Funderingar kring bokens väl och ve

Hej bästa läsare, jag har inte skrivit i bloggen Livslärd förut, så detta är min debut i detta sammanhang. Jag jobbar som bibliotekarie på Helsingfors arbis bibliotek och är dagligen i kontakt med böcker och läsare. Antingen behöver biblioteksbesökarna kursböcker till de ämnen de studerar på Arbis, eller så vill de läsa nyutkomna finlandssvenska böcker. Behoven kan vara mångskiftande: alltifrån ryska klassiker till kursböcker i språk, skärgårdsnavigation eller bokföring. Det är så det skall vara, annars är det inte ett mångsidigt bibliotek för alla.

Men att hålla ett bibliotek aktuellt och mångsidigt samt ställa boken högt i kurs är inte alltid lätt; boken, vare sig det är en roman eller facklitteratur, har inte längre den status som symbol för bildning som en gång i tiden. Bokförsäljningen minskar, de yngre generationerna läser mindre och dras istället till multimediala kunskapskällor på nätet eller sociala medier. Bland tonåringar och yngre vuxna är den fysiska boken inte längre en självklar del av det egna hemmets inredning. Sedan är det som bekant vanligt bland äldre att minska på sin boksamling vid t.ex. flytt till mindre lägenhet. Det är kanske vemodigt i sig, men ett fullt förståeligt handlande och beror på olika orsaker. Därför är det med blandade känslor som biblioteket tar emot donerade böcker. De slutar ofta i bokbytarhyllan, hur fina de än kan vara.   

En positiv sak bland det negativa är dock att läslusten, eller att lyssna på en bok istället för att läsa, inte har minskat. Däremot har intresset att ”äga” böcker på längre tid avtagit. Böckernas kretslopp blir kortare. En två år gammal finlandiaprisvinnande roman kan idag hittas på lopptorg eller i antikvariat. Det är väl inte fel att kvalitetslitteratur snabbt blir tillgänglig, men hur snabbt det kan gå gör en fundersam. Här har biblioteken en viktig roll i att tillgängliggöra de böcker läsarna inte längre vill ha i sin egen hylla.

Ljudboken har som bekant stigit i popularitet inom skönlitteraturen under senare tid. Om detta skall ses mot bakgrunden av att folk alltmer ryggar tillbaka för den fysiska romanen är svårt att säga. Ett som är säkert är att ljudboken ryms i mobilen och ger tid över till annat i vår ofta stressade tillvaro. Vi hinner med mer, men frågan är om vi läser på riktigt då vi lyssnar på en ljudbok? Hälften av bokupplevelsen, dvs. läsningen av texten och förståelsen av den, försvinner. Om man lite tillspetsar, kan t.ex. språkligt experimentella romaner i framtiden ha svårt i ljudboksbranschen för att de inte motsvarar publikens behov av berättelser? Det kan hända att de blir utanför det rampljus som de berättarvänliga romanerna får. De uppläsningsvänliga berättelserna har förvisso länge varit mer framgångsrika än de experimentella. Men kanske det mer är fråga om att kommer olika röster och texter kunna höras på jämlika grunder i framtiden?

Jag ställde följande fråga till mig själv inför denna text: Är boken som fysiskt föremål ett problem? Någon skulle kanske säga ”ja, ingen behöver ju böcker mer när de finns digitalt”, men jag säger nej. Det beror på vårt förhållningssätt till den. Klart är att vi emellanåt från bokhyllan måste gallra bort böcker som vi kanske inte längre har en nära relation till. Genom att ge den till en bokbytarhylla eller ett lopptorg hittar boken en ny läsare eller en kanske större gillare av just den boken. De fysiska böckerna har en lång livslängd, belastar miljön om de slängs alltför rikligt och givetvis är de den viktiga grunden för sina osäkra digitala motsvarigheter e- och ljudboken.

Vi skall vara pragmatiska med hanteringen av böcker och utan dåligt samvete kunna föra dem till sopåtervinning när så behövs, men vi skall också upprätthålla vår kunskap om dem, spara av dem och känna den historia de för vidare. De är också vår egen historia. 

Johan Lindberg

Jobbig backe

Vi kämpar alla uppför en backe varje dag. På något sätt, på något plan finns det alltid en backe vi måste upp för. Vi kämpar frenetiskt vidare i hopp om att det blir bättre, att det blir en otrolig skjuts nerför. Bara vi först kommit över backkrönet.

Litet så ter sig min vardag just nu. Alla de som står mig närmast kämpar hårt för att komma upp för backen de stött på. Hälsan tryter, arbetslivet utmanar, relationerna ansträngs… en jobbig backe hur man än vänder på det. Det jobbigaste med min backe är att jag vill så gärna hjälpa alla komma upp för backarna men det finns inget jag kan göra. Lyssna, försöka förstå och svara mot de rop på hjälp jag hör är det enda jag kan göra. Det känns bara så otillräckligt.

Hjälplösheten jag upplever är stressande. Jag vill hjälpa och stöda alla, men samtidigt inser jag att det finns väldigt litet jag kan göra. Jag har alltid förespråkat personligt ansvar. Att vi var och en driver våra liv mot fram- och motgångar. Nu sitter jag och undrar om jag borde revidera min hårda inställning? När livet händer och man plötsligt blivit en passagerare på färden, utan ratt och bromsar så känner man sig lätt liten, obetydlig och värdelös. Man blir rädd för allt det som finns framför en innan man nått backkrönet.

Jag tror inte att min situation är unik eller på något sätt speciell. ”Alla har vi våra kors att bära” sägs det ofta. ”Livet är en prövning” eller som Nietzsche sade ”Livet är en plåga och sedan dör vi”. Det finns många olika bemyntade talesätt och ordspråk kring dessa ständigt återkommande uppförsbackar.

Vad jag lärt mig under åren är det som driver mig uppför en backe av motgångar är att koncentrera mig på det som är under min kontroll. Många gånger blir backen brantare och halare bara för att jag upplever att jag måste vara duktigare än vi är. Vad tänker och anser andra? Utomstående faktorer styr mina val, men de är alla något som ligger utanför min kontroll.

Jag piskar mig till att ”strunta i vad andra tycker” och fokusera mig på de saker jag kan kontrollera, det som jag aktivt kan påverka med mitt eget agerande. Låter så enkelt och logiskt men varför gnager då känslan av hur det ser ut eller vad andra anser i bakhuvudet hela tiden?

Förändra eller förändras

Lyssnade nyligen till en filosof som doktorerat inom teknologi som påstod att inom loppet av 10 år behöver över 1 miljon finländare omskola sig eller få en grundlig målstyrd fortbildning enbart för att hållas kvar på arbetsmarknaden. Detta ser vi redan i skolan var t.ex. digitaliseringen möjliggör nya lärmiljöer, möjligheter och metoder.

Det är alltid bättre att vara den som leder förändringen än den som tvingas ändra sig. Samtidigt som man står inför en förändring är det mänskligt att fråga sig om man har jobbat på fel sätt i alla år. Svaret är givetvis nej det är inget fel med det, men allting har sin tid. Nya tider, nya vinder blåser var en traditionell och strukturerad undervisning förväntas ge vika för kreativa, inkluderande och demokratiska lärmiljöer. Det blir allt mera svårt att studera till ett visst yrke om 90% av de som påbörjar sina studier idag utexamineras till yrken som inte ännu finns.

Detta leder till att arbetskarriärerna också ändras grundligt. För egen del har den varit tre delad: studier – arbete – pension. För dagens ungdomar förväntas detta inte gälla utan avsnittet i mitten blir ett flertal olika positioner, projekt eller uppdrag som man åtar sig. Pensioneringen är också ett stort frågetecken för dagens ungdomar. Finns det längre någon pension när det väl är deras tur?

Vi förväntas hålla fler bollar i luften hela tiden.Vi lever med en osäkerhet eftersom vi inte vet hur många bollar är i luften, hur stora eller tunga de är. Frenetiskt jonglerar vi på under helt andra premisser än tidigare. 

Detta låter lätt väldigt problematiskt och negativt. Men det är egentligen en fråga om vad det är vi vill se? Problem och hotbilder eller möjligheter och innovationer? Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som räknas.

Många blir stressade över denna osäkerhet. Men jag lärde mig nyss att det är omöjligt att bli stressad över det som man VILL göra. Det är när våra egna förväntningar inte längre motsvaras av verkligheten som stressen tar stryptag på oss.

Hela vårt upplägg för utbildning måste vara i loket på detta tåg. Det är vi som fungerar som garant för att kompetenserna framöver är på plats. Allting förändras i en rasande takt, det är klart. Är det frågan om möjligheter eller hot? Måste jag ändra mig eller är jag den som vill leda en förändring? Valet är högst personligt och ingen annan kan fatta beslutet. Hur jag förhåller mig, är det största ansvaret jag har, inför de förändringar som vi alla står inför.

10 goda ord = 1 ont

Inledningsvis: Kritik är ett negtivt laddat ord, det förknippas oftast med att något inte är bra. Men kritiken kan likväl vara god. Bra jobbat, fortsätt på samma vis så blir det toppen! –Det är kritik det också

Det är väldigt svårt det här med att ge och ta kritik. Under mina år som radioredaktör på morgonprogrammet Arla lärde jag mig att all kritik skall vara konstruktiv. Det räcker inte med att bara säga att det var bra, eller dåligt. Du måste kunna säga varför det är bra, eller dåligt. Först då har din synpunkt relevans. Det jag inte lärde mig fullt så bra var att ta emot kritik. I synnerhet om den var negativ. Men det är jag nog inte ensam om. I medeltal är det roligare att vinna än att förlora. På samma sätt är det med att bli kritiserad. Det känns nog bättre att få beröm än att få höra att det man gjort inte duger.

”Bra jobbat, det här har du gjort bra, men där på slutet kunde du ändra lite på den där detaljen så blir det perfekt.”

Ungefär med de orden bedömde jag en studerandes arbete och resultatet var att studeranden blev mycket arg och besviken. -Varför? Jag hade ju gett beröm, men det enda studeranden hörde var att jag inte var nöjd. Vad beror den här reaktionen på, undrar jag?

Är det så att ungdomarna inte blir kritiserade och därför inte lär sig ta kritik, eller hör de för mycket kritik och är därför utleda på att bli kommenterade, eller blir de kritiserade på fel sätt, kanske bara med ett kort”det är bra” eller ”det där är inte bra”? -Jag har inte svar på det här, inget absolut rätt och riktigt i varje fall. Det jag kan säga i frågan baserar sig mer eller mindre på fingertoppskänsla.

Allmänt taget tycker jag mig ha märkt att förmågan att ta kritik blivit sämre. Det känns som om ungdomarna inte är vana vid att få höra att det de gjort inte duger, att det måste förbättras eller till och med göras om. Det här trots att de själva nog vet att deras prestation inte är särdeles god, att de gått där ribban är lägst. Men det här varierar stort. Somliga vill få kritik, de vill höra ett ärligt utlåtande om sitt arbete för det sporrar dem till bättre prestationer. Andra nöjer sig med att arbetet blir gjort men vill inte bli kritiserade. Tyvärr tycker jag att den senare gruppen växt.

Att undervisa betyder att en ständig utvärdering är pågående. Man utvärderar sitt eget arbete och hur det påverkar studerandenas inlärning. Man utvärderar studerandenas inlärning och deras prestationer. Den här utvärderingen är inte fullt synlig för studerandena i det dagliga arbetet. Det skulle bli en för stor stressfaktor för dem. Men helt osynlig skall den heller inte göras. Utan respons på sina prestationer tappar nog också den ivrigaste studeranden intresset för studierna. Men vad skall jag göra för att undvika situationer som den jag beskrev i början?

Ett rättesnöre kan vara att det lär behövas tio beröm för att kompensera ett negativt uttalande. Det är alltså 10 gånger lättare att göra en person missnöjd än nöjd. Beaktande detta borde jag alltså hushålla med den negativa kritiken, annars blir det svårt att komma med tiofallt mera positiv respons. För all respons, oberoende om den är bra eller dålig, skall vara uppriktig.

 

Att köra bil

Innan jag flyttade till huvudstaden så körde jag ca. 3500-4000 km per månad endast för att ta mig till och från jobbet. Massor med tid gick åt till att ensam förflytta mig från det lugna hemmet till stressen på jobbet, eller så tvärtom. Hur orkar du med allt detta pendlande?

Det är kanske något smärre fabrikationsfel på mig för jag gillar att köra bil. Speciellt långa sträckor ser jag fram emot. Det är något fängslande  med bruset utifrån och det meditativa, nästan zen-aktiga tillstånd som uppstår. Det är inte ovanligt att jag stänger radion och sitter i all tysthet, lyssnar på bruset och låter kilometer efter kilometer bara flyga förbi.

Senaste helg åkte jag upp till Österbotten till min barndoms hemstad. Jag körde ensam i tystnad hela vägen upp. Härligt! Igår körde jag ner på kvällen i mörkret och det är om möjligt ännu finare och mera magiskt än att köra i dagsljus. Raden av röda bakljus visar vägen vart man är på väg och skenet bakom backkrönet talar om  att snart möter jag en bil. Så är det bara att mala på och låta vägen försvinna bakom en.

Det visade sig att detta med att gilla att köra bil verkar gå i arv. Jag pratade med min gud-dotter som sade att det inte finns något för ungdomen att göra i staden på kvällarna. Om man inte har råd, ork eller lust att festa på krogen så är det enda som finns kvar att köra ”rundin” omkring i stan på nätterna. Man glider  glider sakta mållöst fram och sitter med kompisarna i värmen i bilen. Där kan man umgås, lyssna på musik och prata om allt som är på gång.

Trots att jag gillar att köra bil så kör jag inte annat än längre sträckor numera. Att ta bilen in till centrum av Helsingfors är förknippat med mera problem än fördelar. Det är ju inte vidare grönt eller miljömedvetet heller att köra bil såna sträckor som man mår bättre av att gå. Därför står min bil parkerad för det mesta, men dessa långa körsträckor dem håller jag fast vid. Dem ser jag fortfarande fram emot.

Hon och han i ”hen-tiden”

Det blir krångligt det här med att försöka vara könsneutral. Man vet inte riktigt vad man får säga och hur man skall säga saker som har med hon och han att göra i dessa ”hen-tider”. Det går så lätt fel, man blir missförstådd, så borde man låta bli att säga något alls?

Det ter sig som att det är lättare för kvinnor att uttrycka saker utan att bli kritiserade än män. -Och nu anar jag att det kokar över hos en och annan bara för den raden.

Låt mig förtydliga vad jag menar. Om jag som man säger att vad fint att den kvinnliga regissören Selma Vilhunen vann Nordiska filmpriset med filmen ”Tyttö nimeltä Varpu” (Den lilla sparven), skulle jag kunna kritiseras för att jag poängterar att hon är kvinna. Men om en kvinna säger samma sak är det osannolikt att hon skulle beskyllas för det samma.

Det är bra att yrken som traditionellt klassats som manliga eller kvinnliga småningom börjar få en bättre balans gällande förhållandet män/kvinnor. Det finns inte så många regissörer i vårt land och en kvinnlig regissör är definitivt ett undantag. Men är det något man skall lyfta fram och poängtera? -Det går lätt så att man märker att man är ute på hal is om man ger sig in i en sådan diskussion. Selma Vilhunen själv kan däremot nog vara glad för priset och poängtera att hon önskar att hennes framgång banar väg för andra kvinnliga regissörer. Och här kan vi alla vara överens, visst är det precis vad vi alla önskar?

Att kvinnliga regissörer skall nå framgång, det låter ju bra. Men det är ju inte särdeles könsneutralt?  -Man borde ju tänka mera som så att duktiga regissörer skulle nå framgång, nu blir det svårt igen. Men om vi, på grund av rädslan att säga något opassande, börjar tiga om könsfrågor så når vi inte den jämlikhet som vi strävar efter. Det är alltså viktigt att tala om dessa saker och lika viktigt att vi inte med flit misstolkar varandras meningar.

Hoppa utan pinne

Min friidrottarkarriär blev inte lång. 60 meter, om vi ska vara riktigt exakta. Jag kom till träningar med GIF (Gamlakarleby Idrottsförening), därtill inspirerad av min storasyster, som hade många medaljer med plastband i skåpet.  Vi började med att springa 60 meter och jag kom sist, grät och blankvägrade att återvända till träningarna efter det. Jag fick en blågul träningsdräkt av GIF, men det hjälpte föga. Jag visste mina begränsningar redan som 6-åring.

Sedermera har jag haft en mera framgångsrik karriär som funktionär, bl.a. stavhoppsfunktionär, vilket knappast kan ses som ett helt självklart grenval från min sida. Det avslöjade åtminstone minerna hos mina forna friidrottarstuderande från Brändö gymnasium som jag häromåret mötte under de finlandssvenska friidrottsmästerskapen.

”Åhå! Vad gör du här?” frågade de.

”Jag är stavhoppsfunktionär”, sa jag just så där lagom nonchalant.

Jag såg att killarna mera förväntade sig att jag skulle sitta försjunken i en didaktisk analys av Dostojevsjkijs Brott och straff. Men icke.

Där stod jag vid stavhoppsställningen och såg världsvan ut, som om det alltid varit helt naturligt för mig att snacka om huruvida avståndet ska vara 50 eller 60 cm och lyfte upp ribban som om jag inte gjort annat i hela mitt liv.

Dottern har ett annat sinnelag än sin mor. Friidrottsmässigt sett är hon inte speciellt mycket mer begåvad än sin mor, men attityden är en annan. Häromdagen trodde vi att far skjutsade henne till träningar, men det visade sig vara lokala tävlingar. Hon tävlade i höjd (en åldersklass över sin egen, men det är en annan historia). ”Nå inte var det vackert”, sa hennes far när jag frågade hur det gick. Nej, vackert kan det knappast kallas första gången man överhuvudtaget försöker hoppa höjd.

Väl hemma fnissade hon uppslupet.

”Kan du fatta. Vi skulle hoppa, men utan pinne!” utbrast hon och skakade klentroget på huvudet.

Men 60 meter vägrade hon springa. ”Jag kommer ändå sist”, sa hon. Mor nickade igenkännande.

Men nu ser jag en gemensam chans för mor och dotter. Mor lyfter ribban och mäter avstånd medan dottern hoppar. Med pinne.

 

Mor hoppar varken med eller utan pinne.

 

Pamela

En kopp kaffe

För några dagar sedan promenerade jag från ett möte på stan tillbaka mot kontoret. Det var en dålig dag. Jag hade en fruktansvärd öroninflammation, rejält ont och följaktligen på dåligt humör.  När jag gick promenerade upp längs med Esplanaden och tyckte synd om mig själv närmade jag mig Stockmann och beslöt mig för att ta en kaffe i hopp om att värken skulle lätta. Stockmann är ju som erkänt vårt tempel för konsumerande och kvalitativ service. Man stoltserar med kundbetjäning på topp på alla språk så det här skulle nog göra dagen bättre.  En kopp kaffe på detta anrika palats skulle säkert göra gott mot öronvärken.

När jag närmade mig Stockmann, vårt tempel för konsumtion i Finland fick jag tanken att en kopp kaffe skulle göra susen för min örvärk. Jag gick in på Starbucks, denna otroligt hippa kaffekedja var man specialiserat sig på att göra en enkel sak svårt. Jag ställde mig sist i den långa kön och väntade tålmodigt på min tur. Efter flera minuter var det egentligen min tur, nu värkte också kaffetanden.

-”En kopp svart kaffe, tack” beställde jag
-”Excuse me?” frågade ”Pauliina” bakom disken.
-”En kopp svart kaffe, tack” upprepade jag min beställning
-”Mä en puhu ruotsia” svarade ”Pauliina” då.

Tja, jag hade ont och var på dåligt humör, kom från ett möte som inte gick min väg… det var en sån där dag ni vet. Jag svarade ingenting utan bara log och satte mitt kreditkort i apparaten för att betala. Hon försökte på en knagglig tyska men jag bara fortsatte le och sa ingenting.

Till slut tröttnade Pauliina på mig, hittade bakom disken en kopp Capuccino och räckte mig den med orden ”tässä tää sun kahvi on”. Sedan gick hon bort innan jag hann protestera att det var onödigt mycket mjölk i min kopp med svart kaffe.

Kalvdans och ketchupflaskor

Beviset som fällde mig. Kalvdans i min ugn.

I princip är jag en ärlig människa. Men när jag plötsligt stod med en kanna råmjölk hade jag inget val. Jag visste att man ska tillreda kalvdans av råmjölk och det gjorde jag. Mot bättre vetande.

”Kom och ät pannkaka”, ropade jag 60 minuter senare.

”Den ser lite konstig ut”, sa maken.

”Jag har ett nytt recept”, svarade jag oberört. Och alla lät sig väl smaka.

På kvällen kollade maken sitt Facebook-flöde och ruskade på huvudet när han såg min uppdatering.

”Har jag ätit kalvdans?” utbrast han. Jag kunde inte förneka. Resten fick jag äta upp själv.

För några veckor sen var det dags igen. I butiken hittade jag Niilo. Niilo såg ut som kycklingnuggetar, men bestod av växtproteiner. I mitt hushåll finns en 10-åring som vägrar grönsaker. Totalt. I alla former. Antagligen har han som litet barn serverats en gurka som inte haft rätt EU-böjning eller fått en morot som maskarna provsmakat före honom. Men nu såg jag min chans. Väl hemma slängde jag Niilo i pannan.

”Vad blir det till middag?” frågade 10-åringen.

”Nuggetar”, svarade jag. Och på den punkten ljög jag inte. Jag lät bara bli att definiera dem dess mera.

10-åringen lassade tallriken full och åt med välbehag.  

”Gott?” frågade jag.

”Jodå!” svarade han. Då berättade jag om Niilo. Det var en succé. Han, som i fjol förtjänade 5 euro genom att äta en jordgubbe, (moster betalade, vi andra var övertygade om att han skulle spy halvvägs) var omåttligt stolt över sin bedrift. Jag var mest tacksam över att inte tvingas betala 5 euro per nugget.

Min ketchupfint är dock en välbevarad hemlighet. De tre övriga i mitt hushåll äter endast ketchup av ett visst märke. Det är ett förhållandevis dyrt sådant. 10 år av moderskap har fått mig att inse att hälften av innehållet försvinner i vasken eftersom ketchupintaget alltid överdimensioneras. Men plötsligt insåg jag att den dyra flaskan hade en mycket billigare granne på butikshyllan.

Min plan är genialisk. Varje gång den dyra flaskan är tom köper jag den billiga grannen och häller över innehållet i den tomma flaskan. De tre övriga i familjen har fortsatt äta ketchup med välbehag. Det bekymrar dem inte ett dugg att etiketten på ketchupflaskan är sliten, trots att den är ”nyköpt”. (I sanning är det en konst att diska en ketchupflaska utan att etiketten förstörs eller lossar. Men det problemet är av underordnad betydelse.) 

Och i princip har jag inte ljugit. Jag har bara låtit bli att servera alla detaljer.

Vanliga skidor eller långa och smala?

”Mamma. Kom ihåg att ta fram mina skidor. Imorgon är det skiddag i förskolan. Vi ska åka buss till Borgå”, säger dottern.

”Jepp, jag ska plocka fram dina vanliga skidor”, säger jag.

En stund senare har jag radat upp allt i tamburen. Dottern går förbi, men stannar och stirrar förbryllat.

”Men mamma. Det där är ju inte mina vanliga skidor”, säger hon upprört och pekar på terrängskidorna som jag ställt fram.

”Men visst är de dina”, svarar jag och tänker att hon tror att jag plockat fram storebrors utrustning.

”Nej mamma! Det här är mina långa och smala skidor, inte mina vanliga”, svarar hon bestämt.

Efter några sekunder inser jag att här råder begreppsförvirring. För henne är slalomskidor ”vanliga” skidor. Alla andra skidor är ovanliga. Eller så är de ”långa och smala”. Har man stått på slalomskidor sen man var 2 år är det förståeligt att de är ”vanliga” skidor. Visst har hon också terrängskidat, men antal kilometrar och timmar ska vi inte tala om på samma dag som vi talar om att åka slalom.

Sanningen går upp för henne och beskvikelsen är påtaglig.

”Menar du att vi ska skida med de långa och smala på skiddagen”, suckar hon.

Och det är ju dessvärre just det som förskolan ska göra. Skida med de långa och smala. Stillsamt tänker jag på januarisöndagen då jag terrängskidade med barnen i Svedängen. Efter 500 meter låg bägge utslagna på marken. Efter en kilometer satt vi inne i kaféet med kakao och munk. Visst – jag råkade av misstag välja en rutt som började med en sluttande stigning på 300 meter. Efter att vi tankat tog vi nya tag och avverkade fyra kilometer. Men jag vet ju var passionen och uthålligheten ligger. Det är bara att önska förskolepersonalen lycka till.

Och jag avhåller mig från att säga att det är först på åk 3 som det är tillåtet att åka slalom på skiddagen. Allt behöver man inte veta.

Lillasyster och storebror på vanliga skidor i Ylläs. De långa och smala används också varje sportlovsvecka i exakt 4 km. Så långt är det tur-retur till närmaste kaffestuga där man får kakao och munk.