När oron växer

En av fördelarna med att vara rektor på en liten enhetsskola är att man har väldigt nära kontakt, väldigt länge med sina elever. Man får vara med på deras skolväg i minst tio år. 

Får se dem komma till förskolan, hand i hand med sina föräldrar.

Lite ängsliga.

Ganska stolta.

Med nya ryggsäckar och jättefina penaler.

Lär sig deras namn och då och då få förtroendet att höra deras berättelser. Vad de har gjort. Vad de har fått. Vad de gillar och vad de inte tycker om. 

Ibland tröstar man dem när de slagit sig.  Tvättar deras skrubbsår och sätter plåster på dem. Reder ut några bråk och står på deras sida när någon varit dum. 

Och alltid då och då, nästan varje dag, får man en liten kram. Små armar runt benen eller midjan. Ofta bakifrån, då man minst anar det.

Glada tillrop när man ses i skolhuset och ett blygt leende när man möts på varuhuset.

Under våra gemensamma skolår hinner eleverna tappa sina tänder (som packas in med pappershanddukar i skolväskan och skickas hem) och lära sig åka skridskor. De får bästisar och hamnar i slagsmål. Föräldrarna byter partners och bildar nya familjer. De får husdjur, nya halvsyskon och flyttar till annan adress. De skaffar hobbyer, lär sig spela instrument och kommer i målbrottet. De får finnar, fett hår och börjar lukta svett.

Och med åldern växer deras revir. För de flesta går det bra. De är starka och trygga. Vet vad de vill och får det stöd de behöver.

För några går det sämre. De klarar inte av alla val de ska göra. Allt ansvar de ska bära. De väljer fel och hamnar snett.

Då blir det bekymmer. Samtal. Elevvård. Samtal. Barnskydd. Polisen. Samtal.

Oron växer. Man vill så gärna hjälpa.

För man ser man ju fortfarande den lilla förskoleeleven i den där jobbiga tonåringen. Man minns deras skrubbsår och hur de rodnade när de skulle uppträda inför hela skolan. Man minns deras glädje och man minns deras kramar. Man vet hur mycket kapacitet de äger. Och man vet att de vet vad som är rätt och vad som är fel. Och att de kan knyta sina egna skosnören.

När oron växer och det är svårt att hjälpa, då ser man inte en jobbig elev. Man ser en förskoleelev som blivit stor. En kär människa med en lång gemensam historia.

Och helst av skulle man då vilja ge tillbaka någon av alla de där kramarna som glatt en under gångna skoldagar. Man skulle vilja titta sina eleverna rakt in i hjärtat och säga så att de aldrig glömmer:

Jag tycker om dig.

Precis som du är.

Som du alltid har varit.

Var den du är. Det räcker.

Växer din klokhet?

Blir du klokare med åren? Blir jag? Är det så att erfarenhet och kunskap ackumuleras, eller glömmer vi lika mycket (eller rentav mer) än vi lär oss nytt? Jag läste någonstans att vår förmåga att glömma är en befrielse som gör livet uthärdligt. Kanske är det så. Jag vet att jag glömmer saker, hela tiden. Det sker omedvetet, där som en bakgrundsprocess någonstans. Och det jag har glömt vet jag inte att jag har glömt. Frågan om kunskap samlas på hög i oss är knepig, då mycket i vårt samhälle bygger på tanken om ackumulering. Tanken känns tilltalande, men behöver ju inte alls vara sann bara för det. Det tycks råda en slags konsensus om att vi blir smartare, vi ökar vårt materiella välstånd med tiden och våra investeringar förväntas förränta sig. Det känns ofta som att vi lever i ett tillstånd av att vara på väg. Vi kan tala stort och fint om livet som en cirkel, om cirkulär ekonomi och så. Jag tror det är lättare sagt än gjort att på ett djupare plan tänka så om tillvaron.

En kurva som pekar uppåt

Tanken på tillväxt ligger inbäddad i vårt samhällssystem. Vi ska hela tiden bli bättre, effektivare, snabbare. Vi ska förnya oss, men samtidigt finnas kvar som oss själva. Det är livet som ett projekt, med ständiga delmål och en uppdaterad målbeskrivning. Vi kommer aldrig fram till målet, men vi skall alltid fortsätta att sträva mot det. Den tekniska utvecklingen ger vid handen att vi hela tiden lär oss mer som ras, att vi klarar av mer, vi förstår mer. 

Paradoxalt är det kanske så att när vi talar om jordens ändliga resurser så är vi inne i samma sorts tankespår. Tanken på det linjära. Det finns en början och ett slut. Det är på ett sätt lättare att ta till sig då vi som levande organismer en dag skall dö. Och döden är slutet. Slutet för oss som individer. Det vi består av, materian, försvinner inte. Det övergår till något annat. Vi är en del av ett kretslopp som vi inte riktigt kan omfatta. det är svårt att tänka bort sig själv. Tanken att det jag lär mig samlas på hög tilltalar också mitt samlarsinne. Jag vill ju gärna känna att alla mina ansträngningar ger utdelning. Att jag i slutet av dagen är klokare, smartare, insiktsfullare. På samma gång retar jag mig till vansinne på den amerikanska maximen att man skall nå sin fulla potential. Det finns något nattsvart hemskt i den tankegångens slutpunkt. Allt som skall maximeras, toppen på pyramiden, allt som är mätbart. Livet som prestation.

Hur många procent klokare är du idag?

Samtidigt är visdom och klokhet infernaliskt svåra att mäta, även om vi skulle vilja. Det är ju inte som att räkna hur många steg man tar per dag, vad man väger, eller vad ens vilopuls ligger på. Så hur ska vi veta om vi faktiskt blir klokare? Om vi bara har vår egen självuppfattning att bygga på blir det svårt. Att samla prestationer är inte heller meningsfullt, då klokhet inte är en paketerbar enhet. 

Kanske är frågan fel ställd. Om klokhet inte går att mäta, eller det inte går att få några meningsfulla och jämförbara mätresultat, kanske klokheten är sitt eget värde. Den behöver inte kunna mätas, då den inte skall jämföras eller säljas. Kanske är visdom något ogreppbart som vi har i olika utsträckning genom livet, och som inte låter sig fångas. 

Lyckan som guppar

Jag tänker att det finns flera sådana element i mitt liv som inte låter sig fångas i siffror. Lycka är ett bra exempel. Jag är hellre lycklig än olycklig, men jag kan inte mäta graden av lycka. Det är heller inget permanent tillstånd, utan det guppar hela tiden upp och ner. Om det sedan är ett kretslopp, eller mera ett kaotiskt hoppande hit och dit på lyckoskalan vet jag inte riktigt. Kanske är också idéen om kretslopp mest ett sätt för oss att försöka göra något som är svårt att greppa till något som går att se, föreställa sig. Det, tror jag, ligger djupt inbäddat i oss. Vår tendens att se mönster, skapa bilder, hantera genom att kontextualisera. Det vi kan sätta ord på, eller formulera i en bild, känns mindre skrämmande, och mer hanterbar.

Hur tänker förresten du kring visdom, klokhet och allt sånt? Berätta!

Tiden lider, och vi med den

Min far skall snart fylla 80. Hur firar man någon som just skall fylla 80? Jag ställde frågan till min far och han sade, precis som jag hade gissat att det inte är något att fira. Jag kom att tänka på alla de ordspråk som min mormor i tiderna slängde ur sig då det blev tal om hennes ålder och åldrande. –”Ålderdomen är ingen fröjd”, ”det dyrt att leva men det är f-n så dyrt att dö” var några av hennes stående utryck. Kanske det senare bidrog till att hon blev nästan 100.

Trots att man kanske får leva länge är livet kort. Allt går så fort. Plötsligt är farsan 80 och man själv närmar sig 60. – Usch!

Någon tid efter att vi syskon, i tur och ordning, ställt frågan om vad vår far vill göra 80-årsdagen till ära, kom sedan hans förslag. –Det skulle vara fint om man kunde få se en bra fotbollsmatch i Tyskland. – What???

Jaha, fotboll i Tyskland. Det betyder väl München eller Berlin. Berlin är närmare. Bra fotboll betyder att man måste kolla matchprogrammet och det visade sig att i Berlin skulle Hertha Berlin möta serieledaren Dortmund. Bra! Dit far vi, och dit for vi. Till Berlin. –Jawohl!

Far är ganska mycket långsammare nu än han var den tiden då han själv spelade fotboll och bandy i mästerskapsserien. Men han har liknande krämpor som då, för ca. 60 år sedan. Försträckning i lårmuskeln inverkar menligt på rörelseförmågan, konditionen kunde vara bättre och den dåliga hörseln gör att han ibland missförstår saker och ting. Men de här besvären är som bortblåsta då han tillsammans med 75000 andra bänkar sig på Olympiastadion i Berlin. Turen var på vår sida. Matchen var fantastisk underhållning, avgörandet kom på tilläggstid och trots att vi var i Berlin fanns det fler som jublade åt Dortmunds seger än sådana som hängde läpp för att Berlin hade förlorat. – Wienerschnitzel!

Det blev det efter matchen, en stor pladaska som täckte hela tallriken och lite till.

Dagen efter att vi tryggt landat på Helsingfors-Vanda flygfält ringde pappa. Han var utom sig av glädje. Han upprepade flera gånger hur glad han var över att ha fått den här upplevelsen. Det var den bästa födelsedagspresenten någonsin. – Unvergesslich!

 

Fylla nio

Hon som ska fylla 9 imorgon dansar i säng och funderar på hur hon ska kunna sova sin sista natt som 8-åring. Vi sjunger Gud som haver som vanligt och precis när jag ska gå fortsätter hon: ”Jag hoppas att alla barn som är fattiga och inte har pengar ska få pengar och att allt ska bli bra och så hoppas jag att mommo har det bra.”

Hon som ska fylla 9 imorgon brukar knäppa sina händer när hon ser en ambulans och önska att allt ska gå bra för den som ligger i ambulansen.

När mamma lägger sig knäpper hon sin händer för henne som ska fylla 9 imorgon och hoppas att hjärtat alltid ska vara öppet, alltid vilja andra gott.

 

Pamela Granskog modersmålslärare i grunden och finns numera på Utbildningsstyrelsen

Må hjärtat alltid vara öppet, alltid vilja andra gott.

När tar bekymren slut?

En vit sandstrand med vajande palmblad. Du ligger i solstolen, dricker en läskande dryck, kanske läser du en bok eller bara låter solen värma din kropp. Inte ett moln syns så långt ögat når. Allt är så himla gott. –Tänk om livet skulle vara så.

Då jag talar med mina vänner och bekanta, hör om deras vänners liv och läser om kändisars, låter det helt annorlunda. Det handlar mest om bekymmer.

Då barnen var små hade jag bråttom hela tiden. Arbetet skulle utföras så klart, men så skulle jag passa barnens dagistider, musikinstitutets lektioner, fotbolls- och teaterövningar mm. Jag fungerade som en taxichaufför på deltid kändes det som. Och frun gjorde samma sak. Det var henne man ibland träffade på byvägen när jag kom och hon for med ungarna.

Nu då barnen vuxit behöver jag inte göra det längre. Men det har kommit andra bekymmer. Klart att jag fortfarande tänker på hur barnen mår och hur de klarar sig. Men det har också kommit andra bekymmer. Oron för ens egna föräldrars välmående ökar för var dag som går. Då jag ringer dem och de inte svarar, vad har då hänt?

Och det är ju inte bara ens egna föräldrar, det är svärföräldrar, vänners föräldrar, släktingar osv.

Det tycks vara så att de personer som jag pratade blöjbyten med för 30 år sedan, nu vill tala om sina dementa föräldrar, om hjärnblödningar, förhöjda blodtryck, dosetter och annat som har med vardagen att göra. Ibland kan dessa diskussioner få rent av komiska drag. En fabulerande dementiker kan komma med de mest fantastiska historierna, som vida överträffar ens egen fantasi.

I lämpliga doser hänger jag med i samtalen om närståendes hälsa och ohälsa, men det finns en viss typ människor som inte tycks ha annat än bekymmer att tala om och alltid skall deras bekymmer vara större än ens egna. Jobbigt!

Det bekymmersfria livet är väl det man strävar efter med sitt dagliga slit. Men säg när kommer den dagen då man ligger på den vita sandstranden och har det skönt? Kanske bäst att inse att det är en orealistisk tanke och att livet fylls med bekymmer oberoende om man är rik eller fattig, man eller kvinna, ung eller gammal.

Det bekymmerslösa livet är en myt, endel är bara bättre på att dölja sina bekymmer än andra.

 

 

 

Ändrade sommarplaner

Hösten och vintern var seg, lång men också kall. Sedan kom Maj och plötsligt var sommaren här och Finland har badat en längre tid i solsken och vackert väder. Några dagar till och sedan blir det dags att logga av, koppla ur och ladda upp.

Planerna vi smed under vintern är det nu bara att förverkliga. Alla resor är bokade, biljetterna betalade och drömmarna flyger högt. Förväntningarna på en fantastisk sommar är skyhöga och allting ser bra ut.

Sedan kommer samtalet man aldrig hoppas på. Under ett telefonmöte med läkaren pratades det plötsligt om livets slutskede. Ingen vet om det betyder dagar, veckor eller månader. Pappa har varit sängliggande, oresponsiv och drabbad av afasi redan en längre tid men nu har hälsan gått från dålig till värre. Plötsligt står jag  inför allt det där som jag visste är på kommande men som jag ändå vägrat förbereda mig på.

Väldigt kluven sitter jag och vet att det inte finns något jag kan göra. Familjen, och jag, längtar efter sommaren och att förverkliga alla fina planer, alla stunder tillsammans som vi ser fram emot. Allting fick en plötslig oväntad motvikt. Samtidigt som jag känner att jag vill vara hos pappa förrän det är för sent så vill jag inte missa sommaren tillsammans med min egen familj. Som det är nu så ses vi ändå alldeles för sällan.

Våndan är stor över vad jag skall göra? Egoistiskt tänka bara på mig själv eller skall jag sätta familjen först? Skall jag skippa alla planer och sätta mig bredvid min far? Döden lurar bakom hörnett men jag vet inte när han kommer in.  Det är inget jag kan göra längre för pappa, jag når honom inte längre och kan inte kommunicera med honom. Mycket blev osagt men borde jag se till att det inte blir osagt mellan mig, min fru och mina döttrar? De stöder mig var de kan men jag vet inte hur jag själv skall förhålla mig. Jag vet inte hur jag skall tänka och ångesten över att vara för egoistisk slår mig som en våt trasa i ansiktet.

Vad är det rätta att göra just nu? Skall jag prioritera min familj eller min pappa? Vet inte. Det enda jag vet är att planerna för sommaren är redan ändrade.

När studenten blir pensionär

Det var spetsgardinerna i sommarhuset som fick mig att vakna till. Sen kom pelargonerna. Rosa pelargoner. Kan ålderstecknen bli tydligare än spetsgardiner och rosa pelargoner?

I det här skedet börjar tecknen bli otaliga. För att inte säga oräkneliga.

Efter att en gång i tiden ha tillhört gruppen som kallades ”valpisarna” i lärarkollegiet inser man plötsligt att man varken är ”ung” eller ”lovande” längre. En ny generation valpisar tar plats i samhället.

På dagistrappan möter man en mamma som ler och säger: ”Hej. Minns du mig? Du var min lärare i gymnasiet.” Och så ler man snällt medan man febrilt funderar på hur nån som en gång suttit i ens klassrum kunnat bli mamma över en natt.

Men så är det de egna barnen som växer. Plötsligt är båda självgående och rör sig på egen hand. Dessutom kommenterar de ens utseende. ”Alltså du har börjat styla till dig så. Färga håret. Och lacka naglarna. Ska du ha den hårfärgen resten av livet? Snart sminkar du dig väl ännu mer än tidigare. Kan jag få tillbaka min gamla mamma?” säger dottern. Och så vägrar hon ta på sig kläder som mamma valt.

Så upptäcker man allt fler drag av sin egen mamma hos sig själv. Plötsligt hittar man sig själv i köket en tidig lördagsmorgon med semlor på jäsning och kaffekokare som puttrar. Allt det där som ens egen mamma sa att hon njuter av och som man inte förstod ett dyft av som barn.

Och plötsligt minns man den där ena elevtexten som handlade om ungdomars syn på hur det är att bli äldre. ”Mina föräldrar har goda vänner. Men de träffar sina vänner max en gång per månad. Vad är det för vänner? Hur kan man kalla någon som man träffar en gång i månaden för goda vänner?” Och så inser man att det gått inte bara en, utan flera månader sedan man träffade vänner över huvud taget.

Och då har vi inte ännu kommit till lutfisken med vitsås som plötsligt smakar gott. Och det där sättet att vika in kjolen under sig innan man sätter sig ner. Exakt så där som gamla tanter gjorde.

Och nu vet jag vad som väntar mig. Det berättade min professor för mig. Jag mötte henne en kulen höstdag och vi växlade några ord.

”Nu börjar mina första studenter bli pensionärer”, sa hon.

Och jag insåg att jag har ett nytt skede att invänta. Det lurar strax bakom hörnet.

Ålderstecken nr 1. Spetsgardiner och rosa pelargoner. I mitt eget sommarhus.

När minnet sviker

Kurssekreteraren knackade försynt på min öppna dörr med en bekymrad min. Hon hade en kund som insisterade på att han fått ett brev från staden om en kurs i minnesträning som skulle börja just i dag på Arbis. Trots idogt letande i vårt kurshanteringsprogram hade hon inte hittat något.

Jag gick för att prata med kunden, en reslig man som berättade att han var nyss fyllda 90. Inte heller jag kunde erbjuda honom det han sökte men jag kunde i alla fall ge honom ett reklamblad för en minimässa som går under namnet Hjärnhälsa nästa vecka. Det kan faktiskt hända att det var just den han tänkte på. Han medgav att hans minne inte mera var så bra.

Någon halvtimme senare på väg till ett möte såg jag samma man gå längs Museigatan. Emellanåt saktade han sina steg och tittade upp mot fasaderna. Först när jag satt i bussen slog det mig att han kanske hade stått och funderat på var han egentligen befann sig. Det stack till i mig. Jag borde ha stannat och frågat om han behövde hjälp. Jag tänkte på den gången för många år sedan då jag träffade på min mamma ute på stan och hon berättade att hon inte hittade hem. Det var då jag började inse att hon led av alzheimer.

Men jag hoppas innerligen att det inte var så illa ställt med herremannen utan att han bara hade stannat upp för att hämta andan och kanske beundra de vackra husfasaderna. Och jag hoppas också att han hittar till Hjärnhälsan nästa onsdag – jag kommer att hålla utkik.

Moa

Minnenas stig

Minnenas stig står det på en skylt på begravningsplatsen i Raumo. Jag tog inte just den parkgången, men visst gick jag på minnenas stig. Och jag insåg att det är just vad jag har gjort en stor del av denna min semester; jag har besökt platser som betydde mycket för min man och mig – en del har jag besökt av en tillfällighet, en del har jag medvetet sökt upp. Till de senare hör Raumo, min mans födelsestad som innehade en alldeles speciell plats i hans hjärta och som under årens lopp också kom att krypa in i mitt hjärta.

Vi besökte Raumo minst en gång om året, ofta i samband med den traditionella agilitytävlingen i anslutning till spetsveckan. Då gäller det inte bara för hundarna att klara av alla hinder, utan också för alla mattar och hussar att klä sig i spetsar för att kunna vinna pris för bästa dräkt – ett humoristiskt inslag som gör stämningen på tävlingen alldeles speciell.

Att följa minnenas stig är en bitterljuv sysselsättning. Samtidigt som det framkallar ljuva känslor från förr, skrapar det också på saknadens skorpa. En skorpa som trots tre år kanske inte är så tjock som jag vill intala mig. Jag söker upp alla de platser som var viktiga för honom, alla de ställen vi brukade gå till. Men samtidigt upptäcker jag nya platser, nya restauranger, nya underbara promenadstråk längs kanalen. De blir mina egna minnesspår och det känns bra. Jag upplever inte staden mera enbart med utgångspunkt i det förgångna. Jag tar min avsats där men går sedan vidare och ser att det finns annat bakom knuten.

Också min mamma försöker jag få att gå minnenas stig i sina tankar för att stimulera henne att prata. Jaså, säger hon med förundran om jag berättar något som hon har gjort men inte kommer ihåg. Till all lycka verkar det inte störa henne att hon inte kommer ihåg, hon verkar mest road och kanske inte helt övertygad om att det som jag berättar stämmer. Och ibland har det sina goda sidor att minnet sviker; hon har glömt att hon aldrig har tyckt om hundar. Fram till för något år sedan ville hon inte ha hundar nära sig. Nu pajar hon dem och det sprider sig ett saligt leende på hennes läppar när Kaxen tittar henne i ögonen och ger henne en puss.

 Moa

Tre bokstäver och börjar på m

Hennes ansikte lyser upp i ett stort leende.
– Så trevligt att du kommer och hälsar på! Hur visste du att jag var här?
Jag undrar för mig själv vad hennes ord betyder; i vilken situation, på vilken plats ser hon sig vara? Jag kan inte vara säker på att hon faktiskt vet vem jag är men det är inte så viktigt. Huvudsaken att hon blir glad när jag kommer. Och det blir hon alltid.

Någon gång frågar hon vem jag är.
– Gissa!
– Min dotter?
– Rätt. Vilken av dem?
– Oj, nu kommer jag inte ihåg namnen, skrattar hon lite förläget.
– Tre bokstäver, börjar på m.
Den tankeleken är hon bra på, det är så vi löser korsord tillsammans.
– Mia!
– Den andra.
Och då kommer hon ihåg mitt namn. Och så skrattar hon riktigt gott.
Jag hoppas att det skrattet finns också inne i henne, att hon är just så lättsam till sinnes som hon ger uttryck för att vara.

Moa