Att få vara sig själv tillsammans med andra

En plats där människor med andra modersmål än svenska är välkomna att lära sig och träna språket och bli en del av gemenskapen.

Arbetarinstituten i Helsingfors gjorde hösten 2020 en stor kundenkät. Den kommentar om Arbis som jag fäste mig vid löd så här: ”Det enda riktiga svenska rummet där jag lugnt får vara mig själv!”.

Vad betyder det ”att få vara sig själv”? För mig betyder det att jag för en stund glömmer mina sociala roller, att jag är mamma, hustru, lärare, styrelsemedlem i Bellmansällskapet i Finland och medlem i Helsingfors Släktforskare osv. Då jag är mig själv kan jag ta lätta dansande steg som den älva jag drömmer om att jag är. Jag kan ganska fritt säga vad jag tycker. Faller jag omkull, eller säger något lite överraskande, så mister jag ingen prestige och har inte nödvändigtvis gjort bort mig för jag är anonym i den stunden, i det sammanhanget.

Som historiker vet jag att de sociala rum där människor får vara sig själva har vidgats på ett betydelsefullt sätt först då litteratur, teater, caféer och föreningar, eller associationer som de först kallades i Sverige-Finland, blev vanliga och tillgängliga för nästan vemsomhelst. Det kunde betyda enormt mycket för människor att gå med i de första nykterhetsorganisationerna, inte så mycket på grund av föreningens ändamål som för att man var där som medborgare, inte som far, son eller hattmakare.

Medborgarinstituten är naturligtvis modernare, sociala rum av samma slag. De är också annorlunda än  föreningar. För inom föreningar uppstår för det mesta konstellationer där vissa människor har makten och andra följer dem, mer eller mindre blint och gör en massa grovjobb. I en skola är man i viss mån skyddad för maktmänniskor,  starka affektioner och ett arbete som blir mer slitsamt än man hade tänkt sig. Inom den fria bildningen råder också i de här avseendena en större frihet än inom den formaliserade skolvärlden.

Vidden och bredden av de människor man möter på kurser och evenemang på Arbis är också större än i någon förening, på en arbetsplats eller inom släkt och familj. Jag tycker att jag är allra mest mig själv i oväntade möten med människor som har samma intressen som jag. Sådana möten blir det gott om på Arbis. Här skall jag citera en rad till ur enkäten. Enligt kunden är Arbis: ”Ett svenskt rum i staden där jag träffar gamla bekanta och får nya, blir bekräftad i min identitet, kan utveckla mig på olika områden för en överkomlig penning och där också människor med andra modersmål än svenska är välkomna att lära sig och träna språket och bli en del av gemenskapen.”

Åsa Stenvall har, i sin senaste bok,  Ta plats , talat om att skapa sig ett ”frirum” genom att skriva, t.ex. dagbok. Ju djärvare man skriver, desto mer upptäcker man av sig själv, och när man skriver, först för sig själv och senare kanske för andra, så får och bör man vara den man är. Någon annan kan, under tidiga morgnar i naturen eller sena kvällar vid t.ex. en vävstol eller en frimärkssamling, skapa sig ett rum, där man får vara sig själv. Det intressanta med frirummen på Arbis är att där är man inte ensam och inte heller i en parasocial situation med sin publik, som man är på Facebook eller som författare eller bloggskrivaren . Man möts på riktigt i en dialog. Man vänder insidan ut och är sig själv tillsammans med andra, och lär sig och utvecklas på just det sättet.

Jag är glad över att det i enkäten fanns ett utrymme för fria kommentarer. Det finns så mycket som inte kan poängsättas på en skala från ett till fem, uttryckas i emojier  eller klämmas in i färggranna figurer i ett elektroniskt instrument för åsiktsbildning.

Det finns så mycket som vi måste och vi har så många stereotypa uppfattningar om hur folk är och borde vara. Det är viktigt att komma ihåg, att också låta människor vara som de är.   

Alexandra Ramsay, planeringsansvarig lärare i samhällsämnen vid Helsingfors arbis

Kan Du göra en bensträckare?

På min morgonpromenad denna sommarvarma söndag kommer det en bil emot mig på den annars öde vägen. Just när den åker förbi höjer föraren handen till en hälsning och jag hälsar tillbaka, även om jag inte ser vem det är. I samma stund inser jag att föraren inte alls har hälsat på mig utan bara dragit ner solskyddet. Och hur reagerar jag på den insikten? Jo, jag känner mig fånig för att ha hälsat på en okänd person. I nästa sekund måste jag le åt mig själv – varför skulle jag behöva känna mig fånig för den skull, det var väl ingen katastrof! I själva verket är det ju bara trevligt med människor som hälsar på varandra.

Det talade vi om så sent som i fredags på en fortbildning om diversitet och välbefinnande i klassen/arbetsgemenskapen. Ett litet hej till både kolleger och kursdeltagare kan betyda mycket. Det visar att vi ser den andra och inkluderar hen i en gemenskap.

Men det handlar inte bara om ett litet hej, det handlar också om vår övriga vokabulär som i hög grad speglar de normer vi omgärdas av och har tagit till oss. De sitter förvånansvärt djupt utan att vi själva är medvetna om dem. Vi tänker och handlar automatiskt utgående från vårt eget perspektiv. 

Kursledaren berättade hur hon själv gått i fällan trots att hon jobbar med de här frågorna dagligdags: På ett seminarium hade hon bett alla stiga upp och ta en liten bensträckare. Efter seminariet blev hon uppmärksammad på att två i publiken satt i rullstol. Hur roligt kändes det för dem månntro?

Fyra kvinnor ligger på rygg i Arbis gymnastiksal och sträcker ena benet upp i luften.
Det var kanske inte riktigt den här typen av bensträckare som kursledaren syftade på…
Foto Nina Taylor

Naturligtvis menade hon inget illa med sin bensträckare men det oaktat exkluderade hon dem ur gemenskapen. Det finns säkert mera kränkande situationer än den här för personer som sitter i rullstol, men det är ingen ursäkt. Varje liknande situation gör förmodligen att känslan av utanförskap växer. Helt i onödan. För om vi bara tänkte efter lite, kunde vi lika gärna säga att vi tar en paus. Punkt och slut. Då behöver ingen känna sig utanför. 

Moa

Moa Thors är chef för den fria bildningen och gymnasieutbildningen vid sektorn för fostran och utbildning i Helsingfors stad.

Gemenskap

Alla jobb har sina sidor; en del uppgifter är helt enkelt roligare att utföra än andra. Du som har läst mina bloggar genom åren kommer kanske ihåg att korrekturläsningen av följande läsårs kurskatalog hör till mina favorituppgifter. Och nu är vi till min glädje där igen!

Även om jag är något av en språknörd, ligger nöjet inte enbart i att kolla upp tyrkfel och eventuella oklara formuleringar, utan också i att få tjuvtitta på själva innehållet innan hela katalogen är färdig. Och varje gång blir jag lika imponerad och inspirerad av vad våra lärare har skapat.

Coronavåren har naturligtvis satt sina spår. Den tar sig uttryck i ett utökat antal webbkurser. Visserligen är utgångspunkten i år att merparten av kurserna ska gå att flytta ut på nätet i fall av en ny virusvåg, men den här våren visade också att det nog verkar finnas en reell efterfrågan på webbkurser. Det förvånar mig egentligen lite eftersom webben är full av kurser i olika former – det är bara att välja och vraka. Men kanske är det just det att utbudet är för stort där ute. Kanske det som ett lokalt medborgarinstitut kan erbjuda är mera greppbart och ger en känsla av trygghet. Man ger sig helt enkelt inte ut på sju famnars vatten.

Det flesta kurser går idag att genomföra på nätet – det har vi nu insett. Men det är klart att vissa kursinnehåll lämpar sig bättre än andra och studieframgången blir kanske inte lika stor i alla ämnen. Det som också i viss mån går förlorat är den känsla av gemenskap som uppstår när man vecka efter vecka sitter bredvid varandra i ett klassrum och kanske också fortsätter med lite småprat efter lektionen.

 På en webbkurs lär man inte känna sina kurskamrater på samma sätt, ibland kanske inte alls. Det oaktat innebär det gemenskap redan det att man är medlem av en grupp. Och det är faktiskt inte alla som har behov av att ta en kopp kaffe med kurskamraterna efter lektionen. Det primära är själva ämnet, att få lära sig mera eller att få utöva sin stora passion.

Gemenskap är det lilla extra som kommer på köpet när du går på en arbiskurs, när du kan se dina kurskamrater i ögonen utan att behöva växla mellan datorns kamera och bilderna på de andra. Det lilla extra, men nog så betydelsefullt, som vi hoppas att vi kan erbjuda när höstterminen startar i september.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Människor och alger

Varje år brukar vi på Arbis välja ett tema som är tänkt att ge inspiration och nya infallsvinklar inför planeringen av följande års kursutbud. Det här läsårets tema blev spår och det känns i skrivandes stund, så här i efterdyningarna av klimattoppmötet i New York, mera aktuellt än någonsin. En hållbar utveckling och vilka spår vi lämnar efter oss i miljön hör till de dagliga samtalsämnena. Men till en hållbar utveckling hör också den sociala biten, de mellanmänskliga relationerna. Allt mer forskning betonar vikten av gemenskap som avgörande inte bara för vårt välmående utan också för en gynnsam samhällelig utveckling. ”Människan är ingen ö, hel och fullständig i sig själv”, konstaterade redan den engelska poeten John Donne år 1623 – vi är alla en del av mänskligheten.

Samma tankegångar upptäckte jag på ett seminarium kring temat ekosocial bildning: Känslan av betydelse föds i förhållande till andra. Vi vill bli sedda, hörda och få bekräftelse för dem vi är – alla har vi samma människovärde. Det är också först i samverkan med andra som våra tankar och idéer kan växa till något större – ensamma kommer vi inte långt. Och utan en levande natur omkring oss kommer vi ingenstans.

Den ekosociala bildningen betonar därför att inte enbart människorna har samma värde sinsemellan utan att allt levande befinner sig på samma hierarkiska nivå; djur, insekter, växter, alger är helt enkelt lika viktiga som människan. Tillsammans bildar vi ett ekosystem där alla har sin egen uppgift och utgör en länk i en sammanhängande kedja. Vad som händer om någon länk går sönder, är lätt att föreställa sig – åtminstone på ett teoretiskt plan.

I vardagen är det betydligt svårare att ens veta hur många länkar det finns till exempel i kedjan mellan den bomull som odlas av småbönder i Pakistan till den t-shirt vi köper i affären hos oss. Men det är onekligen intressant och tankeväckande att fundera på de här frågorna.

Moa, rektor på Helsingfors arbis

Jobbig backe

Vi kämpar alla uppför en backe varje dag. På något sätt, på något plan finns det alltid en backe vi måste upp för. Vi kämpar frenetiskt vidare i hopp om att det blir bättre, att det blir en otrolig skjuts nerför. Bara vi först kommit över backkrönet.

Litet så ter sig min vardag just nu. Alla de som står mig närmast kämpar hårt för att komma upp för backen de stött på. Hälsan tryter, arbetslivet utmanar, relationerna ansträngs… en jobbig backe hur man än vänder på det. Det jobbigaste med min backe är att jag vill så gärna hjälpa alla komma upp för backarna men det finns inget jag kan göra. Lyssna, försöka förstå och svara mot de rop på hjälp jag hör är det enda jag kan göra. Det känns bara så otillräckligt.

Hjälplösheten jag upplever är stressande. Jag vill hjälpa och stöda alla, men samtidigt inser jag att det finns väldigt litet jag kan göra. Jag har alltid förespråkat personligt ansvar. Att vi var och en driver våra liv mot fram- och motgångar. Nu sitter jag och undrar om jag borde revidera min hårda inställning? När livet händer och man plötsligt blivit en passagerare på färden, utan ratt och bromsar så känner man sig lätt liten, obetydlig och värdelös. Man blir rädd för allt det som finns framför en innan man nått backkrönet.

Jag tror inte att min situation är unik eller på något sätt speciell. ”Alla har vi våra kors att bära” sägs det ofta. ”Livet är en prövning” eller som Nietzsche sade ”Livet är en plåga och sedan dör vi”. Det finns många olika bemyntade talesätt och ordspråk kring dessa ständigt återkommande uppförsbackar.

Vad jag lärt mig under åren är det som driver mig uppför en backe av motgångar är att koncentrera mig på det som är under min kontroll. Många gånger blir backen brantare och halare bara för att jag upplever att jag måste vara duktigare än vi är. Vad tänker och anser andra? Utomstående faktorer styr mina val, men de är alla något som ligger utanför min kontroll.

Jag piskar mig till att ”strunta i vad andra tycker” och fokusera mig på de saker jag kan kontrollera, det som jag aktivt kan påverka med mitt eget agerande. Låter så enkelt och logiskt men varför gnager då känslan av hur det ser ut eller vad andra anser i bakhuvudet hela tiden?

Tiden lider, och vi med den

Min far skall snart fylla 80. Hur firar man någon som just skall fylla 80? Jag ställde frågan till min far och han sade, precis som jag hade gissat att det inte är något att fira. Jag kom att tänka på alla de ordspråk som min mormor i tiderna slängde ur sig då det blev tal om hennes ålder och åldrande. –”Ålderdomen är ingen fröjd”, ”det dyrt att leva men det är f-n så dyrt att dö” var några av hennes stående utryck. Kanske det senare bidrog till att hon blev nästan 100.

Trots att man kanske får leva länge är livet kort. Allt går så fort. Plötsligt är farsan 80 och man själv närmar sig 60. – Usch!

Någon tid efter att vi syskon, i tur och ordning, ställt frågan om vad vår far vill göra 80-årsdagen till ära, kom sedan hans förslag. –Det skulle vara fint om man kunde få se en bra fotbollsmatch i Tyskland. – What???

Jaha, fotboll i Tyskland. Det betyder väl München eller Berlin. Berlin är närmare. Bra fotboll betyder att man måste kolla matchprogrammet och det visade sig att i Berlin skulle Hertha Berlin möta serieledaren Dortmund. Bra! Dit far vi, och dit for vi. Till Berlin. –Jawohl!

Far är ganska mycket långsammare nu än han var den tiden då han själv spelade fotboll och bandy i mästerskapsserien. Men han har liknande krämpor som då, för ca. 60 år sedan. Försträckning i lårmuskeln inverkar menligt på rörelseförmågan, konditionen kunde vara bättre och den dåliga hörseln gör att han ibland missförstår saker och ting. Men de här besvären är som bortblåsta då han tillsammans med 75000 andra bänkar sig på Olympiastadion i Berlin. Turen var på vår sida. Matchen var fantastisk underhållning, avgörandet kom på tilläggstid och trots att vi var i Berlin fanns det fler som jublade åt Dortmunds seger än sådana som hängde läpp för att Berlin hade förlorat. – Wienerschnitzel!

Det blev det efter matchen, en stor pladaska som täckte hela tallriken och lite till.

Dagen efter att vi tryggt landat på Helsingfors-Vanda flygfält ringde pappa. Han var utom sig av glädje. Han upprepade flera gånger hur glad han var över att ha fått den här upplevelsen. Det var den bästa födelsedagspresenten någonsin. – Unvergesslich!

 

Frustrerande möten med formaliteter

Jag sitter med i en del styrelser och arbetsgrupper med återkommande möten och helt olika ärenden som ventileras. Det varierar mellan allt från vårt husbolag, välgörenhet till professionella styrelse åtagande. Ibland leder jag ordet, ibland tar jag del av det som presenteras av andra. Allt för många gånger verkar det som att vi har möten för att komma överens om att vi behöver ha ett möte.

Jag försöker hålla mig väldigt pragmatisk och framtids fokuserad. Prutar gärna på formaliteter, principer och mötes tekniska element så länge alla är överens. Besluten över hur vi går vidare är det viktigaste i möten enligt mig. Min frustration kreverade härom dagen vid ett möte var beslut skulle fattas och stora satsningar skulle beslutas om. Vi kom inte vidare eftersom en del av de närvarande började läsa lagparagrafer under mötet och konstaterade att möteshandlingarna anlänt för sent för att mötet skulle vara lagligt. 14 dagar står det i lagen och styrelsen hade förvisso sänt ut handlingarna till alla som berörs endast 12 dagar innan mötet.

Det blev ett stort hallå, gormande och skrikande kors och tvärs. Mötet avbröts eftersom styrelsen inte vågade gå vidare enligt föredragningslistan.  De beslut som då fattades hotades med överklagan till rätten för att de innehöll formella fel. Principnissarna hotade åtala styrelsen hänvisande till att den bryter mot och inte bryr sig om lagen. Vi kom aldrig till beslut i sak utan stred om två dagar som saknades.

Mötet var ämnat som en del av förvecklingen av strategin som vi tillsammans har arbetat fram under en längre tid. Det finns ett större investeringsbehov, offerter har tagits emot och evaluerats och nu behövdes ett beslut för att gå vidare med avtal och mera exakt planer. Resultatet av allt detta blev att vi nu står inför en ny offert runda, fördröjningar och antagligen mycket dyrare offerter framöver.  Styrelsen funderar som bäst allvarligt om de mist förtroendet och borde avgå? Detta blev priset när principer och formaliteter kör över vad som är praktiskt och pragmatiskt. Vi hade ett möte för att förverkliga det som vi alla vill ha, som vi själva har planerat. Principnissarna hade inga konkreta bättringsförslag att komma med utan problemet var att möteshandlingarna kom två dagar för sent. Därför måste allt stoppas och nya möten förberedas.

Möten är bland de viktigaste vi har i vår vardag. Möten är inte enbart de officiella sammankomster var det finns en agenda och föredragning. De viktigaste möten är de möten var du och jag träffas och kommer överens om hur vi går vidare. Väldigt viktiga möten är också de gånger vi träffas bara för att umgås och ventilera vad vi ser omkring oss. Uppenbarligen finns det människor som inte delar min syn. Principer och formaliteter är viktigare än resultaten från möten. Vi förstår inte alla gånger vem har beslutit vad och när eftersom resultaten är mindre viktiga än formaliteterna. Kan det vara en del orsak till att framstegen i vårt demokratiska samhälle ofta verkar ta en väldigt lång tid eller att beslutsfattandet ter sig obegripligt?

Delad glädje

Pepparkaksdoft, julmusik, glada skratt, tindrande ögon, julskinka, familj – allt omistliga delar av julen för mig. De framkallar en känsla av trygghet, av värme, av gemenskap.
För det är ju det julen handlar om – att få vara tillsammans och dela glädjen med varandra. För en del just därför så efterlängtad och för andra just därför så svår.

Behovet att vara tillsammans och göra det trevligt och gott för varandra är något alla vi människor behöver och mår bra av. Liknande gemenskapsfester finns i alla länder och kulturer och fastän vi idag har alltfler i vårt land som inte firar jul tror jag de flesta känner igen den betydelse och känsla en så stor och viktig fest ger. På andra håll firar man vid andra tidpunkter, av andra orsaker och med andra festföremål, men känslan är universell och oberoende av varifrån vi kommer. Det är bara traditionerna som skiljer sig åt, förväntan och glädjen är likadana.

En fest ger avbrott i vardagen och ger oss tid att umgås med varandra, den får oss att glömma det tunga och ger oss krafter att orka vidare. Vad som firas är därmed kanske inte alltid lika viktigt som att vi firar. Oberoende av kultur är maten ofta i centrum för festligheterna. Man äter sådant man inte brukar äta till vardags, maten kan vara kopplad till det man firar eller kopplad till den världsdel och det klimat man befinner sig i. Vi äter rätt fet mat till jul, för det var en lyxvara man förr i tiden inte fick så ofta. Med det markerade man att det är fest. På andra håll äter man kalkon eller karp, på södra halvklotet firar en del med stora grillfester ute då det är högsommar där i december.

Att många av världens festligheter är kopplade till den religion som är förhärskande där de firas borde inte få vara ett hinder för delad glädje, också med personer som inte hör till samma religion. För också de flesta religioner är universella till den delen det gäller de mänskliga behoven. Vi behöver varandra och vi mår bra av gemenskap. I en tid av ökade motsättningar i världen hoppas jag vi alla tar till oss julens budskap om gemenskap och samvaro. Kanske genom att bjuda in någon som inte firat jul förut till våra julbord. Vem vet, kanske vi i gengäld får fira för oss nya fester under året som kommer.

Meningen med föreningen

Under de senaste dryga två åren har jag haft förmånen att jobba med 123 frivillig organisationer i svenska Österbotten. Det har jag fått göra genom mitt arbete som projektledare för projektet FöreningsKICK som pågick under åren 2016-2018. Syftet med FöreningsKICK var att strategiskt stärka föreningslivet i Österbotten och de 123 frivilliga organisationerna som jag hade det stora nöjet att bekanta mig med bestod av de föreningar som deltog i projektets aktiviteter och därigenom aktivt bidrog till projektresultatet.

Att känna samhörighet och ha ett starkt socialt kapital främjar hälsan. Det säger i alla fall de som forskat inom området, däribland den finske forskaren Markku T. Hyyppä som menar att det är lika hälsovådligt att vara passiv på sin fritid som att röka. Och då menar han inte att man nödvändigtvis måste vara fysiskt aktiv, utan det viktigaste är att man är med i ett socialt sammanhang där vi-anda skapas.

Vad är då vi-anda och hur skapas den? Det förenklade svaret är kommunikation och då helst positiv sådan. Men om man tar ett steg tillbaka så kan man åtminstone i föreningssammanhang säga att det är kanske något mera komplicerat än så. Många föreningar idag kämpar med att rekrytera nya medlemmar och aktivera de befintliga, och det handlar inte enbart om hur föreningen kommunicerar internt och externt. Utan också om att föreningens verksamhet ska kännas angelägen och givande. I dagens stressade samhälle där alla är mer eller mindre drabbade av tidsbrist måste man välja hur man disponerar sin tid, och om engagemanget i föreningen förknippas med dåligt samvete och mera känns som ett extra, obetalt jobb så prioriterar man kanske helt bort den aktiviteten.

När vi jobbade med FöreningsKICK insåg jag och min kollega i ett ganska skede att de allra flesta problem som föreningar har idag kan härledas till bristande kommunikation och därigenom avsaknad på vi-anda, men innan man kan börja jobba med sin kommunikation så behöver man också veta vad man ska kommunicera. Därför är det viktigt för föreningar att arbeta strategiskt med sin verksamhet. Att våga fråga sig varför föreningen finns, vilka mål har man med verksamheten och hur man når de målen? Vad som är meningen med föreningen helt enkelt.

Sen gäller det ”bara” att vara tydlig i sin kommunikation, för det är nämligen lätt att ta för givet att alla bara vet. Även om en kör har haft julkonsert i samma kyrka varje år, så kan man ändå inte ta för givet att samtliga potentiella konsertbesökare intuitivt ska veta att den uppträder där i år igen ifall det inte kommuniceras. Eller att det bara är för en presumtiv ny medlem att ”komma med nån gång” om hen sen inte vet vart hen skall komma eller vilken tid, och ska hen då i så fall ha kaffepengar och inneskor med sig? Otillräcklig information skapar en känsla av otrygghet och kan till och med i extrema fall leda till onödig missämja. Så att faktiskt vara tydlig i sin kommunikation är ett förhållandevis enkelt sätt att vara inkluderande och få människor att känna sig välkomna med i föreningens verksamhet.

Bild från en workshop i föreningsutveckling som arrangerades inom ramarna för projektet FöreningsKICK. Foto: Kim Frilund

 

PS. Vill du veta mera om FöreningsKICK och ta del av det material för frivilliga organisationer som utvecklades inom ramen för projektet så hittas det här: www.allegroink.fi/foreningar

Therese Sunngren-Granlund jobbar som tf. forsknings och utvecklingsledare inom kultur och entreprenörskap på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.

Lust att läsa högt

Jag mötte henne i gymnasiet. Då satt hon i mitt modersmålsklassrum och tampades med sin dyslexi. Hon ville mycket, men svårigheterna med att få bokstäverna i rätt ordning präglade allt. Läsningen gav ingen glädje utan framstod mest som ett hårt jobb. I en av kurserna stod nordisk litteratur på schemat och jag delade ut en lista med olika nordiska författare och berättade kort om dem. En av författarna var Herrbjørg Wassmo. Några dagar senare stannar hon kvar efter lektionens slut.

”Jag valde Herrbjørg Wassmos bok Huset med den blinda glasverandan bara på basis av bilden på pärmen, men nu kan jag inte lägga den ifrån mig. Jag vet inte vad som hänt med mig, men boken är fantastisk! Jag tog till och med boken med på en fest i fredags. Jag bara måste ha den nära mig”, säger hon med lysande ögon och smeker boken, som vilar i famnen.

Vad som hände i mötet mellan läsaren och berättelsen vet jag inte exakt, men hon mötte i alla fall en text som talade till henne så starkt att den övervann motviljan mot läsning. Hon knäckte läslustens kod i det ögonblicket.

Det är antagligen den koden författaren Juha Itkonen, ordförande för det nationella Läskunnighetsforumet, är ute efter när han säger: ”Att kunna läsa är nödvändigt, men också en glädje”. Läskunnighetsforumet fick i uppdrag av undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen att ta fram riktlinjer som ska stärka läsningen i Finland. Den sjunker nämligen drastiskt. Och Itkonen konstaterar att när läsningen sjunker, sjunker också i förlängningen vår välfärd.

Också på hemmaplan får jag tampas med samma problem. Trots att mina barn har en mor som i grunden är modersmålslärare kommer inget gratis. Så jag handlar böcker, bokpratar och läser högt. Mest våndas jag över den 11-åriga sonen som visst ägnar sig åt Kalle Anka, kartor och faktaböcker (vid sidan av sitt spelande), men de skönlitterära böckerna har vilat en tid. Trots att jag troget ställer fram dem på hans bord.

En kväll blir jag desperat, greppar boken han har på hälft och börjar läsa högt där han avslutade sin läsning för snart ett år sedan. Han kom aldrig längre än två kapitel i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. Men plötsligt ligger han blickstilla och suger i sig berättelsen om pojken som flyr undan andra världskriget till landsbygden utanför London. ”Läs mera, läs mera”, bönar han när jag avslutar läsningen.

I hemlighet ler jag belåtet samtidigt som jag bannar min egen dumhet: hur kunde jag glömma att man också ska läsa högt för lite äldre, läskunniga barn? Kväll efter kväll sitter vi med boken. Vi stannar upp i berättelsen, funderar på hur personerna känner sig, hur det kommer att gå, hur långt det är till London och hur det är när bomber faller.

”Mamma. Det är så tryggt att somna efter att du suttit på min sängkant och läst för mig”, suckar han förnöjt.

Läskunnighet är alla barns rätt. Det är också alla barns rätt att få ta del av både mindre och större berättelser. Och det är alla vuxnas skyldighet att bjuda barnen på dessa berättelser.

 

Kväll efter kväll är det bara sonen, jag och berättelsen. Kvalitetstid i allra högsta grad.