Nya traditioner

Nej hoh, hoh, nu har du nog blivit miljöskadad av ditt jobb! utbrister en bekant då jag berättar att jag ska åka på språkkurs över julen. Nja, snarare inspirerad av kursen jag går på, skulle jag väl själv säga. Och när en annan bekant undrar om jag har ”allt klart” inför julen, känner jag att mitt beslut är riktigt. Inga krav, ingen press på att göra varken det ena eller det andra som hör julen till. Inte för att det är någon annan än jag själv som i så fall ställer de kraven. Men det kan vara nog så ansträngande – ofta kräver vi mycket mera av oss själva än av andra.

Men missförstå mig inte, jag tycker faktiskt om julen. Därför tog jag fram granen redan till lilla jul för att hinna njuta av den hela december. Och ja, du hörde rätt: Jag tog fram den. Det betyder alltså att det inte är en levande gran, något som jag fram till i fjol aldrig skulle ha kunnat tänka mig. Men ibland känns tiden mogen för att frångå gamla traditioner.

Varje morgon när jag försöker lista ut vem som gömmer sig bakom tomtemasken i dagens tidning, funderar jag på samma frågor som tomtegummorna och -gubbarna besvarar. Ännu har jag inte kommit på någon sådan jultradition som jag tycker att är så viktig att jag absolut måste hålla fast vid den. I min ungdom och mitt tidiga vuxenliv skulle jag utan tvekan ha svarat juldagen. Den var helgad åt läsning av en god julklappsbok, och helst ville jag strutta omkring i pyjamas hela dagen.

Men det funkade förstås inte mera när jag ”blev med hund”. Och idag skulle jag inte ens kunna tänka mig att tillbringa en hel dag degande i soffan. Men det där med att försjunka i en god bok på juldagen hänger onekligen kvar, även om omgivningen numera kan variera. I år kommer det att ske på väg till min språkkurs. Och vem vet, kanske det blir min nya jultradition?

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis och en inbiten språknörd

Njutningens tid

Tid att tänka. Tid att njuta. Varför är så mycket av tillvaron vara prestationer? När ska jag lära mig att bara njuta? Vad är det som ska till för att jag ska ändra mina vanor, ändra mina prioriteringar och bli bättre på att finnas i ögonblicket?

Alltid dessa frågor. Sällan några svar. Så blir det när jag har ett par ögonblick över. Normalt fylls dagens alla timmar på ett eller annat sätt. När julen kommer närmare och ledigheten väntar bakom hörnet känns det ibland som att de sista veckorna är en lång transportsträcka, något att klara av, att orka hålla ut. Kanske känner du igen dig.

Ja, det kan kännas som att åtgärdslistan är oändlig och aldrig tar slut. Så fort en eller flera saker är avklarade, väntar nya. Även ledigheten skall gärna delas in i moduler, och bockas av från en liknande lista. Men det tar ju aldrig slut!

Kroppen tveksam

Jag gör, för andra gången i år, en uppföljning av hur min kropp mår. Under fem dagar har jag en mätare på mig dag och natt. Den mäter puls, återhämtning, belastning, sömn och flera andra saker. Nu har vi haft genomgång av resultaten. Resultaten blev inte riktigt vad jag hoppats på.

Jag har för mycket stress i vardagen, och på helgen. Jag rör mig för lite, tränar för lite, och kroppen får inte tillräckligt med tid, kärlek eller utrymme för att återhämta sig. Det är frustrerande, för jag tyckte ändå att det var en ganska normal och bra period som mätningen genomfördes under. Jag tänkte att nu borde det också synas i värdena.

Och visst hade jag lite bättre resultat än i början av året. Men ändå. Jag ligger under de värden jag vill ligga på, och jag ligger lägre än jag trodde. Uppenbarligen är det så att jag inte lyssnar på vad min kropp försöker säga. Jag måste alltså lära mig att bli mer lyhörd, och jag måste fundera över mina prioriteringar. Annars riskerar jag att köra rätt in i väggen. Och det är inte roligt.

Det är lätt att hamna i en intensiv spiral. Det hektiska tempot blir det vanliga. Jag har intalat mig själv att jag nog klarar av det. Att jag till exempel bra kan göra flera saker samtidigt.

Så lätt det är att lura sig själv.

Återhämtning som prestation

Visst försökte Anki se de positiva i mätningsresultaten. Hon talade om långsiktighet och baby steps. Att jag fick lite bättre siffror än förra gången. Det låter ju bra. Genom att fokusera på vad som har gått åt rätt håll ville hon få mig att inse processens gång, och takt. Inte bara stirra på siffrorna utan se riktningen.
Men sen är det den där inre självbilden. Den som jag inte får att överensstämma med resultaten. Och resultaten ljuger inte. Alltså måste det vara jag som gör det.

För livet är ju ingen prestation. Inget man ”klarar av”. Det egna välmåendet, och därmed livslusten, och orken, går inte att trolla fram, eller bocka av från en lista.

Så nu går jag

Att stänga datorn och bestämma att arbetsdagen är slut, att promenera hem istället för att ta metron, att öppna en bok och stänga ute resten, att beställa tid hos massören, det är sånt som finns högst upp på min önskelista till jul.

Vad önskar du dig?

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir

Snabba kickar och långsamma

Så kommer helgen och det suger lite i magen. Alltid när jag känner mig trött och urlakad är det samma sak. Jag ser godis för mina inre ögon. Chokladplattor, lösgodis, hallonsnören, skumgodis, färsk lakrits. Sinnebilden av dem lockar mer än eftersmaken. Om det inte är godis så hör jag bruset från en nyöppnad cokis. Svart bubblande kall dryck. Isbitar. Du vet vad jag menar. Vi är tillräckligt pavlovska på det sättet. 

Ingen sockerfylla

I båda fallen får jag en omedelbar kick (även om det heter att något sådant som sockerfylla inte finns). Och i båda fallen får jag nästan alltid en fadd eftersmak i munnen. Det är som ett kort rus och en därpå följande baksmälla. Nej, det här handlar inte om att moralisera. Det är mera en reflektion över mitt förhållande till godis, och hur det har förändrats de senaste åren. Jag menar baksmälla, det låter ju inte klokt, eller hur?

Nedbruten

Jag menar inte mental, jag menar helt konkret. Jag blir ännu tröttare än före intaget. Hur är det möjligt? Det är speciellt tydligt efter sockrad läskeblask. Är det något som kroppen behöver bryta ner och det gör mig trött? Nej, det kan det väl inte vara. Kanske är det ett sug efter mer, att kroppen signalerar att den behöver ytterligare boost. Ärligt talat så vet jag inte, men det är ofta denna reaktion i kroppen som nu för tiden får mig att gå förbi godishyllan och läskeblaskshyllorna. För de är många och fyller utrymmet hela vägen till butikskassan. Jag tänker på efteråt. 

Självständiga traditioner

I år har julpyntet kommit fram lite tidigare än vanligt. Antagligen som en reaktion på mörkret (är det extra mörkt i år?) och den fortsatta isoleringen. Julstjärnan i trä från Estland hänger i fönstret. En bukett granris står i tamburen. Och den gröna marmeladen har gjort entré. Visst är det ett konstigt godis? M kallar den äldre människors godis. Jag förknippar den med minnen från barndoms jular, så det ligger säkert något i hennes observation. I mitt SoMe-flöde frågar inflyttade svenskar var i Finland man får tag på skumtomtar, en annan jultradition för många. Om du frågar mig är skumtomtar ett…skumt påhitt. Men, kanske är det inte smaken i sig som är så märkvärdig, det är sammanhanget. Tänk bara på julbordet, mycket av det som hittas där är ganska ordinärt (åtminstone på vårt bord), men de förknippas med så mycket. Föräldrar, eller syskon, eller släktingar, eller barndom, ja du förstår vad jag menar.

Smakminnen

Detsamma gäller för godis. Smakminnen är starka och känns rent fysiskt i kroppen. Julen har (för mig) många specifika smaker som dyker upp i hjärnan (och får munnen att vattnas bara jag tänker på dem). Där har godiset en naturlig plats. Jag tror det har något att göra med att koppla av, koppla loss. Frihet, förknippat med njutning. Som en förberedelse på att gå i idé. Äta upp sig ordentligt, samla på ett lager som skall hålla länge. Den goda smaken av söt efterrätt eller chokladbit som pricken över i.

Så vill jag ha det i år också. Hur kommer du att göra?

Tradition

Efter en lång och mörk höst är det dags igen. Jag går ut i förrådet och tar ner jullådan med adventsljusstakar och -stjärnor som ska lysa upp decembermörkret och tala om att årets största högtid närmar sig. Så vuxen jag är känner jag hur det spritter i mig av glädje, den där härliga varma känslan av förväntan och spänning blandat med något magiskt – så som jag upplevde adventstiden som barn. Trots att jag i mycket är kritisk mot fasta traditioner, mot det som säger att vi ska göra på ett visst sätt för att vi alltid gjort så, är jag väldigt traditionell då det gäller julen. Ljusstakarna har sina sedan många år bestämda platser, vilken stjärna som ska hänga i vilket fönster är inget som behöver diskuteras och att adventskalendern ska fästas på just ett visst skåp i köket är bara så. Den lilla plastjulgranen ska ha sin plats på soffbordet och trots att den med åren blivit alltmer skamfilad och inte längre tjänar som plats för lillajulsklappar till de sedan länge vuxna barnen står den där. Som en omistlig del av just vårt lillajulsfirande.

Traditioner ger trygghet. De ger ramar för en tillvaro som i mångt är svår att greppa och framförallt kontrollera. Det är ganska skönt att inte behöva hitta på nytt varje jul utan få sjunka tillbaka i det trygga, välbekanta som återkommer på samma sätt varje år. Kanske det blir allt viktigare i den snabba värld vi lever i idag, där det enda säkra vi vet är att allt förändras. Traditioner förenar generationer. Det är en förunderlig känsla att se hur vår dotter bosatt i Kanada för vidare traditionerna från vårt hem till sin familj där. Blandat med de kanadensiska traditionerna som kommer från hennes mans hem.

Men traditioner riskerar också att bli begränsande och exkluderande, särskilt om man försöker tvinga dem på någon annan eller om de används som en måttstock för om något är rätt eller fel. Det är att missbruka traditioner och då blir de en belastning snarare än något som för oss samman. Traditioner lever bara så länge de känns meningsfulla, den dag de inte längre fyller något syfte har de förlorat sitt värde.

Så hur är det egentligen med jultraditionerna i vår familj? Står de fast från år till år? Hur gärna jag än vill tro att våra jultraditioner skulle vara beständiga behöver jag inte gå långt tillbaka för att se att varje jul ändå fört med sig något nytt. Via nya familjemedlemmar eller vänner, via inspiration från olika håll. Det är precis som det ska vara.

Peter Seenan: Hietaniemi cemetery is my local escape from Christmas mania

In the shops people rush around frantically snatching products off shelves like rationing is about to begin and at Alko, I see a hobbling bent old lady suddenly stand arrow-like to wrestle a 24-pack of beer into her trolley.

Awful covers of once meaningful songs rattle off temporary walls, a not subtle reminder from retailers to continue shopping; to celebrate the opportunity to gift someone you love with yet more unneeded stuff.

In offices there’s panic as if things that don’t get done by the holiday will be forever left undone, their futility exposed by a snap arbitrary deadline imposed from above.

The trams that screech up Mannerheimintie are packed. People sit squashed against the tram walls drowning under their own bags. They grimace, but stare silently into their phones scrolling and scrolling.

Welcome to the final shopping days before Christmas, when we’re drawn out of the darkness by the gaudy brightness of shop displays like unsentinent moths flapping wildly around a lightbulb.

Like the day before half a dozen flag days, it feels as if madness has gripped Finland.

Shoppers stuff products of no utility into baskets thinking of the hilarity that will greet their unwrapping and anticipate a rush, which will turn out to be as fleeting and easily forgotten as a tobacco buzz at a drunken Pikkujoulu party.

But long after the laughter that greets the unveiling of the inflatable flamingo beer can holder dies down and the banter points expire we will still be paying for those cheap laughs.

According to researcher Annie Leonard, 99% of everything for sale in North America will be dispatched to landfill within 6 months because it’s designed to break or has no utility in the first place.

That electric bug vacuum, the mini USB-powered fish tank, the iPhone case that smells of watermelon will be fast-tracked to a rubbish tip, after eliciting perhaps a giggle, a thanks or one or two uses before it fails or is forgotten about.

But there’s an alternative to this brain-shredding Yuletide consumption. A place. Somewhere I like to wander and catch my breath, particularly at this time of year. And it doesn’t cost anything.

If you politely elbow your way off the tram at Hesperianpuisto and walk to the far end of the street, following the light like some men in a time gone by, you’ll come to Hietaniemi cemetery. 

Perched above Hietaniemi beach and guarded by tall trees that feel like an ancient company of silent watchmen, Hietaniemi cemetery is a perfect antidote to the noise and pressure of manufactured consumerism and a serene place during the ten months of the year when you’re not tripping over baubles.

It twinkles into life each year on All Saints Day, not long after the clocks go back, as the long shadows of autumn make way for the darkness of winter and the leaves blow in. People congregate again on Independence Day to lay candles on the graves of relatives and the war dead, and some families return on Christmas Eve to reflect and remember before sitting down to celebrate Christmas together.

On these occasions it can feel in as much demand as Stockmann department store, but nature’s free and beautiful gifts stand in sharp contrast with the continued destruction of the natural world that powers our consumer society.

I’d recommend visiting Hietaniemi cemetery on a winter day as part of a walk that takes in the stretch of path flanking Cafe Regatta, via the crunchy sands of Hietaniemi beach as I find myself doing today. There aren’t the used needles and empty lager cans you will find in other city graveyards, nor the graffitied gravestones.

Trees whisper old memories, grass shivers in the breeze. A fading light cracks a slight pink smile above Seurasaari. You’ll find time for yourself.

The cemetery grows in importance for me at this time of year when it’s too cold to walk far from my home in Töölö and I feel I need to switch off from the world around me. Mindfulness, if you will. Or the polar opposite of retail therapy. 

I’ll roll down here after a big Sunday lunch for the last drops of daylight and the kind of refreshing breeze that makes me feel alive and ready for the week ahead. Sometimes I’ll go for an ice swim and sauna afterwards in an unassuming place nearby. Hietaniemi blows away the cobwebs gathered from too much time spent indoors or hunched over a laptop.

I don’t much like November and December in Helsinki, but Hietaniemi cemetery I like in the cold months of winter when walls of darkness press in hard on every side and I’m seeking a glimpse of sunlight, even if it’s just to watch it disappear over the horizon.

Here, everything has taken its place over hundreds of years. The people lie still, it’s serene, and the continuity in a world of constant change provides a sense of certainty and freedom to pursue your own path.

It’s also a retreat from social media with its faux outrage, mob politics and constant interruptions. A world of Trump and permanent uncertainty caused by human-made destruction of the planet. Of online rage and public humiliation available at your fingertips every second, of bad news you’re impotent to solve.

At Hietaniemi my mind is instantly cleared of ugly Christmas earworms and jarring musical homages to a little donkey whose purpose no one cares to remember.

In the end we lie beside our enemies and friends and nothing much will change that. No matter what you achieve or don’t achieve, no matter the gifts you buy or don’t buy, you’re still going to end up in the ground like most other people in this land, and I find this way of thinking is liberating.

At Hietaniemi cemetery, the words of the Scottish author, Richard Holloway are never far from my mind:

‘And the years blow away like leaves in the wind.’

It’s a tender and pragmatic reminder of the transitory nature of life and in a year during which I lost my Grandmother it reminds me to more carefully choose how I spend my time, especially at Christmas.  

Delad glädje

Pepparkaksdoft, julmusik, glada skratt, tindrande ögon, julskinka, familj – allt omistliga delar av julen för mig. De framkallar en känsla av trygghet, av värme, av gemenskap.
För det är ju det julen handlar om – att få vara tillsammans och dela glädjen med varandra. För en del just därför så efterlängtad och för andra just därför så svår.

Behovet att vara tillsammans och göra det trevligt och gott för varandra är något alla vi människor behöver och mår bra av. Liknande gemenskapsfester finns i alla länder och kulturer och fastän vi idag har alltfler i vårt land som inte firar jul tror jag de flesta känner igen den betydelse och känsla en så stor och viktig fest ger. På andra håll firar man vid andra tidpunkter, av andra orsaker och med andra festföremål, men känslan är universell och oberoende av varifrån vi kommer. Det är bara traditionerna som skiljer sig åt, förväntan och glädjen är likadana.

En fest ger avbrott i vardagen och ger oss tid att umgås med varandra, den får oss att glömma det tunga och ger oss krafter att orka vidare. Vad som firas är därmed kanske inte alltid lika viktigt som att vi firar. Oberoende av kultur är maten ofta i centrum för festligheterna. Man äter sådant man inte brukar äta till vardags, maten kan vara kopplad till det man firar eller kopplad till den världsdel och det klimat man befinner sig i. Vi äter rätt fet mat till jul, för det var en lyxvara man förr i tiden inte fick så ofta. Med det markerade man att det är fest. På andra håll äter man kalkon eller karp, på södra halvklotet firar en del med stora grillfester ute då det är högsommar där i december.

Att många av världens festligheter är kopplade till den religion som är förhärskande där de firas borde inte få vara ett hinder för delad glädje, också med personer som inte hör till samma religion. För också de flesta religioner är universella till den delen det gäller de mänskliga behoven. Vi behöver varandra och vi mår bra av gemenskap. I en tid av ökade motsättningar i världen hoppas jag vi alla tar till oss julens budskap om gemenskap och samvaro. Kanske genom att bjuda in någon som inte firat jul förut till våra julbord. Vem vet, kanske vi i gengäld får fira för oss nya fester under året som kommer.