Äntligen bröllop!

Bröllopstårtan väntar på att bli uppskuren

Mitt i korrekturläsningen av nästa läsårs kurskatalog befinner jag mig plötsligt i Bologna. Nåja, så plötsligt var det förstås inte – visst var det planerat. I själva verket skulle det här bröllopet ha gått av stapeln redan för två år sedan. Men vi vet alla vad som hände – ”något” kom emellan. 

Också i år höll det på att gå tokigt för en del av gästerna på grund av den italienska transportstrejken som också drabbar flygtrafiken. Men de sista och mest långväga gästerna från andra sidan Atlanten hann lämpligt fram till huvudrätten. Slutet gott, allting gott alltså. Brudparet fick varandra på riktigt. Eller tvärtom var det väl egentligen; officiellt gifte de sig redan för två år sen men nu alltså inför släkt och vänner på en hejdundrande fest i den heta norditalienska sommarnatten.

Som du kanske vet har jag läst spanska i år, men min tanke var att repetera min reseitalienska från 80-talet inför det här besöket. Nå, så blev det nu inte. Men glädjande nog är språken så nära besläktade att jag märker att jag dels förstår mycket mera än tidigare, dels att italienarna förstår mina spanskinfluerade trevande ord. Och bäst av allt, de övergår inte genast till engelska utan hjälper mig på traven. Känslan av att ha klarat av ett inköp på italienska gör mig upprymd. Tänk att man kan bli så glad av så lite!

Till hösten tänker jag ändå inte övergå till att läsa italienska. Nej, jag ska nog ännu fortsätta något år med spanskan och synar därför det kursutbudet speciellt noggrant under min korrekturläsning. Som det nu ser ut blir det med största sannolikhet något med konversation på lätt nivå, så att jag äntligen skulle börja få ut alla de ord som under det här året har samlat sig på hög inne i min hjärna. 

Moa Thors, inbiten språknörd och rektor vid Helsingfors arbis

Famo och språkets flärd

Min famo (uttalas med kort a och kort m) talade om att dra på sig jacketten eller ”sjaketten” när det drog kallt. Det lät onekligen pråligt i mina barnaöron, nästan ett slags cape eller glittrande mantel ur sagornas land. Med ”sjakett” avsåg hon däremot en vardaglig, hemstickad tröja, ett slags kofta med knapprad. Enligt SAOB eller Svenska Akademiens ordbok syftar det franska lånordet jackett på en ”till mansdräkten hörande livrock med framtill rundade skört”. Ordet har också en betydelse av ”åtsittande, kort fruntimmerskappa” eller ”kofta'”. Den senare betydelsen är hämtad från Sömnadsbok för svenska hem och året är 1915.

Farmor Signe Valdine (f. Visti) och farfar Hugo Herrman Kronholm som nyförlovade i Skolparken, Jakobstad. Våren 1940, i skarven mellan vinter- och fortsättningskriget.

Min famo Signe Valdine föddes på julafton 1911, notera samtidigheten med sömnadsboken från 1915. Hon levde till nästan 85, ett enkelt och strävsamt änkeliv efter en relativt tidigt avliden krigsveteran. Efter en kort karriär som tobaksängel på Strengbergs fabrik under krigsåren, förblev hon hemmafru och fostrade tre söner i familjens frontmannahus.

Det var något elegant och stiligt över famo. Också över hennes språk. Hon serverade ”sidäär” ur sina sirliga, lövtunna dricksglas. Inte ”siidär”, såsom de flesta av oss uttalar bubbeldrycken. Jag tyckte det var festligare med famos ”sidäär” i jämförelse med vår ”siidär”. Efter skoldagen satt jag i famos kök, drack denna ”sidäär”, bläddrade i högarna av Svensk damtidning. Här lärde jag mig allt som är värt att veta om kungligheter, om kungafamiljerna och prinsessbröllopen, om tiaror och swarowskikristaller. Famo liksom klädde sitt enkla kök med flärd. Och det satt i språket, också i uttalet.

Famo mötte mig i kvisten och frågade ”Kombe do heilt allena? med en sjungande, vojande ton på ”heilt”. Ja, jag cyklade alldeles själv till famo. Men att cykla ”helt allena” är något annat, liksom lite upphöjt försakande. SO eller Svensk ordbok beskriver ordet ”allena” med lågtyskt ursprung och belagt i svenskan så tidigt som 1430, som ålderdomligt förutom i vissa uttryck som ”allena saliggörande” och ”mol allena”. Det senare motsvarar Pedersöredialektens ”heilt allena”. Och finns det någon dikt av vår nationalskald som unga fortfarande känner till så är det ”All­ena var jag,/han kom allena;/förbi min bana/hans bana ledde”.

Vilka av mina ord klingar ålderdomliga och just flärdfulla i ungas öron, kan jag undra. Jag äger definitivt ingen jackett, på sin höjd en kofta.

Annette Kronholm, modersmålslärare och projektledare för Skrivande skola

______

På svenska.se hittas en ordens skattkammare, Svenska Akademiens tre ordböcker på ett bräde. SAOL (Svenska Akademiens ordlista), SO (Svensk ordbok) och SAOB (Svenska Akademiens ordbok). Alldeles gratis för den som vill botanisera i de svenska ordens stavning och böjning, i ordens histora och rötter, i ordens betydelse och fasta uttryck. Och mycket mer. De två första hittar du också som app på din telefon.

”Bara en vanlig människa”

På TV visas bilder av ödelagda städer i Ukraina, en otrolig förstörelse som framstår som brutal och onödig. Flyende mammor med sina barn lämnar sitt hemland ovetande om och när de kan återvända medan papporna stannar kvar för att strida. 

”Jag är bara en vanlig människa” sa en kvinna som tillsammans med andra frivilliga tar hand om flyktingar som kommit till Åland. Men det är inget ”vanligt” hon och de andra gör: de åker iväg till Polen och hämtar folk som har flytt från kriget i Ukraina, de organiserar bussresor för att kunna leverera mediciner och andra produkter för att underlätta flyktingmottagandet i Polen och sen på returen få med sig flyktingar till tryggheten, de öppnar sina hem för främmande människor, de startar sidor på Facebook för att informera och för att samla in förnödenheter.

På Åland finns ingen flyktingmottagning, så det är flyktingförläggningen i Pansio som blir ”våra” flyktingars formella tillhörighet. För att kunna ta emot den ”mottagningspeng” som flyktingar har rätt till måste man ha ett IBAN-kontonummer, fick våra aktivister erfara. Och ansökan om den pengen måste göras senast den 24 mars. OK, inget är omöjligt för eldsjälarna i det här sammanhanget. Idag, och på tisdag och onsdag håller Ålandsbanken extraöppet på kvällarna för just det här ändamålet och via djungeltelegrafen har man bådat upp ryskspråkiga frivilliga som ska komma med till banken och hjälpa till med blanketterna. Då ska man kunna skapa ett bankkonto åt sig och dessutom ansöka om mottagningspengen. 

Ingen vet någonting om framtiden, men här och nu kan man agera för andra människors bästa, spontant och utan att tveka pruta på sin egen bekvämlighet för att göra en insats. 

Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn

Gnistrande snö och blå himmel

Eufori var kanske inte riktigt det jag kände när jag öppnade dörren för en knapp vecka sedan för att ta min morgonpromenad med Kaxen. Eller försökte öppna, rättare sagt. Förutom att det hade kommit rikligt med snö föregående kväll och natt, vilket knappast undgått någon som befann sig i landet vid den tidpunkten, hade vinden också lyckats packa snön framför min dörr i en bastant driva. Som jag ändå inte är av den klena sorten lyckades jag få upp dörren så pass mycket att både Kaxen och jag kom ut. Men när han tog några trevande steg och sjönk ner i snön så att nosen nätt och jämnt hölls över ytan, insåg jag att dagordningen måste ändras – först snöskottning, sedan promenad. Kaxen protesterade inte.

Om eufori inte var morgonens första känsla, infann den sig dock senare under dagen då jag äntligen kom ut på promenad under en blå himmel med strålande sol och gnistrande snö –vitt, vitt, vitt överallt. Inte ens någon hundlort störde landskapet. Vintern när den är som bäst.

Några dagar senare var denna upplevelse ett minne blott. Det slår mig att den här vintern har haft en del gemensamt med vår pandemi – ena dagen ser det ljust ut, andra dagen är det kört igen. Men nu är det inte mera pandemin som skapar oro, nu är det grannen i öst. Jo, jag känner en klump i magen, men samtidigt vill jag inte tillåta den att växa till sig. Jag vill inte låta den hindra mig från att känna eufori över vardagliga ting och händelser. Trots allt det onda finns det så mycket fint att glädja sig över. Inte förtränga det hotfulla, men inte heller låta det ta överhanden. Som Hilkka Olkinuora skriver i sin kolumn: ”Vi ska vara försiktiga, men inte rädda.”

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Med respekt för ordböcker och vaccin

På omvägar lärde lektor Piipponen mig att kunskap är något som kräver ödmjukhet.

”Har ni hört historien om lektor Piipponen?” frågade min gymnasielärare i finska i tiderna när klassen för hundrafemtielfte gången funderade på hur ett ord skulle stavas.

Och ja, hela klassen hade hört historien om lektor Piipponen. Flera gånger, faktiskt.  Essensen i den sedelärande historien om lektor Piipponen (såvida hen verkligen hette så?) var att förhålla sig med ödmjukhet till den egna kunskapen. Man kan aldrig slå upp för många gånger i en ordbok, helt enkelt. Lektor Piipponen lär ha suttit i Studentexamensnämnden, men den lektorn satte sig aldrig på höga hästar. Nej, lektor Piipponen var aldrig för säker på sig själv för att inte slå upp i en ordbok. Det ville vår finsklärare lära oss. Han lyckades väl.

Den anekdoten har jag burit med mig och citerat i många repriser under årens lopp, inte minst med tanke på att jag de facto själv sitter i Studentexamensnämnden idag, även om jag representerar ett annat språk. Ordböcker som exempelvis SAOL är viktiga arbetsredskap också för mig. Jag är inte fullärd, och framför allt ska jag aldrig inbilla mig själv att jag någonsin blir det. Det finns alltid utrymme för att lära sig nytt. Enkelt sagt: ju mer jag lär mig om mitt eget ämne, desto mer inser jag att det finns sådant som jag fortfarande inte kan. Man ska förhålla sig med ödmjukhet till kunskap, så där som lektor Piipponen gjorde.

Anekdoten om lektor Piiponen känns mera aktuell än någonsin när vi börjar tala om covid-19 och vaccin. För nu möts jag av många säkra påståenden om vaccinet, dess inverkan på min kropp och pandemin. Mitt eget kärnområde är det svenska språket, litteraturen och skolan. Där finns min huvudsakliga kunskap. När det handlar om övriga ämnen kan jag googla, läsa rapporter och försöka lära mig på egen hand. Men jag är ständigt medveten om att det inte är mitt primära område. Jag känner mina egna begränsningar.

Jag vet inte tillräckligt om medicin och vacciner för att sätta mig upp emot dem som representerar forskning i den vetenskapliga disciplinen. Det innebär inte att jag blint litar på allt och alla. Ingen har lovat mig att vaccinet räddar mig från allt. Däremot skyddar det mot allvarligare följder. Det hjälper både mig själv och mina medmänniskor – och framför allt sjukvårdspersonalen. För mig räcker detta. Visst har jag funderat och tänkt, vägt för och emot – för det är både min rätt och mitt ansvar. Jag har frihet att välja och jag väljer vaccin.

Aldrig tidigare har jobbet med nationella läroplaner känts så angeläget som nu: Att lära morgondagens beslutsfattare vad källkritik, vetenskap och forskning står för. Att lära dem att frihet och fri vilja också innebär ett ansvar mot vår nästa.  Att kunskap också innebär ödmjukhet inför både den egna och andras kunskap.

För jag tror det var just det som min gymnasielärare i finska ville lära oss.

Pamela Granskog tar ödmjukt och tacksamt emot vaccin

Om barn, egoism, solidaritet och ovisshet

istockphoto

Jag minns att jag någon gång på 1990-talet hörde dagvårdspersonal förundra sig över föräldrar som valde att lämna över ansvaret för sina barn på far- eller morföräldrarna och på dagis, medan de själva åkte på semester en vecka. Rena rama höjden av egoism! Föräldrarna däremot kanske tänkte att det var det enda rätta för dem att i längden orka med småbarnen, jobbet, varandra och övriga förpliktelser i vardagen.

Själv förundras jag ändå betydligt mer över hur det är möjligt att kriget i Syrien får fortgå med tanke på barnen där. Redan i ett tidigt skede av kriget framgick det av studier att barnen for illa av det. Men historien har också tidigare visat att makt och oljetillgångar är betydligt viktigare frågor än barns välmående.

Följderna av kriget i Syrien har vi fått känna av i Europa, fastän många inte skulle vilja det. Vi hade nog med våra egna problem här, ansåg många. 2015 kom ju dessutom inte bara syrier utan också andra flyktingar från Mellanöstern och Afrika plötsligt till Europa. Då ställdes ofta frågan varför det mest var män som flydde? Hur kunde de lämna kvinnor och barn i fara på det sättet? Borde de inte stanna och ta hand om kvinnorna och barnen, eller skicka just kvinnorna och barnen istället? De flyende männen och deras familjer ansåg det kanske helt enkelt vara lättare att männen åkte.  Det alternativet var för många både billigare och mindre riskfyllt. Och vilken ansvarsfull förälder skickar i väg sitt eget barn på något som med största sannolikhet är både farligt och ovisst? 

Nu under pandemin har de vaccinerade mot covid-19 alltmer uttryckt sin frustration över egoisterna som valt att inte vaccinera sig. Helt ogenerat går de omkring väl medvetna om att de riskerar att belasta sjukvården på intensiven och med långtidscovid. De ovaccinerade å sin sida tycker att de vaccinerade är osolidariska och egoistiska med sitt krav på coronapass i allt fler sociala sammanhang. Ska de behöva mista jobbet också för sina hälsoprioriteringars skull? Och varför måste barnen vaccineras? Är inte det lite väl riskfyllt?

Vet vi med säkerhet att de föräldrarna som åkte på semester utan barnen gjorde fel? I vissa fall var det säkert ett dåligt beslut, men i andra ytterst nödvändigt för familjehelhetens skull. Alla fäder som flytt ensamma till Europa utan sina familjer har haft tid att begrunda huruvida det var rätt beslut eller inte.

Vi vet inte heller med säkerhet vad den pågående pandemin kommer att innebära, hur länge den kommer att fortgå eller hur många varianter vi ännu har att ta ställning till.  Vi vet att barn och ungdomar farit illa socialt som en följd av den, vår framtid på sätt och vis. Hur vi reparerar det, finns det säkert flera svar på.

Sammanfattningsvis är det en svår konst för oss människor att respektera varandra och de beslut vi hela tiden fattar. Solidaritet och egoism hänger ihop, vi behöver vara egoister för att orka vara solidariska och ta hänsyn till andra. Det kluriga är att definiera när någon är egoistisk respektive solidarisk, särskilt när tuffa tider råder och vi lever i ständig ovisshet.

Nya traditioner

Nej hoh, hoh, nu har du nog blivit miljöskadad av ditt jobb! utbrister en bekant då jag berättar att jag ska åka på språkkurs över julen. Nja, snarare inspirerad av kursen jag går på, skulle jag väl själv säga. Och när en annan bekant undrar om jag har ”allt klart” inför julen, känner jag att mitt beslut är riktigt. Inga krav, ingen press på att göra varken det ena eller det andra som hör julen till. Inte för att det är någon annan än jag själv som i så fall ställer de kraven. Men det kan vara nog så ansträngande – ofta kräver vi mycket mera av oss själva än av andra.

Men missförstå mig inte, jag tycker faktiskt om julen. Därför tog jag fram granen redan till lilla jul för att hinna njuta av den hela december. Och ja, du hörde rätt: Jag tog fram den. Det betyder alltså att det inte är en levande gran, något som jag fram till i fjol aldrig skulle ha kunnat tänka mig. Men ibland känns tiden mogen för att frångå gamla traditioner.

Varje morgon när jag försöker lista ut vem som gömmer sig bakom tomtemasken i dagens tidning, funderar jag på samma frågor som tomtegummorna och -gubbarna besvarar. Ännu har jag inte kommit på någon sådan jultradition som jag tycker att är så viktig att jag absolut måste hålla fast vid den. I min ungdom och mitt tidiga vuxenliv skulle jag utan tvekan ha svarat juldagen. Den var helgad åt läsning av en god julklappsbok, och helst ville jag strutta omkring i pyjamas hela dagen.

Men det funkade förstås inte mera när jag ”blev med hund”. Och idag skulle jag inte ens kunna tänka mig att tillbringa en hel dag degande i soffan. Men det där med att försjunka i en god bok på juldagen hänger onekligen kvar, även om omgivningen numera kan variera. I år kommer det att ske på väg till min språkkurs. Och vem vet, kanske det blir min nya jultradition?

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis och en inbiten språknörd

Afrikas stjärna- om förtryck och förståelse

Diskussionen om förtryck och samhällsutveckling är aktuell igen, tackvare ett inlägg på social media om Afrikas stjärna och spelets rasistiska porträttering av Afrika. Det som stör mig mest är nonchalansen då folk kommenterar att denna diskussion är onödig eller översensitiv. Mest därför att ett sådant uttalande påvisar brist på förståelse om hur förtryck tar sig uttryck och hur slaveriet och kolonialiseringen ännu idag har konsekvenser för personer med afrikansk bakgrund.

Men framförallt, som Paco Diop klokt skriver, så är det inte min eller din roll som vit att definiera vad som upplevs som rasistiskt. ”Älä edes yritä ohjata tai määritellä, mitä rasismin pitäisi olla rasismin uhreille”. Då är det nonchalant av t.ex. Esko Valtaoja (visst, med enorm kompetens i astrovetenskaper) att kritisera hela diskussionen. Jag undrar hur han på riktigt tycker det är hans roll att avgöra vad som är rasistiskt eller ej? Eller att hävda att rasproblematiken ligger någon helt annanstans än i Afrikas stjärna? Då skulle det vara skäl att påvisa kunskap om dekolonialistiska teorier, maktteorier eller teorier kring aktörskap och nedtystning eller kanske själv ha levd erfarenhet av kolonialistismens effekter.

Här kan vi dra paralleller till när en vit man skriver att det inte finns rasism i Finland, för han har aldrig upplevt rasism. Ingen annan än den som själv hör till gruppen som berörs har tolkningsföreträde. Vi andra kan försöka förstå och skapa förändring, men aldrig förneka. Som jag skrev om diskussionen kring glasspinnen så är det istället Eskos och min roll att lyssna och förstå hur förtrycket tar sig i uttryck, hur det känns generation efter generation. Och framförallt istället för att kritisera känslor jag aldrig kommer att förstå, skapa plats för förändring.

Samhället utvecklas hela tiden i takt med att den som saken berör säger till, att detta är inte okej. Här, igen, ska vi vara medvetna om vem som har röst att säga till, vem som blir hörd, hur makten strukturellt är fördelad. Jag har absolut ingen förståelse för personer som kritiserar en ung utbyteselev för att hen lyfter upp frågan om Afrikas stjärna. Det är kanske inte en stor grej för dig, men för henne är det, så låt henne prata och lyssna istället för att kritisera. Sen tänker jag att det inte – igen- är ”bort från oss” om Reissumies eller Afrikas stjärna eller glasspinnen ändrar namn, medan det för personer som berörs är ett steg mot ett mera rättvist samhälle, som inte återskapar förtryck. Vet du vilket mod det krävs av henne och hur mycket kritik hon nu får? Och ändå, ändå tog hon fighten. Så fundera två gånger före du kritiserar personer som modigt lyfter upp förtryck och orättvisor.

Något att sträva mot

Som de flesta andras liv, har även mitt liv som musiklärare på en folkhögskola påverkats av ett och ett halvt år av pandemiliv. Ett väldigt konkret sätt som pandemin påverkade oss var avsaknaden av offentliga uppträdanden. Vi gick genom hela läsåret med förra årets studerande utan större möjligheter till uppträdanden, förutom interna evenemang på skolan där en viss publikmängd, säkerhetsavstånd och så vidare behövde tas i beaktande. Inte riktigt så som så kallade ”keikor” brukar vara.

Men nu har vi alltså keikor. Inte bara en, utan två stycken före jul till och med! Effekten av stundande live-uppträdanden är påtaglig bland studerandena nu under veckorna före. Det finns en annan typ av energi och fokus närvarande. Alla har det mer eller mindre i bakhuvudet – ”Nu behöver jag lära mig spela detta, jag ska ju göra det på en scen inför publik snart”.

Vi alla vet att sådant man tycker om att göra, till exempel musik, ska man syssla med för sin egen inre motivation att göra det, för nöjet och njutningen man får av aktiviteten i sig. Man kan dock inte heller förneka att något konkret att sträva mot ger det hela lite extra mening och en annan typ av motivation. Konkreta mål är ju det som hjälper oss människor att hålla igång de system och rutiner som får oss att må bra. Varför ta sig ut i väder som väder på långa löprundor? För att kunna springa det där maratonet man anmält sig till. Varför lära sig ett nytt språk? För att kunna konversera på det språket på sin nästa utlandsresa. Varför gå en matlagningskurs? För att kunna imponera på sin familj med en god hemlagad middag.

Varför öva sitt instrument, sin sångröst och sina låtar, varje dag? För att det är keikka på kommande. Det gör övningen mer värdefull. Och övningen i sig är fortfarande givande för det, spelglädjen är intakt. Vägen är målet. Keikan är bara en liten extra belöning.

Men nog är det skönt att ha de belöningarna tillbaka. Välkomna på keikor, gott folk! Vi har väntat. Vi är redo.

Peik Holländer, programansvarig för musik på Borgå folkakademi

(Borgå folkakademis (Akan) musikstuderande uppträder nästa gång på Old Town Pub i Borgå fre 19.11 kl 17-19.)

Granar och tallar

En strålkastare lyser starkt borta i skogen på andra sidan byns åkrar. Mitt i natten. Vad kan det vara som pågår? Ett starkt vitt sken som lyser ända in i köket. Det kan väl inte ha hänt någon olycka? När jag vaknade på morgonsidan vid sextiden lyste det fortfarande, men kanske den nu hade flyttat sig en aning norrut? Nu kunde man höra vissa ljud, men varför skulle någon vara ute med en grävmaskin den här tiden på dygnet?

Det var en skogsprocessor visade det sig när maken gick på promenad senare på dagen. De har långa dagar de där moderna skogshuggarna. Klockan elva på kvällen var den inte slut och den nya arbetsdagen hade tydligen börjat redan före klockan sex nästa morgon.

Den fina skogsstigen som funnits sen jag var barn är nu ett minne blott. Den stora majestätiska granen vid infarten till en av våra små åkrar ligger raklång på marken. Hundra årsringar minst kan man räkna till. Min ”hästbjörk” är förstås också borta. 

När jag i tio-tolvårsåldern ibland hämtade hem våra åtta kossor från betet bakom grannens skogsskifte gick jag den här vägen. Jag som drömde om att ha en häst sprang ofta några meter från stigen och satte mig på den krokiga björken som av någon anledning format sig som en hästrygg och där lekte jag en stund att jag red. Fyrtio år senare, när min tolvåriga dotter och jag första gången red den här stigen på våra nyförvärvade islandshästar, tänkte jag på flickan på björkstammen. Äntligen hade drömmen slagit in!

Men nu är stigen borta. De höga granarna ligger på marken, mossan är täckt av grenar och kvistar och det är svårt att komma fram. Förstås är det ett under att den här stigen har fått stå orörd i femtio år (eller mer, vad vet jag när det sist höggs där) Men kalhygge har det med all säkerhet aldrig varit där förut. Man hanterade inte sina skogar på det viset för hundra år sedan. Och trots att till och med skogsproffsen numera talar för ett annat sätt att avverka skog tar det länge innan den nya kunskapen slår rot i bredare lager. Tunga skogsprocessorer är inte det enda sättet. Tomma kalhyggen inte heller. Det finns utredningar om hur mycket bättre det är att ta ut virke på ett skonsamt sätt och låta skogen växa på ett naturligt sätt istället för att hugga slätt och plantera tusentals små gran- eller tallplantor i raka rader. Efter Alfrida-stormen får några år sedan och de stora avverkningarna som skett sedan dess finns det inte många skogsmiljöer mera kvar att rädda. Kantarellställen och bär att plocka täcks av högt gräs på de öppna hyggena och rådjuren har inte längre några buskage att gömma sig bakom. Tänker på hur Ehrs-Åke instruerade den unga pojken som lärde sig att gallra i skogen: ”glöm inte att lämna lite buskar åt rådjuren”. 

Kalhygge kan man ändå inte kalla det här eftersom det verkar som om man lämnat ganska mycket tallar. Granbarkborren har gjort det omöjligt att spara granarna. Men ändå. Hästbjörken är borta och det fina ”rum” som stigen utgjorde är definitivt förlorat.

Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn