stora beslut och linjedragningar pågår kan jag till någon liten del förstå hur svår uppgiften måste vara för Sipilä & Co. Då pengarna är slut eller minskar drastiskt så borde man nästan kunna trolla för att hitta perfekta lösningar. Få kan det. Knappast de tre S:n heller.  I stället blir resultatet vanligtvis det att någon drabbas på något sätt då ekonomin sätter snävare ramar. Plånboken blir tunnare, man erbjuds sämre service, avgifter och kostnader stiger man måste prioritera bort en del av det man vant sig vid, man får reparera och fortsätta nöta på det gamla fast man hellre skulle ha satsat på nytt etc. etc.

Ingen vill ju att något ska bli sämre, så klart. Så man suckar och måste få sparka uppåt. På den eller de, som måste ta de obekväma besluten. Samtidigt som alla innerst inne vet att något måste göras. Det är ganska enkel matematik på för stat och kommun…

= som nu går det inte.

Men då jag ser tillbaka och jämför med hur det var förr så tänker jag att det då faktiskt kunde vara möjligt att leva gott i Finland, på betydligt mindre. Inte är jag heller helt övertygad om att de senaste decenniernas välstånd nödvändigtvis gjort oss så mycket lyckligare. Kanske sådant som är gratis många gånger kan värderas högre än det som kostar? Jag vill självklart inte förminska dagens utmaningar. Fungerande skola och vård är inget man ska prioritera bort. Precis som de flesta andra vill jag förstås att just dessa ska fungera väldigt bra och att det måste få kosta. Men jag känner ändå att det finns en hel del som vi kan avstå ifrån utan att få sämre livskvalitet. Den byggs upp av så mycket, och – som sagt – ofta av sådant som är gratis. De snåla ekonomiska vindarna kanske i bästa fall kan få oss att återupptäcka allt det.
Då vi fått sucka färdigt över hur beslutsfattarna tänkte. Då vi hittat de nya, konstruktiva lösningarna på olika plan. För jag är helt säker på att vi kommer att hitta dem.
Kanske det allra viktigaste just nu är att vi inser, att det finns så väldigt mycket som inte behöver bli sämre fast pengarna tryter.

Nytänk och gammeltänk

Satt häromsistens på ett seminarium. Framtiden var i fokus.

”Det enda man vet om framtiden är att den kommer att vara annorlunda”.
”Man måste klara av förändringar för att klara sig i framtiden”.
”Livslångt lärande kommer att bli nödvändigt”…

I mitt högra öra hör jag då: ”Skulle det vara något nytt? Så har det ju varit hela livet!” Det är min stolsgranne som fnyser. Hon har nyligen fyllt 70 och då kan man ju faktiskt säga att man varit med ett tag.

Och hon har förmodligen helt rätt. Så har det förstås alltid varit. Det nya med vår tid är att vi tror att det är något nytt. Det vi gör är att vi lyfter fram en gammal självklarhet som nytänkande. Just det livslånga lärandet har under ett antal år blivit ett slags modebegrepp. Uttrycket är kanske nytt men knappast tänket. Att lära sig nya saker har nog alltid varit A och O för att individ och samhälle ska utvecklas och kunna möta nya utmaningar. På den punkten skiljer sig inte nu från då.

Att skapa nya bruksföremål av gamla är trendigt. Ett svep över Facebook ger massor med idéer till hur gamla industripallar kan tas till vara, hur du kan sy om mannens gamla byxor till en aftonklänning och hur din gamla bil kan göras om till utegrill. Återbruk har blivit ett riktigt nytänk.  Eller? Är det inte så’nt man i alla tider har gjort? Gamla kläder har sytts om så att pappas rock blev väst åt familjens småfolk medan de trasiga plaggen klipptes till mattrasor och fick plats som tjusiga ränder i en matta. Gamla plastpåsar virkades till väskor och utslitna bildäck fick tjäna som kruka för sommarblommorna. Också då fanns det kreativitet och framför allt en vilja att återbruka. Alltså -gammeltänk i allra högsta grad.

Ska jag skriva om ekologisk odling och ”äkta mat” också? Nej, jag tror inte jag behöver det.
Alla fattar.

Eller långkok, surdegsbröd och mindfulness?
Avstår.

Kreativitet, utveckling och hållbart tänkande är en nödvändighet – i alla tider.
Då och där. Här och nu.

20 titthål i en burk

På köksgolvet står en låda med kantstötta tallrikar, ett grillgaller (som hör till en microvågsugn vi för länge sedan kasserat), en knäckebrödsask vi  ärvt av svärmor, en ställning för likörglas, träskålarna vi fick som förlovningspresent, några bleckmuggar (som ett av barnen tillverkat i skolslöjden), m.m., m.m.

Jag har under några veckor haft en grundlig genomgång av våra skåp där allt detta förvarats, sparats och tagit plats. I lådan finns vissa grejer som jag haft i min ägo i snart 40 år! Utan att nästan alls ha använt dem… De har nu bara varit mina och jag har nog inte ägnat dem någon större tanke.

Men då en efter en av mina jämnåriga stått där med ett föräldrahem som ska tömmas på allehanda prylar har jag börjat fundera mer och mer på sakerna jag hyser i mitt hem. Behöver jag faktiskt spara på allt det där? Kanske kunde jag så smått börja ta farväl av det jag inte använder, det jag inte gillar eller behöver? Rensa ut, helt enkelt. Tygbitar, plastburkar, ljusstumpar, omodernt husgeråd, udda kakelplattor och hopplöst fula hemtextilier -listan är ofattbart lång! Om inte jag gillar eller har användning för dem så varför då spara för framtiden?

Jag har varit en riktig ekorre. Sällan kastat något. Det kunde ju vara bra att ha, eller hur? Och jag känner mig inte ensam om det precis. Som sagt -det är många i min närhet som på senare tid städat hus där någon närstående bott -och då hittat spår efter samma ekorrtänkande. Som t.ex. de 20 titthålen, som hittades i en burk i garaget tillsammans med andra burkar innehållande olika slags ”bra att ha” -prylar från rivningsobjekt från en yrkesverksam tid. Inte undra på att den som städade oförstående stirrade på burkarna och deras fantastiska innehåll ! Suckandes över allt ”skräp” som måste bort.

Nej, nu ska mina titthål försvinna. Det har jag bestämt. Ett efter ett förpassas de till sin nya existens -i Stormossens avfallshantering!

Vad behöver en Medborgare?

I dag är det svårt att aktivt delta i samhället om man av olika orsaker har svårt att lära sig det nya. Förändringstakten är snabb och det går knappt en dag så att man inte får/blir tvungen att lära sig något nytt. Det kan man uppleva som positivt men jag har också mött många som känner att det är jobbigt och krävande med alla nyheter och moderniteter. Jag har t.o.m. hört sägas, att man uppfattar sig som ”en andra klassens medborgare” då man inte riktigt hänger med. Man suckar över digitalisering av olika tjänster och information som något som bidrar till känslan av att man kan för lite och att man därför känner sig mindre värd. De nya servicetjänsterna (som förutsätter t.ex. digital identifikation) borde faktiskt seriöst diskuteras ur ett demokratiperspektiv eftersom ”icke-kunnandet” blir ett hinder för jämställdhet.

Den fria bildningen ska enligt Lagen om fritt bildningsarbete (21.8.1998/632) och ” utifrån principen om livslångt lärande anordna utbildning som stöder sammanhållningen och jämlikheten i samhället samt ett aktivt medborgarskap (1§).”

Vi som arbetar på den fria bildningens arena har detta i ryggmärgen men enligt doktorand Annika Turunen kunde vi vara bättre på att för oss själva och andra -högt , tydligt och offentligt – beskriva hur detta styr det vi erbjuder medborgarna. Att det finns en klar linje från lagstiftningen till våra föreläsningssalar och lektionsrum. Då vi skapar kurser, föreläsningar och övrig verksamhet är vi skyldiga att tolka och uppfylla vårt uppdrag att utbilda kunniga och aktiva medborgare. Och det tror jag att vi oftast gör. Goda exempel är raden av kurser som IT, hälsa, språk, hållbar utveckling, musik, jägarexamen, fotgrafering etc.etc.  -och oftast utvecklar man sociala färdigheter under de flesta kurser man deltar i.
Och finns inte den kurs man behöver har man goda möjligheter att få den genom att helt enkelt lämna in ett önskemål.

Men det är alltså just det här jag borde bli bättre på att påpeka. Verksamheten stöder dagligen mänskors utveckling till aktiva, jämlika medborgare.

Med detta inlägg har jag bättrat mig något … och i fortsättningen ska jag oftare och tydligare  lyfta fram den fria bildningens arbete för jämlikhet och aktivt medborgarskap.

Är hen en Luciagosse?

Jag har helt ärligt svårt för nyordet ”hen”. Det sitter mycket obekvämt både i mun och öra och jag känner bara att orden han och hon är ganska harmlösa epitet för att beskriva de två typer av homo sapiens som man kan behöva tala om i tredje person. Jämställdhet och lika värde befrämjas? Av att man krystar fram ett könsneutralt pronomen? Kanske? Kanske inte alls? Användningen av hen förändrar ju inte heller faktum -att det finns två kön. Det svenska språket särskiljer könen genom ett bruk av han och hon. Konstigare än så behöver det inte vara. Jag kan ju ha fel men jag upplever att båda är tillräckligt objektiva och neutrala i sig. Mindre jämställt än hen? Njae…

I Sverige blev ett luciaval nyligen riksnyhet då en skola lottat fram en pojke till årets Lucia. ” Varför skulle inte en pojke kunna bli Lucia? Vi lever ju ändå på 2000-talet”, sa den lärare som intervjuades. I demokratins namn hade man på fullt allvar bestämt sig för att det var lika rätt att ha en pojke som lucia och så skulle det bli. Jämställt. Demokratiskt. I tiden.

Och igen känner jag att vår tids mänska blivit lätt förvirrad. Och i stället för att applådera något demokratiskt, jämställt och starkt -så  blir jag nästan illa berörd över att vi på 2000-talet vill så mycket att det lätt slår över och bara skapar förvirring. Man hittar alltför enkla lösningar, ett slags ”quick fix”, på stora, mer komplexa frågor, vilket både jämställdhet och demokrati är. När tanken är att hylla goda ideal och visa respekt är det ändå inte säkert att det är det man åstadkommer. I värsta fall -vilket luciavalet tydligt visade -skapar man snudd på löje kring det hela.

Om man upplever luciatraditionen som odemokratisk och icke jämlik så är det väl bara att avstå, tänker jag. Lucia ingår ju inte direkt i läroplanen så inget säger att skolan måste ha ett luciatåg. Och kanske är det fler av våra traditioner, som inte stöder våra moderna ideal och värderingar? Det är ju inget som säger att vi vill och måste behålla sådana heller.

Men mitt förslag är nog ändå, att stora frågor bäst löses utan att man blandar in luciatåg och språklära.

Hälsoinstitutet? -kanske det, kanske…

”Korsholmarna håller sig friska, med vattengymnastik i Folkhälsans simbassäng, längs Botniahallens löparbanor och med stavar längs vägar och skidspår” (VBL, 16.11.2014)

Det är ju toppen att korsholmarna är ”friskast av friska”! Åtminstone för oss som bor i kommunen. I senaste söndags Vasablad diskuterar man hälsa och friskhet utgående från THL:s s.k. sjuklighetsindex och konstaterar att vi här mår bra i jämförelse med många andra kommuner i landet. Men som vanligt kan man inte lita på siffror rakt av. Orsakerna till hur statistiken ser ut kan ligga på helt andra områden än det man först kommer att tänka på, t.ex. tillgången på läkare.

Ibland kanske analysen missar något viktigt, bara så där i misstag. Det är självklart att vattengymnastik, stavgång och aktiviteter i Botniahallen bidrar till förbättrad hälsa. Inte för en sekund betvivlar jag det.
Men i vårt studeranderegister hittar jag faktiskt c. 1800 kursdeltagare, som denna höst motionerar och/eller dansar regelbundet, eller studerar något ämne under rubriken Hälsa och välmående -inom vuxeninstitutets kursverksamhet.

Och hur var det nu med körsången? Kanske den också kan vara hälsobefrämjande? Det hävdar ju åtminstone vår finländska, välkända forskare Markku T. Hyyppä.  Körkurserna utgör en omfattande verksamhet hos oss och vid granninstituten.
Och hur mår man av att arbeta med sina händer – så som man kan göra i allehanda hantverkskurser? Ett rungande ”Toppen!”, skulle förmodligen alla våra deltagare i hantverkskurserna utbrista.

Jag har nyligen bekantat mig med aktuell hjärnforskning, som visar på att det som är bäst för vår hjärnhälsa är att träna fysiskt och musicera (helst genom att läsa noter) samt att se till att man umgås med andra (social interaktion).
Hmm … Låter som att medborgarinstituten i Finland träffar ganska rätt.

Men det är lätt att glömma bort något som länge varit en självklarhet. Under många år har städer, kommuner och en del föreningar byggt upp den verksamhet som i folkmun kallas ”arbis”, ”medis” eller ”vuxeninstitut”. Och jag påstår att alla dessa sysslar med friskvård – kanske utan att vi har varit så bra på att förklara det. År efter år har allehanda kurser rullat på. Kursavgifterna har varit låga så det har knappast varit ett hinder för någon att delta och hålla både kropp och knopp i trim.

Det kan vara svårt att sätta prislapp på de hälsoproblem som undvikits genom institutens kursverksamhet och dyrt att i kalkylerna missa en stor hälsofrämjande verksamhet.

 

 

Den fria bildningen och Reidar Wasenius

Jag sitter med surfplattan i knäet och skriver. Vid sidan om mig läser kvinnan en finsk roman och soldatpojkarna flirtar med flickorna mitt emot. Det är fredag kväll och jag befinner mig på tåget, på väg hem efter ännu ett seminarium i Helsingfors, ett ganska vanligt inslag i mitt arbete.
Reidar Wasenius – ja, egentligen är det ju bara hans röst – guidar oss längs banan. ”Dickursby, Riihimäki, Tavastehus”. Han låter hela tiden trevlig. Ett bra drag av VR att anlita honom, tänker jag. Jag minns då han var till oss och föreläste förra hösten. Då talade han om hjärnan för han titulerar sig faktiskt ”Personal Brainer” och han förklarade hur vi med vår vilja och vårt sätt att vara faktiskt kan påverka vår hjärna. Intressant och lärorikt.

Hmm… Fick en CD med hjärnövningar av honom. Var har jag lagt den förresten?

Station för station närmar jag mig Vasa och Österhankmo dit jag kör sista sträckan med bil. Jag borde vara hemma lite för kl. 24 om tåget håller tidtabellen

I Helsingfors har jag deltagit i ett seminarium där nya reformer presenterats och dryftats. Lagar, förordningar, statsandelar och strukturer. Mycket kan förändras. Man befarar att den fria bildningens förutsättningar kan komma att påverkas negativt trots att alla lovordar och säger sig värna om den. Vi kommer kanske inte att ha råd med föreläsningar som den med Reidar? Det blir kanske en lyx att få lära sig hur man restaurerar en möbel, hanterar ritkol eller använder spansk vokabulär och grammatik? Eller något annat, ännu mer specifikt, som den fria bildningen i dag kan erbjuda? Och innebär måhända reformerna att det blir för dyrt för den breda allmänheten att delta i kurser vid medborgarinstitut och sommaruniversitet? Så var det väl ändå inte riktigt tänkt, eller…?
Där, i min tågvagn, kan jag nu faktiskt inte komma på att jag någonsin träffat en person som ångrat sitt år på folkhögskolan. Aldrig. Däremot har jag hört att många tycker att det varit det bästa de gjort – att den miljön fick dem att växa som människor. Kan det faktiskt vara något vi inte har råd att satsa på?

Frågorna är många, kvällen är sen och jag kanske är för trött för att tänka riktigt klart och konstruktivt. Och de svar – eller snarare, tongångar – jag under dagens seminarium lyssnat till var trots allt klart positivare än tidigare. Det finns väl grundat hopp om att den fria bildningen inte kommer att blöda till döds utan att vi som arbetar på fältet fortsättningsvis får goda möjligheter att utveckla den. Och så behöver vi förstås tänka.

”Vi anländer till Vasa.”

Tack Reidar!

”Jag vill sitta i ditt minne – på en liten, liten pinne”

Så gott som varje dag stöter jag på diskussioner om minnet. Hur och vad vi minns och inte minns, hur det forskas i de ökade fallen av minnessjukdomar och vilka resultat man kan få av olika slags minnesträning. Jag får ofta förfrågningar om att ordna föreläsningar på ämnet och lärare bekymrar sig över kursdeltagare som har uppenbara svårigheter att komma ihåg. Kort sagt -minnet är ett högaktuellt ämne.

Inte då så konstigt kanske, att just Mattias Ribbing, trefaldig svensk minnesmästare, fick taltur under kommunförbundets årliga  rektorsdagar. Där hade man tänkt helt rätt då man planerade programmet. Minnet intresserar och ska så göra -i synnerhet då pedagoger från landets olika hörn samlas. I skolan, om någonstans, är minnet ett viktigt verktyg.

Ribbing är en mästare på att komma ihåg, vilket vi också fick höra prov på. Vem av oss med otränat, ”normalt” minne skulle klara av att detaljerat återge vad som stått i morgontidningen -på sidan 15, 13 eller egentligen vilken plats som helst? Precis som Minnesmästaren, den eminente föreläsaren? Eller några hundratal kombinationer av binära tal? Man kan ju bara tänka på hur många (få?) telefonnummer, som man så där rakt av kan räkna upp. I mitt fall är de nog med nöd och näppe ungefär tio… Och ur morgontidningen kan jag i bästa fall slarvigt återge något speciellt intressant men jag kan direkt erkänna att det är rätt så vanligt att jag lyckats blanda ihop ett och annat…

Föreläsningen gav dock hopp för oss vanliga, ”minnessvaga”. Sådant här kan man enligt herr Ribbing träna upp -ifall man nu känner att det är värt att satsa lite tid på. Hans enkla recept är att tänka i bilder, stilla stående eller rörliga sådana spelar ingen roll. Att börja med att lära sig namn på det sättet var ett tips från coachen, som också gav några exempel på det.

Sagt och gjort. På min semesterort har jag nu för att komma ihåg namnet på ett par krångliga, portugisiska städer försökt testa Ribbings metod: I huvudet har jag numera då en stor REA-skylt placerad på vår villatomt och en annan med ett berg försett med ett gigantiskt plåster (tydligen fanns det inga gränser för hur töntiga bilder man kan skapa) -och det funkar! För första gången lyckas jag hålla i minnet vad städerna heter: Vila Real och Aya Monte!

Se’n är det en annan historia att kunskap inte är det samma som minne och att lärande också sträcker sig mycket längre än att kunna räkna upp det ena och det andra. Men jag tror nog att vi alla förstått det. Och minnefunktionen är självklart av central betydelse då vi utvecklar kunskap. Men det får bli ett annat inlägg.