Förlåt att jag stör,

… du har säkert massor att göra, är en vanlig inledningsfras jag får höra när någon tittar in på mitt arbetsrum eller ringer upp. Folk är artiga. Samtidigt styr det fokuset i just den riktningen att jag har sååå mycket att göra och jag måste vinnlägga mig om att inte falla in i det tänket. För det påverkar genast mitt varande och upplevelsen av uppgifternas omfattning. I stället försöker jag uppfatta frågan som fransmannens Ça va ? som inte är tänkt för några längre utläggningar om ens bekymmer eller arbetsbörda utan bara just en artighetsfras. Och så fokuserar jag på den andras egentliga ärende.

Det oaktat finns det naturligtvis dagar då arbetsuppgifterna hopar sig. Hur vi tacklar dem är individuellt men ganska många av oss har säkert sina att göra-listor och sina röda flaggor i e-posten. Risken är att antalet röda flaggor växer lavinartat under de här dagarna och efter det ser man inte mera skogen för bara träd. Eller hm… det var kanske inte det korrekta uttrycket. Tvärtom blir det ju en skog av alla flaggor och då urskiljer man inte mera de enskilda träden. Men det goda är att världen sällan går under för den skull. Åtminstone har den inte ännu gjort det fastän jag hittat röda flaggor från förra våren som jag inte har åtgärdat. Av någon märklig anledning har frågorna löst sig ändå.

Numera försöker jag städa undan mina röda flaggor ganska drastiskt: Om de är äldre än en månad deletar jag dem utan att ägna dem någon större uppmärksamhet. Kanske försvann något viktigt, kanske inte. Men det som garanterat händer i det ögonblick då antalet röda flaggor blir överskådligt, är en stor befrielse, en känsla av att arbetet är greppbart. Och det ger energi i vardagen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Kul att vara chef?

Häromdagen medverkade jag i mitt livs första podd. Jag kan inte påstå att jag var nervös; det skulle ju handla om den fria bildningen som jag tycker mig ha någorlunda koll på och som ligger mig varmt om hjärtat. Ändå blev jag helt ställd inför den första frågan: Tycker du det är kul att vara chef? Jag kan ju inte påstå att jag går omkring och skrattar dagarna i ända för att jag är chef och ”får” fatta en massa beslut och hålla koll på ekonomi och strategier. Så nej, kul är inte ett adjektiv som jag spontant skulle förknippa med chefsrollen. Däremot tycker jag det är kul att jobba inom och för den fria bildningen.

Men något måste det ju ändå finnas som har gjort att jag – och mången annan – landat på en chefspost. För mig var det nog i första hand en vilja att pröva på något nytt. Inte för att jag var trött på att undervisa – tvärtom kan jag fortsättningsvis sakna det – men jag visste vad det var. Jag var nyfiken på att se vår verksamhet från en annan sida och få en helhetsbild av den.

Jag tycker också om att utmana mig själv, även om det för det mesta innebär att jag måste gå utanför min bekvämlighetszon. Men det är också då som det händer saker och ting, det är då som jag känner att jag växer. Och det ger en inre tillfredsställelse. Och den är mycket viktig för ens välbefinnande.

Till all lycka behöver man ju ändå inte bli chef för att kunna uppleva en inre tillfredsställelse. Att gå på kurs är däremot ett ganska bra sätt att få den där underbara känslan av ha lärt sig något nytt och kunna säga till sig själv: Yesss, jag klarade det!

Moa

Ibland kan det onekligen vara kul att vara chef. Här till exempel bygger vi – en grupp chefer från stadens olika sektorer – en välfungerande stad.

 

Moa Thors är styrelseordförande för Bildningsalliansen. Hon jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden.

Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

Från mobbning till nobbning

Nyligen ordnades två seminarier om mobbning. Ett på Hanaholmen och en annan på Academill i Vasa. Mobbning är ett allvarligt problem som i värsta fall kan ha oåterkalleliga följder som resultat. Det som gör mig litet konfunderad är att det pratas bara om mobbningen som sker i skolan. Där är det kanske mest påtagligt. De inblandade är barn vilket ytterligare accentuerar problematiken. Men är det så enkelt att det är bara i skolan som vi mobbar varandra?

Personligen får jag med en viss rodnad erkänna att jag varit en mobbare i mina dagar. Tyvärr har jag också blivit mobbad. Jag har sett mina egna döttrar aktivt motverka mobbning bland sina vänner och kraftigt motarbeta mobbare och markera vad som är fel. Det värmer för deras sociala kompetens är på en helt annan nivå än var jag var som en anarkistisk tonåring. Det är omöjligt att påvisa att mitt sätt att uppfostra dem skulle vara det avgörande. Jag är nog benägen att tro att det aktiva arbetet mot mobbning som de skolor som döttrarna gick i har gett dem styrka och mod att stå upp mot mobbning. De har lärt sig skillnaden mellan rätt och fel.

När jag läser olika insändare från dessa seminarier och diskussionerna i sociala medier slår det mig än en gång att det finns inga enkla lösningar på svåra problem. Den mulliga machon i mig förespråkar självförtroende och verktyg för att hantera och överleva situationer var man blir mobbad. Men det är ju kanske just självförtroendet som mobbaren klär av en. Det finns det som förespråkar att man bör förstå mobbaren lika väl som offret för att kunna påverka mobbarens beteende. Kanske det, men behöver vi förstå och acceptera varför någon väljer att medvetet göra fel? Jag är kanske naiv men tror nog att vi alla väljer rätt framom att göra fel. Vet vi vad som är rätt? Vet vi när vi gör fel? Problemet är många gånger att vi inte vet var gränsen går. f

Bär skolan hela ansvaret?

I hela denna viktiga fråga stör det mig en hel del att det verkar vara skolans sak att ensam jobba mot mobbning. Den känslan får jag när jag läser alla insändare. Av alla arbetsplatser jag känner till och var jag jobbat så har skolan bäst beredskap att motverka mobbning. På alla arbetsplatser mobbar vi tidvis trots att vi påstår oss vara vuxna och välutbildade. Det mobbas i börsbolag, uppstart företag, församlingar och sjukhus. I alla sociala grupperingar finns det ett revirtänkande och de sociala normerna skapar modeller för vårt beteende på jobbet. Sticker man ut för mycket eller är alltför annorlunda blir man stämplad som omöjlig och osamarbetsvillig. En person med attityd problem helt enkelt. Det blir lätt till dolda tysta signaler att det inte är helt fel att ”klämma till” den andra så att hen rättar sig till det som är socialt accepterat. Vi vuxna mobbar många gånger lika mycket, om inte mera, än vad dagens skolelever gör.

För att rå på mobbning kan det hända att vi behöver kraftigare verktyg än stödfunktioner, hjälp och förståelse. Vi måste våga ta ställning om det är rätt eller fel att mobba. Rätt eller Fel. Väldigt binärt och svartvitt. Jag tror att skolan kan göra si och så mycket ensam mot mobbning. Eleverna är alla barn till någon och här kommer föräldrarna aldrig undan sitt ansvar. Frågan är då vad föräldrarna vill av deras barn. Skall de välja att göra rätt eller fel? Jag tror att skolan behöver vara laserskarp och tydlig om sin förhållning till mobbning. Skolan behöver (och gör det nog redan) vara väldigt klar i sina förväntningar om vilket beteende är rätt och vilket som är fel. Gränsdragning helt enkelt och denna gränsdragning är ett vuxet ansvar som föräldrarna tillsammans med lärarna bör dra upp. Vi kan inte outsourca det till eleverna i hopp om att de löser det på egen hand.

Grupptrycket är det stora monstret som måste bekämpas. ”Ryhmässä tyhmyys tiivistyy” är ett bra finskt begrepp som beskriver det farliga med det sociala grupptrycket. Lägg till detta grupptryck ansiktslösa missbrukade sociala medier och vi har ett helt nytt problem. Mobbningen flyttar upp till molnet. Den enkla lösningen är att vi förväntar oss orimliga insatser av lärarna att reda ut den mobbning som sker på nätet, utanför skolan och skolans verksamhet. Här kommer nog föräldrarnas ansvar än en gång in som en avgörande faktor. Som förälder förväntar jag mig att mina barn vet skillnaden mellan rätt och fel? Hur vet de vad jag anser vara rätt och fel. Vad gör jag när de väljer att göra fel? Oberoende av vad som händer älskar jag dem ändlöst trots att jag kanske hatar och är arg över ett beteende som de visat. Som förälder är det nämligen viktigt att vi klarar av att skilja på person och beteende. Vi gör alla fel och klavertramp ibland men hur vi går vidare när vi gjort ”fel” är många gånger väldigt hälsosamma lektioner i livet.

Kan en enkel lösning vara att vi helt enkelt nobbar de som mobbar. Vi utesluter dem och tar dem inte med. Vi låter dem hållas i fred och går från mobbning till nobbning. En enkel quick-fix men när vi nobbar de som mobbar så gör vi ju oss själva till mobbare, så det kanske inte fungerar.

Planera mindre, verkställ mer

Att sitta på en föreläsning kan vara bortkastad tid eller så inte.

Ibland har man orsak att granska sig själv. Hurudan inställning har man inför tillställningen? Sätter man ner sig och tänker att det skulle finnas så mycket vettigare att göra än att sitta och lyssna på de självklarheter och fina visioner som aldrig besannas som snart kommer att eka ut över salen, då är det självklart att dagen är bortkastad. – Jag medger, jag har haft den inställningen inför många föreläsningar. Men det kan vara annorlunda. Nu senast fick jag faktiskt många tankeställare som gjorde att jag kände mig riktigt nöjd med vad jag hade fått höra.

Mångsysslaren Paavo Beckman steg upp på scenen och började med att berätta att det inte blev någon rockmusiker av honom. I stället är han nu bland annat socialpedagog, VD, upstartföretagare mm. Han säger att det i framtiden kommer att finnas två olika slags företag och organisationer, modiga och döda.

I dagens föränderliga värld skall man vara snabb och flexibel. Problemet är att stora och även medelstora organisationer har system och rutiner som inte är snabba och flexibla utan de finns för att ge trygghet. Men det kan och vara en falsk trygghet. Om man blundar för vad som händer omkring en och bara fortsätter enligt vad systemet och rutinerna lärt oss, går verkligheten och de modiga förbi dem som går på i ullstrumporna.

Bäckman tar upp några success stories. Han nämner bland andra Uber, Amazon och Zalando. Gemensamt för alla tre är att de startat från noll, utan just något startkapital. – Utan pengar måstre man tänka nytt! Här något att bita i nu då statsfinansieringen av utbildning, hälsovård och annan för oss självklar service minskat. – Det kan kännas som ett hån att man skall se det som positivt att resurserna dras in, men tänker man nytt, börjar från tomt bord, kan man finna bra lösningar på hur man kan spara.

Bäckman tar som exempel investringsbanken J.P. Morgan som under ett år betalade lön för 360 000 timmar till jurister som gick igenom låneansökningar. Idag är antallet timmar noll. Datorer sköter jobbet på nolltid. – Ja men man kan inte ersätta lärare och vårdpersonal med datorer hör jag ropas. Det är helt sannt, det kan man inte. Men vi har under de goda åren byggt upp så många system, rutiner, program, byrokrati mm., som vi nu borde se över. Dessa har i många fall blivit viktigare än att utbilda och vårda och de fungerar dessutom i altför många fall uselt. Ändå fortsätter vi använda dem, för så har vi gjort och för att systemet skall fungera så måste vi fortsätta med det. Vi kommer alltså inte vidare.

Då ett företag klarat sig bra har någon i företaget tagit modiga beslut, säger Bäckman. En gammal visdom lyder att trots att något är planerat in i minsta detalj, så är det endå ännu fulständigt ogjort. Modiga beslut handlar ofta om att försöka och om att verkställa, inte bara planera, planera och planera. I alltför många fall planerar man för länge, och då man äntligen vågar förverkliga planerna har situationen förändrats så att planerna inte längre fungerar. Det är rädslan för att något kan gå fel som förlänger planeringsprocesserna. Då passar det bra med att avsluta med orden: En större riskfaktor än att något går fel är att inget alls händer.

 

 

 

Allt sitter inte i ryggmärgen

Roligt att vara tillbaka i bloggosfären! Det är ett tag sen sist, närmare bestämt ett år. Vad har det då hänt under det här året? På det professionella planet kan jag väl säga att jag blivit mera du med mina arbetsuppgifter som för ett år sen ännu kändes ganska nya och som gjorde att bloggandet hamnade i bakgrunden. Nu känner jag en större säkerhet och är därmed också mera avslappnad, vilket förhoppningsvis avspeglar sig på mitt arbete.

På det privata planet har jag hunnit förverkliga åtminstone en grej som funnits på min att-göra-innan-jag-dör-lista, nämligen att semestra i en husbil. Under alla de år vi hade husvagn drömde jag om att ha en husbil i stället, framför allt för att slippa besväret med att passa in det tvåledade ekipaget på trånga parkerings- och campingplatser och att ideligen skruva ner fötterna under vagnen.

Men senaste sommar gjorde jag alltså slag i saken och hyrde mig en husbil på ett par veckor. Det enda som gjorde mig lite fundersam var det där med manuell växel efter knappa tio år med automat. Men som jag inte är den som tar ut bekymmer i förväg, intalade jag mig att det säkert skulle vara som med cykling – har man en gång lärt sig det så sitter det i ryggmärgen. Men så var det inte alls! Trots att jag andades lugnt och upprepade för mig själv min bilskollärares instruktioner från anno dazumal, kom jag inte ens ut från bilfirmans parkeringsplats. Kängurubensin brukar det visst kallas, när bilen tar ett skutt med ett okontrollerat motorvrål och sen abrupt stannar. Gissa hur jag kände mig! Om det inte varit för de 30 graderna som termometern visade skulle jag ha kallsvettats. Nu var det mera typ bastusvettning.

Så småningom kom jag mig alla fall ut från gården och körde lyckligen två kvarter fram till det första röda trafikljuset. Vad som hände där, kan du säkert räkna ut. Det hann slå om till grönt tre gånger innan jag lyckades ta mig vidare. Och bilkön bakom mig växte…

Efter ännu några missöden i ett småhusområde kom jag äntligen ut på Ring III och kunde slappna av. Att växla i farten var nämligen inget problem. Det var bara det där bedrövliga att komma igång… Nåja, jag ska inte tråka ut dig med mera ingående beskrivningar av fortsättningen. Jag kan bara konstatera att jag hann fundera både en och två gånger om jag borde skippa hela företaget och återlämna bilen.

Men jag är nu inte den som ger upp i första taget. Efter lite övning och ett gott tips av en bekant som råkade komma förbi när jag packade bilen, bar det av. Och i det skedet byttes min ångest till eufori – dels för att jag hade övervunnit de initiala svårigheterna, dels för att jag kände mig som en kung på vägen. Trots att husbilen var den minsta i serien kändes det som att sitta i en buss högt över alla andra puttefnask till bilar. Landskap som jag kört genom otaliga gånger tidigare såg helt annorlunda ut. Och när jag kom fram till mitt övernattningsställe var det bara att släcka motorn och hoppa i säng.

Moa

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

 

Förändra eller förändras

Lyssnade nyligen till en filosof som doktorerat inom teknologi som påstod att inom loppet av 10 år behöver över 1 miljon finländare omskola sig eller få en grundlig målstyrd fortbildning enbart för att hållas kvar på arbetsmarknaden. Detta ser vi redan i skolan var t.ex. digitaliseringen möjliggör nya lärmiljöer, möjligheter och metoder.

Det är alltid bättre att vara den som leder förändringen än den som tvingas ändra sig. Samtidigt som man står inför en förändring är det mänskligt att fråga sig om man har jobbat på fel sätt i alla år. Svaret är givetvis nej det är inget fel med det, men allting har sin tid. Nya tider, nya vinder blåser var en traditionell och strukturerad undervisning förväntas ge vika för kreativa, inkluderande och demokratiska lärmiljöer. Det blir allt mera svårt att studera till ett visst yrke om 90% av de som påbörjar sina studier idag utexamineras till yrken som inte ännu finns.

Detta leder till att arbetskarriärerna också ändras grundligt. För egen del har den varit tre delad: studier – arbete – pension. För dagens ungdomar förväntas detta inte gälla utan avsnittet i mitten blir ett flertal olika positioner, projekt eller uppdrag som man åtar sig. Pensioneringen är också ett stort frågetecken för dagens ungdomar. Finns det längre någon pension när det väl är deras tur?

Vi förväntas hålla fler bollar i luften hela tiden.Vi lever med en osäkerhet eftersom vi inte vet hur många bollar är i luften, hur stora eller tunga de är. Frenetiskt jonglerar vi på under helt andra premisser än tidigare. 

Detta låter lätt väldigt problematiskt och negativt. Men det är egentligen en fråga om vad det är vi vill se? Problem och hotbilder eller möjligheter och innovationer? Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som räknas.

Många blir stressade över denna osäkerhet. Men jag lärde mig nyss att det är omöjligt att bli stressad över det som man VILL göra. Det är när våra egna förväntningar inte längre motsvaras av verkligheten som stressen tar stryptag på oss.

Hela vårt upplägg för utbildning måste vara i loket på detta tåg. Det är vi som fungerar som garant för att kompetenserna framöver är på plats. Allting förändras i en rasande takt, det är klart. Är det frågan om möjligheter eller hot? Måste jag ändra mig eller är jag den som vill leda en förändring? Valet är högst personligt och ingen annan kan fatta beslutet. Hur jag förhåller mig, är det största ansvaret jag har, inför de förändringar som vi alla står inför.

AI AI AI

AI eller Artificial Intelligens har blivit till ett modernt nyckelord. Artificiell Intelligens kombinerat med maskinlärning öppnar Internets Eldorado för oss. Så ter det sig när man idag pratar med många nördar och datanissar runt om i världen. Men är det så, kan AI lösa alla våra problem?

Senaste vecka föreläste jag på den internationella konferensen SXSWedu (#sxswedu) och deltog i en rad intressanta diskussioner om skolan, lärandet, lärare, administration, innovation och också AI. Flera av de uppstart företagen som deltog i konferensen  påstod sig ha knäckt koden för hur man lär sig snabbare, effektivare och hur man kan personalisera inlärningen enskilt för varje elev. Med hjälp av AI kan de hålla koll exakt hur länge du läser en text, hur många gånger du räknar om ett tal, vilka sidor du besöker på internet och den vägen hålla koll på ditt lärande. Okej, det låter ju fint. ”På vilket sätt lär jag mig bättre eller snabbare genom att jag pluggar under luppen på en maskin”, frågade jag. ”Vill du ha en kopp kaffe” var vanligen svaret på den frågan.

Det här är just nu problemet med Artificiell Intelligens i skolan och undervisningen. Tekniskt sett finns det massor vi kan göra. Tekniken tillåter en allt mindre granularitet i data, mera exakt och mera informativt men vi har inte listat ut hur vi skall använda denna information. AI har, i mitt tycke, inte ännu funnit sin plats i undervisningen. Inom administrationen av skolan finns det massor med lösningar och möjligheter redan idag. I undervisnings situationen, själva lärandet, interaktionen eller mötet mellan lärare och elev är nog ännu svårt att ersätta med AI.

AI har helt fantastiska möjligheter inom vissa fakta drivna yrken. Diagnostisering inom medicin är ett bra exempel.  Detta är ett område med väldigt mycket data  och forskning att tillgå. Det är omöjligt, det tar helt enkelt för länge och är för komplicerat för en människohjärna att få en helhets bild av alla variabler som finns att tillgå. Det sagt så håller jag mig nog ändå tveksam till att mata in ina blodvärden i en maskin som spottar ut ett recept till svar till mig. Jag vill nog gärna se en människa, en läkare som  tolkar diagnosen till mig och förklarar vad som är fel och hur medicinen ifråga borde hjälpa.

Max Tegmark (professor i fysik vid MIT) har skrivit en mycket intressant bok som heter Life 3.0: Being Human in the age of artificial intelligence. Efter att han redogjort för alla möjligheter, begränsningar och utmaningar med AI pratar han också om ett stort problem som inte ännu har lösts. Vilken målsättning skall man definiera för AI? Per definition så kommer den artificiella intelligensen att göra allt den kan för att nå det uppställda målet.  Här står vi vid ett vägskäl.

a) skall vi låta AI definiera sina egna mål? AI kan då utveckla sig själv med allt den lär sig till att bli bättre och smartare hela tiden utan att människan beblandar sig med utvecklingen.

b) skall människan definiera målen för AI? Då begränsar vi möjligheterna för AI att bli så bra och effektivt som den annars skulle kunna bli. Människans intelligens och kreativitet är trots allt begränsat och AI när snabbt upp till vår kapacitet. Sen då?

Det kommer att vara svårt att välja rätt. Båda vägarna leder framåt, men vad finns bakom nästa kurva? Öppnas där ett fält av obeskrivliga möjligheter som människan aldrig sett tidigare eller är det en gammal trygg vy som inte är så märklig men som vi känner till från tidigare?

Vad tror du?

Förändringar i vårt lärande

I dessa dagar sitter man i många företag, organisationer, föreningar och andra arbetsgemenskaper och drar upp riktlinjer och planerar för olika förändringar man står inför. Redan nu jobbar skolorna i vårt land föredömligt med att ta den nya läroplanen i bruk. Ett bra exempel var grunduppgiften hålls kvar men tillvägagångssättet ändras. 

Jag deltog senaste vecka i seminariet om digitalt lärande som anordnades av UBS. Ett exempel på var kommunerna och skolorna aktivt samarbetar kring förändring är t.ex tutor lärarna som har till uppgift att handleda och stöda sina kolleger på skolan så att alla kommer med, samarbetet inom skolan ökar, nya pedagogiska lösningar och metoder tas i bruk med mera. Tekniken är här med som en central komponent men det är ingenting mera än ett verktyg. Detta underströk Olli-Pekka Heinonen i sitt anförande. En dator i klassrummet är inget mera än en ny penna. Det är vad vi använder den till som gör skillnad. Under min tid på Nokia hade vi ett talesätt ”The device is King but content is King-Kong”. Det fungerar också här. Innehållet är det som skapar mervärde också när vi digitaliserar elevernas lärande.

Microsofts chef för lärande Anthony Salcito var helt inne på samma linje som Heinonen. Mycket pratas om teknologi, olika tjänster tas fram som alla ökar transparensen i lärandet men enligt honom är detta inte poängen med digitalisering av undervisningen. Vi lever just nu i den fjärde revolutionen i våra samhällen runt jorden. Globaliseringen gör att världen blir allt mera digital. Skolans och lärarens position och uppgift kvarstår ändå. Det är rollen som ändras. Idag lär vi oss betydligt mera utanför skolans väggar än i skolan. Det vi lär oss tar vi oss som elever med in i klassrummen. Detta faktum är en stor utmaning för pedagogerna. Rollen blir alltmer handledande. Fokuset skiftar mycket från detaljkunskap mot färdigheter och helheter. Att förstå samband, orsak och verkan mm. blir allt mera viktigt.

För skolledningen, från kommunala beslutsfattare och bildningsdirektörer neråt blir det därför allt viktigare att definiera visioner och sätta konkreta mål som går att omfatta och genomföra. Samarbetet mellan skolledningen, lärarna och hemmen är avgörande hur väl skolan lyckas i den förändring vi är mitt inne i. Visst skall skolan värna om våra traditioner och kulturella arv men samtidigt kan man inte undgå att poängtera vikten av de färdigheter som vi idag antar att det krävs i morgon. De innovationer som vi skapar idag är vardagen för våra elever i morgon.

Det ställs höga krav på ledare framöver.

Manpower Groups globala vd Jonas Prising ser några utmaningar och insikter som särskilt viktiga för chefer, rektorer, lärare, föräldrar oss alla.

1. Skapa en lärandekultur och ta tillvara alla medarbetares om–världsspaning.
   ”Att som ledare hålla sig nyfiken och skapa en nyfikenhetskultur som genomsyrar företaget – det skapar nya idéer. Lyckas man skapa den här typen av struktur får man en konkurrensfördel som är enormt svår att kopiera, där man kan tillgodogöra sig nya idéer och skapa värden snabbare.”
2. Learnability, förmågan att tillgodogöra sig nya kunskaper, blir avgörande.”Den mest betydelsefulla karriärfaktorn framöver blir vår förmåga att kunna ta till oss nya kunskaper och erfarenheter. Som individ väljer du företag där du får personlig och professionell utveckling och arbetsuppgifter som höjer din kompetens.”
3. Arbetsgivare måste nu skapa kompetens, inte bara hitta den.”Hur vi bedriver undervisning i dag har inte förändrats på 60–70 år. Nu ändras det. Vi kommer att gå in och ut i utbildningsfaser. Inom organisationer behöver man kunna skapa sina egna talanger. Företag får en mycket större roll i medarbetares utbildning framöver.”
4. Gigekonomin händer nu, med mer mixade anställningsformer. Bemanningsanställda och frilansar blandas med fast anställda. ”Särskilt yngre och äldre vill ha mer flexibilitet. Vi kommer inte att jobba i samma anställningsform hela livet. Nu behöver trygghetssystemen anpassas, för att följa med i den utvecklingen. Vi kommer också att arbeta mer flexibelt inom verksamheterna, där man går in och ut i team.”
5. Kultur och vision är viktigare än någonsin. I snabb förändring blir en framåtblickande vision, och förmågan att kunna kommunicera den, ovärderlig. ”Ledare behöver mer än någonsin kunna ge en tydlig bild av var man är, vart man ska och också hur du som individ passar in i det här. Ledare ska få företaget att växa men har också ett mycket stort ansvar: etiskt, socialt och mot våra medarbetare.”

Vart är vi på väg?

Överallt man går idag pratas det om digitalisering, IOT (Internet of Things), robotisering och följderna av denna teknologiska lavin som väller över oss. Vad kommer det egentligen att betyda? Kommer livet som vi känner att upphöra och övergå till ett dystopiskt science fiction scenario likt den vi ser på Netflix?

Aldous Huxley skrev sin dystopiska roman ”A brave new world” år 1932 som beskriver en värld var robotisering och IOT tagit över.  Boken klassas av vissa kritiker som en av de 100 bästa böcker genom tiderna. (… smak och tycke är så olika)  I boken tillverkar robotarna människor i konstgjorda livmoder och skolas till att tjäna sina herrar – maskinerna. Allas tankar och val finns lagrade i en central databas osv.  Hmm… är det detta skenario som vi menar med robotisering?

Ray Kurzweil är en futurolog som ägnat sitt liv att forska inom teknologi utveckling och framtiden. Läste en intervju med honom nyligen var han målade upp möjliga scenarion som vi har framför oss. Globalisering är ett tema som han pratar mycket om. Han förutspår att vi står framför en massiv digital folkvandring som raderar ut betydelsen av geografiska gränser och nationaliteter från kartan. Betydelsen av nationalitet kommer att minska och likasinnade grupper närmar sig varandra till abstrakta ideella digitala samhällen i molnet. Din nationalitet förlorar betydelse.  Dina val och intressen  gör dig medborgare i olika universella digitala grupper eller ”digitala nationer” var avstånd inte har någon betydelse. Detta riskerar omkullkasta hela det politiska etablissemang som råder över våra nationer idag. Intressant tanke, men är det realistiskt? Så där på riktigt.

Enligt Kurzweil ligger vi inom robotiken och nanoteknologi just nu inför ett brytningsskede, framför allt då inom medicin. Om 10-15 år är det tekniskt möjligt (om vi så vill) att vi har programmerbara mediciner och  nanoteknologi som har till uppgift att leta upp cancerceller i kroppen och förstöra dem utan att skada några andra celler. Det låter ju bra, det köper jag. Samtidigt frågar sig min paranoida hjärna om vi kan programmera mediciner så här exakt är det då inte möjligt att smuggla in nanoteknologi i min mat och den vägen styra också mina tankar och handlingar? En medicinsk hjärntvätt som programmeras av en robot utgående från data som sensorer har samlat upp från den omgivning jag befinner mig i både fysiskt och virtuellt.  Hujedamej vilken tanke.

Må så vara att vi står inför en stor teknologisk revolution som för med sig möjligheter som vi inte kan greppa. Via IOT vet olika livsmedelsproducenter när mitt kylskåp blir tomt, bilarna kör utan någon vid ratten,  redan nu har vi företag i Finland som har en dator som styrelsemedlem, våra lägenheter städar sig själva osv. Det som ändå blir avgörande i denna teknologiska revolution är vi människor.Accepterar vi de lösningar som tas fram? Har vi ett behov av dem? Massor är tekniskt möjligt idag men endast de lösningar som fyller ett behov eller löser ett problem är vi beredda att ta i bruk. Först när vi människor tar teknologin i bruk har den tekniska lösningen ett mervärde. Ända tills vi använder den är lösningen värdelös eller så är den en negativ belastning för utvecklarna. ”Consumer Acceptance” är något som vi människor aldrig kan ge över till robotiken eller IOT.

Våra datorer kan automatiskt prata med varandra och boka ett möte, med traktering och föredragningslistor. Det enda jag behöver göra är att delta. Detta gör jag ju då givetvis virtuellt för eftersom vi har så bra teknologi så behöver jag ju inte längre bryta upp mina rutiner, klä på mig och flytta på mig. Nu börjar tanken bli obekväm hos mig. Jag gillar att gå till jobbet, jag gillar att träffa människor, jag gillar att filosofera och spekulera, det händer att jag pratar en massa strunt med vänner över en kopp kaffe.  Allt det här gör jag för att det är trevligt och det leder absolut ingenstans. Därvidlag tycker jag att min dator är tråkigt sällskap för hen gör endast det som jag ber om. Inga känslor, inga nya intryck, inga dofter, inga skratt, inga tårar men massor med fakta, statistik, insyn i saker som jag inte hade en aning om. Snart behöver jag nog en robot eller nån teknologi för att besluta hur jag vill ha det :O