På banken finns inga pengar

Jag har varit på banken vid ett par tillfällen under senaste tiden. Det är ju inte så ofta man behöver göra sig besväret att gå in på banken numera och bra är ju det. För det är ju ett enda väntande på att bli betjänad. Det är ju inte riktigt som det borde vara.

Under mina senaste besök har jag noterat följande saker: Det jobbar en hel del praktikanter på banken, men de får inte göra så mycket. Det betyder att man som bankkund ser en massa personal i banken men av den hopen är det bara en bråkdel som ger någon betjäning. Det är ju inte riktigt som det borde vara.

Många bankkontor stänger sina dörrar, eller begränsar öppettiderna. De som blir mest lidande av det här är åldringar som inte klarar av att sköta sina bankärenden på nätet. En äldre dam uttryckte sin förtvivlan då hon fick höra att bankkontoret hon använt i alla tider skulle upphöra. -Men var skall jag nu sköta mina bankärenden, hur skall jag med mina gamla ben ta mig till det där andra kontoret? Det är ju inte riktigt som det borde vara.

När jag satt där på banken och väntade, och väntade på min tur hade jag inte så mycket annat att göra än att följa med allt vad som pågick i banken. På en och en halv timme hinner man se mycket. Bland annat såg jag en turist från utlandet som kom in på banken för att växla till sig Euron. Han fick beskedet att det inte fanns några pengar på banken. -Sorry, we have no money. Med förvånad blick fick han styra stegen till närmaste Forex. Det är ju inte riktigt som det borde vara.

Det är ju inte så farligt länge sedan man när som helst på kontorstid, utan tidsbeställning, kunde gå till banken och uträtta sina ärenden. Nu sker det mesta på nätet. Men det finns en del bankärenden man inte kan utföra via nätbanken. Att avsluta en avliden persons bankkonto är en sådan sak. På kontot fanns lite över 6 Euro. Det tog två timmar att få den saken ur värden. Det är ju inte riktigt som det borde vara.

 

 

 

Hur kommer sommaren att bli?

Går du och funderar över sommaren? Du kanske bläddrar i almanackan och kollar på alla ”måste delta” händelser som finns inskrivna. -De är ganska många, till och med för många. När skall man hinna varva ner då det igen ser ut att bli ett sådant rännande, från söder till norr, från öst till väst.

Kanske det inte är helt fel att boka en resa till södern, då slipper man sådana bekymmer. Då kan man koppla av helt och hållet. Fast för att göra det skall man lämna telefon, dator och alla paddor hemma. Och så det där med flygskam. Har man rätt att nöjesflyga numera?

Hurudant blir sommarvädret då? Vad har spåmännen sett i fiskarnas inälvor, i kaffesump, grodmagar etc.? När börjar värmeböljan, kommer den alls och vad är det ett tecken på om sommaren blir lika het som föregående? Är det bra eller dåligt? Hur mår polarisarna? – Någon södernresa blir det inte!

Just nu får jag vänja mig vid att ständigt ha dåligt samvete. Jag gillar att skurra fram på min Vespa, årsmodell -73. Jag tycker om båtliv. Jag tycker om att grilla en saftig biff, medium. – Mycket av det jag tycker om är helt förkastligt sett ur ett miljösparande perspektiv. Så vad borde jag göra?

Sälj Vespan och båten och börja äta vegetariskt! – Men blir världen bättre av det? Då kör någon annan omkring på Vespan och någon annan njuter av båtlivet. Och de kanske kör mer än jag och skräpar ner där de far fram. Och hur skulle en sommar utan Vespa och båt vara? -Som en vinter utan snö, är det mitt fel?

 

Allt är ju riktigt bra

Det är så skönt då man ens en smula får njuta av de värmande solstrålarna. Man riktigt känner hur kroppen längtar efter värme efter den långa mörka och ganska kalla vintern. Många jag talat med känner sig trötta just nu, just den här tiden på året, då våren sakta går mot sommar och hoppeligen sol och värme. Fast helst inte lika mycket värme som förra sommaren.

För ett par veckor sedan hade jag nöjet att vistas en vecka i Holland och Belgien. Jag trodde ju att jag skulle få uppleva våren två gånger om genom den här resan. Kappsäcken fylldes mest med lätta sommarkläder, det hade ju varit över 20 grader där nere. Men det brukar vara lite si och så med vädret då jag reser. Då jag kom till Haag var det varma sommarvädret bortblåst och ersattes av en isklall vind som svepte in från Atlanten. Kläderna i min kappsäck var otillräckliga och jag drog på mig en ordentlig förkylning.

Det här låter kanske som en klagovisa men jag måste säga att jag är väldigt nöjd med min resa. En dag till sängs var kanske just vad jag behövde för att vila upp en smula och få tid att tänka på hur saker och ting ligger till.

Allt är ju riktigt bra. Det är alltför sällan man tänker så, det är så mycket enklare att tänka på små och större problem och blunda för alla saker som är riktigt bra.

Under min resa besökte jag bland annat de enorma färgsprakande tulpanodlingarna i Keukenhof. Det var helt otroligt att skåda den färgprakt som de miljontals blommorna skapade. Jag undrar om inte alla de färger, som fyllde mina sinnen efter den mörka uthungrande vintern, bidrog till att jag kände en stark känsla av att allt ju är riktigt bra.

Lite vägdamm

Just firade vi påsk och nu stundar Valborg. Det är vår och vägdamm i luften.

Jag firade Påsken på skären i Vasa. Det var inte riktigt som tidigare eftersom man inte kunde gå ut på isen. Det lilla som fanns smalt bort under helgen. Det berodde förstås på den i år så sena påsken.

Jag hann inte längre än en liten bit förbi Käinby då jag hörde ett konstigt ljud från höger framring. Som jag gissade hade jag fått punktering. Kan inte minnas när det skulle ha hänt sig senast. Ringarna har blivit hållbarare för vägarna har minsann inte blivit bättre.

Jag visste att jag inte hade någon reservring utan en kompressor och en flaska med något ämne som ringen skulle fixas med. Jag har alltid varit skeptisk till denna vikt och fyrksparande lösning. Ganska snart visade det sig att jag hade fog för min skepsis.

Då jag kopplade kompressorn till eluttaget började det osa bränt. Snabbt ryckte jag ut kontakten innan jag hade tänt eld på hela bilen. Nu var det bara att ringa till bärgningstjänsten. Hjälp skulle anlända om en kvart och det gjorde den också.

Ut ur bogseringsbilen klev en ung, väldigt artig man som några minuter hade lokaliserat punkteringen. Utan att ta bort ringen fixade han framringen. Allt var undanstökat på en kvart. Vilken service!

Det jag däremot inte var så glad över var bilisternas nonchalans. Jag hade lagt ut varningstriangeln ett par hundra meter från bilen, varningsblinkers var påslagna både på min bil och på bogseringsbilen. Trots detta susade bilarna förbi ,på en meters avstånd från oss, utan att sakta in. Vart har alla så bråttom att de inte kan sakta in, inte kan byta fil, inte bry sig. Är det här ett fenomen som känns igen på andra plan kanske?

Jag konstaterade med stigande ilska att jag inte skulle klara av det jobb som den unge mannen så galant skötte.

 

Tiden lider, och vi med den

Min far skall snart fylla 80. Hur firar man någon som just skall fylla 80? Jag ställde frågan till min far och han sade, precis som jag hade gissat att det inte är något att fira. Jag kom att tänka på alla de ordspråk som min mormor i tiderna slängde ur sig då det blev tal om hennes ålder och åldrande. –”Ålderdomen är ingen fröjd”, ”det dyrt att leva men det är f-n så dyrt att dö” var några av hennes stående utryck. Kanske det senare bidrog till att hon blev nästan 100.

Trots att man kanske får leva länge är livet kort. Allt går så fort. Plötsligt är farsan 80 och man själv närmar sig 60. – Usch!

Någon tid efter att vi syskon, i tur och ordning, ställt frågan om vad vår far vill göra 80-årsdagen till ära, kom sedan hans förslag. –Det skulle vara fint om man kunde få se en bra fotbollsmatch i Tyskland. – What???

Jaha, fotboll i Tyskland. Det betyder väl München eller Berlin. Berlin är närmare. Bra fotboll betyder att man måste kolla matchprogrammet och det visade sig att i Berlin skulle Hertha Berlin möta serieledaren Dortmund. Bra! Dit far vi, och dit for vi. Till Berlin. –Jawohl!

Far är ganska mycket långsammare nu än han var den tiden då han själv spelade fotboll och bandy i mästerskapsserien. Men han har liknande krämpor som då, för ca. 60 år sedan. Försträckning i lårmuskeln inverkar menligt på rörelseförmågan, konditionen kunde vara bättre och den dåliga hörseln gör att han ibland missförstår saker och ting. Men de här besvären är som bortblåsta då han tillsammans med 75000 andra bänkar sig på Olympiastadion i Berlin. Turen var på vår sida. Matchen var fantastisk underhållning, avgörandet kom på tilläggstid och trots att vi var i Berlin fanns det fler som jublade åt Dortmunds seger än sådana som hängde läpp för att Berlin hade förlorat. – Wienerschnitzel!

Det blev det efter matchen, en stor pladaska som täckte hela tallriken och lite till.

Dagen efter att vi tryggt landat på Helsingfors-Vanda flygfält ringde pappa. Han var utom sig av glädje. Han upprepade flera gånger hur glad han var över att ha fått den här upplevelsen. Det var den bästa födelsedagspresenten någonsin. – Unvergesslich!

 

Min snarkofag

Jag har en snarkofag, jag har haft den i 4 år och den har ändrat mitt liv. Jag hoppas att alla andra som också behöver en sådan så fort som möjligt skaffar en. Snarkofag kallar jag den, men det är en CPAP-maskin jag har.

Den pumpar in luft i  mig via en ansiktsmask som jag spänner fast runt näsan min varje kväll innan jag börjar sova. Och oj så jag sover! Numera, annnat var det innan snarkofagen. Då sov varken jag eller min fru. Hon låg vaken och väntade på att jag skulle börja andas igen och jag trodde att jag sov fast jag egentligen inte gjorde det.

På morgnarna vaknade jag trött till väckarklockans gälla signal, på eftermiddagarna var jag dödtrött och slumrade till vid mitt arbetsbord. Jag trodde till en början att jag inte hade några problem med min sömn. Men min fru lyckades till slut övertala mig att genomgå ett test. Det visade sig att jag under testnattens värsta timme hade över 40 andningsstopp, de längsta nästan en minut långa. Det är ju nästan som att låta bli att andas. Då insåg också envisa jag att det var något fel med min nattsömn.

Jag hade trott att övervikt, dålig kondition och osunda levnadsvanor hörde ihop med sömnapné. Visserligen ökar dessa risken men vem som helst kan drabbas. 150000 personer lider av sömnapné i vårt land. De flesta är män i 50-års åldern men i princip kan vem som helst drabbas. Det handlar om att musklerna i svalget slappnar av då man sover och att luftvägarna då täpps till så att andningen försvåras. CPAP-maskinen, håller strupen fri så att andningen fungerar normalt utan uppehåll. Det här betyder att jag nu sover gott och vaknar pigg och utvilad, ofta  innan väckarklockan ens hunnit ringa. Och det bästa av allt är att även min fru börjat sova bättre då hon inte behöver vakta mig och mina andningslösa stunder.

Ta misstankar om sömnapné på allvar. Det är en allvarlig hälsorisk. Hjärtat arbetar på övertryck, hjärnan lider av syrebrist, man är trött och okonsentrerad och allt det här helt i onödan då det finns hjälp att få.

Planera mindre, verkställ mer

Att sitta på en föreläsning kan vara bortkastad tid eller så inte.

Ibland har man orsak att granska sig själv. Hurudan inställning har man inför tillställningen? Sätter man ner sig och tänker att det skulle finnas så mycket vettigare att göra än att sitta och lyssna på de självklarheter och fina visioner som aldrig besannas som snart kommer att eka ut över salen, då är det självklart att dagen är bortkastad. – Jag medger, jag har haft den inställningen inför många föreläsningar. Men det kan vara annorlunda. Nu senast fick jag faktiskt många tankeställare som gjorde att jag kände mig riktigt nöjd med vad jag hade fått höra.

Mångsysslaren Paavo Beckman steg upp på scenen och började med att berätta att det inte blev någon rockmusiker av honom. I stället är han nu bland annat socialpedagog, VD, upstartföretagare mm. Han säger att det i framtiden kommer att finnas två olika slags företag och organisationer, modiga och döda.

I dagens föränderliga värld skall man vara snabb och flexibel. Problemet är att stora och även medelstora organisationer har system och rutiner som inte är snabba och flexibla utan de finns för att ge trygghet. Men det kan och vara en falsk trygghet. Om man blundar för vad som händer omkring en och bara fortsätter enligt vad systemet och rutinerna lärt oss, går verkligheten och de modiga förbi dem som går på i ullstrumporna.

Bäckman tar upp några success stories. Han nämner bland andra Uber, Amazon och Zalando. Gemensamt för alla tre är att de startat från noll, utan just något startkapital. – Utan pengar måstre man tänka nytt! Här något att bita i nu då statsfinansieringen av utbildning, hälsovård och annan för oss självklar service minskat. – Det kan kännas som ett hån att man skall se det som positivt att resurserna dras in, men tänker man nytt, börjar från tomt bord, kan man finna bra lösningar på hur man kan spara.

Bäckman tar som exempel investringsbanken J.P. Morgan som under ett år betalade lön för 360 000 timmar till jurister som gick igenom låneansökningar. Idag är antallet timmar noll. Datorer sköter jobbet på nolltid. – Ja men man kan inte ersätta lärare och vårdpersonal med datorer hör jag ropas. Det är helt sannt, det kan man inte. Men vi har under de goda åren byggt upp så många system, rutiner, program, byrokrati mm., som vi nu borde se över. Dessa har i många fall blivit viktigare än att utbilda och vårda och de fungerar dessutom i altför många fall uselt. Ändå fortsätter vi använda dem, för så har vi gjort och för att systemet skall fungera så måste vi fortsätta med det. Vi kommer alltså inte vidare.

Då ett företag klarat sig bra har någon i företaget tagit modiga beslut, säger Bäckman. En gammal visdom lyder att trots att något är planerat in i minsta detalj, så är det endå ännu fulständigt ogjort. Modiga beslut handlar ofta om att försöka och om att verkställa, inte bara planera, planera och planera. I alltför många fall planerar man för länge, och då man äntligen vågar förverkliga planerna har situationen förändrats så att planerna inte längre fungerar. Det är rädslan för att något kan gå fel som förlänger planeringsprocesserna. Då passar det bra med att avsluta med orden: En större riskfaktor än att något går fel är att inget alls händer.

 

 

 

Lagom är bäst

I gårdagens nyheter, det var YLE:s regionala nyheter som jag tycker väldigt mycket om, hade man två inslag som handlade om ungdomar och skärmtid. Det första inslaget jag såg handlade om en sjätte klassist i östra Finland som besökte ögonläkaren. Inslaget började med en lite karrikerande släng; förr i värden fick man löständer till konfirmationsgåva, nuförtiden får man glasögon.

Skärmarna är dåliga för våra ögon, och telefonens den sämsta då man ofta har den alltför nära. Ögonläkaren sade att läsavståndet borde vara minst 33 cm. Killen som var hos läkaren hade prima syn trots ca. 2 timmar skärmtid per dag. Det sades bero på att han var mycket ute och idrottade och hade rätt läsavstånd.

Men det här är redan ett problem och det har i undersökningar framkommit att år 2050 skulle hälften av jordens befolkning vara närsynta. Det här alltså i gårdagens nyheter från östra Finland.

Men följande nyheter kom från sydvästra Finland. I St. Karins dansinstitut har man lyckats med det omöjliga. Man har fått gossar att intressera sig för dans. Och hur har det gått till?    -Jo, man har lånat koreografin från  datorspelet Fortnite. Det spelas av över 125 miljoner mäniskor. Många toppidrottare hör till denna skara vilket ibland synns i deras segergester som är tagna ur spelet. Inte undra på att gossarna var ivriga att visa sina rörelser på dansgolvet.

Slutsatsen blir väl då att YLE, med sina regionala nyheter, bjuder på intressant innehåll  som inte får rum i huvudnyhetssändningarna. Och att man bör kola skärmtiden, bade den egna och barnens.

Konsten att se långt

Jag tittade igår på en dokumentär som handlade om den finska jägarbataljonen som skolades i Lockstedter under pågående världskrig (nr.1), Där sades det om de finländska soldaterna att de var duktiga roddare och att de såg långt. Det senare lät ju ganska lustigt men jag blev och fundera på varför de tyska skolarna hade märkt denna egenskap. Kanske det helt enkelt berodde på att de finska ynglingarna var vana att röra sig i naturen och därför kunde blicka ut över terrängen i stället för att gå med näsorna ner mot blåbärsrisen. Det är i och för sig en mycket enkel förklaring men jag kommer inte på någon bättre. Hur som helst är det en bra egenskap som man har stor nytta av. Men finns det andra egenskaper som vi som ett litet folk besitter och som gör oss annorlunda, märkvärdiga kunde man kanske också säga?

Då jag deltog i några skolprojekt, där lärare från ett tiotal länder var involverade, talade vi ibland om saker som skiljde våra länder åt, mera talade vi om vad som förenade oss men det är mindre intressant i det här fallet så nog om det. Under våra diskussioner stötte jag ofta på misstro då jag berättade om oss finländare, om våra seder, om hur vi agerar, tänker och fungerar.

Klart att mycket handlar om generaliseringar, vilket alltid är farligt. Klart att dagens nya generation finländare är ganska annorlunda än den generation jag själv tillhör. Men vissa saker som jag talade med mina utländska kolleger om tog de som skämt eller som rena lögner. Det som jag själv upptäckte var att dessa reaktioner berättade lika mycket om oss finländare som om mina utländska kolleger och deras sätt att tycka och tänka. Fram för allt visade det på stora skillnader mellan oss européer och våra sätt att handla i olika lägen.

De tyska kollegerna var intresserade av vår bastukultur. De ville så klart veta hur man badade bastu på rätt sätt så de frågade mig, jag var ju finne så det där med bastu måste ju jag vara expert på. Frågorna var många: Hur länge -, hur många gånger efter varandra-, hur ofta skall man bada bastu? Jag svarade att precis som man själv vill, men de trodde ju inte på mig. Det måste ju finnas regler insisterade tyskarna.

En italiensk lärare sade att italienarna är duktiga på att klaga. Jaha, i Finland har vi hela körer som sjunger klagomål som folk skickat till myndigheterna. Hon trodde så klart inte på mig så jag måste skicka några Youtube länkar till henne som bevis.

Käringkånk, stövelkastning, tjärrfotboll etc. är egentligen ganska onödiga företeelser som inte alls beskriver vår egenart som folkgrupp, om vi nu har några. Kanske är vi lika vanliga som Medelsvensson. (Trist tanke, vem vill nu vara helt vanlig?)

Men enligt Bertolt Brecht är vi ett folk som tiger på två språk. Är det kanske det här, och möjligen det att vi ser långt, som är vår största egenhet? Själv har jag problem med att kunna hålla mig tyst då jag borde, men faktum är att vi är ganska bra på att tiga.

Jag läste för flera år sedan om en forskning som förklarade att ju längre norrut i Europa man färdades, desto längre pauser kunde man hålla i sitt tal utan att bli avbruten. I Italien måste man tala i en jämn oavbruten ström av ord för att komma till punkt. I Lappland behöver man inte säga ett endaste ord för att få det mest väsentliga framfört. – Ingen trodde mig, vilket jag förstås viste. Jag förklarade för mina europeiska vänner att i Lappmarken där det kan vara tiotals kilometer till närmaste granne kan det se ut på följande sätt: Pekka kommer skidande till Hannu. Hannu bjuder på kaffe, Pekka sätter sig till bords, sörplar på sitt kaffe, tittar ut genom fönstret, Hannu dricker sitt kaffe sittandes mitt emot Pekka. Efter en halv timme stiger Pekka upp, tackar för kaffet, ”kiitos”, tar på sig skinnmössan, jackan, handskar och skidar de tio kilometrarna tillbaka hem. Inte ett ord har växlats, förutom ”kiitos”. Men nu vet Pekka att Hannu mår bra, allt är i sin ordning, det finns inget att oroa sig för. Och Hannu vet det samma om Pekka. – Hannu tittar ut genom fönstret och ser Pekka skida hemåt med blicken stadigt fäst vid horisonten.

 

 

 

Varför måste allt göras på en och samma gång

 

Det känns som att det har blivit stadens vanligaste trafikmärke. Var och varannan gata pryds, och har gjort det en längre tid, av dessa trafikmärken som utlyser att gatuområdet är reserverat. Jag förstår mycket väl att stadens infra behöver uppdateras, att fasader måste repareras och att plåttak måste bytas ut. Men att alla grävarbeten måste utföras på en och samma gång har jag svårt att förstå.

Nu har de stora utfartslederna varit uppgrävda en längre tid. Och ofta då man rör sig kring dessa arbetsplatser är det väldigt tomt på arbetare. Där står kanske en obemannad grävmaskin och så ser man en massa skyltar som varnar för vägarbeten men förvånansvärt ofta är det ingen som helst verksamhet på området. Det som fick mig att koka var då man hade lagt ut dessa ”Gatuområdet reserverat” skyltar på min hemgata, på båda sidorna om den dessutom och på en sträcka som tillsammans uppmätte långt över 100 meter. Det gick en vecka och inget hände så folk började igen parkera innanför dessa skyltar. Jag ringde upp Helsingfors stad och frågade varför man hade reserverat ett så stort område. På Helsingfors stad kunde man inte ge något svar, de var omedvetna om syftet men skulle ta reda på saken. Följande vecka såg jag en ensam grävmaskin stå parkerad på gatan som plötsligt hade blivit tom på bilar. Och så några dagar senare hade de grävt upp gatan och fyllt igen gropen. Det hela gick för en gångs skull med väldig fart. Men varför var ca 30 parkeringsplatser borttagna i över två veckor?

Nu finns det säkert sådana som hävdar att man inte behöver bil i Centrum. Då kontrar jag med att man inte behöver jävlas med oss bilister på alla tänkbara vis för att göra bilåkandet så krångligt som möjligt. Det har vi inget att vinna på. -Ju långsammare bilarna rör sig i Centrum destu mer förorenar de!

Men tillbaka till skyltarna och vägarbetena. Skulle det inte vara mera ekonomiskt att fixa till gatuarbetena a) snabbare, b) med en vettigare tidtabell än att man gräver upp alla större gator samtidigt? Ta en titt på vad som händer utanför Svenska Teatern då ni har vägarna förbi.