Vad jag lärde mig i Polen

Efter den långa isoleringen i samband med pandemin, tror jag att de flesta av oss hade lagt alla förväntningar lite åt sidan om att kunna resa över nationsgränser. Så plötsligt befann vi oss trots allt i Ciechanow, en stad lite norr om Warszawa. Vi förenades på PUZIM, yrkeshögskolan med campus och fakulteter både i Ciechanow och Mlawa med yrkesinriktningar på allt från hälsovård och socialtjänster till logistik och metallindustri.

En del av oss träffades för första gången redan för två år sedan i Oviedo i nordvästra Spanien med anledning av vårt gemensamma Erasmus + projekt kring vuxenutbildning, sysselsättning och social inkludering. Tanken med projektet var att utbyta erfarenheter av best practices från varje deltagarland eller -region. Representerade var förutom Borgå folkakademi i Finland och PUZIM i Ciechanow Polen också Universidad de Oviedo och Universidad de  Castilla y León i Spanien samt yrkesskolan CPIA i Padova Italien.

Under veckan i Polen fick vi insyn i produktionsframställningen i olika företag som var viktiga för sysselsättningen i regionen. Exempelvis lärde vi os att processen bakom en färdig tv-skärm kräver både snabba fingrar, många delmoment och en hel del markpersonal.  Det gav oss en helt ny respekt för de olika skärmar vi alla har hemma. Under en av rundvandringarna på campuset i Mlawa, förde våra värdar oss oväntat rakt in i en till synes mycket realistisk förlossning. En av männen i gruppen utsågs även snabbt till den blivande fadern.  I själva verket var den kvidande kvinnan och babyn på väg bara undervisningsutrustning i form av dockor med artificiell intelligens.

Ett återkommande och tankeväckande tema när vi guidades runt i trakterna kring Ciechanow, var spåren efter andra världskriget. Det kunde vara i form av byggnader i tysk stil: ”Där bodde de tyska soldaterna under belägringen av Ciechanow”, eller ett par betongklumpar på en åker: ”Det där är bunkrar som visar var gränsen gick tidigare” eller markägor: ” De här ägorna gavs till en högt uppsatt tysk som lät riva karaktärsbyggnaden för att istället låta bygga ett hus i tysk stil”.

Det som ändå slår mig allra starkast under veckan i Polen, är leendena och de många skratten. Det var så oerhört välgörande att kunna mötas fysiskt och inte bara via videomöten eller per email. Våra samtal kring gemensamma frågor under måltiderna och den fria samvaron har redan sått frön till framtida, mer fördjupade samarbetsprojekt oss och våra vuxenutbildningar emellan. Den ständiga påminnelsen om att länderna inom Europa varit i krig mot varandra, förstärkte insikten om vikten av olika Erasmus- projekt i stil med det vi inlett. Vi behöver komma samman, förundras över nationella och lokala särdrag där vi samtidigt bekräftar varandra i allt vi har gemensamt både professionellt, kulturellt, historiskt och personligen.

Att fiska eller forska?

Min släkting har en minnessjukdom. Han tycker om att fiska och spela kort, då står tiden still och hans minne fungerar bra, kända fiskevatten, kända kort. Till sin 80- års födelsedagspresent önskade han sig fiskesällskap och kortsällskap. En dag åkte jag och hälsade på, vi lade ut näten, han berättade om gamla minnen, vi spelade kort, han vann.

Det var en vardag och småningom dags för mig att fortsätta jobba. Men när jag satte mig ner vid min dator och mina abstrakta meningar i min avhandlingsartikel började jag fundera på vad som är meningsfullt. Att fiska eller forska? Just då kändes mitt doktorandarbete med Giddens dammiga teorier och analyser helt bakvänt och det enda jag egentligen ville göra var att fortsätta spela kort och fiska, vara tillsammas och dricka kaffe vid köksbordet. Se ut genom fönstret hur den stora eken fäller sina löv, som den gjort från generation till generation. Göra praktiska saker tillsammans med riktiga människor, mötas kring gamla minnen, träffa äldre släktingar, spela kort, lägga ut nät. Mötas och känna meningsfullhet.

Min artikeltext kändes svår och jag funderade på vem som egentligen kommer att ha nytta av min forskning, blir det en dammig doktorsavhandling som jag satt ner fyra år på att slutföra? Det kändes just då inte så meningsfullt. Samtidigt förstår jag att det finns en mening med att forska, att söka ny, djupare information om samhällsfenomen. Och att det är det jag vill jobba med, så känns det 97 % av tiden.

På morgonen åkter jag dit igen, vi körde ut och vittjade näten. Det kom ingen fisk i näten den natten, eller ja det kom en abborre och lite kattfisk, men inget vidare mycke. Vi var lite besvikna, både släktingen och jag. Men det kändes ändå som ett meningsfullt möte och jag tror vi ska göra om det.