Ensamheterna ökar i vårt land

Detta är det fjärde blogginlägget i en serie på 10. 10 därför att Bildningsalliansen fyller 10 år 2023. Serie för att dessa är de sista inläggen som kommer ut på bloggen. Efter serien läggs bloggen ner.

Ensamhetskänslan bland människorna ökar, numerärt och i styrka i folklagren, allra mest bland unga och bland åldrande. Statistikcentralen uppger att den tilltagande ensamheten likväl är ett problem i alla åldersgrupper i vårt land, det framgår av en undersökning som gjordes 2022. Mest ensamma kände sig de som fyllt 85 och de som var mellan 16 och 24 år. (Källa http://www.stat.fi)

Det är allmänt känt att oönskad ensamhet är farlig för hälsan, för individen och för folkhälsan i stort. Röda Korset pekar på konkreta symtom hos dem som upplever långvarig ensamhet: stresshormonet kortisol ökar i kroppen. När sekretionen fortsätter ansträngs kroppen och du utsätts lättare för sjukdomar. Ensamhet leder till depression, det känns allt tyngre att träffa människor ute i samhället. Men kan säga att ensamheten hos individerna i dessa fall tilltar per automatik. (Källa http://www.rodakorset.fi / ”Fem fakta om ensamhet”).

Mycken ensamhet idag är oönskad och inte tillfällig eller självvald. Det är lätt att anta att en olycklig ansamling av händelser i världen bäddar för det här. Vi kan alla räkna upp ett antal: corona-pandemins framfart som isolerade oss i perioder, spänningarna i världen, klimat- och  flyktingkrisen, kriget i Ukraina som går in i nya faser, prisstegringar och inflation som skapar osäker ekonomi för länder och för medborgare. Sote-reformen har därtill tills vidare mest skapat oro angående tillgången på vård och omsorg. Man kan lätt falla in i en känsla av hopplöshet: är det ingenting som får bestå eller som blir bättre?

Vad gör den här sammantagna utvecklingen med oss människor? Det låter abstrakt när jag räknar upp alla ”självklara” orsaker till förhållandena här men faktum är att allt detta påverkar oss konkret i våra dagliga liv, varje dag: corona-tiden skapade i många fall bestående luckor i våra mänskliga relationer, uppdelningen i en västerländsk öppen värld och – förenklat uttryckt – östligt styrda diktaturer blir vi ständigt påminda om då vi följer med nyheterna, kriget i vår närhet som vi ängsligt följer varenda dygn, klimatkrisen som förorsakar mycket, bl.a. bidrar den till att många unga människor idag väljer att inte skaffa barn själva. Många andra faktorer bidrar också till dessa samma barnlöshetsbeslut, inte minst världens politiska spänningsläge och populismen som ökar oroväckande. När kvällen kommer har vi tagit till oss allt detta, ännu en dag. Kanske orkar vi glädja oss åt att vi trots allt har fred i landet, att vi kan gå och lägga oss lugna och vakna förvissade om att samhället i princip är fridfullt där utanför.        

För den som är född under tidigt 50-tal, när landet skulle byggas upp efter år av krig och krisår, känns utvecklingen obegriplig. Hur gick det så här? Var finns känslan av förnuft i världen? Medkänslan? Jag vågar nästan inte ta 60-70-talets ledord solidaritet i användning nu. Men var är omsorgen om de svaga? De som nu ängslas ensamma i kök och kammare?

En debatt om begreppet socialrätt och solidaritet äger rum i Sverige just nu. Det är tydligt att de sociala rättvisesystemen i stort har svårare att hitta rätt i dagens föränderliga värld än i det mera ”lättfattliga” samhälle som rådde efter andra världskriget då ex. de europeiska staterna enbart ville skapa en bättre tillvaro för alla. Nu gäller anpassning till nya förhållanden, nya regler, nya osäkra utvecklingslinjer, nya slag av kriser, nytt sätt att se på ansvar inom privata, offentliga och tredje sektorn. Därtill betonas idag nya grupperingar och ”solidariteter” staterna emellan. Solidariteten har flyttat till något nytt och främmande plan i det politiska tänkandet. Man får en känsla av att det finns risk för att människorna i byar, städer och på landsbygd glöms bort. Ensamheter av olika slag tilltar. Var och en lever i sin egen kokongtillvaro. Förmår vi komma ut? Göra något tillsammans?             

Kerstin Romberg

Kerstin skrev på Livslärd 2015-2019

Famo och språkets flärd

Min famo (uttalas med kort a och kort m) talade om att dra på sig jacketten eller ”sjaketten” när det drog kallt. Det lät onekligen pråligt i mina barnaöron, nästan ett slags cape eller glittrande mantel ur sagornas land. Med ”sjakett” avsåg hon däremot en vardaglig, hemstickad tröja, ett slags kofta med knapprad. Enligt SAOB eller Svenska Akademiens ordbok syftar det franska lånordet jackett på en ”till mansdräkten hörande livrock med framtill rundade skört”. Ordet har också en betydelse av ”åtsittande, kort fruntimmerskappa” eller ”kofta'”. Den senare betydelsen är hämtad från Sömnadsbok för svenska hem och året är 1915.

Farmor Signe Valdine (f. Visti) och farfar Hugo Herrman Kronholm som nyförlovade i Skolparken, Jakobstad. Våren 1940, i skarven mellan vinter- och fortsättningskriget.

Min famo Signe Valdine föddes på julafton 1911, notera samtidigheten med sömnadsboken från 1915. Hon levde till nästan 85, ett enkelt och strävsamt änkeliv efter en relativt tidigt avliden krigsveteran. Efter en kort karriär som tobaksängel på Strengbergs fabrik under krigsåren, förblev hon hemmafru och fostrade tre söner i familjens frontmannahus.

Det var något elegant och stiligt över famo. Också över hennes språk. Hon serverade ”sidäär” ur sina sirliga, lövtunna dricksglas. Inte ”siidär”, såsom de flesta av oss uttalar bubbeldrycken. Jag tyckte det var festligare med famos ”sidäär” i jämförelse med vår ”siidär”. Efter skoldagen satt jag i famos kök, drack denna ”sidäär”, bläddrade i högarna av Svensk damtidning. Här lärde jag mig allt som är värt att veta om kungligheter, om kungafamiljerna och prinsessbröllopen, om tiaror och swarowskikristaller. Famo liksom klädde sitt enkla kök med flärd. Och det satt i språket, också i uttalet.

Famo mötte mig i kvisten och frågade ”Kombe do heilt allena? med en sjungande, vojande ton på ”heilt”. Ja, jag cyklade alldeles själv till famo. Men att cykla ”helt allena” är något annat, liksom lite upphöjt försakande. SO eller Svensk ordbok beskriver ordet ”allena” med lågtyskt ursprung och belagt i svenskan så tidigt som 1430, som ålderdomligt förutom i vissa uttryck som ”allena saliggörande” och ”mol allena”. Det senare motsvarar Pedersöredialektens ”heilt allena”. Och finns det någon dikt av vår nationalskald som unga fortfarande känner till så är det ”All­ena var jag,/han kom allena;/förbi min bana/hans bana ledde”.

Vilka av mina ord klingar ålderdomliga och just flärdfulla i ungas öron, kan jag undra. Jag äger definitivt ingen jackett, på sin höjd en kofta.

Annette Kronholm, modersmålslärare och projektledare för Skrivande skola

______

På svenska.se hittas en ordens skattkammare, Svenska Akademiens tre ordböcker på ett bräde. SAOL (Svenska Akademiens ordlista), SO (Svensk ordbok) och SAOB (Svenska Akademiens ordbok). Alldeles gratis för den som vill botanisera i de svenska ordens stavning och böjning, i ordens histora och rötter, i ordens betydelse och fasta uttryck. Och mycket mer. De två första hittar du också som app på din telefon.

57 nerkopplade minuter

”Klockan visade tre minuter över åtta. I 57 fucking minuter satt jag tyst och stirrade framför mig, innan vi fick öppna provet”, berättar dottern när hon kommer hem efter sitt första studentexamensprov. Läskompetensprovet i modersmål och litteratur.

En riggad men tom skrivsal väntar på sina examinander.

Till saken hör att det behövs en del förberedelser och säkerhetskontroller innan de digitala studentexamensproven kör igång. Examinandernas datorer ska bootas, alltså avskärmas från nätet och kopplas upp mot en server. Skolans teknik provkörs och testas en sista gång. Därefter är det bara att sitta och vänta på att proven släpps vid niotiden.

Så där satt hon, dottern. Mycket ovan vid att göra inget. Bara sitta, titta, inte prata. Inte kunna plocka fram skärmen vid minsta lilla dötid. Att dessutom tomglo och vara nervös samtidigt, sitta och memorera stilmedel och textgenrer en sista gång gjorde inte precis att minutrarna gick snabbare.

Den lilla rutan är navelsträngen och bardisken, shoppingplatsen och köksbordet – platsen där vi hittar information, konsumerar, bokar tid, diskuterar och håller kontakt, sänder hjärtan och kramar. Berättar att vi är här och vi finns. ”Kilroy was here” var det visst någon som kluddade på vessaväggen i högstadiet på 1980-talet. Och ja också ”Tomppa/Kickan was here” blev fingeravtryck av att vi fanns. Våra förfäder vikingarna ristade runor i motsvarande syfte, hieroglyferna hade samma narrativa funktion. Vi fanns en gång, vi var här.

Att döda tid har fått en närmast gemensam innebörd. Vi plockar fram mobilen, kollar nyhetsflödet, scrollar Twitter, checkar mejlboxen, klickar på en Instahändelse och ser kompisen ta lätta danssteg till ”What a wonderful world” i repeat”, djupdyker i fruktansvärda bilder från sönderbombade gator i Mariupol, Kiev – ett enmånadsflöde av mardröm och verklighet. Jag känner mig för gammal för TikTok, men där är 30-sekundersvideon för lång för att fånga intresset.

57 fucking minuter är en lång tid för en nedkopplad 19-åring. En evighet. Den bilden stämmer till eftertanke, också för mig själv.

PS. Apropå de stundentskrivningar som pågår i dagarna och som idag är helt digitaliserade, så kastade jag mig själv in i de nya proven. På min 50-årsdag för två år sedan. De något stirriga intrycken efter proven av en student anno 1989, som knackade ner 6000 tecken på sex timmar kan du läsa om här: 1. provet i läskompetens och 2. provet i skrivkompetens.

Annette Kronholm, projektledare för Skrivande skola, modersmålslärare och skrivforskare

Att få vara sig själv tillsammans med andra

En plats där människor med andra modersmål än svenska är välkomna att lära sig och träna språket och bli en del av gemenskapen.

Arbetarinstituten i Helsingfors gjorde hösten 2020 en stor kundenkät. Den kommentar om Arbis som jag fäste mig vid löd så här: ”Det enda riktiga svenska rummet där jag lugnt får vara mig själv!”.

Vad betyder det ”att få vara sig själv”? För mig betyder det att jag för en stund glömmer mina sociala roller, att jag är mamma, hustru, lärare, styrelsemedlem i Bellmansällskapet i Finland och medlem i Helsingfors Släktforskare osv. Då jag är mig själv kan jag ta lätta dansande steg som den älva jag drömmer om att jag är. Jag kan ganska fritt säga vad jag tycker. Faller jag omkull, eller säger något lite överraskande, så mister jag ingen prestige och har inte nödvändigtvis gjort bort mig för jag är anonym i den stunden, i det sammanhanget.

Som historiker vet jag att de sociala rum där människor får vara sig själva har vidgats på ett betydelsefullt sätt först då litteratur, teater, caféer och föreningar, eller associationer som de först kallades i Sverige-Finland, blev vanliga och tillgängliga för nästan vemsomhelst. Det kunde betyda enormt mycket för människor att gå med i de första nykterhetsorganisationerna, inte så mycket på grund av föreningens ändamål som för att man var där som medborgare, inte som far, son eller hattmakare.

Medborgarinstituten är naturligtvis modernare, sociala rum av samma slag. De är också annorlunda än  föreningar. För inom föreningar uppstår för det mesta konstellationer där vissa människor har makten och andra följer dem, mer eller mindre blint och gör en massa grovjobb. I en skola är man i viss mån skyddad för maktmänniskor,  starka affektioner och ett arbete som blir mer slitsamt än man hade tänkt sig. Inom den fria bildningen råder också i de här avseendena en större frihet än inom den formaliserade skolvärlden.

Vidden och bredden av de människor man möter på kurser och evenemang på Arbis är också större än i någon förening, på en arbetsplats eller inom släkt och familj. Jag tycker att jag är allra mest mig själv i oväntade möten med människor som har samma intressen som jag. Sådana möten blir det gott om på Arbis. Här skall jag citera en rad till ur enkäten. Enligt kunden är Arbis: ”Ett svenskt rum i staden där jag träffar gamla bekanta och får nya, blir bekräftad i min identitet, kan utveckla mig på olika områden för en överkomlig penning och där också människor med andra modersmål än svenska är välkomna att lära sig och träna språket och bli en del av gemenskapen.”

Åsa Stenvall har, i sin senaste bok,  Ta plats , talat om att skapa sig ett ”frirum” genom att skriva, t.ex. dagbok. Ju djärvare man skriver, desto mer upptäcker man av sig själv, och när man skriver, först för sig själv och senare kanske för andra, så får och bör man vara den man är. Någon annan kan, under tidiga morgnar i naturen eller sena kvällar vid t.ex. en vävstol eller en frimärkssamling, skapa sig ett rum, där man får vara sig själv. Det intressanta med frirummen på Arbis är att där är man inte ensam och inte heller i en parasocial situation med sin publik, som man är på Facebook eller som författare eller bloggskrivaren . Man möts på riktigt i en dialog. Man vänder insidan ut och är sig själv tillsammans med andra, och lär sig och utvecklas på just det sättet.

Jag är glad över att det i enkäten fanns ett utrymme för fria kommentarer. Det finns så mycket som inte kan poängsättas på en skala från ett till fem, uttryckas i emojier  eller klämmas in i färggranna figurer i ett elektroniskt instrument för åsiktsbildning.

Det finns så mycket som vi måste och vi har så många stereotypa uppfattningar om hur folk är och borde vara. Det är viktigt att komma ihåg, att också låta människor vara som de är.   

Alexandra Ramsay, planeringsansvarig lärare i samhällsämnen vid Helsingfors arbis

Kan Du göra en bensträckare?

På min morgonpromenad denna sommarvarma söndag kommer det en bil emot mig på den annars öde vägen. Just när den åker förbi höjer föraren handen till en hälsning och jag hälsar tillbaka, även om jag inte ser vem det är. I samma stund inser jag att föraren inte alls har hälsat på mig utan bara dragit ner solskyddet. Och hur reagerar jag på den insikten? Jo, jag känner mig fånig för att ha hälsat på en okänd person. I nästa sekund måste jag le åt mig själv – varför skulle jag behöva känna mig fånig för den skull, det var väl ingen katastrof! I själva verket är det ju bara trevligt med människor som hälsar på varandra.

Det talade vi om så sent som i fredags på en fortbildning om diversitet och välbefinnande i klassen/arbetsgemenskapen. Ett litet hej till både kolleger och kursdeltagare kan betyda mycket. Det visar att vi ser den andra och inkluderar hen i en gemenskap.

Men det handlar inte bara om ett litet hej, det handlar också om vår övriga vokabulär som i hög grad speglar de normer vi omgärdas av och har tagit till oss. De sitter förvånansvärt djupt utan att vi själva är medvetna om dem. Vi tänker och handlar automatiskt utgående från vårt eget perspektiv. 

Kursledaren berättade hur hon själv gått i fällan trots att hon jobbar med de här frågorna dagligdags: På ett seminarium hade hon bett alla stiga upp och ta en liten bensträckare. Efter seminariet blev hon uppmärksammad på att två i publiken satt i rullstol. Hur roligt kändes det för dem månntro?

Det var kanske inte riktigt den här typen av bensträckare som kursledaren syftade på…
Foto Nina Taylor

Naturligtvis menade hon inget illa med sin bensträckare men det oaktat exkluderade hon dem ur gemenskapen. Det finns säkert mera kränkande situationer än den här för personer som sitter i rullstol, men det är ingen ursäkt. Varje liknande situation gör förmodligen att känslan av utanförskap växer. Helt i onödan. För om vi bara tänkte efter lite, kunde vi lika gärna säga att vi tar en paus. Punkt och slut. Då behöver ingen känna sig utanför. 

Moa

Moa Thors är chef för den fria bildningen och gymnasieutbildningen vid sektorn för fostran och utbildning i Helsingfors stad.

Gemenskap

Alla jobb har sina sidor; en del uppgifter är helt enkelt roligare att utföra än andra. Du som har läst mina bloggar genom åren kommer kanske ihåg att korrekturläsningen av följande läsårs kurskatalog hör till mina favorituppgifter. Och nu är vi till min glädje där igen!

Även om jag är något av en språknörd, ligger nöjet inte enbart i att kolla upp tyrkfel och eventuella oklara formuleringar, utan också i att få tjuvtitta på själva innehållet innan hela katalogen är färdig. Och varje gång blir jag lika imponerad och inspirerad av vad våra lärare har skapat.

Coronavåren har naturligtvis satt sina spår. Den tar sig uttryck i ett utökat antal webbkurser. Visserligen är utgångspunkten i år att merparten av kurserna ska gå att flytta ut på nätet i fall av en ny virusvåg, men den här våren visade också att det nog verkar finnas en reell efterfrågan på webbkurser. Det förvånar mig egentligen lite eftersom webben är full av kurser i olika former – det är bara att välja och vraka. Men kanske är det just det att utbudet är för stort där ute. Kanske det som ett lokalt medborgarinstitut kan erbjuda är mera greppbart och ger en känsla av trygghet. Man ger sig helt enkelt inte ut på sju famnars vatten.

Det flesta kurser går idag att genomföra på nätet – det har vi nu insett. Men det är klart att vissa kursinnehåll lämpar sig bättre än andra och studieframgången blir kanske inte lika stor i alla ämnen. Det som också i viss mån går förlorat är den känsla av gemenskap som uppstår när man vecka efter vecka sitter bredvid varandra i ett klassrum och kanske också fortsätter med lite småprat efter lektionen.

 På en webbkurs lär man inte känna sina kurskamrater på samma sätt, ibland kanske inte alls. Det oaktat innebär det gemenskap redan det att man är medlem av en grupp. Och det är faktiskt inte alla som har behov av att ta en kopp kaffe med kurskamraterna efter lektionen. Det primära är själva ämnet, att få lära sig mera eller att få utöva sin stora passion.

Gemenskap är det lilla extra som kommer på köpet när du går på en arbiskurs, när du kan se dina kurskamrater i ögonen utan att behöva växla mellan datorns kamera och bilderna på de andra. Det lilla extra, men nog så betydelsefullt, som vi hoppas att vi kan erbjuda när höstterminen startar i september.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Människor och alger

Varje år brukar vi på Arbis välja ett tema som är tänkt att ge inspiration och nya infallsvinklar inför planeringen av följande års kursutbud. Det här läsårets tema blev spår och det känns i skrivandes stund, så här i efterdyningarna av klimattoppmötet i New York, mera aktuellt än någonsin. En hållbar utveckling och vilka spår vi lämnar efter oss i miljön hör till de dagliga samtalsämnena. Men till en hållbar utveckling hör också den sociala biten, de mellanmänskliga relationerna. Allt mer forskning betonar vikten av gemenskap som avgörande inte bara för vårt välmående utan också för en gynnsam samhällelig utveckling. ”Människan är ingen ö, hel och fullständig i sig själv”, konstaterade redan den engelska poeten John Donne år 1623 – vi är alla en del av mänskligheten.

Samma tankegångar upptäckte jag på ett seminarium kring temat ekosocial bildning: Känslan av betydelse föds i förhållande till andra. Vi vill bli sedda, hörda och få bekräftelse för dem vi är – alla har vi samma människovärde. Det är också först i samverkan med andra som våra tankar och idéer kan växa till något större – ensamma kommer vi inte långt. Och utan en levande natur omkring oss kommer vi ingenstans.

Den ekosociala bildningen betonar därför att inte enbart människorna har samma värde sinsemellan utan att allt levande befinner sig på samma hierarkiska nivå; djur, insekter, växter, alger är helt enkelt lika viktiga som människan. Tillsammans bildar vi ett ekosystem där alla har sin egen uppgift och utgör en länk i en sammanhängande kedja. Vad som händer om någon länk går sönder, är lätt att föreställa sig – åtminstone på ett teoretiskt plan.

I vardagen är det betydligt svårare att ens veta hur många länkar det finns till exempel i kedjan mellan den bomull som odlas av småbönder i Pakistan till den t-shirt vi köper i affären hos oss. Men det är onekligen intressant och tankeväckande att fundera på de här frågorna.

Moa, rektor på Helsingfors arbis

Jobbig backe

Vi kämpar alla uppför en backe varje dag. På något sätt, på något plan finns det alltid en backe vi måste upp för. Vi kämpar frenetiskt vidare i hopp om att det blir bättre, att det blir en otrolig skjuts nerför. Bara vi först kommit över backkrönet.

Litet så ter sig min vardag just nu. Alla de som står mig närmast kämpar hårt för att komma upp för backen de stött på. Hälsan tryter, arbetslivet utmanar, relationerna ansträngs… en jobbig backe hur man än vänder på det. Det jobbigaste med min backe är att jag vill så gärna hjälpa alla komma upp för backarna men det finns inget jag kan göra. Lyssna, försöka förstå och svara mot de rop på hjälp jag hör är det enda jag kan göra. Det känns bara så otillräckligt.

Hjälplösheten jag upplever är stressande. Jag vill hjälpa och stöda alla, men samtidigt inser jag att det finns väldigt litet jag kan göra. Jag har alltid förespråkat personligt ansvar. Att vi var och en driver våra liv mot fram- och motgångar. Nu sitter jag och undrar om jag borde revidera min hårda inställning? När livet händer och man plötsligt blivit en passagerare på färden, utan ratt och bromsar så känner man sig lätt liten, obetydlig och värdelös. Man blir rädd för allt det som finns framför en innan man nått backkrönet.

Jag tror inte att min situation är unik eller på något sätt speciell. ”Alla har vi våra kors att bära” sägs det ofta. ”Livet är en prövning” eller som Nietzsche sade ”Livet är en plåga och sedan dör vi”. Det finns många olika bemyntade talesätt och ordspråk kring dessa ständigt återkommande uppförsbackar.

Vad jag lärt mig under åren är det som driver mig uppför en backe av motgångar är att koncentrera mig på det som är under min kontroll. Många gånger blir backen brantare och halare bara för att jag upplever att jag måste vara duktigare än vi är. Vad tänker och anser andra? Utomstående faktorer styr mina val, men de är alla något som ligger utanför min kontroll.

Jag piskar mig till att ”strunta i vad andra tycker” och fokusera mig på de saker jag kan kontrollera, det som jag aktivt kan påverka med mitt eget agerande. Låter så enkelt och logiskt men varför gnager då känslan av hur det ser ut eller vad andra anser i bakhuvudet hela tiden?

Tiden lider, och vi med den

Min far skall snart fylla 80. Hur firar man någon som just skall fylla 80? Jag ställde frågan till min far och han sade, precis som jag hade gissat att det inte är något att fira. Jag kom att tänka på alla de ordspråk som min mormor i tiderna slängde ur sig då det blev tal om hennes ålder och åldrande. –”Ålderdomen är ingen fröjd”, ”det dyrt att leva men det är f-n så dyrt att dö” var några av hennes stående utryck. Kanske det senare bidrog till att hon blev nästan 100.

Trots att man kanske får leva länge är livet kort. Allt går så fort. Plötsligt är farsan 80 och man själv närmar sig 60. – Usch!

Någon tid efter att vi syskon, i tur och ordning, ställt frågan om vad vår far vill göra 80-årsdagen till ära, kom sedan hans förslag. –Det skulle vara fint om man kunde få se en bra fotbollsmatch i Tyskland. – What???

Jaha, fotboll i Tyskland. Det betyder väl München eller Berlin. Berlin är närmare. Bra fotboll betyder att man måste kolla matchprogrammet och det visade sig att i Berlin skulle Hertha Berlin möta serieledaren Dortmund. Bra! Dit far vi, och dit for vi. Till Berlin. –Jawohl!

Far är ganska mycket långsammare nu än han var den tiden då han själv spelade fotboll och bandy i mästerskapsserien. Men han har liknande krämpor som då, för ca. 60 år sedan. Försträckning i lårmuskeln inverkar menligt på rörelseförmågan, konditionen kunde vara bättre och den dåliga hörseln gör att han ibland missförstår saker och ting. Men de här besvären är som bortblåsta då han tillsammans med 75000 andra bänkar sig på Olympiastadion i Berlin. Turen var på vår sida. Matchen var fantastisk underhållning, avgörandet kom på tilläggstid och trots att vi var i Berlin fanns det fler som jublade åt Dortmunds seger än sådana som hängde läpp för att Berlin hade förlorat. – Wienerschnitzel!

Det blev det efter matchen, en stor pladaska som täckte hela tallriken och lite till.

Dagen efter att vi tryggt landat på Helsingfors-Vanda flygfält ringde pappa. Han var utom sig av glädje. Han upprepade flera gånger hur glad han var över att ha fått den här upplevelsen. Det var den bästa födelsedagspresenten någonsin. – Unvergesslich!

 

Frustrerande möten med formaliteter

Jag sitter med i en del styrelser och arbetsgrupper med återkommande möten och helt olika ärenden som ventileras. Det varierar mellan allt från vårt husbolag, välgörenhet till professionella styrelse åtagande. Ibland leder jag ordet, ibland tar jag del av det som presenteras av andra. Allt för många gånger verkar det som att vi har möten för att komma överens om att vi behöver ha ett möte.

Jag försöker hålla mig väldigt pragmatisk och framtids fokuserad. Prutar gärna på formaliteter, principer och mötes tekniska element så länge alla är överens. Besluten över hur vi går vidare är det viktigaste i möten enligt mig. Min frustration kreverade härom dagen vid ett möte var beslut skulle fattas och stora satsningar skulle beslutas om. Vi kom inte vidare eftersom en del av de närvarande började läsa lagparagrafer under mötet och konstaterade att möteshandlingarna anlänt för sent för att mötet skulle vara lagligt. 14 dagar står det i lagen och styrelsen hade förvisso sänt ut handlingarna till alla som berörs endast 12 dagar innan mötet.

Det blev ett stort hallå, gormande och skrikande kors och tvärs. Mötet avbröts eftersom styrelsen inte vågade gå vidare enligt föredragningslistan.  De beslut som då fattades hotades med överklagan till rätten för att de innehöll formella fel. Principnissarna hotade åtala styrelsen hänvisande till att den bryter mot och inte bryr sig om lagen. Vi kom aldrig till beslut i sak utan stred om två dagar som saknades.

Mötet var ämnat som en del av förvecklingen av strategin som vi tillsammans har arbetat fram under en längre tid. Det finns ett större investeringsbehov, offerter har tagits emot och evaluerats och nu behövdes ett beslut för att gå vidare med avtal och mera exakt planer. Resultatet av allt detta blev att vi nu står inför en ny offert runda, fördröjningar och antagligen mycket dyrare offerter framöver.  Styrelsen funderar som bäst allvarligt om de mist förtroendet och borde avgå? Detta blev priset när principer och formaliteter kör över vad som är praktiskt och pragmatiskt. Vi hade ett möte för att förverkliga det som vi alla vill ha, som vi själva har planerat. Principnissarna hade inga konkreta bättringsförslag att komma med utan problemet var att möteshandlingarna kom två dagar för sent. Därför måste allt stoppas och nya möten förberedas.

Möten är bland de viktigaste vi har i vår vardag. Möten är inte enbart de officiella sammankomster var det finns en agenda och föredragning. De viktigaste möten är de möten var du och jag träffas och kommer överens om hur vi går vidare. Väldigt viktiga möten är också de gånger vi träffas bara för att umgås och ventilera vad vi ser omkring oss. Uppenbarligen finns det människor som inte delar min syn. Principer och formaliteter är viktigare än resultaten från möten. Vi förstår inte alla gånger vem har beslutit vad och när eftersom resultaten är mindre viktiga än formaliteterna. Kan det vara en del orsak till att framstegen i vårt demokratiska samhälle ofta verkar ta en väldigt lång tid eller att beslutsfattandet ter sig obegripligt?