Lite vägdamm

Just firade vi påsk och nu stundar Valborg. Det är vår och vägdamm i luften.

Jag firade Påsken på skären i Vasa. Det var inte riktigt som tidigare eftersom man inte kunde gå ut på isen. Det lilla som fanns smalt bort under helgen. Det berodde förstås på den i år så sena påsken.

Jag hann inte längre än en liten bit förbi Käinby då jag hörde ett konstigt ljud från höger framring. Som jag gissade hade jag fått punktering. Kan inte minnas när det skulle ha hänt sig senast. Ringarna har blivit hållbarare för vägarna har minsann inte blivit bättre.

Jag visste att jag inte hade någon reservring utan en kompressor och en flaska med något ämne som ringen skulle fixas med. Jag har alltid varit skeptisk till denna vikt och fyrksparande lösning. Ganska snart visade det sig att jag hade fog för min skepsis.

Då jag kopplade kompressorn till eluttaget började det osa bränt. Snabbt ryckte jag ut kontakten innan jag hade tänt eld på hela bilen. Nu var det bara att ringa till bärgningstjänsten. Hjälp skulle anlända om en kvart och det gjorde den också.

Ut ur bogseringsbilen klev en ung, väldigt artig man som några minuter hade lokaliserat punkteringen. Utan att ta bort ringen fixade han framringen. Allt var undanstökat på en kvart. Vilken service!

Det jag däremot inte var så glad över var bilisternas nonchalans. Jag hade lagt ut varningstriangeln ett par hundra meter från bilen, varningsblinkers var påslagna både på min bil och på bogseringsbilen. Trots detta susade bilarna förbi ,på en meters avstånd från oss, utan att sakta in. Vart har alla så bråttom att de inte kan sakta in, inte kan byta fil, inte bry sig. Är det här ett fenomen som känns igen på andra plan kanske?

Jag konstaterade med stigande ilska att jag inte skulle klara av det jobb som den unge mannen så galant skötte.

 

Jobbig backe

Vi kämpar alla uppför en backe varje dag. På något sätt, på något plan finns det alltid en backe vi måste upp för. Vi kämpar frenetiskt vidare i hopp om att det blir bättre, att det blir en otrolig skjuts nerför. Bara vi först kommit över backkrönet.

Litet så ter sig min vardag just nu. Alla de som står mig närmast kämpar hårt för att komma upp för backen de stött på. Hälsan tryter, arbetslivet utmanar, relationerna ansträngs… en jobbig backe hur man än vänder på det. Det jobbigaste med min backe är att jag vill så gärna hjälpa alla komma upp för backarna men det finns inget jag kan göra. Lyssna, försöka förstå och svara mot de rop på hjälp jag hör är det enda jag kan göra. Det känns bara så otillräckligt.

Hjälplösheten jag upplever är stressande. Jag vill hjälpa och stöda alla, men samtidigt inser jag att det finns väldigt litet jag kan göra. Jag har alltid förespråkat personligt ansvar. Att vi var och en driver våra liv mot fram- och motgångar. Nu sitter jag och undrar om jag borde revidera min hårda inställning? När livet händer och man plötsligt blivit en passagerare på färden, utan ratt och bromsar så känner man sig lätt liten, obetydlig och värdelös. Man blir rädd för allt det som finns framför en innan man nått backkrönet.

Jag tror inte att min situation är unik eller på något sätt speciell. ”Alla har vi våra kors att bära” sägs det ofta. ”Livet är en prövning” eller som Nietzsche sade ”Livet är en plåga och sedan dör vi”. Det finns många olika bemyntade talesätt och ordspråk kring dessa ständigt återkommande uppförsbackar.

Vad jag lärt mig under åren är det som driver mig uppför en backe av motgångar är att koncentrera mig på det som är under min kontroll. Många gånger blir backen brantare och halare bara för att jag upplever att jag måste vara duktigare än vi är. Vad tänker och anser andra? Utomstående faktorer styr mina val, men de är alla något som ligger utanför min kontroll.

Jag piskar mig till att ”strunta i vad andra tycker” och fokusera mig på de saker jag kan kontrollera, det som jag aktivt kan påverka med mitt eget agerande. Låter så enkelt och logiskt men varför gnager då känslan av hur det ser ut eller vad andra anser i bakhuvudet hela tiden?

Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

Från mobbning till nobbning

Nyligen ordnades två seminarier om mobbning. Ett på Hanaholmen och en annan på Academill i Vasa. Mobbning är ett allvarligt problem som i värsta fall kan ha oåterkalleliga följder som resultat. Det som gör mig litet konfunderad är att det pratas bara om mobbningen som sker i skolan. Där är det kanske mest påtagligt. De inblandade är barn vilket ytterligare accentuerar problematiken. Men är det så enkelt att det är bara i skolan som vi mobbar varandra?

Personligen får jag med en viss rodnad erkänna att jag varit en mobbare i mina dagar. Tyvärr har jag också blivit mobbad. Jag har sett mina egna döttrar aktivt motverka mobbning bland sina vänner och kraftigt motarbeta mobbare och markera vad som är fel. Det värmer för deras sociala kompetens är på en helt annan nivå än var jag var som en anarkistisk tonåring. Det är omöjligt att påvisa att mitt sätt att uppfostra dem skulle vara det avgörande. Jag är nog benägen att tro att det aktiva arbetet mot mobbning som de skolor som döttrarna gick i har gett dem styrka och mod att stå upp mot mobbning. De har lärt sig skillnaden mellan rätt och fel.

När jag läser olika insändare från dessa seminarier och diskussionerna i sociala medier slår det mig än en gång att det finns inga enkla lösningar på svåra problem. Den mulliga machon i mig förespråkar självförtroende och verktyg för att hantera och överleva situationer var man blir mobbad. Men det är ju kanske just självförtroendet som mobbaren klär av en. Det finns det som förespråkar att man bör förstå mobbaren lika väl som offret för att kunna påverka mobbarens beteende. Kanske det, men behöver vi förstå och acceptera varför någon väljer att medvetet göra fel? Jag är kanske naiv men tror nog att vi alla väljer rätt framom att göra fel. Vet vi vad som är rätt? Vet vi när vi gör fel? Problemet är många gånger att vi inte vet var gränsen går. f

Bär skolan hela ansvaret?

I hela denna viktiga fråga stör det mig en hel del att det verkar vara skolans sak att ensam jobba mot mobbning. Den känslan får jag när jag läser alla insändare. Av alla arbetsplatser jag känner till och var jag jobbat så har skolan bäst beredskap att motverka mobbning. På alla arbetsplatser mobbar vi tidvis trots att vi påstår oss vara vuxna och välutbildade. Det mobbas i börsbolag, uppstart företag, församlingar och sjukhus. I alla sociala grupperingar finns det ett revirtänkande och de sociala normerna skapar modeller för vårt beteende på jobbet. Sticker man ut för mycket eller är alltför annorlunda blir man stämplad som omöjlig och osamarbetsvillig. En person med attityd problem helt enkelt. Det blir lätt till dolda tysta signaler att det inte är helt fel att ”klämma till” den andra så att hen rättar sig till det som är socialt accepterat. Vi vuxna mobbar många gånger lika mycket, om inte mera, än vad dagens skolelever gör.

För att rå på mobbning kan det hända att vi behöver kraftigare verktyg än stödfunktioner, hjälp och förståelse. Vi måste våga ta ställning om det är rätt eller fel att mobba. Rätt eller Fel. Väldigt binärt och svartvitt. Jag tror att skolan kan göra si och så mycket ensam mot mobbning. Eleverna är alla barn till någon och här kommer föräldrarna aldrig undan sitt ansvar. Frågan är då vad föräldrarna vill av deras barn. Skall de välja att göra rätt eller fel? Jag tror att skolan behöver vara laserskarp och tydlig om sin förhållning till mobbning. Skolan behöver (och gör det nog redan) vara väldigt klar i sina förväntningar om vilket beteende är rätt och vilket som är fel. Gränsdragning helt enkelt och denna gränsdragning är ett vuxet ansvar som föräldrarna tillsammans med lärarna bör dra upp. Vi kan inte outsourca det till eleverna i hopp om att de löser det på egen hand.

Grupptrycket är det stora monstret som måste bekämpas. ”Ryhmässä tyhmyys tiivistyy” är ett bra finskt begrepp som beskriver det farliga med det sociala grupptrycket. Lägg till detta grupptryck ansiktslösa missbrukade sociala medier och vi har ett helt nytt problem. Mobbningen flyttar upp till molnet. Den enkla lösningen är att vi förväntar oss orimliga insatser av lärarna att reda ut den mobbning som sker på nätet, utanför skolan och skolans verksamhet. Här kommer nog föräldrarnas ansvar än en gång in som en avgörande faktor. Som förälder förväntar jag mig att mina barn vet skillnaden mellan rätt och fel? Hur vet de vad jag anser vara rätt och fel. Vad gör jag när de väljer att göra fel? Oberoende av vad som händer älskar jag dem ändlöst trots att jag kanske hatar och är arg över ett beteende som de visat. Som förälder är det nämligen viktigt att vi klarar av att skilja på person och beteende. Vi gör alla fel och klavertramp ibland men hur vi går vidare när vi gjort ”fel” är många gånger väldigt hälsosamma lektioner i livet.

Kan en enkel lösning vara att vi helt enkelt nobbar de som mobbar. Vi utesluter dem och tar dem inte med. Vi låter dem hållas i fred och går från mobbning till nobbning. En enkel quick-fix men när vi nobbar de som mobbar så gör vi ju oss själva till mobbare, så det kanske inte fungerar.

Allt sitter inte i ryggmärgen

Roligt att vara tillbaka i bloggosfären! Det är ett tag sen sist, närmare bestämt ett år. Vad har det då hänt under det här året? På det professionella planet kan jag väl säga att jag blivit mera du med mina arbetsuppgifter som för ett år sen ännu kändes ganska nya och som gjorde att bloggandet hamnade i bakgrunden. Nu känner jag en större säkerhet och är därmed också mera avslappnad, vilket förhoppningsvis avspeglar sig på mitt arbete.

På det privata planet har jag hunnit förverkliga åtminstone en grej som funnits på min att-göra-innan-jag-dör-lista, nämligen att semestra i en husbil. Under alla de år vi hade husvagn drömde jag om att ha en husbil i stället, framför allt för att slippa besväret med att passa in det tvåledade ekipaget på trånga parkerings- och campingplatser och att ideligen skruva ner fötterna under vagnen.

Men senaste sommar gjorde jag alltså slag i saken och hyrde mig en husbil på ett par veckor. Det enda som gjorde mig lite fundersam var det där med manuell växel efter knappa tio år med automat. Men som jag inte är den som tar ut bekymmer i förväg, intalade jag mig att det säkert skulle vara som med cykling – har man en gång lärt sig det så sitter det i ryggmärgen. Men så var det inte alls! Trots att jag andades lugnt och upprepade för mig själv min bilskollärares instruktioner från anno dazumal, kom jag inte ens ut från bilfirmans parkeringsplats. Kängurubensin brukar det visst kallas, när bilen tar ett skutt med ett okontrollerat motorvrål och sen abrupt stannar. Gissa hur jag kände mig! Om det inte varit för de 30 graderna som termometern visade skulle jag ha kallsvettats. Nu var det mera typ bastusvettning.

Så småningom kom jag mig alla fall ut från gården och körde lyckligen två kvarter fram till det första röda trafikljuset. Vad som hände där, kan du säkert räkna ut. Det hann slå om till grönt tre gånger innan jag lyckades ta mig vidare. Och bilkön bakom mig växte…

Efter ännu några missöden i ett småhusområde kom jag äntligen ut på Ring III och kunde slappna av. Att växla i farten var nämligen inget problem. Det var bara det där bedrövliga att komma igång… Nåja, jag ska inte tråka ut dig med mera ingående beskrivningar av fortsättningen. Jag kan bara konstatera att jag hann fundera både en och två gånger om jag borde skippa hela företaget och återlämna bilen.

Men jag är nu inte den som ger upp i första taget. Efter lite övning och ett gott tips av en bekant som råkade komma förbi när jag packade bilen, bar det av. Och i det skedet byttes min ångest till eufori – dels för att jag hade övervunnit de initiala svårigheterna, dels för att jag kände mig som en kung på vägen. Trots att husbilen var den minsta i serien kändes det som att sitta i en buss högt över alla andra puttefnask till bilar. Landskap som jag kört genom otaliga gånger tidigare såg helt annorlunda ut. Och när jag kom fram till mitt övernattningsställe var det bara att släcka motorn och hoppa i säng.

Moa

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

 

Mitt ansvar att byri på svensk

69 procent! Hela 69 procent av deltagarna i e2 Tutkimus undersökning kring inställningen till finsk- och svenskspråkiga vill lära sig bättre svenska, uppger forskare Jussi Westinen i samband med Justitieministeriets seminarium Hur ser Finlands språklandskap ut år 2030?

”Det är därför jag alltid talar svenska”, väser jag till bänkgrannen när jag får ögonen på siffrorna. Ja, visst har språkklimatet blivit hårdare och visst har den här regeringsperioden varit hård mot landets andra nationalspråk och visst ska vi jobba med de ungas inställning till språkkunskaper, såväl det andra inhemska språket  som främmande språk.

Men det oaktat visar en undersökning att 69 procent av de tillfrågade vill lära sig bättre svenska och 42 procent skulle gärna ha mera umgänge med svenskspråkiga! Mitt i all bedrövelse över språkklimatet lyser siffrorna upp. Men det innebär också att vi som talar svenska måste ta vårt ansvar: vi måste hjälpa dessa 69 procent att lära sig bättre svenska. Hur ska jag kunna kräva service på svenska om jag inte själv använder mitt språk offentligt? Både pensionerade rektorn och läromedelsförfattaren Pehr-Olof Rönnholm  och journalisten Sofie Grankull är inne på samma tankegångar i Hbl och ÖT. Vi måste använda vårt språk annars underminerar vi tvåspråkigheten i vårt land.

Jag försöker leva som jag lär. ”Det är första gången jag hör någon tala svenska på ett möte. Du måste fortsätta med det”, fick jag höra efter ett möte med arbetarskyddskommissionen. Killen som sålde en telefonladdare åt mig förra veckan ville övergå till finska. Jag log glatt och sa att det var ok, men undrade i samma veva om vi kunde göra så att han talar finska och jag svenska? ”Jo, du tala svenska bara. Min pappa är finlandssvensk men jag öva så lite”, sa han. Och så fortsatte han trots allt på svenska. Det var en strålande glad kille som sög i sig det beröm jag öste över hans språkanvändning när jag väl packat ner laddaren i väskan. Lite besvärligare var det ju dock hos tandläkaren som var lycklig över att för första gången på fem år få en patient som ville tala svenska. Dessvärre är ju inte tandläkarstolen det bästa utgångsläget om man vill få motparten att träna sin svenska, men vi löste det genom att jag gav tummen upp varje gång han fick en term rätt på svenska. För första gången önskade jag mig faktiskt fler hål i tänderna.

Jag behöver inte be om ursäkt för mitt språk. Det är både min rättighet – och min skyldighet – att använda det. Det är också min skyldighet att hela tiden vara pedagogiskt uppmuntrande när någon vill tala svenska. Aldrig någonsin får jag möta dem med höjda ögonbryn, snörpt mun eller sucka över bristfällig svenska.

Varje litet försök till svenska som någon av dessa 69 procent yttrar ska mötas med hurrarop och jubel, minst.

I barndomsstaden Karleby körde man i tiderna en kampanj för att få folket att använda svenska. Jo, ja pa faktiskt byri på svensk. Pa tu?

Frustrerande möten med formaliteter

Jag sitter med i en del styrelser och arbetsgrupper med återkommande möten och helt olika ärenden som ventileras. Det varierar mellan allt från vårt husbolag, välgörenhet till professionella styrelse åtagande. Ibland leder jag ordet, ibland tar jag del av det som presenteras av andra. Allt för många gånger verkar det som att vi har möten för att komma överens om att vi behöver ha ett möte.

Jag försöker hålla mig väldigt pragmatisk och framtids fokuserad. Prutar gärna på formaliteter, principer och mötes tekniska element så länge alla är överens. Besluten över hur vi går vidare är det viktigaste i möten enligt mig. Min frustration kreverade härom dagen vid ett möte var beslut skulle fattas och stora satsningar skulle beslutas om. Vi kom inte vidare eftersom en del av de närvarande började läsa lagparagrafer under mötet och konstaterade att möteshandlingarna anlänt för sent för att mötet skulle vara lagligt. 14 dagar står det i lagen och styrelsen hade förvisso sänt ut handlingarna till alla som berörs endast 12 dagar innan mötet.

Det blev ett stort hallå, gormande och skrikande kors och tvärs. Mötet avbröts eftersom styrelsen inte vågade gå vidare enligt föredragningslistan.  De beslut som då fattades hotades med överklagan till rätten för att de innehöll formella fel. Principnissarna hotade åtala styrelsen hänvisande till att den bryter mot och inte bryr sig om lagen. Vi kom aldrig till beslut i sak utan stred om två dagar som saknades.

Mötet var ämnat som en del av förvecklingen av strategin som vi tillsammans har arbetat fram under en längre tid. Det finns ett större investeringsbehov, offerter har tagits emot och evaluerats och nu behövdes ett beslut för att gå vidare med avtal och mera exakt planer. Resultatet av allt detta blev att vi nu står inför en ny offert runda, fördröjningar och antagligen mycket dyrare offerter framöver.  Styrelsen funderar som bäst allvarligt om de mist förtroendet och borde avgå? Detta blev priset när principer och formaliteter kör över vad som är praktiskt och pragmatiskt. Vi hade ett möte för att förverkliga det som vi alla vill ha, som vi själva har planerat. Principnissarna hade inga konkreta bättringsförslag att komma med utan problemet var att möteshandlingarna kom två dagar för sent. Därför måste allt stoppas och nya möten förberedas.

Möten är bland de viktigaste vi har i vår vardag. Möten är inte enbart de officiella sammankomster var det finns en agenda och föredragning. De viktigaste möten är de möten var du och jag träffas och kommer överens om hur vi går vidare. Väldigt viktiga möten är också de gånger vi träffas bara för att umgås och ventilera vad vi ser omkring oss. Uppenbarligen finns det människor som inte delar min syn. Principer och formaliteter är viktigare än resultaten från möten. Vi förstår inte alla gånger vem har beslutit vad och när eftersom resultaten är mindre viktiga än formaliteterna. Kan det vara en del orsak till att framstegen i vårt demokratiska samhälle ofta verkar ta en väldigt lång tid eller att beslutsfattandet ter sig obegripligt?

Konsten att se långt

Jag tittade igår på en dokumentär som handlade om den finska jägarbataljonen som skolades i Lockstedter under pågående världskrig (nr.1), Där sades det om de finländska soldaterna att de var duktiga roddare och att de såg långt. Det senare lät ju ganska lustigt men jag blev och fundera på varför de tyska skolarna hade märkt denna egenskap. Kanske det helt enkelt berodde på att de finska ynglingarna var vana att röra sig i naturen och därför kunde blicka ut över terrängen i stället för att gå med näsorna ner mot blåbärsrisen. Det är i och för sig en mycket enkel förklaring men jag kommer inte på någon bättre. Hur som helst är det en bra egenskap som man har stor nytta av. Men finns det andra egenskaper som vi som ett litet folk besitter och som gör oss annorlunda, märkvärdiga kunde man kanske också säga?

Då jag deltog i några skolprojekt, där lärare från ett tiotal länder var involverade, talade vi ibland om saker som skiljde våra länder åt, mera talade vi om vad som förenade oss men det är mindre intressant i det här fallet så nog om det. Under våra diskussioner stötte jag ofta på misstro då jag berättade om oss finländare, om våra seder, om hur vi agerar, tänker och fungerar.

Klart att mycket handlar om generaliseringar, vilket alltid är farligt. Klart att dagens nya generation finländare är ganska annorlunda än den generation jag själv tillhör. Men vissa saker som jag talade med mina utländska kolleger om tog de som skämt eller som rena lögner. Det som jag själv upptäckte var att dessa reaktioner berättade lika mycket om oss finländare som om mina utländska kolleger och deras sätt att tycka och tänka. Fram för allt visade det på stora skillnader mellan oss européer och våra sätt att handla i olika lägen.

De tyska kollegerna var intresserade av vår bastukultur. De ville så klart veta hur man badade bastu på rätt sätt så de frågade mig, jag var ju finne så det där med bastu måste ju jag vara expert på. Frågorna var många: Hur länge -, hur många gånger efter varandra-, hur ofta skall man bada bastu? Jag svarade att precis som man själv vill, men de trodde ju inte på mig. Det måste ju finnas regler insisterade tyskarna.

En italiensk lärare sade att italienarna är duktiga på att klaga. Jaha, i Finland har vi hela körer som sjunger klagomål som folk skickat till myndigheterna. Hon trodde så klart inte på mig så jag måste skicka några Youtube länkar till henne som bevis.

Käringkånk, stövelkastning, tjärrfotboll etc. är egentligen ganska onödiga företeelser som inte alls beskriver vår egenart som folkgrupp, om vi nu har några. Kanske är vi lika vanliga som Medelsvensson. (Trist tanke, vem vill nu vara helt vanlig?)

Men enligt Bertolt Brecht är vi ett folk som tiger på två språk. Är det kanske det här, och möjligen det att vi ser långt, som är vår största egenhet? Själv har jag problem med att kunna hålla mig tyst då jag borde, men faktum är att vi är ganska bra på att tiga.

Jag läste för flera år sedan om en forskning som förklarade att ju längre norrut i Europa man färdades, desto längre pauser kunde man hålla i sitt tal utan att bli avbruten. I Italien måste man tala i en jämn oavbruten ström av ord för att komma till punkt. I Lappland behöver man inte säga ett endaste ord för att få det mest väsentliga framfört. – Ingen trodde mig, vilket jag förstås viste. Jag förklarade för mina europeiska vänner att i Lappmarken där det kan vara tiotals kilometer till närmaste granne kan det se ut på följande sätt: Pekka kommer skidande till Hannu. Hannu bjuder på kaffe, Pekka sätter sig till bords, sörplar på sitt kaffe, tittar ut genom fönstret, Hannu dricker sitt kaffe sittandes mitt emot Pekka. Efter en halv timme stiger Pekka upp, tackar för kaffet, ”kiitos”, tar på sig skinnmössan, jackan, handskar och skidar de tio kilometrarna tillbaka hem. Inte ett ord har växlats, förutom ”kiitos”. Men nu vet Pekka att Hannu mår bra, allt är i sin ordning, det finns inget att oroa sig för. Och Hannu vet det samma om Pekka. – Hannu tittar ut genom fönstret och ser Pekka skida hemåt med blicken stadigt fäst vid horisonten.

 

 

 

Vi släpper inte taget

 

Vi släpper inte taget

Om du jobbar inom skolvärlden så har du redan mött dem. De finns överallt.

Förutom i min bloggtext. Här är de bara fiktiva.

Det är de olyckliga barnen.

De som en gång var små och söta och hade persikamjuka kinder. Som med öppna sinnen och ögon utforskade sin omgivning. Som blev älskade men samtidigt förkastade. Som lärde sig att allt som går sönder inte går att laga. Som berövades sin sanning och trygghet utan förmåga att själva kunna påverka.

Det är de trasiga barnen.

De som bemöter andra som de själva blivit bemötta. Som hellre söker kaos än lugn och som förhåller sig avvaktande till sin omgivning. De som är utåtagerande eller apatiska och som har låga tankar om sig själv. De som inte tror på en bättre framtid och som därför vägrar kämpa.

De som har svårt att koncentrera sig, låter läxorna bli ogjorda, bråkar med kompisar, bryter mot reglerna, har svårt att kommunicera, svårt att förlåta och svårt att glömma.

Det är de orättvist behandlade barnen.

Mina tre fiktiva elever heter Krille, Bettan, och Erik. De går i samma klass och har mycket gemensamt. De skulle lätt kunna vara bästisar.

Men det är de inte. För de förstår inte vad vänskap är.

Krille är lång och blond. Han har alltid moderna och snygga kläder på sig. Krille har svårt att få kompisar. Läxorna är alltid ogjorda och på lektionerna är det svårt att fokusera på skolarbetet. Krille bor med sin pappa och hans fjärde flickvän sedan föräldrarna skiljde sig för sju år sedan. Pappa jobbar skift och Krille måste ofta vara ensam hemma tills han lägger sig. Det finns ingen hemma som hjälper honom med läxorna. Krilles föräldrar är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan.

Bettan är kortare till växten, mörk och ganska humoristisk. Hon är duktig i idrott men blir ofta arg om hon inte vinner. Bettan har lätt för att lära sig men svårt att koncentrera sig. Friare uppgifter blir bara lek och spring. Bettan reagerar positivt på vänlighet men låser sig totalt om hon blir tillsagd på skarpen. Bettans föräldrar är skilda sedan många år tillbaka. De är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan. Bettan är rädd för sin mamma och vill inte längre träffa henne men eftersom föräldrarna har delad vårdnad så måste hon.

Erik är medellång och har ljust lockigt hår. Han ser ut som en docka. Erik kämpar jättehårt och under de perioder som pappa mår bättre så får han bra stöd i livet. Men så snart pappa blir sämre så orkar han inte ta hand om Erik längre. Då måste Erik flytta till mamma för en tid. Hos mamma pratar ingen svenska och Erik tycker att läsning och skrivning är tungt. Eriks föräldrar har en uppslitande skilsmässa bakom sig och de är fortfarande osams. De kommer mycket sällan samtidigt till skolan.

De här barnen bär på osynliga sår när de kommer till skolan. Men de känns i hela klassen. Det är inte konstigt att läraren ibland blir trött och frustrerad och känner sig väldigt otillräcklig. Det känns som att man provat allt och inte längre vet vad man ska ta sig till.

Då kan det vara klokt att tänka med hjärtat en stund.

För längst där inne vet vi att de här barnen behöver oss. Att vi finns här för dem. Att de kan lita på oss.

För vi släpper inte taget.

 

Karin Ihalainen

Språkörektor i Lahtis med många järn i elden. Utbildad klasslärare från Sverige som gjort hela sin yrkeskarriär i Finland. Läroboksförfattare, mamma och stolt mormor.

Bubblorna vi lever i

Träffade en vän från Libanon över lunch senaste vecka och vi pratade mycket om bubblorna vi lever i. Vi flög på ett högt plan och en hel del kretsade kring världspolitik och globala trender. Jag redogjorde för honom om allt vad tredjestadiets aktörer gjorde för alla nyanlända i Finland. Vi gör en hel del men mycket mera behövs.

Min vän är gift med en finsk kvinna från Torneå och efter att de tillbringat 12 år i Dubai flyttade de tillbaka till Libanon var de fortfarande äger ett stort hus. Situationen i Libanon är absurd enligt honom. 2M libaneser skall ta hand om landet och de 4M flyktingar från Syrien som finns där idag. Situationen var ohållbar med små barn så han flyttade sitt företag under sommaren till Finland, köpte hus i Esbo och konsulterar idag företag globalt därifrån. Bubblan jag hade över planeten och min världsbild fick en ny insikt.

Hur det nu blev så gled diskussionen över på bubblorna vi lever i. Alla resonerar utgår från sin egen verklighet och de krafter som rör väggarna i just deras bubblor. Våra bubblor är klibbiga av värderingar, synsätt,  kultur mm. De som har samma ”klibb” klumpar ihop sig till grupper, och hålls kvar där, så länge klibbet som håller ihop våra bubblor är ett livskraftigt kluster. Avvikande åsikter eller attityder gör att bubblorna blir obekväma, klibbet torkar och vi glider ifrån varandra. Han gav en ganska bra beskrivning tycker jag.

Resonemanget med bubblorna och klibbet gäller också för oss här i Finland. Kolla bara på arkadiabacken. Regeringens och partiernas bubblor har klibbat ihop sig väldigt kraftigt. Oppositionens bubblor likaså. Frågan är om vi människor och våra bubblor sedan ryms med och klibbar fast någonstans på samma spelplan? Per definition har vi ju en demokrati vilket gör att den bubbla som du lever i är lika mycket värd som bubblan som landets president, riksdag och alla politikers individuella bubblor är. Men är det så alla gånger?

Nationlistiska, patriotiska och populistiska bubblor verkar ha det kraftigaste klibbet idag. Det som jag undrar över är varifrån tar de sitt råmaterial? För några veckor sedan valdes Finland till världens lyckligaste land enligt World Economic Forum. Ett par veckor senare kom en ny rapport som sade att Finland var världens säkraste land med minst kriminalitet per capita i världen. Fantastiska erkännande men ändå verkar det som att dessa inte klibbar fast på allas bubblor.

Hur ser min bubbla egentligen ut om jag lever i en värld var jag aldrig kan vara nöjd? Lever jag i en värld var jag upplever att jag är berättigad att bara få allt jag vill ha men jag behöver inte bidra med någonting? Den största frågan kanske som bubblar i mitt huvud just nu är om min bubbla stänger in mig med fördomar och låsta attityder? Åt vilket håll och hur kan min bubbla ännu växa? Sånt bubblar här just nu.

 

Sigge jobbar som sektorsansvarig för utbildning på SFV. Han är livstids studerande vid University of Life var han betraktar livets gång, ledarskap, arbete och relationer utan ett givet examensdatum.