Detta är det tredje blogginlägget i en serie på 10. 10 därför att Bildningsalliansen fyller 10 år 2023. Serie för att dessa är de sista inläggen som kommer ut på bloggen. Efter serien läggs bloggen ner.
Hon heter Fatema och bor i Bangladesh. Hon har jobbat i klädfabrik i 15 år. Kläderna säljs i Finland.
Hennes grundlön är 75 euro per månad. Med övertidsarbete kan hon komma upp i 160 euro. Hon har man och tre barn, det äldsta har gift sig och flyttat ut. Familjen bor i ett tio kvadratmeters rum, på sjätte våningen i ett höghus. Rummet hör till en trerummare som delas av två familjer. Efter arbetsdagen är det matinköp, matlagning och andra hushållsarbeten som gäller. Lite läxhjälp åt barnen. Fatema hinner vanligtvis lägga sig vid midnatt.
De här glimtarna ur Fatemas liv ingår i en artikel i S-gruppens tidning Samarbete, nummer 3/2023. Artikeln handlar om företagets tillverkning av kläder i Bangladesh. S-gruppen har åtta s.k. partnerfabriker i Bangladesh. Tanken är att man i dem medverkar till att förbättra förhållandena för de anställda på olika sätt.
S-gruppen förtjänar all heder för artikeln om arbetet och förhållandena i Bangladesh. Den verkar ha en öppen och ärlig utgångspunkt, även om den är försiktig i sin kritik.
Problematiken är inte enkel.
Eller är den kanske ändå det?
Enligt artikeln flyttade S-gruppen en del av sin tillverkning till Bangladesh i början av 2000-talet. ”Hårdnande konkurrens”. ”Vi ville svara på förändringar på marknaden och erbjuda förmånligare kläder”.
Hur blir det så här? Hur täcks vi i ett av världens rikaste länder låta tillverka våra kläder i ett av världens fattigaste och folktätaste länder? Kläder, som vi köper nästan mer som underhållningsprodukter än som nyttoartiklar? Var är skammen, när vi betalar minimalt för arbetet, tar hem produkterna, skruvar upp priset – som ändå presenteras som ”förmånligt” här – och räknar in försäljningsvinster som möjliggör fortsatt tillväxt och koncentrering av branschen?
Grundproblemet är väl ändå ganska enkelt: du och jag, vi orkar inte bry oss! Vi faller för den största annonsen, går till den största affären, väljer den där produkten som utseende- och prismässigt får oss att må lite bra en stund. Men vi släpper inte fram vår undermedvetna tanke, som knackar på och säger: hej, något är fel här, det finns ett etiskt problem med den där produkten! När jag köper den, är jag en del i kedjan mellan Fatemas 75 euros månadslön och den finska hypermarketens vinstmarginal.
”Om vi bara slutar köpa produkterna som tillverkas i ett låglöneland hjälper vi ingen, tvärtom, de blir ju utan jobb”. Argumentet är vanligt och det är svårrubbat.
S-kedjans hållbarhetspolicy klingar helt ok, som den beskrivs. Men fanns det verkligen inga alternativ till att börja med, när man valde att börja tillverka i ett låglöneland? Och när man nu väl är där, kunde inte utvecklingen gå snabbare, kunde inte kraftigare åtgärder vidtas? Och kunde kanske vår modekonsumtion triggas lite trögare, så att vi skulle hinna tänka på att vårt personliga beslut faktiskt kan ha betydelse?
Vi kan läsa, kanske resa, lära oss. Vi kan bli bättre!
Martin Näse
Martin bloggade på Livslärd 2018-2020