Röstar du på barn-, djur-, klimat- eller e-sportpartiet?

Det första man ser när man hoppar av bussen framför vår skola är valaffischerna. Det är minst tio meter valreklam som formligen ropar åt oss pedagoger att prata politik med eleverna. Så det har vi gjort de senaste veckorna på samhällsläran. Och ännu en gång har jag blivit överraskad av hur stort eleverna tänker.

Till att börja med bekantade vi oss med själva saken. Vad är riksdagen? Vad gör man där? Vilka politiska partier finns det? Hur blir man kandidat?

En halv lektion gick åt till att kompromissa oss igenom HBL:s valkompass. Resultatet var att vi erbjöds sex olika partier som sympatiserade med våra åsikter. Vi funderade på varför och på vad som egentligen är viktigt för oss här och nu och i framtiden. Vi pratade om vilka möjligheter en kandidat har att bli invald i riksdagen och oroade oss lite över hur det ska gå för skolans två mammor som ställer upp i valet.

Sedan satte vi igång med hårt arbete! Vi skulle skapa vår egen politiska marknad. Eleverna jobbade i smågrupper och bildade nya partier. Instruktionen var att tillsammans fundera på vad som är viktigt för just den här gruppen. Partiet fick ett namn, ett partiprogram med minst fem punkter samt en logga. Sedan improviserade eleverna en ”reklamfilm” där de fjäskade till åhörarna om deras röster.

Du kan tro att det var spännande att se deras presentationer! Fatta vilken politik våra fyror skulle bedriva om de fick makten:

BarnPolitik vill hjälpa barn som inte har det så bra hemma, få slut på tillverkningen av alkohol och droger, införa mera gymnastik i skolan och ta hand om Östersjön.

Gröna djurens agenda är att förbättra djurens villkor genom att ta bort hundar från familjer som missköter dem, se till att hästarnas spiltor är tillräckligt stora, förbättra veterinärvården och se till att djur inte blir övergivna.

Klimatpartiet vill öka antalet elbilar och solpaneler, plantera mera träd, skräpa mindre, göra flygresorna miljövänliga och få människor att ta tåget istället för bilen.

E-sportpartiet fokuserar på bättre spel med fler nivåer, fler fordon och tekniska lösningar som gör dem tillgängliga för alla.

Nepsu värnar om att husdjuren sköts väl, att borttappade djur omhändertas och att ägarna kontaktas så snabbt som möjligt.

För att kunna genomföra skolans eget riksdagsval gjorde varje elev också en valaffisch som nu finns upphängd i korridoren. Flera meter valaffischer, precis som bredvid busshållplatsen!

I onsdags startade förhandsröstningen men jag tror vi satsar på en traditionell valdag då alla röstberättigade fyller i valsedeln inne i röstbåset. Det ska bli spännande att se vilka kandidater som går igenom.

Vilket parti skulle du förresten rösta på?

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis.

Voi Laura. Hur tänker du nu då?

 

Du motiverar rasistiska uttalanden med åsiktsfrihet. Man måste väl få säga vad man tycker. Finland är ett fritt land, här måste man kunna säga sin åsikt utan att bli stämplad som rasist, facist eller något annat otäckt . Det är din jargong.

Men om en elever  uttrycker sina åsikter om dig och dina gelikar, då gäller inte samma regler längre. Då har denna individ inte samma rättighet att i sann demokratisk anda kritisera dig så som du själv kritiserar andra. Och eftersom eleverna är minderåriga så är de skyldiga så klart lärarna.

Skolan har förvisso ett ansvar där det handlar om att fostra eleverna till kritiska och samhälsnyfikna medborgare utan att gå in på partipolitiska frågor. Men åter igen frågar jag hur tänker du nu då?

Det är ett bra uttryck som jag har för mig att kommer från Sverige och som används i betydelsen ”nu är du ute och cyklar” eller ”nu har du åt helvete fel”. Fast det låter ju betydligt vänligare det där ”hur tänker du nu då?”.

Uphovsrättsliga frågor är också något som du Laura borde ta och undersöka lite noggrannare. Trodde ju att du skulle ha gjort det i samband med  copy-paste avhandlingen, men nej.

I stället för att fråga de lärare som du nu anklagar tog du ett foto av elevernas arbete och publiserade det utan något som helst tillstånd, och därtill så att elevernas namn kunde avläsas från fotografiet. –Hur tänkte du då?

Varför får du säga din åsikt om andra om inte andra får säga sin åsikt om dig? Har du copyright på att dissa?

Presidentvalet = Idols ?

Vi går mot presidentval om några dagar. Hur går det? Har alla sin kandidat på det klara? Kampanjer genomförs som bäst runtomkring i landet på olika ställen. Det delas ut ämbare och kaffemuggar för att göra sig synlig. Samtidigt väljer man sina ord, säger det som folk vill höra framom det som folket behöver höra. Det sista man vill är att stöta sig med någon verkar det som.

Tiderna ändras och vi med dem. Med risk för att låta som en gammal gnällande gubbe så anser jag att det är synd att vårt demokratiska valsystem verkar bli en popularitetstävling på fel premisser. Ett presidentval borde ju gälla sakfrågor, visioner, framtid men det verkar som att vi är så influerade av Idols och Xfactor att det är därifrån som modellerna tas.

De flesta kandidaterna verkar driva sin profil genom att lyfta fram hur otroligt insatta de är i vår historia, gamla överenskommelser eller detaljer i olika artiklar som är skrivna i Bryssel. Bra så. Det är också ett effektivt sätt att framstå som en stor statsman och otroligt insatt person inom politiken. Det gäller bara att prata diffust, invecklat och fokusera på små invecklade detaljer så att gemene man faller av kärran innan man ens hunnit blinka.

President ämbetet i Finland är i särklass den viktigaste positionen som finns i vårt land. Må så vara att regeringen i praktiken styr vår vardag men presidenten har en oerhört viktig roll i att staka ut åt vilket håll vårt land skall gå. Ingen av kandidaterna pratar om visionerna för hur Finland skall se ut 2030 eller 2050 för den delen. Det skulle jag gärna lyssna till.

Varför är det viktigt att Finland har en klar och tydlig linje i sin politik? Hur ser denna linje ut i praktiken? Vad vill vi att Finland skall stå för och hur skall livet se ut för oss i vårt land på sikt? Ett visionerande och linjedragningar för framtiden borde i mitt tycke vara det centrala i kampanjerna.

Nu verkar det som att alla har mer eller mindre resignerat inför det faktum att president Sauli Niinistö med största sannolikhet vinner valet. Nils Torvalds vill ta oss till Nato och Paavo Väyrynen vill klänga sig fast vid Paasikivi-Kekkonen linjen. Några andra tydliga ställningstaganden finns kanske också, men de flesta av dem, också dessa tre ovannämnda blir väldigt luddiga och flummiga när man frågar dem vad Finland behöver på sikt. Var ligger Finlands framtid?

Vi har ett väldigt bra demokratiskt system med nio kandidater som med sin egen värdegrund och med sina egna personliga meriter försöker göra sig hörda och få din uppmärksamhet. Tyvärr drar vi inte nytta från av starka utgångsläge när våra kandidater inte vågar ha en egen linje utan väljer att buga diplomatiskt åt alla håll så att ingen skall känna sig kränkt, bli sårad eller träffad på ett obehagligt sätt.

Med den bas vi har (nio personer från åtta olika partier plus Väyrynens special arrangemang) är ett fint utgångsläge. I Ryssland och Kina behövs bara ett parti. I USA och Storbritannien har man två partier att välja mellan. Där är demokratin kanske snäppet bättre, inte mycket men litet mer demokratiskt i alla fall. Vår breda politiska bas utgör en fenomenal avstampsyta för demokratin. Det borde vi respektera och kräva mer av våra kandidater än att de gör själva valet till en version av Talent Finland.

Kom ihåg att rösta i valet. Det är DIN demokratiska rättighet och bara den som röstar har rätt att klaga efteråt.

Spara på fel ställe

Under den gångna veckan har jag under två testoron stinna tillfällen träffat två gamla arbetskompisar som båda, oberoende av varandra, lyfte fram sina observationer om Finland. Båda dessa herrar, den ena från Cypern och den andra från England, har varit bosatta i Finland ca. 20 år och drivit sina egna företag de senaste 5-6 åren. Bara för att ge litet perspektiv var deras resonemang kommer från och mina egna slutsatser. Så, enligt dem;

Hela upplägget med studiestöd för studerande är ofta totalt missförstått i vårt samhälle. Detta handlar inte om gratis pengar till studerande så att de skall få leva rajtantajtan, supa och leva ett hejdlöst studieliv. Detta ansågs vara en väldigt konstig och allmän uppfattning. Studiestödet i Finland är ju egentligen ett väldigt dåligt stöd jämfört om man väljer att inte göra något och istället kröka dagarna i ändå på socialbidrag. Med andra ord vi delar ut studiestöd till dem som begär mindre för att kunna ge mera tillbaka längre fram. Från dessa skall vi ta bort detta stöd???

Studeranden idag är de som kommer att i framtiden betala våra sociala understöd, stöd till företag, skatter och pensioner. De är ju egentligen världens bästa spargris – staten ger dem väldigt litet och får hela tiden mera tillbaka. Vem är så klantig att man vill ta livet av hönan som lägger dessa guldägg?

Följande diskussionsämne var vår hälsovård. Finland har ett otroligt bra, landsomfattande och fungerande allmän hälsovård. Jämförelserna med Cypern och också England gjorde att jag satt där och myste stolt över att vara finne. Från en begynnande graviditet ända tills locket stängs på kistan så har vi en av världens bäst fungerande, mest kompetenta vård och de bästa läkarna. Men detta upplägg skall nu skrotas och bytas ut mot en modell som man inte får att fungera i teorin. Hur skall det då bli när den skall förverkligas i praktiken?

Vi var väldigt eniga om att grunden till allt detta läggs i vår skola och den struktur som vi har i vår utbildning. Det är ju ett allmänt känt faktum att här är vi också ledande i världen. Alla resultat pekar på det. Oberoende av stadie eller omfång så har vi i ett internationellt perspektiv ögonen på oss. Vi är ledstjärnan som resten av världen följer.

Nu skall vi då digitalisera vår undervisning och väldigt grovt karikerat så ter det sig som att besluten fattas utifrån att bara vi har en PC eller en padda i klassrummet så är undervisningen digitaliserad. Det handlar om en helt ny verksamhet, mycket okänt ännu och många fördomar ute på fältet. Men var finns anslagen för den pedagogiska kompetensutveckling för lärarna som man så desperat efterlyser. Den skall kommunen betala och stå för. Det har kommunen inte råd med för de beviljade anslagen hinner inte till.

Inom affärsvärlden pratar man om USP, Unique Selling Point. Förenklat handlar det om hur man skiljer sig från konkurrensen på marknaden, vad som gör oss attraktiva och unika och ger en orsak för kunderna att ”köpa” från oss. Finland behöver idag export mera än någonting annat. För att bli mera konkurrenskraftiga och attraktiva på världsmarknaden väljer vi då självmant att spara bort och ta kål på det som vi internationellt är erkända för. Vi väljer att ta kål på vår USP. Områden var vi är en förebild för många länder runt om i världen.

Själv hade jag inte tänkt på situationen från denna vinkel. Det behövdes två nyanlända till vårt land för att vidga mina vyer på dessa punkter. Dessa nyanlända är en stor resurs för oss bara vi lyssnar på dem. De har en förmåga att se förhållanden från helt nya synvinklar. Väldigt nyttigt för mig, för oss och framför allt för våra politiker som fattar dessa, enligt mig otroligt klantiga beslut. Vi sparar på fel ställe. Studiestöden då som ett praktexempel på den absolut bästa långtidsinvestering som vi kan göra för Finland. Detta hoppas jag att varje national ekonom kan förstå.

Ändra den omänskliga flyktingpolitiken!

Den här onda drömmen vill jag vakna ur fort. För det kan ju inte vara verklighet att Finland och Sverige och för all del alla de nordiska länderna ska praktisera en fullkomligt omänsklig politik när det gäller flyktingars situation. Hur kan man hitta på att föra en så kallad signalpolitik på bekostnad av så många människors liv och hälsa?

Ett efter ett passerar fallen revy i våra massmedier. Är det inte kvinnor som fallit offer för människohandel som utvisas till sina hemländer där förövaren står och väntar bakom nästa knut för att åter sätta klorna i sitt offer, så är det unga starka män som kommit hit och fått asyl som nu inte kan återförenas med sina familjer. För att inte tala om minderåriga som inte kan få hit sina föräldrar. Vart har medmänskligheten och solidariteten tagit vägen? Hur kan värderingar som verkade allmänt accepterade ännu för bara ett år sedan plötsligt ha blivit helt undanskuffade?

Även om vi bortser från de numera gammalmodiga(?) begreppen medmänsklighet och solidaritet så skulle det ju finnas ekonomiska, helt ”sakliga” skäl för att se till att alla som fått asyl hastigt och bekvämt skulle få ta hit sina familjer. För det första behöver Finland mera folk. Jaha, här finns hela familjer att hämta, med en fix och färdig barnaskara som inte vill annat än växa upp och gå i skola och bli nyttiga samhällsmedborgare i det här landet. De unga föräldrarna är också beredda att göra en samhällsinsats. De vill ha jobb så att de kan leva ett normalt och tryggt liv och skapa en bra framtid för sina barn.

För det andra är det, som det brukar heta, kontraproduktivt att förvägra en människa som just fått asyl möjligheten att återförenas med sin familj. Var och en kan känna efter. Hur bra skulle du själv kunna ta itu med att integrera dig i ett främmande land och lära dig ett nytt och obegripligt språk om du dagligen och stundligen längtar efter dina barn och din maka/make? Om du konstant tänker på dem och oroar dig för dem och inser att ni aldrig kommer att kunna leva ihop mer. Nej just det, inte skulle det gå så bra. Och du skulle få sömnproblem och bli sjukskriven och inte kunna utbilda dig och inte få det där jobbet du behöver för att kunna försörja dig själv. Det framstår som om den beviljade asylen inte alls är den medmänskliga hjälpen den är avsedd att vara, utan ett straff för att man haft det dåliga omdömet att söka sig hit.

Väck mig ur den här mardrömmen!

Siv Ekström

Signalpolitik och lycksökare

Hur långt från verkligheten och det mänskliga lidandet kan man komma som beslutsfattare i det här landet? I sin iver att minska på flyktingströmmen in i landet gör man ”signalpolitik”. Vi ska numera presentera vårt land som ett så besvärligt och förfärligt ställe att ingen vill komma hit. (Helomvändning är väl det minsta man kan säga – Vem bryr sig längre om Finlandsbilden utomlands, den som ska öka intresset för oss och våra varor och locka turister i mängder?)

Man talar om ”lycksökare” som kommer hit ”bara för att få det bättre ekonomiskt” Ursäkta, men vad gjorde våra förfäder och släktingar i slutet av 1800-talet när det inte fanns arbetsmöjligheter i hemlandet? Jo, de emigrerade till Amerika. Och vi är stolta över dem än i dag, hetsar upp oss när någon idrottsstjärna eller skådespelare minsann har rötter i Karelen eller på Åland. Deras ättlingar kommer på besök och vi blir besvikna över att deras mormödrar inte har lärt dem svenska.

På femtiotalet var det Sverige som gällde, svenskarna kom till och med hit på värvningsresor för de behövde arbetare till sin växande industri. Tänk om de istället hade börjat med signalpolitik och gränskontroller och avfärdat våra emigranter med ID-kotroller och föraktfulla omdömen som ”lycksökare” eller till och med ”våldtäktsmän”? Det enda dessa emigranter var ute efter var ju bättre levnadsförhållanden. Ett jobb om de inget hade här hemma eller ett bättre jobb än det som de faktiskt hade lyckats få.

Människorna som nu söker sig norrut i Europa på farliga vägar och under stora umbäranden flyr från krig och terror och alla länder gör vad de kan för att hindra dem. VART SKA DE TA VÄGEN? (Hur ska framtiden bedöma våra åtgärder?)

När Finland nu ska skärpa reglerna för familjeåterföreningar blir följderna av signalpolitiken oerhörda och omänskliga. En flykting som har kommit så långt att den kommit in i landet och till och med fått asyl eller uppehållstillstånd ska nu hindras att få återförenas med sin familj här i vårt trygga land. (Det är viktigt att alla ute i världen får veta det för då kommer det nog inte flera…) Men hur fiffigt är det här? När man en gång beviljat asyl eller uppehållstillstånd av andra skäl vill man väl att människan i fråga ska kunna börja fungera i vårt samhälle och bidra med att arbeta och betala skatt. (Jämför med hur det har gått för Sverige) Det är ju ett ständigt upprepat argument att vi inte har råd med de här flyktingarna. Nehej, men varför ska vi då först betala för flyktingförläggningar och språkkurser för integreringens skull om vi sedan skapar deprimerade och frustrerade vrak av dem, som inte lär sig språket i sitt förtvivlade tillstånd och som vi måste försörja med understöd och betala sjukvården för. För det är det som blir resultatet om vi kräver så höga inkomster att familjeåterförening blir omöjlig för de allra flesta. Det är människor det är frågan om, nämligen, och inte bara siffror i statistiken. Människor som blir offer för den ”effektiva signalpolitiken”.

Vi borde ta lärdom av den fiffiga handelsmannen  i Lappböle i Nyland som jag såg ett reportage om. Han konstaterade att det fanns flera flyktingförläggningar i trakten och skaffade en butiksbil som han packade full med för oss exotiska matvaror och började köra från förläggning till förläggning och sålde till ivriga asylsökande. Förutom att han fick extra snurr på affärerna blev ju hans nya kunder glada och som han sa själv, han har lärt sig så mycket på de här turerna. – Varför kan vi inte se möjligheterna istället för att klura ut olika sätt att se till ingenting ska förändras och allt ska bli som det alltid har varit!

Siv Ekström

Förändringar föds från visioner

Extremt förenklat kan man säga, att för att leda ett företag, organisation eller annan form av sammanslutning är det tre faktorer som ledaren bör kunna balansera; människor, processer och produkten. När dessa är i balans kan man vänta sig att verksamheten också är ganska optimerad.

När jag läser tidningar idag, följer med nyheter och håller ett öga på alla kanaler på internet blir i alla fall jag ganska konfunderad över hur ofta dessa tre faktorer glöms bort. Massor av vad jag ser omkring mig handlar oftast om kortsiktiga administrativa åtgärder för att sist och slutligen spara pengar. Kort sagt, innehållet / ändamålet är inte så viktigt bara vi sparar pengar.

Det som bekymrar mig är att våra drömmar och visioner om hur fantastiskt bra vi kan ha det faller bort. Vi knegar på utan att direkt förstå vilken vår målsättning är. Ändamålet för verksamheten verkar få ge vika för administrativa åtgärder och inbesparingar.

Vår regering strukturerar om hela vårt samhälle och tjänster som hör därtill. Detta skall då leda till en tillväxt igen. Antagligen är detta helt korrekt, men med det som jag inte ännu fått mig förklarat är vilken är visionen för vårt land i ett längre tids perspektiv? Var är Finland 2030? Om vi inte vet denna målsättning är det givetvis svårt att få till stånd samhällsfördrag, människor engagerade och beredda att göra de personliga uppoffringar som krävs för att nå det samhälleliga målet.

Det senaste som sticker ut är kanske SOTE. Nya distrikt, enklare administration, pengar som inbesparas…men var är ändamålet för dessa vårddistrikt? Varför finns de? Vilken är deras uppgift? Hur förbättras tjänsterna som de levererar gemene man? Tror inte att svaret här kan vara längre avstånd, längre köer eller digitalisering. Det handlar sist och slutligen om hälsovård.

Vår tidigare regering gjorde sina egna förändringar vilket med facit på hand kanske inte var så lyckat. Genom att privatisera ville man få till stånd en enklare administration och bättre service för landets invånare. Idag tror jag att många av Corunas kunder inte nödvändigtvis anser att detta var en bra förändring.

Ett annat hett lokalt ämne just nu är omstruktureringen av skoldistrikten i Helsingfors. Det pratas om administrativa gränsdragningar mellan stadier, att stänga en centralt belägen skola, bygga en ny internationell skola, överkapacitet av renoverade utrymmen… allt detta ter sig som administrativa lösningar och inbesparingar. Ingen diskussion förs kring verksamheten. Vilken är den pedagogiska idén man vill förverkliga? Vad går dåligt som man nu vill förbättra? På vilket sätt blir elevernas skoldag mera motiverande, tryggare och framför allt mera lärorik? Har vi en pedagogik i denna nya lösning som motsvarar omvärldens krav? Har vi motiverade och professionella pedagoger engagerade i denna förändring? Har vi läroplaner och processer som stöder det som krävs i samhället efter skolan? Har vi en klar och entydig bild av kärnverksamheten i skolorna? Visionerna kring dessa omstruktureringar saknas i alla fall för en utomstående som jag. Kort och gott, vart vill vi komma med denna förändring?

För flera år sedan flög jag hem från en affärsresa och hade det stora nöjet att sitta bredvid en charmerande äldre dam. Vi pratade om ditt och datt. När jag berättade till henne att jag jobbar med förändringar inom företag svarade hon spontant; ”What a wonderful job. You only work with making things better”. Just det, precis så är det 😉 Det borde vara förändring i ett nötskal.

Förändringar i sig är ingenting att vara rädd för. Världen förändras varje dag och det gäller att vara den som driver förändringen, inte den som behöver förändras. Förändringar som genomförs utan koppling till kärnuppgiften blir ofta dyra, problematiska och skapar mycket huvudvärk längre fram. Förändra gärna, men förändra genom att förenkla eller förbättra och utgå ifrån människor, processer och produkten.

Hur argumenterar du?

Som samhällsintresserad och på lokal nivå även politiskt aktiv tycker jag det är fascinerande att följa med hur många olika sätt det finns att föra fram sin åsikt, att argumentera. Vissa fungerar, vissa går inte alls hem.
En del är väldigt sakliga och plockar fram mycket fakta, argumenteringen är i högsta grad objektiv. Undviker personliga kopplingar och känslor. Säkert korrekt, men i politiska sammanhang till exempel ger det inte alltid den respons som eftersträvas. Politik är också teater. Den som har talets gåva och får kontakt med ”publiken” kan lyckas få med sig folket även om argumenten är närmast huvudlösa. Men kryddade med en charmerande blick eller lite spelad (?) ilska går de hem.

Sedan finns det tekniken som går ut på att framställa sin åsikt som en fastslagen sanning och därefter bygga upp argumenteringen utgående från den. De som använder denna teknik – enligt mina högst ovetenskapliga personliga iakttagelser ofta män – börjar sina anföranden med ”Det är ju så här”. Underförstått, det vet vi ju alla och det behöver vi inte ens diskutera. Den som ger sig in på att ifrågasätta denna ”sanning” blir i det närmaste idiotförklarad direkt från början och behöver därmed inte ens bemötas. Utsatt för den här tekniken blir åtminstone jag bara arg och inte alls mottaglig.

Andra effektiva sätt att få sin vilja igenom är att utnyttja motpartens rädsla. Att använda skrämseltaktik. Den ser vi tyvärr mycket av i hela Europa just nu. Vad det kommer att ha för följder vet vi inte ännu.

I handeln är goda argument rent konkret guld värda. Vi köper av den vi tror på. Den skickliga marknadsföraren har kollat upp oss noga – vi som definieras som målgrupp – och känner våra inre behov nästan bättre än vi gör själva. Och där sätter hen in sitt argument. ”Because you’re worth it” är säkert ett av de mer kända argumenten vi fått i reklamväg – och det funkar. Eller alla de argument som talar till vårt dåliga samvete och ger oss en enkel utväg att köpa oss fria. Egentligen vet vi ju nog innerst inne att det inte är så enkelt. Men ändå går vi på de här argumenten gång på gång. Vi vill ju så gärna.

Svåra att motstå är de argument som talar till våra känslor. Den där bedjande hundblicken eller de där spinnande kattstrykningarna mot benet. Barnet som sätter huvudet på sned ”Men mamma, snälla…” Medges, här mjuknar jag lätt. Som tur är måste man ju inte alltid stålsätta sig. Ibland känns det bara så rätt att ge efter.

Men när måste vi vara på vår vakt? Och hur ska vi känna igen argument, där det eftersträvade resultatet egentligen bara nyttar den som för fram dem? Som kan vara till direkt skada för oss själva? Hur känner vi igen sådan argumentering?

Genom kritiskt tänkande. Genom att ifrågasätta och genom att plocka isär argument. Genom att noga lyssna på vad som sägs, men kanske ännu viktigare, genom att ta reda på vem som säger det. Vilka motiven är.

Det är mycket lättare sagt än gjort, jag vet!

Catharina von Schoultz

Herr Alzheimer har flyttat in

”Det ska börja på ett ”s” och ni ska så snabbt som möjligt hitta fortsättningen på det jag säger.”

Informationskvällen för patienter med minnesjukdomar och deras anhöriga håller på att avslutas – med en minneslek som vi alla är med i.
Jag deltar i kommunens information till drabbade och anhöriga, lyssnar och iakttar vad som händer. Pannorna får djupa veck och det  uppstår en lång paus. Man funderar. Det är jättesvårt att komma på lämpligt ”s-ord”. Man kan nästan höra hur det tänks. Bra träning för mig också – jag hittar inte heller alla de rätta orden. ”Svamp” säger min bordskamrat och det är bra, men fel svar ändå.

De mycket vanliga minnessjukdomarna är något vi måste börja anpassa oss till – i samhället och på hemmafronterna. Alzheimers sjukdom utgör 70 % av dessa och är därmed den vanligaste formen (www.alzheimerforeningen.se/demenssjukdomar/). Vi som (ännu) inte drabbats måste hitta ett bra sätt att förhålla oss till en situation där väldigt många inte minns – först småsaker, sedan sådant som allvarligt påverkar det dagliga livet. Samhället måste också anpassa sig – och organiseras så att det kan bemöta och behandla värdigt och professionellt.

Ingen har frivilligt öppnat dörren för Herr Alzheimer. Han bara flyttar in och bökar om i vardagen och han är någon vi måste räkna med då han väl är på plats. Hur den enskilde klarar av en sådan situation varierar förstås. Så är det med alla sjukdomar. Hur vårt samhälle kommer att kunna klara av den ökande gruppen minnessjuka är samma fråga sedd ur en annan synvinkel. Den borde diskuteras öppet och ärligt. Har vi i tid beaktat att detta kommer att kräva resurser och helt säkert ett nytänkande? Att erbjuda respektfull omvårdnad för den som inte klarar sig själv kommer att kräva flera olika slags insatser. Kroppen kan vara i ganska fin form och ändå behövs det hjälp dygnet runt. Anstaltsvården kommer att bli allt viktigare men även andra modeller där anhöriga får möjlighet att vårda sina gamla måste snabbt diskuteras och utvecklas. På samma sätt som vi i dag kan sköta våra barn hemma måste det också bli möjligt att för någon tid ”vara hemma med sin mamma eller pappa”. Då det upplevs som den bästa lösningen. Det kommer att finnas behov av både professionella vårdare och närståendevårdare – och troligtvis riktigt många. Förhoppningsvis ska ingen behöva uppleva iskall vinter på ålderns höst.

Jag upplever, att diskussionen ännu inte riktigt tagit fart -trots att vi ganska snabbt kommer att behöva smarta, ekonomiskt hållbara och människovärdiga lösningar. Hur ska vi göra för att genast och kraftfullt få detta ännu högre upp på den politiska agendan?Alla vet och förstår att det är ganska bråttom.

Rose