Världens lyckligaste?

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi räknas också till de säkraste och några värre naturkatastrofer hotar oss inte heller. Berggrunden är stabil, orkanvindar ovanliga och skadedjur av olika slag trivs inte i vårt kalla klimat. Vårt samhälle garanterar alla dess medborgare vård och omsorg oberoende av personlig ekonomi, trafikregler efterföljs och utbildningen är gratis. Förra året utnämndes vi också till världens lyckligaste land. Det låter som om vi inte skulle kunna ha det mycket bättre.

Ändå ter det sig inte riktigt så då man följer med tongångarna den senaste tiden. På vissa håll låter det närmast som om vi närmar oss en katastrof, som om vårt samhälle hotar att gå under. Om vi släpper in dom där. Dom där som ser annorlunda ut, som beter sig konstigt och talar språk vi inte förstår. Dom där.

Främlingsfientligheten är otäck. Den känner ingen logik, den tar inte till sig fakta, den förblindar – för den bygger på starka, oftast irrationella känslor. Den starkaste av dem alla är rädslan. Som känsla svår att kontrollera av den som drabbas och därmed lätt att utnyttja av den som önskar påverka.
Men vad är det så många är rädda för? Varför verkar behovet att måla upp skrämmande hotbilder kring invandringen till vårt land på sina håll vara så stort? Beror det på en bräcklig självkänsla, en rädsla för att förlora kontrollen och påtvingas något man inte vill eller bottnar rädslan sist och slutligen i en oro för att mista något man anser sig ha mer rätt till än andra? En rätt man tilldelar sig själv för att man den bräckliga självkänslan till trots paradoxalt nog anser sig vara bättre än de andra, främlingarna. Är främlingsfientligheten i grunden en förklädd form av egoism och biologiskt revirhävdande?

Just i skenet av den bild jag beskrev av vårt land i början ter sig den här förklaringen helt plausibel. Vi har så mycket att förlora. Vi reagerar med att bygga murar, att stänga in oss och vägra dela med oss.
Men det är inte den generöse som sover dåligt, sömnlöshet drabbar den rike som ständigt oroar sig för att någon ska komma och ta ifrån honom hans rikedom. Och ju större vi låter klyftorna i världen bli desto sämre kommer vi att sova. Hur går det med det lyckligaste folket i världen då?

Bubblorna vi lever i

Träffade en vän från Libanon över lunch senaste vecka och vi pratade mycket om bubblorna vi lever i. Vi flög på ett högt plan och en hel del kretsade kring världspolitik och globala trender. Jag redogjorde för honom om allt vad tredjestadiets aktörer gjorde för alla nyanlända i Finland. Vi gör en hel del men mycket mera behövs.

Min vän är gift med en finsk kvinna från Torneå och efter att de tillbringat 12 år i Dubai flyttade de tillbaka till Libanon var de fortfarande äger ett stort hus. Situationen i Libanon är absurd enligt honom. 2M libaneser skall ta hand om landet och de 4M flyktingar från Syrien som finns där idag. Situationen var ohållbar med små barn så han flyttade sitt företag under sommaren till Finland, köpte hus i Esbo och konsulterar idag företag globalt därifrån. Bubblan jag hade över planeten och min världsbild fick en ny insikt.

Hur det nu blev så gled diskussionen över på bubblorna vi lever i. Alla resonerar utgår från sin egen verklighet och de krafter som rör väggarna i just deras bubblor. Våra bubblor är klibbiga av värderingar, synsätt,  kultur mm. De som har samma ”klibb” klumpar ihop sig till grupper, och hålls kvar där, så länge klibbet som håller ihop våra bubblor är ett livskraftigt kluster. Avvikande åsikter eller attityder gör att bubblorna blir obekväma, klibbet torkar och vi glider ifrån varandra. Han gav en ganska bra beskrivning tycker jag.

Resonemanget med bubblorna och klibbet gäller också för oss här i Finland. Kolla bara på arkadiabacken. Regeringens och partiernas bubblor har klibbat ihop sig väldigt kraftigt. Oppositionens bubblor likaså. Frågan är om vi människor och våra bubblor sedan ryms med och klibbar fast någonstans på samma spelplan? Per definition har vi ju en demokrati vilket gör att den bubbla som du lever i är lika mycket värd som bubblan som landets president, riksdag och alla politikers individuella bubblor är. Men är det så alla gånger?

Nationlistiska, patriotiska och populistiska bubblor verkar ha det kraftigaste klibbet idag. Det som jag undrar över är varifrån tar de sitt råmaterial? För några veckor sedan valdes Finland till världens lyckligaste land enligt World Economic Forum. Ett par veckor senare kom en ny rapport som sade att Finland var världens säkraste land med minst kriminalitet per capita i världen. Fantastiska erkännande men ändå verkar det som att dessa inte klibbar fast på allas bubblor.

Hur ser min bubbla egentligen ut om jag lever i en värld var jag aldrig kan vara nöjd? Lever jag i en värld var jag upplever att jag är berättigad att bara få allt jag vill ha men jag behöver inte bidra med någonting? Den största frågan kanske som bubblar i mitt huvud just nu är om min bubbla stänger in mig med fördomar och låsta attityder? Åt vilket håll och hur kan min bubbla ännu växa? Sånt bubblar här just nu.

 

Sigge jobbar som sektorsansvarig för utbildning på SFV. Han är livstids studerande vid University of Life var han betraktar livets gång, ledarskap, arbete och relationer utan ett givet examensdatum.

Mutakuonoja ja hurreja

Torsdagens morgonrusning kom och med ett skrikande behov av kaffe, steg också jag på spårvagn nummer 10 på Mannerheimvägen. Liksom alla andra drönare var jag på väg till mitt förvärv denna regnsjuke morgon. På morgonen är det ju en väldigt intim, om än tyst sådan, stämning i spårvagnen så jag fick ingen sittplats utan stod och gungade i gången på spårvagnen.

Vid nästa hållplats kliver en proper dam på, med päls och allt, och ser sig förargat omkring i spårvagnen. Killen med afrikanskt påbrå, som satt på en av de ensamma sätena,  stiger upp och säger på finska ”Olkaa hyvä istukaa tähän.” Damen fnyser åt honom att hon sätter sig då inte på hans plats!

Jag kunde ju inte  hålla mig så med ett leende sade jag på svenska till henne att nu skall frun inte vara otacksam. Flat blev jag som fick till svar ”Hyi helvetti. Ei tänne voi jäädä. Täällä on vain mutakuonoja ja hurreja”. Argt steg hon av vid nästa hållplats medan vi andra åkte vidare. Jag till mitt jobb och killen till Microsofts utrymmen för startup bolag.

Det händer ibland att man blir alldeles mållös, utan ord och konfunderad långt ner i själen. Vad gjorde killen för fel? Varför var damen så arg? Var jag för fräck? Varifrån kommer all denna ilska? Så som det ser ut så verkar det som att damen har glömt sin medicinering eller tagit fel burk denna morgon.

I början av veckan hade jag äran att få träffa vår europarlamentariker Nils Torvalds. Vi pratade om allt möjligt och givetvis är Brexit och Trump ett problem för Bryssel idag. Vi pratade också en del om högerextremism och populism utan att finna något egentligt svar. Han sade då att mycket av allt som händer och sker idag kommer från väldigt subjektiva och känslomässigt laddade tyckande var man upplever att man blivit felbehandlad / rånad på något som man anser vara ens eget. Det är oftast obildade hjärnor som inte har kapacitet till abstrakt tänkande som drar dessa förutfattade definitiva slutsatser. Sedan blir det som det blir. Denna morgon hade denna kille och jag antagligen berövat damen från en annars helt fantastisk dag. Hon blev tvungen att byta spårvagn och det dessutom i duggregn. Vi som hade stigit på före henne borde antagligen skämmas.

Så är det säkert. Jag vill ändå tro att ju bredare allmänbildning vi har och ju flera språk som vi kan kommunicera med desto bättre ställt har vi det i livet. Detta behövs för att förstå olikheter och till och med för att klara av besvärliga medpassagerare i en överfull spårvagn. Detta då oberoende om man är en mutakuono eller hurri.

Bry dig och välj att göra rätt

Nu har denna före detta revolterande, halvt anarkistiska punkrockare fått sig en rejäl tankeställare. Denna vecka har jag agerat värd för Danjin Malinovic, en skådespelare från Helsingborg (SVE). Jag har lärt mig så mycket och skäms över massor som jag gjort i ren frustration som tonåring.

Det är med en viss avsky och väldigt generat som jag tittar tillbaka på mitt eget beteende, aggressionerna och gnället som jag mobiliserade upp i tonåren.  Jag hade anlitat honom för två evenemang för  #G18prat i Helsingfors och Vasa var han framförde sin självbiografiska monolog ”Var är mitt hem?”.

Danjin flydde med sin familj som en liten pojke från Derventa i Bosnien-Herzegovina till Moskva vart hans far tvingats fly redan tidigare. Hans pappa är ortodox och mamma katolik. Pappan pressades att mörda sin ”smutsiga familj” (som en sann ortodox) men valde istället att skona deras liv och fly till Moskva.

När familjen återförenas efter knappt två år i Moskva,  blir mamman småningom misshandlad  av  maskerade män i sovrummet, pappan misshandlad i vardagsrummet och Danjin och hans syster fastbundna vid en stol i sitt sovrum. Misshandlarna var polisen, det hade blivit dags att fly igen.

Efter många om och men, kroatiska pass och flera års väntan fick Danjin och hans familj uppehållstillstånd i Sverige. Danjin hade äntligen fått en laglig existens, han fanns, han hade fått ett hem.  Idag jobbar han som skådespelare och bygger upp ett nytt liv för sig i Helsingborg.

Jag frågade honom hur han tycker att vi skall bemöta de flyktingar som vi kommer i kontakt med idag?
-”Gör inget speciellt, behandla dem som de medmänniskor de är. Bry dig och välj att göra rätt”. Svårare än så är det faktiskt inte. Om vi bryr oss om varandra, vi vet skillnad på rätt och fel. Vi väljer att göra det som är rätt så då blir livet bättre för oss alla. Det värsta vi kan göra är att inte bry oss, att vi inte tar reda på, att vi inte frågar eller försöker hjälpa till innan vi fattar våra beslut. Det som vi alla bör komma ihåg är att alla är någon! Alla har en unik berättelse och det enda vi behöver göra är att lyssna.

Danjin växte upp i ett krig, med misshandel, ett brinnande intresse för fotboll och dataspel precis som vilken annan kille som helst. Idag har han funnit sitt hem. Jag frågade honom vem han hejar på när Sverige möter Bosnien i fotboll, men den frågan kunde han inte ännu svara på. Han är kanske den enda som hejar på domarn i den matchen?

”Åland, vårt Åland”

Pustar ut efter en härlig dag. Informationskontoret Kompassen i Mariehamn som finns till för att informera inflyttade om saker de vill veta mer om, har idag genomfört sin andra bussutflykt för inflyttade. Kompassen har fått extra anslag för att göra mera för integrationen och för att folk som flyttat till Åland från olika delar av världen ska känna sig mera hemma här.  I augusti förra året förverkligades den första bussutfärden. Då besökte vi Kastelholms slott, Bomarsund och Vårdö.

En grupp intresserade åhörare på vandring mellan olika torn i Bomarsund lyssnar till guiden Kjell Ekström på Kompassens utfärd i augusti 2015. Foto: Siv Ekström

Nu var det dags för sträckan Mariehamn – Geta tur och retur med några avstickare till diverse intressanta ställen. Lunch intogs på Soltuna på Geta bergen – Ålands näst högsta berg på 109 meter över havet, sedan besökte vi arkeologiska utgrävningar invid vägen inte långt från Geta kyrka och ett privat museum i Ovanåker i Saltvik. Jordbrukaren Göran Dahl, som samlat på sig ca 1700 föremål med bomärken på, har byggt ett museum hemma på gården. Vi drack eftermiddagskaffe vid Brobacka gästhem och tog en tur till Finströms kyrka som är så vacker med sina medeltida målningar och utsmyckningar.

Min bror Kjell Ekström guidade oss och han skrev så fint om upplevelsen på sin Facebooksida:

”På rundtur med nya ålänningar; egyptier, syrier, letter, kurder och ryssar. Så besöker vi utgrävningen i Geta och får se bl.a. en keramiktass/hand ur en vikingatida grav, vanliga på Åland och i Ryssland. På bilden håller en syrisk pojke fyndet i sin hand. I graven har man även funnit arabiska silvermynt. Cirkel sluts och jag blir plötsligt rörd. Jag ser de syriska barnen springa i gröngräset. Luften är fylld av fågelsång och äppelblomsdoft. En dag att minnas.”

En lertass som hittades i torsdags i en vikingatida grav i Geta. Foto: Kjell Ekström

Siv Ekström

Frans

Jag träffade en gång en gammal man. Frans. Han berättade om gatupatruller.

Han växte upp i en helt vanlig liten stad, i en kärleksfull och trygg miljö. Som barn och tonåring levde han ett härligt liv, med goda vänner och en omtänksam familj. Livet betydde möjligheter, utmaningar, spänning.

Men saker började långsamt förändras omkring honom. Det tog flera år. Något annorlunda kom stegvis in i stadsbilden. Först bara nytt och oväntat. Sedan hotfullt.

Det var människorna i staden som blev annorlunda. Inte alla, inte ens så många. Men de som plötsligt började bete sig annorlunda, de påverkade småningom livet i hela staden. De visade makt, fast de inte hade någon speciell makt. Nya regler infördes och allt var inte längre tillåtet för alla. Frans och hans familj hörde till dem som inte längre var fria att göra hur de ville.

De här människorna började uppträda militäriskt. Det hände sig att de också använde våld.

Snart gick allt fort utför. Folk blev slagna, misshandlade, bortförda. Egendomar konfiskerades. Frans familj splittrades. Han fängslades. Han fördes bort en vinterdag. I flera dagar transporterades 82 personer i en kall tågvagn utan toaletter och sittplatser. I flera år levde han i ett läger med tusentals fångar. De flesta fångarna dog av hunger, köld, misshandel eller genom avrättning. Det kom en dag när lägret tömdes. Frans var då en vuxen man som vägde 34 kg. Ännu blev han tvungen att fly med fara för livet genom flera länder.

Frans överlevde. Efter många år skrev han en bok. Han berättade i många skolor om sitt liv. Han ville att många skulle få höra och att ingen skulle glömma. Nu lever han inte längre.

Nu har jag läst boken på nytt. Jag hade glömt hur det började med gatupatrullerna.

– – – – –

Frans hette egentligen Ferenc Göndör.

Delad glädje är dubbel glädje

Jag vill – som Paula Salovaara i söndagens Hbl – höra till den grupp av finländare som på en timme och femtiosju minuter samlar ihop till ett hem för en behövande medmänniska. Jag har aldrig förstått hur jag skulle kunna ha monopol på mitt hemland – det är ju bara en tillfällighet att jag har fötts just här och du just där.

Tänk om min mamma hade tackat ja till tschadierns frieri i det krigshärjade Frankrike efter andra världskriget. Då kanske jag hade vuxit upp i Afrika. Jag hade naturligtvis inte varit jag utan åtminstone till hälften en annan person. Kanske skulle jag aldrig ha blivit lärare, med stor sannolikhet i alla fall inte på Arbis. Men då jag nu kom att födas i Finland och jag i dag ser på det hårdnande klimatet i samhället, kan jag inte annat än vara tacksam för att livet fört mig till den plats där jag är idag, omgiven av toleranta människor som bryr sig om varandra och om andra.

Det ligger sannolikt i den fria bildningens natur att bejaka mångfalden. Här träffas alla på samma villkor, oberoende av om man just hållit en föreläsning på universitetet eller värmt upp några tusen skolluncher – framför hyvelbänken, sjökortet eller den tomma tavelduken blir det oväsentligt. Därför är det också lätt att välkomna människor från andra kulturer. Det viktiga är inte vem man är, det viktiga är att få lära sig något som man är intresserad av och att få göra det tillsammans med andra likasinnade. För delad glädje är faktiskt riktigt på riktigt dubbel glädje!

Moa

”When will we ever learn?”

Den största och snabbaste flyktingströmmen i Sveriges historia var ett faktum, den gick från norra Finland till Sverige hösten 1944. DN:s utsände i Haparanda rapporterar på plats och beskriver ”armod och elände, oerhört dåliga kläder, människor med all sin egendom över axeln”. Mikko Ylitervo, elva år gammal, har kommit vandrande från hemstaden Rovaniemi. Han har drivit fyra kor och två hästar och kommit över gränsälven med evakueringsfärja söder om svenska Övertorneå.

Sången från 1960-talet, inte så långt efter andra världskriget, ljuder i huvudet när jag läser DN:s färska artikel ”Dagen då Sverige tackade ja till 100.000 flyktingar”.

Det var september 1944 och Finland stod inför sitt tredje krig på fem år, mot tyskarna som fanns kvar i Lappland. ”Vi måste få svar genast”, meddelade Finlands regering till sin ambassadör i Stockholm. På nästan ingen tid alls, berättar Markku Reimaa i en nyligen utkommen bok, öppnade Sverige sin gräns. Några timmar efter meddelandet från Helsingfors fick ambassadören Bertel Gripenberg positivt besked av svenska utrikesdepartementet. Då hade de första flyktingarna från Finland redan tagit sig över gränsen.

Mikkos gravsten står idag i Rovaniemi (bilden hämtad från genealogia.fi). DN:s artikel berättar inte Mikkos fortsatta historia. Han blev vuxen, men inskriften visar att hans liv inte blev långt.

Utan att veta vågar jag anta att ett liv som flykting inte är något som någon önskar.

Jag är lycklig, men.

Jag har ett jobb. Jag har en hustru, en familj med barn, t.o.m. barnbarn. Jag har vänner. Jag har ett hus, bil, t.o.m. sommarställe vid vattnet. Jag är frisk. Jag lever tryggt. Jag har mat på bordet alla dagar. Jag har fått se många länder i olika världsdelar.

Jag är inte rik, men jag är rik.

På min fritid renoverar jag stugan. Den ska ha nytt tak, det är en solig dag och det fysiskt tunga arbetet sysselsätter mig från morgon till kväll. Det avbryts bara av måltiderna, som vi intar utomhus. Jag dricker mig otörstig och äter mig mätt.

Efter maten äntrar jag hängmattan som är riggad mellan en gran och en björk, så att en del av solstrålarna tränger igenom. Trött och mätt slocknar jag nästan genast, till ljudet av vågskvalp och vindsus.

Jag är lycklig.

Jag vaknar efter ”fem minuter”. Lite halvdåsig, men pånyttfylld med energi återgår jag till arbetet. Jag knäpper på radioapparaten, ett kärt sällskap under långa arbetspass. Yle Puhe. Representanter för våra politiska partier debatterar aktuell debatt om migration, invandring, krig, asyl, bistånd, nationalism, egoism, rasism.

Jag är lycklig, men.

Invandringens följder

Steve Jobs. Amerikan, osannolikt framgångsrik utvecklare och frontfigur för Apple Inc. som blev den här planetens högst värderade företag med en lång rad banbrytande produkter. Steve Jobs avled i cancer 2011.

Amerikan? Visst, jo. En kort blick på hans familjehistoria, bara…

Steves biologiska far hette Abdulfattah Jandali. Han var immigrant från staden Homs i Syrien och fick ihop det med Joanne Schieble, av schweizisk/tysk härkomst. En fundamentalistiskt lagd morfar accepterade inte äktenskap och den nyfödda pojken bortadopterades till Paul och Clara Jobs (den nya mamman var armenier, f. Hagopian). Steve fick växa upp i trygga förhållanden där han uppmuntrades och stöddes till självständiga lösningar på olika praktiska problem och utmaningar.

Immigrant, Syrien, Armenien… kan väl inte hjälpas att man kopplar till dagens politiska diskussion i Finland? Kan väl inte hjälpas att man frestas använda ett ultimat exempel på lyckad integration?

Hur kortsynt är inte det tänkande som utgår ifrån att vi inte ska ta emot människor som vill flytta till vårt rymliga land? Hur korkat är det inte att föreställa sig att isolationism är en väg till framgång? Hur själviskt är det inte att stänga ögon, öron och dörrar för dem som har det så mycket sämre ställt än vi själva?

Hur svårt är det att ställa positiva effekter av migration och invandring framför risker och problem?

Hur svårt är det, slutligen, att se hur litet ansvar Finland visar beredskap till och hur osmart vi agerar?