Att skriva. Att våga.

Det är jobbigt att skriva. Det kan vara ett helsike att få texten att lossna. Att få ner den första raden kan vara något av ett kierkegaardskt språng ut i osäkerheten, rentav ångesten över att kanske misslyckas. Det där språnget som får en att förlora fotfästet för en stund. 

Som modersmålslärare har jag jobbat med unga och deras skrivande i över tjugofem år. Jag har sett våndan i klass när knogarna vitnar och blicken flackar runt på de övriga klasskamraterna. Alla andra verkar djupt försjunkna i sina egna texter. Skrivkrampen drabbar allt från självkritiska överpresterare till den som upplever att det där med skrivandet är inget för mig. 

Alla strular med samma

Skolrelaterade skrivhandlingar är förknippade med många olika typer av skrivminnen. Projekt Skrivande skola är ett skrivfrämjande treårigt projekt för hela Svenskfinland.

För tillfället jobbar jag med omkring 350 lärare runtom i Svenskfinland, lärare i alla ämnen och i årskurserna förskola till nia. De vittnar om samma våndor kring skrivandet. Hur får vi den överkritiska att slappna av och tro på sin förmåga? Hur får vi den skrivovana att åtminstone sätta sig ner, fånga koncentrationen, låta fingrarna börja löpa? Och så har vi utmaningen med de unga som gärna skriver, länge och mycket, men de orkar sällan läsa igenom och bearbeta sin text. 

Ändå skriver vi mer än någonsin. Många säger att de “talade” med den och den, när de i själva verket skriver. Kanske de snappar eller tiktokar, chattar på Whatsapp. Men de skriver. Rätt ofta i kombination med foto eller film. Att själva skrivhandlingen är få förunnad, ett slags upphöjd, intellektuell akt likt författarens försjunkna verksamhet hör till det förgångna. Vardagsskrivandet pågår hela tiden och överallt. 

Skrivandet i skolan

Däremot närmar sig skrivandet i skolan författarens mer koncentrerade arbete, där den bärande tanken som håller över tid och rum ska ner på skärmen eller papperet. Och det är där smärtan ligger. Mång av oss är ovana vid den sortens skrivande, det som ska kunna läsas och förstås på en plats inte nära mig och också i en tid bortom den här stunden.

Den sortens skrivande måste vi våga i skolan. Det kräver mer aktivitetsmuskler av lärarna än att säga “läs texten och diskutera”. Det här skrivandet kräver tid. Och det skrivandet kräver att den unga vågar spänna bågen och tro på förmågan. 

“Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” lyder citatet av Søren Kierkegaard (1813-55). Ingen slump att orden tillhör existentialismens grundare. När jag eller du eller eleven i klassen tagit språnget, då är vi där. Det är ju så roligt att skriva. 

Annette ”Netti” Kronholm, skrivpedagog i Skrivande skola och ny bloggare på Livslärd