Digitalt turistande

Att coronakrisen ställer till det för många branscher har knappast gått någon förbi. Inte minst för besöksnäringen. Men krisen banar också väg för nya sätt att uppleva en plats. Visit Faroe Islands är sedan tidigare kända för sina innovativa kampanjer och för några veckor sedan lanserade de sin senaste kampanj, Remote Tourism, alltså fjärrstyrd turism. Vid givna tidpunkter kan man alltså från sin dator eller telefon styra en person som är utrustad med kamera, betraktaren bestämmer helt och hållet vart personen ska gå och får på så vis uppleva Färöarna ur ett first person-perspektiv.

Vill man uppleva mera av just Färöarna så kan man också gå in på deras Sheep View. På Färöarna finns nämligen ingen Google Street View, däremot så har de över 80 000 får, alltså fler får än invånare. Så att fästa 360-kameror på fåren är helt klart det bästa sättet att kartlägga Färöarna, något som färöingen Durita Dahl Andreassen hade insett. När Google fick höra talas om Duritas initiativ, bestämde de sig för att hjälpa färöingarna genom att förse dem med kameror.

Ett Sheep View-får på Färöarna

Islänningarna har också corona-anpassat sig! Genom kampanjen #icelandathome uppmanar Inspired by Iceland folk att dela med sig av sina bästa Islandsminnen och på så vis uppleva Island på distans. Kul sätt att behålla en god relation med sina besökare även under kristider.

Vill man turista lite närmare våra hemtrakter, men ändå på distans så tycker jag att man ska besöka det digitala skärgårdsmuseet Skären. Det digitala skärgårdsmuseumet Skären har utvecklats inom ramarna för KulturÖsterbottens projekt Museilotsen. I Skären får du bekanta dig med den fiktiva familjen Sjöberg, som lever i den österbottniska skärgården i början på 1900-talet. Genom att följa med familjens vardagsliv får besökaren lära sig mer om bl.a. fiske, säljakt, båtbygge och barnens liv. Museet består av fem teman som lyfter fram livet i skärgården genom föremål, berättelser, bilder och filmer. Ett fint museum som är väl värt ett besök tycker jag. Och nu kan ingen påstå att det är långt till Österbotten!

Nu under coronakrisen blir den digitala upplevelsen det enda alternativet för många människor och det som jag tycker är intressant nu är hur den här mixen av hur en digital och nästan fysisk upplevelse mixas genom det personliga perspektivet. Många kritiserar sociala medier och digitalisering för att det distanserar oss människor från varandra, men samtidigt så kan digitaliseringen, rätt använd och när den är bra gjord, också föra oss närmare varandra. Någonting gott ska det ju komma ur alla kriser.

—

Therese Sunngren-Granlund är forskningsledare på institutionen för konst och kultur vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.

Väckarklockor

Foto SCOTT OLSON/AFP/Getty Images

Väckarklockan ringer. 
Igen. 
Den har en irriterande benägenhet att ringa varje morgon. Och just när jag låg och sov så gott. Eller, ringer och ringer, det är ett stilla pianostycke, som gradvis blir mer högljutt, som kommer från min mobil. 

Ute skiner solen redan. Det blev vår också detta år. En tid kändes det som att allt var så uppochner att det kanske inte skulle bli någon.

Men, så småningom satte sig nya rutiner. Livet blev mer virtuellt.

Från lättsamma skämt om en släng av Corona till ångest till vardag. Eller, en slags vardag. Det där med att leva i bubblor har var aldrig blivit tydligare. Och liksom med allt annat i livet, har vi olika förutsättningar och olika kapacitet att hantera förändringen. Den som är lycklig nog att ha ett jobb som går att göra på distans, den som har ett jobb, den som har utrustning och uppkoppling som fungerar, den som är van att vara på nätet klarar sig bättre än den som saknar något av det jag just räknade upp.

Den som är i en riskgrupp har det tuffare. Den som jonglerar mellan jobb och familjekrav, och den som är ensamstående kan också ha det betydligt tuffare. Liksom en massa andra utsatta.

Jag tillhör den första gruppen. Den som kan jobba på distans, som har ett jobb, som är van med nätet, som befinner mig vid en punkt i livet då barnen flyttat hemifrån vilket betyder en tillräckligt stor lägenhet för att kunna leva och jobba hemifrån utan större besvär. Med andra ord hör jag till de som klarat sig bäst denna vår. At jag alltid har varit mer intro- än extrovert har också hjälpt.

Mina erfarenheter och kunskaper kring det digitala har varit mer efterfrågat än någonsin tidigare. På kort varsel har vi i samarbete med andra erbjudit webbinarier, digital handledning, nätmöten och andra resurser. Deltagandet har varit rekordstort. Det har motiverat och gett kickar att erbjuda ännu mer. Jag har trots allt arbetat med flexibelt lärande, distanserande och digitala hjälpmedel i över tjugo år. Det som har hänt denna vår är något jag arbetat för mycket länge.

För. Plötsligt är en digital vardag inte en abstraktion. Vi befinner oss mitt inne i den. Och mycket av det många av oss har gjort gradvis de senaste tjugo åren blir plötsligt synliga.

Det finns ett uttryck för människor som förbereder sig på allvarliga störningar i samhället. De kallas preppers. De gör upp listor på sådant som måste finnas hemma om strömmen går, om gränserna stängs, om matförsörjningen fallerar, om kriget kommer. Jag är inte en prepper.

Men i det digitala märker jag hur jag helt omedvetet under en lång tid förberett mig på en situation som den vi har nu. Jag såg den inte komma, jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli, och mycket har varit nytt och överraskande. Men verktygen har funnits där, och därför har jag klarat mig bra.

Det är lätt att känna lite skam för det. Skam verkar vara en känsla som många människor har en fallenhet för. Jag har det bra, jag har ett jobb, jag svälter inte, jag har till och med haft roligt under våren. Tidsuppfattningen har förändrats, den kontinuerligt naggande stresskänslan som levt i min maggrop så länge har lösts upp.

Jag tycker om det jag gör, och jag gillar när jag kan bidra med något, när jag kan hjälpa. Men precis som det är fult att tala om pengar känns det lite förmätet att lyfta på svansen i dessa tider. Många lider, många har ångest, många förlorar allt. Dessutom är ovissheten stor. Hur skall detta sluta? När ska det sluta? Vad händer sen? Vad finns kvar?

Det är en balansgång, att hantera all denna osäkerhet, att känna empati med alla som har det svårt, och att samtidigt våga må bra själv. Varje dag blir det lite varmare, solen är uppe lite längre. Jag har tid att tänka, tid att promenera, tid att lära mig nya saker. Jag vet inte när detta är över, eller vad som kommer sedan. Jag försöker ta det en dag i taget, och njuta när jag kan.

Väckarklockan ringer. Igen. Och idag vaknar jag med ett leende.

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Digital drivkraft

Inte längre på Ode, utan virtuellt!

En av de saker som jag jobbar ganska mycket med är digitalisering i olika former. Under årens lopp har fokus skiftat flera gånger. Länge handlade det om infrastruktur, dvs bredband åt alla. Parallellt med det talade vi mycket om tekniska lösningar, dvs kurser/webbinarier i olika verktyg. Frågan om infrastruktur har gradvis försvunnit från agendan i takt med att allt fler fått tillgång till utrustning och uppkoppling. Jag menar inte att frågan är löst, det finns fortfarande de i samhället som inte har tillgång, eller som inte har råd. Men den gruppen är mindre än förr. I och med att väldigt mycket digitalt fungerar direkt i telefonen, och de flesta idag har åtminstone en tillräckligt smart telefon, så är det inte kring detta vi skall sätta all vår kraft.

Även frågan om verktyg har blivit mindre relevant, så där generellt sett. Under de exceptionella förhållanden som råder just nu med beredskapslagen i kraft i Finland har förstås de praktiska frågorna kring infrastruktur och verktyg åter hamnat i centrum. Det är säkert bra och viktigt. Men jag vill hävda att vi är nästan där, att detta är saker som vi har mestadels löst, eller är mycket nära att lösa.

Frågan om digitalt utanförskap är däremot inte fixad. Jag tror att det är många som fortfarande känner sig osäkra, lite dumma, och utanför. Det är svårt att sätta fingret på den specifika orsaken. Kanske är de flera. En utveckling som jag ser (om än långsam) hos oss inom fria bildningen är dels att vi samtalar mer om säkerhet, integritet, disinformation och missbruk av nätet, dels att vi börjar föra upp frågan om vars och ens roll i den digitala samtiden. Jag menar så här: mycket energi går åt till att bli bekant med nätet, att lära sig skapa konton, förstå varför lösenord är viktiga, testa olika plattformar. Detta gäller både offentliga och privata tjänster. Det är bra, men det räcker inte.

Varför räcker inte det?

Därför att det lätt blir att handla om att vi lär oss använda tjänster som konsumenter. Någon tillhandahåller en produkt, och vi konsumerar den. Det är inget fel i det. Men jag tror att om vi nöjer oss med det så missar vi många av de nya möjligheter som digitaliseringen för med sig. 

Jag har flera gånger under den senaste veckan läst tankar om att vi nu gått in i en ny tid, att när saker återgår till det ”normala” så kommer det att se nytt ut. Det finns ingen återgång till det som var förr, heter det. Nå, det återstår att se, Själv tänker jag att all förändring är långsam, eftersom vi har så inrotade vanor. Argumentet här är att se så fort vi anpassade oss och genomförde drastiska åtgärder som för bara några veckor sedan skulle ha känts helt otänkbara. Det är sant. Vad gäller vårt förhållande till digitalisering av vardagen, samhället och delar av livet tror jag vi inte alltid riktigt tar oss tid och reflekterar över vilka alternativ vi har, eller att vi faktiskt kan vara med och påverka utvecklingen. Jag är rädd för att vi är alltför vana att konsumera tjänster, inte att skapa dem själva. Det finns en mängd exempel på detta, en del av dem tänker vi diskutera under vårt virtuella seminarium nu på onsdag 25.3. (Du är välkommen med, det är gratis, men sista anmälningsdagen är idag: http://bit.ly/digide2020).

Frågan kommer att fortsätta vara aktuell under en lång tid framåt. Och kanske håller du inte alls med mig? Kommentera gärna här. Jag gjorde också en enkät som du gärna får gå in och svara på. Det är enkelt, den innehåller bara en fråga. Gå in på www.menti.com och mata in koden 42 81 32.

Denna vecka är det förresten också #AlldigitalWeek i hela Europa. Olika arrangemang, tankar, resurser och resultat i Finland delas via #AlldigitalweekFI

Digitalisering – för vem?

För några år sedan var jag på bilresa i Italien. Vi stannade till på en bensinstation för att tanka och som vanligt tänkte jag att jag skulle få sköta det mesta själv. Men då jag ställde mig vid bensinpumpen dök det upp en kille som frågade vad jag ville ha. Han påbörjade tankningen och tvättade sedan mina bilrutor. Allt under trevligt småprat, även om jag med min mycket begränsade italienska inte kunde mycket mer än nicka och se glad ut. För det blev jag. Det personliga bemötandet gjorde att jag med ett leende på läpparna satte mig vid ratten för att fortsätta färden.

I mitt arbete som lärare för invandrare har jag mycket kontakt med olika myndigheter, men också serviceinrättningar av olika slag, då mina elever behöver hjälp och råd. I vår allt mer digitaliserade värld förväntas det att kunder kan ta till sig information och sköta de flesta av sina ärenden via nätet. Gärna med så lite mänsklig kontakt som möjligt, eftersom den ju kostar så mycket mer. Sägs det. Men hur gör då en person som har svårt med våra bokstäver, kanske för att hen lärt sig läsa och skriva med annat alfabet, inte ännu är så duktig på våra nationalspråk och inte har datorvana? Om hen har tur har hen någon att vända sig till. Någon som har tid att hjälpa till, på egen eller arbetstid. Det är åtskilliga timmar jag tillbringat letandes på olika webbsidor, översättandes och förklarandes – ofta i frågor som kan vara väldigt personliga och på områden som jag inte har någon expertis inom. Jag har suttit många timmar i telefonköer med elever väntandes bredvid mig för att utreda frågor nätet trots allt inte ger svar på eller som är så svåra att leta fram att också jag som van daglig nätanvändare inte hittar. För de personer jag hälper känns det inte alltid så bekvämt att måsta dela sin personliga ekonomi och hälsobekymmer med mig, men utan hjälp kommer de inte vidare och riskerar att bli utan den service de såväl behöver som har rätt till.

Tiden som går för att sköta uppgifter som egentligen borde skötas av berörd instans betalar min arbetsgivare eller ofta jag själv med min fritid. Jag frågar mig då om det här sättet att spara på personal och flytta allt till nätet för kunden själv att sköta som så många myndigheter och servicebolag sysslar med, helhetsekonomiskt kan vara särskilt effektivt? För att inte tala om den mänskliga dimensionen.

Vi intalas att tro att servicen blir så mycket bättre och snabbare – men för vem? För kunden som servicen ju finns till för eller ändå mer för den som har uppgiften att ge service? Också digitaliseringen kostar mycket och att tro att vi bara betalar för utvecklingen nu och sedan när allt är klart – som om en sådan stund klart kunde definieras – kommer att spara massor är mer än lovligt blåögt. Att så inte sker kommer IT-industrin nog att se till. I budgetbehandlingen i min kommun t ex framkom att man vill inrätta flera nya tjänster inom IT-sidan för att digitaliseringen så kräver, medan några höjningar av barnträdgårdslärarnas löner inte rymdes med. Skorrar illa.

Dags att se över våra prioriteringar i ett läge där människor mår allt sämre och marginaliseringen och polariseringen ökar? Vi behöver mer mänskliga kontakter, inte mindre. Verkar som de förstår det bättre i Italien.

Catharina von Schoultz
Arbetar med integration på svenska vid Borgå folkakademi

Digi, digi. (Med risk för att tolkas som bakåtsträvande och gammalmodig.)

Journalisten och författaren Pekka Vahvanen presenterade sina tankar om digitaliseringen i den nyutkomna boken Kone Kaikkivaltias – Kuinka digitalisaatio tuhoaa kaiken meille arvokkaan. (Maskinen den allsmäktige – Hur digitaliseringen förstör allt det för oss värdefulla (egen översättning)).

Hans tankar är i och för sig inte så revolutionerande, visst har många andra också kritiserat förhärligandet av digitaliseringen och av alla de fördelar som den medför. Men på något vis ser jag hans påståenden som en frisk fläkt, och om han inte alltid träffar rätt så ger han i varje fall oss något att tänka på. – Ärligt talat, har digitaliseringen och automatiseringen gjort våra liv lättare eller är det kanske så att vi bara tror det? – Och många tror inte ens på att livet blivit lättare, Vanhanen är själv en av dem.

Pekka Vanhanen konstaterar att den tekniska utvecklingen nu gått så långt att den i själva verket gör oss dummare, att vår livskvalitet blir sämre, att vi blivit sämre på att diskutera öga mot öga med varandra. – Det är så mycket lättare att skicka ett meddelande på smarttelefonen, då behöver man inte konfronteras med mottagaren direkt om hen blir sur.

Jag började fundera över min vardag. Till skilnad från Pekka Vanhanen äger jag en smarttelefon. Den är inte min käraste ägodel, men ibland har jag undrat hur man klarade sig utan den. Den hjälper ju en så mycket i vardagen. Mest använder jag den som navigator och till att köpa resebiljetter till buss, tåg och spårvagn. Och till skillnad från många så ringer jag faktiskt med min telefon, och så svarar jag i den också. Men har den gjort mig dummare?

Innan mobiltelefonerna kunde man sina vänners telefonnummer utantill. Man visste bussarnas rutter och på ett ungefär deras tidtabeller. – Var det onödig kunskap eller något som hjälpte en att gestalta vardagen?

Man planerade sina möten på stan och hade reservplaner ifall av förseningar. -Nog var det krångligt men å andra sidan betydde det att man var tvungen att planera och på förhand komma överens om saker och ting. Idag ringer man kompisen och som frågar ”hej, var är du”. Tidigare sade han sitt namn och frågade ”vem talar jag med?”.

Hur är det i arbetslivet då? Inom undervisningen, liksom i nästan alla branscher, har digitaliseringen marscherat in och erbjudit de mest fantastiska program för att underlätta och effektivera vårt arbete. -Somliga saker har ju helt klart blivit bättre men mycket har gått i andra riktningen. Då jag själv gick i skola hade vi en dagbok på katedern. I den skrev läraren in sina anteckningar om frånvarande elever. En vikarie skrev en gång upp Tom Pulpet som frånvarande, vi hade ingen med det namnet på klassen men stolen var ju tom så vikarien antog att Tom var sjuk. Det hände alltså misstag och dagboken fanns framme på katerdern så vem som helst kunde läsa ur den. Då talades det ganska lite om studerandenas rättsskydd. Men kanske det var ett bevis på tillit och en tro på att studerandena visste vad som var rätt och vad som var fel.

Idag skall man vid varje lektion logga in på datorn, ibland händer det att datorn inte fungerar, det är serviceuppehåll, elavbrott, någon har kopplat om sladdar och snoddar etc. En allt större del av arbetstiden går numera åt till att se till att alla program och planer som har med undervisning och studerandevården att göra blir rätt ifyllda. Det att man bryr sig om studerandena på riktigt är mindre viktigt än att det finns dokumenterat att man haft ett samtal. Så känns det ibland.

Antalet olika program och ”hjälpmedel” som en lärare skall behärska och använda dagligen är inte alldeles litet. Det varierar från skola till skola men kan se ut så här: Wilma, Skola 24, Primus, e-post, telefonsamtal, textmeddelanden, Facebook, Messenger, Whats Up, intranet och några till som jag säkert glömt bort. Har alla dessa gjort undervisningen bättre jämfört med då vi klarade oss med en dagbok på katedern?

Pekka Vanhanen går så långt i sina påståenden att han varnar för att maskinerna möjligen kommer att ta makten då deras intelligens överstiger människans. Också regeringsprogramet gällande digitaliseringen av undervisningen får sig en känga. Enligt Vanhanen finns det inga belägg för att digitaliseringen skulle effektivera inlärningen.

 

Lust eller tvång – det livslånga lärandet

Det var Unesco som myntade begreppet ”livslångt lärande” redan på 1960-talet. Under årens lopp har tyngdpunkten – när det gäller vad orden står för – förskjutits. Efter att nyligen ha läst några artiklar i ämnet inser jag att jag själv identifierat uttrycket med ett humanistiskt bildningsideal, en jämställdhetsuppfattning, ökad social rättvisa och individens möjligheter till självstyrt lärande. Jag ser, av det jag nu läser, att innebörden i uttrycket i vissa sammanhang förskjuts alltmera mot ekonomiska resonemang och konkurrenskraftstänkande, det blir för mig därför mera diffust än tidigare. Själv är jag präglad av många år inom fria bildningsarbetet i vårt land och av de nordiska folkhems- och folkbildningsidealen.

Så här lyder en definition: ”Med livslångt lärande avses allt lärande under en människas livstid som syftar till att utveckla hennes kunskaper och färdigheter inom privatlivet, samhällslivet, det sociala livet och/eller arbetslivet”. Det är en alltomfattande definition. Synen på ”lärande” och möjligheterna till förverkligande skiftar förstås globalt – villkoren varierar från land till land, från stater med betungande fattigdom till dem med god ekonomi.

Det sägs alltså att jämställdhetsidealet, som ursprungligen var inbyggt i begreppet ”livslångt lärande”, numera ersatts av en uppfattning om att detta lärande i första hand skall utgöra verktyg för den ekonomiska tillväxten i samhället. Vi skall med andra ord lära oss ”livslångt” för att producera mera, vara till nytta för landets/ländernas konkurrenskraft. D.N. Aspin och J.D. Chapman har lagt fram tre olika syften; livslångt lärande 1) för ekonomiska framsteg, 2) för personlig utveckling och självförverkligande och 3) för social inkludering och demokratisk förståelse. Jag läser dem i den ordningen. Kan man hoppas på att de två sistnämnda syftena inte glöms bort när det första vinner alltmera terräng? Jag anser ändå inte att de tre nödvändigtvis utesluter varandra. Risken finns likväl att det fortsättningsvis sätts alltmera tyngd på formell utbildning, den som är examensinriktad, medan den som danar personlig utveckling på andra plan betonas mindre.

Men för att prestera bra i arbetslivet behöver vi även må bra, mentalt och fysiskt. Referat i medierna visade nyligen på betydande resultat i en undersökning som Itä-Suomen yliopisto gjort angående medborgar- och arbetarinstitutens betydelse för finländarna, både för välmående och kunskapsinhämtning. Man kan bli rörd av de epitet finländarna använder när de beskriver instituten; pedagogiska oaser, källor för skapande, fönster mot världen och kunskapen, ett andra hem, stöd för vidare studier och för socialt växande. Det är precis så; vi behöver alla känna på oss att vi är med och öppnar nya dörrar, får vara nyfikna på det som intresserar, har möjlighet att ta till oss och forma kunskap tillsammans med andra. Låt oss hoppas att ingen regering tar kål på vårt statsstödda fria bildningsarbete! Men det handlar långt om hur kommunernas ekonomier ser ut framöver. Högre kursavgifter blir en tröskel för många invånare, för dem som bäst behöver instituten. Detsamma gäller folkhögskolorna.

Livslångt lärande! Jag ser på mina barnbarn; den yngsta är ännu inte i förskolan på ett tag men ivrig att lära sig, hela tiden, så som barn är. Han har just knäckt koden för hur bokstäver bildar ord – och är oerhört förtjust. Han är ganska duktig med datorer, det är barnen uppenbarligen tidigt i livet nuförtiden; söker med säkra grepp upp filmer han vill se, eller musik han vill höra, spel han vill spela. Hans systrar, som är skolbarn, kan garanterat mera än jag när det gäller vissa funktioner på datorerna, också de har det med sig sen de var små. Skolorna stöder det kunnandet bra, så vitt jag kan bedöma. Först på 1990-talet tog jag själv mina första vacklande steg in i en digitaliserad vardag, liksom andra i min generation. Vi har ju inte vuxit upp med det. Jag minns förändringen som ganska lustfylld om än knepig i början. Jag minns känslan av att något nytt och omstörtande verkligen var på väg att hända. Men det är med viss förskräckelse jag försöker föreställa mig vad dagens unga skall möta i sina liv av bl.a. krav på ständigt ökat digitalt kunnande. Jag undrar också om det är så att förskjutningen av innebörden i begreppet ”livslångt lärande” mot allt starkare  ekonomiska styrfaktorer, delvis har med de ökade kraven på detta ”digitala kunnande” att göra. Datoriserings-tsunamin är på för fullt. Och den kommer knappast att stilla sig. Kommer människors livslånga lärande i framtiden att ”hinna” omfatta något annat än fortbildning med fokus på digitaliseringen?

 

 

 

 

 

Behöver vi lära allt idag?

Senaste sommar lärde jag mig att reparera en läckande trycktvätt med hjälp av YouTube. En enkel sökning gav mig en video med steg för steg instruktioner för hur gå till väga, var möjliga problemområden fanns och hur felen kunde repareras. Trycktvätten fick ingen garanti men blev som ny.

Detta fick mig att tänka på hur mycket undervisningen, eller lärandet, har ändrats under åren som gått. Jag hör till första kullen som gick grundskolan från början till slut i min hemstad. Min skoltid handlade om att läraren undervisade från katedern. Som elev var det min uppgift att följa med lektionen och förhoppningsvis komma ihåg vad som sades.

När jag kom till högstadiet hade vi kommit på detta med grupparbeten och hur man effektivast kunde gömma sig i gruppen. Väl i gymnasiet tog undervisningen ett steg tillbaka bakom katedern igen. ”Du behöver inte förstå detta. Det räcker att du kommer ihåg” uppmanade vår fysik lärare oss.

Hur många liknande undervisningssituationer finns fortfarande kvar i våra klassrum? Läraren lär ut och Eleven lär sig, så är ofta roll fördelning. Sändare och mottagare. Men håller detta synsätt längre? Vem gör jobbet när man lär sig nytt? Är det läraren som paketerar stoffet till något begripligt eller eleven som strukturerar informationen hen tagit del av till något som hen begriper? Svaret på den sista frågan ses kanske direkt i hur lektionernas upplägg är strukturerade.

Den kanske största utmaningen idag är att barnen lär sig och växer upp mitt i flödet, i en fantastisk miljö som pulserar av interaktivitet, samarbete, nyfikenhet, kaos osv. Mycket mera ”ny kunskap” skapas idag varje dag utanför klassrummets väggar än innanför dem. Eleverna hämtar denna ” nya kunskap” med sig in i klassrummet vilket är en rejäl utmaning för alla pedagoger. Denna utmaning kan vi inte fly från utan snarare behöver vi lära oss att ta vara på den, förfina och fördjupa insikter som denna ”kunskap” tillför undervisningen.

Många skolor svarar förtjänstfullt på denna nya utmaning. Memoriserade detaljkunskaper får ge vika för en färdighet att hitta kunskapen vid behov. Elevernas lärande utgår från de färdigheter som vi idag tror att vi behöver imorgon. Dessa färdigheter läggs in i sammanhang som är relevanta, motiverande och intressanta för den som lär sig. Nytänk och innovationer driver också utvecklingen för vårt lärande. Det krävs en del mod att våga medge som lärare att man inte kan eller ens förstår allting. Som tur kan man i såna lägen vända sig till YouTube för att få svar på det man inte ännu kan.

Morgondagens läromedel

Det var ytterst sällan som posten bar hem frankerade brev med skolan som avsändare. Två brev minns jag dock. Båda gällde min äldsta son. Det andra brevet kom från hans högstadieskola. Det väckte förstås stor uppmärksamhet. I brevet som var undertecknat av rektorn, stod det att min son olovandes under sin håltimme hade avvikit från skolområdet. Bestraffningen var kvarsittning och föräldrarna ombads diskutera överträdelsen med den unga. Regelbrottet var allvarligt, därav det frankerade brevet.
Vi diskuterade med sonen, som hade varit på hamburgerbaren med sin kompis.

-Tänk vad allt som hade kunnat hända dig utan den vuxnes övervakning. I trafiken. Och på stan. Gör aldrig om detta!
Som tur är gör mina elever inte sådana här dumheter. De håller sig snällt kvar på skolområdet. De räknar, skriver, övar språk och utforskar världen. Ofta sitter de framför datorn och bläddrar i uppslagsböcker, tittar på bilder, jobbar i läromedel och gör fina presentationer. Jag ser deras ryggar och jag hör deras mummel. Arbetet ser ut att flyta på riktigt fint. Det jag inte vet är att några av dem har ‘avvikit från skolområdet’. Deras små fingrar har i pur nyfikenhet skrivit in ett fyra bokstäver långt sökord på google (P-O-R-R) och nu sitter de och tittar på levande bilder som jag aldrig hade velat att deras små barnaögon skulle ha sett. Bilder som i värsta fall kommer att förändra deras liv för alltid.

Med tanke på brevet från min sons skola, och med erfarenhet av dagens elever, har jag på senare tid funderat mycket kring morgondagens läromedel. Jag anser att de behövs, utgår ifrån att de är skapade av pedagoger och att de befinner sig på nätet. De är intelligenta och drar nytta av nätets specifika möjligheter. Språket är gott och datan ständigt uppdaterad. Och arbetssätten utforskande och kollaborativa. Den här visionen tror jag är realistisk för vi är redan på väg mot målet.

Men jag är orolig för eleverna. Hur ska de kunna kunna hålla bukt på sin nyfikenhet? Hur ska de kunna låta bli att ‘avvika från skolområdet’? När skoldagen i allt större utsträckning tillbringas på nätet så blir ‘hamburgerbarerna’ allt för många. Och hur ska då jag som rektor hinna skriva alla brev till föräldrarna?

Så länge jag kan minnas har trafiksäkerhet ingått i skolans läroplan. Att röra sig tryggt i trafiken har övats under hela lågstadietiden och varje aktad skola har haft sin egen trafiksäkerhetsplan. I enlighet med den har man bekantat sig med trafikmärken, diskuterat farliga situationer, lärt sig använda reflex, sett över cykelns utrustning, fått besök av närpolisen och på led efter läraren gått ut och rört sig i trafiken.

I vår iver att digitalisera skolan har vi satsat på upprustning av tekniken och försett oss med trådlöst nät. Men utan garanti för elevernas trygghet har vi kastat ut dem ‘i trafiken’ för att lära sig använda det fria nätet. Till skillnad från i trafiksäkerhetsfostran där tryggheten är viktig, så springer lärarna nu efter eleverna och försöker hjälpa dem att lära av sina misstag.

Hur törs vi? Förstår vi inte hur farligt nätet kan vara för ett uppäxande barn? Var är vårt ansvar när det gäller elevernas ‘avvikande från skolområdet’?

I min vision av morgondagens läromedel, åtminstone för lågstadiet, så finns det ett SKOL-nät. Det är reglerat och kontrollerat. Och barnvänligt. Där finns förutom läromedlen, massor av sökmöjligheter, språket är anpassat och tillvaron trygg. Där, på skolnätet, lär sig eleverna att använda nätet. Och hemma, med föräldrarnas tillstånd och under deras uppsyn, bekantar de sig med det fria nätet.

Vad tycker du om det?

Karin Ihalainen

Högt däruppe

 

Femte våningen. Jag visste inte ens att det fanns så många våningar. Jag menar, visst är Campus Allegro en hög byggnad, men det är en sak att se det från utsidan, en annan att ha möte högst upp, under taknocken.

Vi är ett litet men piggt gäng. Vi talar om digitalisering. Om hur den digitala vardagen påverkar oss alla, på gott och ont.

Det här är kick-outen. För två år sedan hade vi kick-off, då var allting möjligt. Nu tar finansieringen slut i det här projektet. Men jobbet och utmaningarna finns kvar. De försvinner ingenstans.

Vi talar om att det inte går att lämna ifrån sig frågan till myndigheterna. Visst har de planer och visioner, digitaliseringen hör till ett av de få områden som den annars mycket spar- och nedskärningsinriktade nuvarande finska regeringen faktiskt satsar på.

Finlands självbild är att vi har ett fantastiskt utbildningssystem, en ren natur, clean-tech och green-tech, är innovationskreatörer, och håller oss väl framme i digitaliseringen.

Det är inte riktigt hela sanningen.

Men jag tänker inte här börja analysera vad som är sant och vad som är önsketänkande. Min poäng är snarare att digitaliseringen är en så omfattande och djup förändring av så mycket i samhället och i våra liv att vi alla behövs när den söker sin form.

Det finns många som gäspar och säger att vadå, det där har vi ju talat om i tjugo år (eller längre, beroende på vem du talar med och hur länge de varit aktiva).

Det är sant. Vi har talat om detta många gånger.

Men.

Jobbet är inte gjort ännu. Utveckling sker hela tiden, och konsekvenser av digitalisering upptäcks regelbundet. På gott och ont.

Därför behövs fria bildningen. Tredje sektorn. Civilsamhället. Aktivisterna.

Vi kan, och ska inte, försöka stå emot förändringen. Men vi ska påverka den. Vara medvetna om den. Diskutera den.

För ett samhälle som lämnar människor bakom sig därför att de inte hänger med i digiracet är inte ett samhälle vi vill ha. De som står utanför det analoga samhället står också ofta utanför det digitala. Där har vi en enorm utmaning att möta.

Och nu handlar det inte längre, eller inte enbart om att lära folk datorns ABC, eller grunderna i sociala medier. Inte heller är det enbart en fråga om att se till så alla i landet har bredband, eller en apparat att koppla upp sig med. Det behövs, utan dessa saker kommer du inte vidare.

Nej, nu handlar det allt mer om att ta nätet i besittning. Göra det till sitt eget.

Och då talar vi om att vara kreativa på nätet, eller skriva Wikipedia-inlägg, eller ingå i aktiv dialog. Det finns inte idag, men jag tycker vi behöver en folkrörelse för att återta nätet. Och fylla det med oss själva. Och med diskussion, men också kärlek. För att allt detta skall lyckas behövs vi alla. Det är helt enkelt alldeles för viktigt för att enbart överlåta åt en myndighet, eller en arbetsgrupp, som gör det åt oss. Eller?

Johanni

#Blogg100