Godis för kropp och själ från när och fjärran

En latinamerikansk vän sa en gång ”Ni är så puritanska där i Norden, ni tillåter er inte att njuta och ta vara på det goda i livet”. Jag har aldrig uppfattat honom som en person med en stor svaghet för sötsaker. Hans godis utgjordes tidigare av många olika, men sköna kvinnor, inklusive hans fru. Helt riktigt har det varit sparsmakat med hans sorts godis i mitt liv. Vad puritanismen för övrigt beträffar, har mina ryska elever lärt mig att ännu mer njuta av godis i olika former när det är födelsedag och fest. Då knusslar man minsann inte med champagnen, rosorna, chokladen, de konstfullt inslagna presenterna eller hyllningarna till det sköna i livet:

Godis är mumsigt, godis är gott

Godis är lyxigt, godis är flott

Godis förgyller, godis förför

Godiset tröstar, tills sorgen upphör

Godis är det som susen på festen gör

När jag började skriva den här bloggen, ville en del av mig förneka att godiset verkligen har en så där stor plats i mitt liv, tills jag fick se mig besegrad av min egen text. Det får gärna finnas någonting gott efter maten som en liten extra bonus eller krona på måltiden. Godiset måste inte då nödvändigtvis vara choklad eller lakrits, även om det förekommer rätt ofta hemma hos oss. Lika gärna kan det vara en skål med blandade nötter, lite frukt eller en skiva rostat bröd med honung på. Just nu har vi många goda honungssorter i små söta glasburkar, tack vare vår utbytesstudent från Italien. Med hennes närvaro i huset, har vi inlett en angenäm smakresa i honungens värld med inslag av kastanj, lind, tusen blommor, nötter och skogsbär. 

I skrivande stund sitter jag och avnjuter lite dadlar, en vana jag delvis fått av min mamma, men kanske i ännu större utsträckning, av mina elever från Mellanöstern. Det är också mina elever från Mellanöstern som lärt mig att verkligen uppskatta baklava, som jag tidigare fann alltför söt och sliskig. Men en eller två små bitar bakade hemma med kärlek är en underbar efterrätt som bara smälter i munnen. Till det kan man med fördel avnjuta en kopp starkt, svart te, kryddat med kardemumma.  Eller varför inte svart te med saffran? Det lär vara bra för hjärtat dessutom. 

Allmänt taget skulle jag helst inte vilja avstå från godis helt och hållet, men jag kan tänka mig att byta ut det sockriga till någonting sundare, med tanke på mitt eget fysiska välmående. Jag kan rentav tänka mig att avstå helt och hållet från choklad om så skulle behövas.

Min latinamerikanske vän har alltså gett avkall på sitt godis, medan jag själv är helt oförmögen att följa hans exempel när det gäller mitt absoluta favoritgodis:  För vad är väl bättre än en middag i glada vänners lag?  Fylld med flödande tankeutbyten, skratt, musik och sång tills långt inpå natten? Det om något är särskilda praliner ur en sällsynt vacker ask, omöjliga att någonsin avstå ifrån helt. 

Att plocka citroner

Solen värmer mig medan jag promenerar på den lätt sandiga marken med sina grästuvor lite här och där. Känner en försiktig vind i håret, ska den blåsa bara lite eller blåsa lite mera? Hunden skuttar glädjefullt några meter framför mig och jag blir glad av dens glädje. Jag tror faktiskt vi smittar vår glädje på varandra! Just nu finns det ingen bättre plats att vara på – citronträden är underbart vackra. Grenarna böjer sig under alla frukter och i sinnet planerar jag pajer, kakor, ja allt vad jag kan hitta på av dessa ljuvliga frukter.

Jag tror starkt på att vi formar vår egen vardag, att vi kan uppfylla våra drömmar, att vi kan leva och må så som vi önskar. Det härliga med drömmar är att det ofta finns många av dem och de varierar från år till år. Vilken frihet vi har att kunna välja och vraka mellan dem och välja den drömmen som just då passar bäst in i vår livssituation, som är den eller det vi vill göra.

Vissa drömmar håller man gärna på drömstadiet och plockar fram dem när man behöver tänka på dem, när de kanske ger tröst eller förhoppning. Andra drömmar tänker man uppfylla och så gör man upp en plan för hur det ska bli möjligt. Att plocka citroner i solen är någonting jag vill göra!

Min korg börjar bli  full av de solvarma citronerna och jag bestämmer mig för att börja promenera hem och kallar på hunden.  Nu vet jag – lemon curd är det första jag ska göra!

Kati

Finland – gör en Saara!

Det är dags nu Finland – ta dig i kragen och sprid lite glädje. För har du tänkt på det att man lätt blir precis sådan som man beter sig? Det finns ju de där människorna som klagar på något mest hela tiden och oftast på sådant som de ändå inte kan rå på. Vädret till exempel eller bilen framför i bilkön.   Med deras  klagan sprider sig en negativ sfär runt dem och det blir lite tungt att andas och den glädje man själv burit på naggas en smula i kanten.

Saara Aalto – vilken jordnära, glädjefylld och tacksam människa! Snälla Finland gör en Saara! Har du Finland tänkt på att ju mer du berättar dåliga nyheter, desto mindre vill dina invånare göra någonting för dig? Har du tänkt på att om det bara är negativa nyheter i nyhetssändningen så påverkar det dina lyssnare?

Nej, det är inte naivt att tycka att det borde spridas glädje. Det är inte så att man inte förstår vardagen bara för att man är glad – men det hjälper att existera om man gör det med lite mera glädje än en normal nyhetssändning.

Tills du Finland gör en Saara och sprider lite mer glädje till dina invånare så tänker jag leva i min värld där vardagen är rolig, givande och spännande. Det är ju ändå sist och slutligen så att vi gör vår egen vardag så tänk Finland lite efter hur du presenterar din vardag för oss.  Min vardag är ändå rätt stor, som Västanfjärd på Kimitoön ungefär. Det är inget skämt, ingen naiv vardag, men det är faktiskt så att där är vardagen positiv.  Du kan ta det Finland som marknadsföring om du vill, skicka någon och se att bara genom att hälsa (i Västanfjärd hälsar vi alltid på alla) så sprids det glädje.

Glädje, detta underskattade ord. Sprid  lite glädje i nyhetssändningarna Finland, det finns alltid någonting positivt att säga bara man vill. Gör en Saara!

Kati

Vardagsfrid

Ibland tänker jag på det under vi människor faktiskt är. Tänk på den process som finns i grunden hos dig och mig. Visst är det en fantastisk process när det bildas en människa, ett djur, en växt, något levande. Det är ingen händelse hur allting bildas, vare sig hos dig eller hos en blomma.  Vi tycker det är självklart att en växt behöver näring och ljus för att kunna växa bra, vi tycker till och med att det är självklart att en samling med plåt, en bil, behöver olja och bensin för att kunna fungera bra – men vi tycker inte det är självklart att vi också behöver näring för att kunna växa och må bra. Ibland frapperas jag över den här paradoxen och förvånar mig över hur långt vi har kommit på sidan om av vårt varande.

Vad har egentligen hänt med vår kontakt till oss själva? Hur kommer det sig att vi tycker det är ok att ha krämpor, att vi talar om dem som om att de ska finnas i våra liv. Hur kommer det sig att vi tycker att det hör vardagen till att stressa på jobbet, att rusa från plats till plats och fylla vår tid med så många måsten och göranden att vi inte hinner tänka efter, att vi inte har tid för oss själva, att vi inte hinner laga god mat utan rafsar någon snabbmat från butikens hyllor och mättar oss med halvfabrikat?

Julefrid. Vi har bara en tid på året då vi i våra tidsuttryck har frid. Rebellen inom mig vaknar och jag bestämmer att jag minsann tänker ha vardagsfrid också! Vardagen, där vi är hela tiden, är ju den bästa tiden och den är kryddad med lite julglitter, påskägg, midsommarkransar och självständighetsljus och från och med nu  hos mig även med mindre stress, bättre mat och mer fritid.

Ha det gott!

Kati

Åbo slott

Jag kan se framför mig hur ryttarna red in på gården, kan höra hovarnas klapper mot kullerstenarna. I de smala korridorerna frasade klänningstygen och i ugnarna sprakade eldar för att värma upp rummen.  Höga väggar och små fönster – mörkt och inte så varmt. Mina romantiska bilder av att leva i ett slott krusas av den verklighet som kryper fram då jag lär mig mer av hurdant livet verkligen var.

Ansikte och händer tvättade man regelbundet, men inte kroppen. Ibland tvättade man sig dock, och då bars det  in vatten i ett kar i rummet. Först badade slottsherren, sedan slottsfrun, sedan barnen, sedan tjänstefolket osv osv.  Toaletter fanns och det var ju alltid en fördel. Nackdelen kanske den att de var placerade en bit utanför slottsväggen, så att när det kom prominenta gäster så fick man putsa fasaden – ja, ni förstår säkert hur jag menar.

Mörka fängelseceller,  med fotbojor i rummen om det skulle behövas, galler och kalla golv minskar snabbt på min romantiska bild av slottslivet. Men i slottssalen kan jag nästan höra skratten och känna doften av maten och när festen är över blåses stearinljusen ut och tystnaden lägger sig.

Åbo slott är väl värt ett besök!

Kati

15 minuters regeln, eller från tidsoptimist till tidsrealist

Vi har alla lika mycket tid till förfogande och ändå är det som om några har mycket tid och hinner med nästan vad som helst och andra har mindre tid och tampas med tidtabeller.  Jag har ofta funderat över det där och hur det kan komma sig. Beror det på ett karaktärsdrag, beror det på förmågan att organisera sin dag eller beror det på snabbhet?

Många gånger hör man människor säga att de är tidsoptimister och det betyder i slutändan att de nödvändigtvis inte hinner med allt de åtagit sig – eller att de hinner men under tidspress och stress.

Jag har varit tidsoptimist men märkte efter en tid att det inte alls funkade! Det blev stressigt i längden och det resulterade i att jag inte hade någon andningspaus eller fritid – och dessutom, fastän jag ville det eller inte, hade jag många ogjorda saker.

En dag fick jag nog och det var då jag införde 15 minuters regeln.

Den går ut på att varje sak/ärende tar minst 15 minuter. Det finns inte längre 7 minuter, 10 minuter eller 20 minuter, det finns 15 och 30 minuter. Jag delade in mina arbetsuppgifter, hobbyn, föreningsaktiviteter och möten i 15 minuters helheter. Då märkte jag att jag hade satt in på tok för mycket aktivitet på en dag och nästan ingen på en annan. Med lite omorganisering fick jag nästan allt att rymmas och det som inte rymdes med valde jag bort.  Jag började med att titta på en dag, sedan på en vecka, sedan på två veckor osv. Till slut hade jag en månad planerad och till min stora glädje hade jag till och med fritid, tänk er fritid – vilken härlig sak!

Under arbetsdagen satte jag in en timme för saker jag inte kunde förutse – det är viktigt att även ta med den tiden i tidsplaneringen! Plötsligt kunde jag hålla deadlines och var inte sen med arbetsuppgifter, hemmet blev städat och det blev en lättnad för hela kroppen som inte behövde stressa med tiden.

Vad trist att planera sin tid så där, tycker ni kanske nu? Ingen spontanitet, inget flöde. Tvärtom svarar jag, jag har en massa frihet i tiden som blir över från att vara tidsoptimist till tidsrealist. Jag har mindre stress med tiden och deadlines, jag har möjligheten att ändra på arbetsuppgifterna och göromålen till den tid de passar bäst in i.

Jag har alltså inte bara måsten, jag har friheten att planera och välja. Underbart!

Kati

Det där med jordgubbstårta

Finns det någonting mer somrig än jordgubbstårta?

Tja, det kunde kanske vara doften från grillen, den rökta fisken eller ängsblommorna i vasen på bordet?

Sommaren har säkert lika många olika traditioner som julen och påsken. Alla fyller vi vår sommar med det som vi tycker hör sommaren till. Ibland funderar jag på att hyra en husbil och åka land och rike runt och se nya platser, eller varför inte ett annat lands  rike? Ibland funderar jag på att hyra en liten stuga långt ute i skärgården, på en liten kobbe där man ingenting kan göra annat än att ta det lugnt. Men å andra sidan är sommaren en av mina aktivaste årstider, en årstid då det inte blir mörkt, då man hinner med nästan vad som helst på ett dygn. Tids nog hinner man vila, som till exempel på hösten då kvällarna är mörka och man inte ser någonting i skog och mark, tänker jag för mig själv och lämnar idén om stugan och kobben.

Men det där med jordgubbstårtan. Ja, en sådan kan man äta var man än befinner sig, om solen skiner eller om det regnar, i stiltje eller i blåst. Det är ju inte bara jordgubbarna, det är grädden också – hela helheten. Tårtan blir som en smaskig bok man inte kan lägga ifrån sig, eller ett fint minne man har som man plockar fram med jämna mellanrum.

Ingen sommar utan jordgubbstårta, det är min tradition! Vad är din?

Storm i ett vattenglas

I gymnasiet hade jag den bästa läraren i svenska jag kunde önska mig. Han tog oss på teater, han lät oss skriva och diskutera mycket. Ja, han väckte min nyfikenhet till mycket mer än bara själva språket. Vi skrev uppsats ganska ofta och det är speciellt en rubrik som har fastnat i mitt minne:  Storm i ett vattenglas.

 
Storm i ett vattenglas – vilken underbar rubrik  Jag tänker med jämna mellanrum på den, den pockar på sin uppmärksamhet, den dyker upp i de mest olika tillfällen.

 
Det stormar i mitt vattenglas med jämna mellanrum. Som nu då byns mopeder har fått ett nytt liv efter vintern och de gasar omkring med hårda ljud. Till saken hör att jag bor precis efter ett farthinder, precis efter en liten krökning i vägen och utanför mitt hus är det en raksträcka på ca åttio meter innan nerförsbacken med gupporna börjar. Raksträckan är naturligtvis den bästa platsen för att gasa, för att åka på bakhjulet, för att försöka få ut så mycket som möjligt, både fart och ljud, på de knappa åttio metrarna.

 
Jag har tänkt ut många lösningar till det här: bygga fler farthinder – många många efter varandra utanför mitt hus, bygga in vägen i en ljudsäker tunnel, ställa mig mitt på vägen och vifta och hötta och se argsint ut och gapa om lugn och ro i byn.

 
De flesta stormar lägger sig dock, förr eller senare, så också min. Små vågor kan skönjas ibland, också vita gäss, men det lugnar sig med tiden. Åtminstone ett år framöver då mopederna igen vaknar ur sitt vinteride, och jag planerar vidare på mina åtgärder om att få lugn på raksträckan.

 
Stormar det i ditt glas? Idag är det lugnt här, ingen storm på långa håll.
Zen!

 

Kati

Resurser och arbetsmöjligheter

Vet ni, jag älskar mitt jobb! Jag älskar möjligheterna att kunna utveckla, att tänka på nya idéer och att förverkliga nya kurser.

Det här som jag räknade upp är kanske det man först förknippar med arbetarinstitut, just att de erbjuder kurser av de mest varierande slag. Sällan tänker man på den andra sidan, det vill säga att vi faktiskt ger många människor arbetsmöjligheter, att vi är en arbetsgivare, att vi kan ta tillvara människors resurser och kunskap som de besitter!

Jag bor på Kimitoön och vi fick i februari fyra familjer från Syrien och några månader innan de anlände planerade Vuxeninstitutet tillsammans med flyktingkoordinatorn vår integrationsutbildning. Det var ett mycket givande och roligt arbete och när syrierna kom väntade redan vardagen på dem och de kunde integreras i snabb takt i samhället. Nu tre månader senare vet de redan hur vårt samhälle fungerar, barnen går i skola och de vuxna kan hälsa och samtala kort på vårt språk.

Vilken tacksamhet och glädje från deras sida! De är så tacksamma, så glada och nyfikna att jag sällan skådat något liknande, jag blir riktigt rörd av deras tacksamhet.

Och tänk,  jag har den underbara möjligheten att via mitt jobb  kunna ta vara på deras resurser och därför träffade jag dem och vi gick igenom deras kunskaper och kunnande och diskuterade om vad de kunde hålla kurser i nu i höst. Bland dem finns en kvinna som gör hennatatueringar, en man som knyter mattor, kvinnor som kockar läcker mat och en man som kan undervisa i arabiska – och allt det här ska krydda upp vårt kursutbud i höst! Kimitoöborna kan alltså gå en introduktionskurs i arabiska, de kan lära sig göra hennatatueringar och lära sig om traditionen bakom dem, de kan lära sig att knyta mattor på orientaliskt vis och att gå en matlagningskurs och lära sig kocka syrisk mat. Visst är det fint?

Medborgarinstitut skulle inte existera utan sina lärare. Det här är någonting man sällan riktigt konkret tänker på – men utan lärare har vi inga kurser och följaktligen ingen verksamhet. Jag gillar tanken att vi ger många chansen att visa sitt kunnande, att vi kan fånga upp de resurser som finns omkring oss.

Öbor, yngre som äldre, nyinflyttade, boende på annan ort, utlänningar och flyktingar – allas resurser och kunnande kan vi fånga upp och berika vårt kursutbud med. Visst är det fint?

Kati

Ibland undrar jag

Ibland undrar jag över en massa små ting, fast små och små, de är också stora viktiga ting för den enskilda människan, viktiga för ett landskap, viktiga för ett land.
Ta Pargasbon som odlar tomater till exempel. Vi vill äta inhemska tomater eller hur? Vi ska främja företagandet i landet och skapa arbetsplatser eller hur? Så hur i all himmelsnamn kan man besluta att ett växthus skall förses med gardiner? Varför skall man krångla till det hela, jag menar borde vi inte vara tacksamma för att någon vill odla tomater i dessa svåra tider?

Jag kan också, om jag vill, ondgöra mig över bullret i stan, över dammet, över trafiken, över köandet. Men det är ju trots allt en stad, och i städer blir det buller, damm, trafikköer och annat köande. I växthus blir det ljus, det är liksom nödvändigt för växandet.
I mina undranden kan jag inte förstå att våra politiker inte lyckas lyfta Finland på fötter – har vi inte tragglat länge nog i dessa svåra tider? Med risk för att låta som en gammal papegoja och upprepa mig, men jag undrar hur lilla Island har lyckats få sin ekonomi på fötter, sin arbetslöshet nära noll igen, så snabbt efter den ekonomiska krisen? Kunde det inte vara en idé för Finland att ta en titt på hur de gjort?
Och snälla mediehus, skriv gärna något positivt om vår vardag, allt kan ju inte vara depresion och svåra tider. Inge lite hopp i den finska medborgaren så att hen känner att det finns en ljus framtid. Jag menar, vi går ju ändå mot sommaren. Tack på förhand!

Kati