Att bara vara tillsammans

Förra veckan hade jag nöjet att åhöra en föreläsning av den franska filosofen Jean-Luc Nancy vid Södertörns högskola. Temat för hans föreläsning var hur vi skall förstå vad det innebär för människor att vara tillsammans. Nancy skilde grovt taget mellan två former: att rätt och slätt ‘bara vara tillsammans’, och att vara tillsammans i relation till något yttre som vi delar. Exempel på det senare är vår samvaro genom kollektiva identiteter som finländare,svenskar, kvinnor, män, icke-binära, svarta, vita, man och hustru etc. I dylika fall är vi tillsammans med andra människor i relation till något som vi delar, eller åtminstone tror oss dela, som existerar utanför vår direkta relation till varandra. Intressant nog menade dock Nancy att dylika kollektiva identiteter alltid bygger på en outtalad motsägelse: vi tänker att vi är nära den andra på grund av våra gemensamma egenskaper, men egentligen är det just denna idé om det gemensamma som håller oss åtskilda. Orsaken är förstås att andra människor alltid bara möter oss genom den kollektiva likhetens eller skillnadens filter. Det svåraste är, enligt Nancy, att helt enkelt ‘bara’ möta och vara tillsammans med andra människor rätt och slätt, utan att först skilja dem åt beroende på vilka egenskaper som vi delar. Tyvärr var Nancy väldigt fåordig om hur vi skall förstå vad det är att ‘bara vara tillsammans’. Men jag tänker mig att han antar att det är något vi alla redan vet, bara vi tar oss tid att tänka efter.

#MeToo, #YouToo, #WeToo?

Ingen kan ha missat att frågor om sexualitet och identitet har debatterats hett den senaste tiden. För att bara nämna några av diskussionernas huvudspår: #MeToo, samtyckeslagen, transpersoners rättigheter, könsneutral småbarnspedagogik… Ämnena i sig upplevs ofta som känsliga, och risken är därför stor att det blir oklarheter om vad som egentligen diskuteras och varför. Med anledning av detta kommer vi under sommaren att ordna Korpo filosofidagar med fokus på filosofiska frågor om kön, sexualitet och identitet. Vårt mål är att fördjupa förståelsen genom granskande dialog och därmed undvika att låsa samtalet kring ideologiska positioner och, som ofta sker, slå fast ’svar’ på oklart formulerade frågor.

 

Under filosofidagarna kommer vi att granska följande grundläggande frågor:

Vilken roll spelar kön och sexualitet bortom tal om rättigheter och identitet? Vad betyder det att alls ha ett kön, eller att göra den sortens skillnad mellan människor? Är kön något man föds till eller något man lärs upp att vara? Vilken roll får frågor om kärlek, begär, självförståelse och kollektivitet i dessa diskussioner, får de alls plats i talet om könet som en fråga mellan Natur och Kultur?

 

Låter det här intressant? Kom då ut till Skärgårdscentrum Korpoström 21.7.2018. Inträdet är fritt och alla är välkomna. Mera info på www.fbf.fi

Betydelser bortom nyttan

Nyttoföremålen i vår omvärld är lättbegripliga för de flesta normalt funtade människor. Det behövs därför inte många ord för att förklara vilka syften broar, bilar, robotdammsugare eller telefoner tjänar. Tänk er följande konversation: ’– Vad är det här? – En robotdammsugare. Så behöver du inte själv dammsuga lägenheten. –Ah, OK.’ Med några ord kan vi också ge enkla och lättbegripliga motiveringar till varför andra nyttoföremål som bilar eller telefoner en gång uppfunnits. Det hör också till nyttoföremålens natur att vi kan utvärdera dem i enlighet med uppgiften: tjänar det här föremålet sitt syfte eller inte? En robotdamsugare som alltid kör fast i mattan är onekligen inte en bra robotdammsugare. Nyttoföremålens aura av självklarhet smittar också av sig till de yrkesgrupper som livnär sig på att uppfinna och reparera dem. Ingenjören och elektrikern, samt institutionerna som utbildar dem, behövs (bland annat) för att uppfinna och reparera våra robotdammsugare. Och en extra lyster av självklarhet får hela paketet genom att nyttoföremålens försäljning och produktion bidrar till den ekonomiska tillväxten i landet.

Allt betydelsefullt i vårt liv tenderar att hamna i skuggan av nyttoföremålens lyster. Den här skuggpositionen visas tydligt av att vi ofta försöker hitta på resonemang för att visa hur våra verksamheter på något sätt, om än distanserat, egentligen bidrar till våra nyttoföremål. Humaniora skall bidra till exporten av kulturprodukter, studier i filosofi kan vara en inkörsport till dataprogrammeringens logiska språk. För att begripa vad vi håller på med, och framförallt för att motivera andra att stöda oss både ekonomiskt och ideellt, gör vi ett desperat försök att beskriva hur vår verksamhet också har något som liknar nyttoföremålens funktion. I samhällsdebatten är det här förstås en mycket svag position: varför denna snåriga omväg via humaniora då ingenjören kan producera nyttoföremål direkt? Vi kan förstås försvara oss genom att visa humanioras och filosofins nytta, vilket jag skrivit om tidigare, men så fort vi ens nämner ordet ’nytta’ inbjuds ofta tankegångar som underminerar vårt försvar. För hur skulle filosofin kunna mäta sig med robotdammsugarens bidrag till vår vardag? Livet blir lättare med en robotdammsugare, att filosofera är ofta tungt och besvärligt.

Varför är det så svårt att tala om betydelser bortom nyttan? Filosofen Camilla Kronqvist hade ett klargörande svar på den här frågan vid filosoficaféet i Åbo i söndags som handlade om filosofins roll i våra liv. Istället för att tala om den kunskap som filosofin ger, ville hon istället tala om hur vi förhåller oss till det vi får genom filosoferandet. Ordet filosofi kommer från grekiskan och betyder ungefär ’kärlek till visdomen’, och det är snarare ordet kärlek än ordet visdom som vi skall fokusera på om vi vill förstå filosofins roll i våra liv. Så enligt Kronqvist är svårigheten med filosofins roll, och även humaniora i stort skulle jag tillägga, att jämföra med svårigheterna att motivera kärleksrelationer i vårt liv. Varför är du vän med den och den eller gift med hen? Varje försök till motivering i termer av ’nytta’ kommer att låta platt eftersom beskrivningarna inte når fram till betydelsen av den kärlek som ni har tillsammans. Vårt liv skulle vara fattigare utan vår vän, men orden verkar inte räcka till då de aldrig tar hela personen i beaktande. Visst, hen är snäll och omtänksam, men det är ju inte därför vi är vänner. Jag skulle inte byta ut hen genast då någon ännu snällare råkar dyka upp. Den betydelse som ligger djupt hos oss är ofta svår att begripa och beskriva, medan betydelsen av det triviala nyttoföremålet beskrivs på några sekunder. Faran är därför att allt med djup betydelse i vårt liv systematiskt förringas bara för att det saknar de triviala tingens lätthet.

 

 

Människans rötter

Enligt Svenska Akademien betyder ordet rot den (vanligen) underjordiska delen av en växt som håller växten på plats och svarar för dess vatten- och näringstillförsel. Bildligt uttryckt betyder ’rot’ någontings yttersta orsak eller kärna.  Vad betyder det då att tala, som vi ofta gör, om en människas rötter? Någon bokstavlig analogi finns inte: växter är rotade just på grund av att rötterna håller dem på sina geografiska platser – människan däremot ställer sina fötter där hon själv bäst behagar. Samtidigt säger detta triviala faktum väldigt lite om frågan om rötter i mänskligt liv. För när vi talar om en människans rötter talar vi inte om hennes anatomi utan om en existentiell dimension som genomskär vår tillvaro på ett sätt som verkar likna rotens fysiologiska roll för växten. Alla föds till en tillvaro som de inte själva har valt; ett historiskt rum med plats- och tidsspecifika tankesätt. Oberoende av vad vi själva vill, och hur vi än senare flyttar våra fötter, har vi från början formats av den ärvda tillvarons specifika näringstillförsel. Resultatet är att vi är ’någon’ innan vi själva vet eller förstår vem det är som vi är. Inom den västerländska filosofin har en av de stora existentiella frågorna därför varit om vi någonsin kan bli någon annan, eller om hela vårt liv är ett försök att ärligen bli den vi redan är.

Om det här alls låter intressant föreslår jag att du kommer till filosoficaféet i Åbo söndagen 8.4. Då talar poeten Bosse Hellsten om temat ”platser, rötter och att vara människa”.

Sanningar om historia

Hur skall vi handskas med vår gemensamma historia? Frågan har fått en särskild relevans den senaste tiden i och med att det gått hundra år sedan inbördeskriget. Då vi diskuterar historia är oftast kunskapens objekt i fokus, alltså den förflutna livsvärld som historisk kunskap handlar om. Ett sådant fokus är också ofta på sin plats – det är ju trots allt anspråket på att ge tillgång till sanningar om vårt förflutna som skiljer historieforskningen från andra former av berättande. Men risken finns att vi samtidigt glömmer subjektet och frågan om varför granskningen av vår gemensamma historia är viktig för oss.

Kunde vi inte tänka oss att sanningarna om vårt förflutna är viktiga i sig? Så enkelt är det inte. För faktum är att ’säga sanningar’ bara är meningsfullt i förhållande till våra omdömen om vad som är värt att veta. Föreställ er till exempel någon som går omkring och säger sanningar i slumpvis ordning under lunchpausen: ’där står ett saltkar’; ’klockan är 11:46:49’: ’min t-skjorta har tvättats fyra gånger’; ’rosa är ljusare än rött’, osv. Ja ni fattar, allt han säger är sant, men vi skulle inte tycka att vår lunchkompis säger något meningsfullt och viktigt. Snarare skulle vi undra om han inte har ena foten på mentalsjukhuset. Detsamma gäller också för vår kunskap om historia – vilka sanningar vi berättar beror på vårt eget omdöme om vad vi anser vara viktigt och meningsfullt att veta. Och eftersom vårt eget omdöme alltid är med i berättandet, blir frågan om historisk kunskap direkt relaterad till frågor om vår egen självförståelse.

Om det här temat väcker intresse, så skall du komma till filosoficafét i Åbo på söndag. Då talar jag själv om dylika frågor utgående från min avhandling i filosofi som anknyter till ämnet. Alla är välkomna och inträdet är fritt. Och om du inte kan komma, kan du istället fördjupa dig i ämnet genom denna text.

Kan vi förändra vårt förflutna?

I kölvattnet av den viktiga kampanjen för att avslöja sexuella trakasserier har det ibland sagts: ’det förflutna kan vi inte ändra på, så därför ligger fokus nu på att förbättra framtiden’. Önskan att förbättra framtiden är lätt att hålla med om, men att här entydigt påstå att ’det förflutna kan vi inte ändra på’ får mig att ana ugglor i mossen. I bästa fall är påståendet en banal sanning om att det gjorda inte kan göras ogjort – i sämsta fall är påståendet en ansvarsflykt. Faktum är att betydelsen av en förfluten händelse inte är oberoende av våra beskrivningar av den i samtiden: då en händelse erkänns som trakasseri förändras på sätt och vis även vårt förflutna eftersom erkännandet innebär att förövarens självbild avslöjas som en lögn. Vårt förflutna innehåller därmed inte längre någon ’oskyldig flirt’, som förövaren och andra kanske trodde, utan händelsen avslöjas som det trakasseri som det hela tiden hade varit. Samtidigt är det så att med erkännandet av något som trakasseri erkänner vi ett brott, och att verkligen göra det senare kräver de påföljder som tillhör rättsstaten. Med andra ord: förbättringar av framtiden åstadkommer vi bara på basis av en uppgörelse med vårt förflutna, annars lever lögnerna ofrånkomligen kvar i den nya tillvaro som vi skapar. Dialog är säkert en del av denna uppgörelse, men av vittnesmålens innehåll att döma också rättsliga handlingar.

Undervisning som väcker intresse

Under det senaste året har jag jag gått kurser i universitetspedagogik vid Åbo Akademi. Ett moment i en av kurserna är att deltagarna skall skugga en kollegas undervisning. Idén med att skugga kollegor är att man får uppleva hur andra utför sitt värv och utbyta konkreta undervisningserfarenheter. Behållningen är alltså dubbel: den som skuggar lär sig genom att uppmärksamt iaktta sin kollegas undervisning, medan kollegan får tillfället att reflektera över sin egen undervisning genom den feedback som den som skuggar levererar.

Jag utförde min skuggning genom att följa en kollegas undervisning inom ämnet filosofi. Det var en lärorik upplevelse och speciellt nyttigt var det att märka hur mycket det finns att lägga märke till under en undervisningssession. Här tänker jag inte bara på den allmänna strukturen och innehållet, vilket kanske är de faktorer som man först skulle tänka på då man beger sig ut för att skugga någons undervisning. Utöver dessa saker är det också intressant att lägga märke till hur viktigt det är med detaljerna: föreläsarens tonläge, kroppsspråk, hållning, humör, attityd och inställning. Likaså är det intressant att lägga märke till hur dessa, mera subtila faktorer, får gehör i responsen från studeranden genom frågor, kroppsspråk, gäspningar, kringvandrande blickar och allmänt ivrigt beteende. Många saker är viktigt för att undervisning skall bli lyckad, men dessa faktorer, som berör grundläggande frågor om föreläsarens framträdande, tror jag har en avgörande roll att spela för att dialogen mellan den som undervisar och de som blir undervisade skall starta på rätt fot, så att säga.

Under det specifika undervisningstillfälle som jag iakttog var det just också dessa ”subtila” faktorer som jag satte störst fokus på. Ett av de mest särpräglade dragen i detta sammanhang var föreläsarens lugna attityd som ändå utstrålade ett passionerat förhållningssätt till kursens innehåll. Lugnet inbegrep att han ofta saktade in för att försäkra sig om att föreläsningen inte gick för snabbt framåt, vilket inte är ovanligt inom filosofiundervisning som ofta kan innehålla svårbegripliga ord. Den passionerade hållningen kom fram i tonläget och minspelet – ingen kunde betvivla att föreläsaren ansåg att ämnet berör ytterst viktiga frågor för den mänskliga tillvaron. Även om undervisningen bestod delvis av att få de studerande att begripa vissa nyckelord inom språkfilosofi, så undvek föreläsaren konsekvent användningen av teknisk terminologi eller annan specialvokabulär. Och det är förstås meningslöst att försöka förklara ett svårbegripligt begrepp i termer som lyssnaren har svårt att förstå.

Föreläsaren försökte rätt ofta också anknyta de filosofiska frågorna som diskuterades till de studerandes vardag. Detta gjordes genom förslag som ”föreställ er att det skulle vara så här…”. Eller tänk ”om ord skulle användas så här…”. Detta var också ett lyckat sätt att inte bara få de studerandes uppmärksamhet, men också att verkligen få dem att försöka tänka igenom vad de filosofiska idéerna som diskuterades kunde betyda. Att så också hände kunde ses i de studerandes kroppsspråk. Genom uppmaningarna ovan såg man hur de studerande ofta började röra sig lite, se sig omkring, och synbarligen tänka igenom frågan mycket aktivt. Ibland också genom att säga några lågmälda fraser till bordskamraten. Dessa uppmaningar till att ”tänk om” odlade nyfikenheten för ett ämne som annars kan bli svårgripligt och abstrakt.

Den kanske viktigaste lärdomen jag fick med mig av skuggning var att en lyckad undervisning kräver, förutom en klar struktur och relevant innehåll, också ett genomtänkt framförande och ett engagemang som smittar av sig och göder de studerandes intresse.

[En något längre version av denna text finns också på ÅA:s personalblogg]

Planer och genomförande

Hösten är bråda (ansöknings)tider för forskare och i jäktandet slog mig följande tanke: Finns det en konstant effektivitetskvot för att genomföra planer? Om du bokar kalendern full så lyckas du genomföra kanske 70 % av dina planer, medan om du tömmer kalendern för att fokusera på några enstaka saker så tenderar inte dessa heller att genomföras till större utsträckningen än samma effektivitetskvot. I mitt eget fall har jag nämligen märkt att färre planer inte nödvändigtvis innebär att dessa genomförs, medan en fullbokad kalender resulterar i att mycket, men inte allt, blir gjort. Spekulationens slutsats är alltså att en fullbokad kalender gör att det mesta blir gjort, medan den glespackade kalendern kanske leder till att du inte ens lyckades ro i land det du fokuserade på. Vilket alternativ som är bäst för stressnivåerna är förstås en annan fråga.

I syfte att ytterligare fylla på era kalendrar vill jag nu tipsa att FBF ordnar filosoficafé med litteraturvetaren och författaren Nina Björk i Åbo, restaurang Skolan, kl. 17, söndagen 15.10.17. Björk kommer att utgående från sin senaste bok tala om Rosa Luxemburg och drömmen om det röda. Inträdet är fritt och alla är välkomna!

Hur mår den finländska demokratin?

Alla är eniga om att demokrati är viktigt. Men samtidigt som vi är anhängare av demokrati dalar intresset för vårt demokratiska samhällssystem. Valdeltagandet är lågt, allt färre engagerar sig i politiska partier och riksdagens arbete intresserar enbart ett fåtal. Med andra ord: vi hyllar demokratin men är samtidigt ointresserade av den. Demokratin riskerar därmed att bli en tom form – prisad i festtal men irrelevant eftersom den inte engagerar oss.

Varför är den finländska demokratin så ointressant för så många? Har vår demokrati blivit gammalmodig? Och hur kan vi göra demokratin lika intressant som den är hyllad?

Svåra frågor. Som tur har du möjlighet att få dem besvarade mycket snart! Med anledning av den finländska demokratins 100-års jubileum ordnar FBF diskussionstillfället ”hur mår den finländska demokratin?” i Åbo 4.10 kl. 17 på restarurang Skolan (Eriksgatan 18). Under evenemanget diskuterar historikern Johanna Wassholm, statsvetaren Henrik Serup Christensen och filosofen Hugo Strandberg den finländska demokratins utveckling och tillstånd. Inträdet är fritt och alla är välkomna. Hoppas vi ses där!

Folkbildningens öppna samtal

Folkbildningens och den fria bildningens roll i samhället diskuteras allt mera. Två goda exempel är Catharina von Shoultz viktiga text här på vår blogg och Siv Sandbergs kolumn i ÅU (8.6.2017) om vård- och landskapsreformen som en ”gigantisk folkbildningsutmaning”. I den senare argumenterar Sandberg för att den pågående reformens komplexitet skapar ett behov av folkbildande insatser för att medborgarna skall förstå de stora samhällsomvandlingar som de genomlever. Sandberg skriver:

”Vård- och landskapsreformen innehåller en folkbildningsutmaning av gigantiska mått. Jag använder det gammaldags ordet ”folkbildning” av en anledning. Den största utmaningen handlar nämligen inte om att producera information, utan om att skingra oro. […] Ett centralt element i den gamla folkbildningstanken är att lära sig saker tillsammans och att låta olika erfarenheter mötas. I tidigare stora samhällsförändringar har frivilligorganisationer, fackföreningar och politiska partier axlat ett ansvar för att anpassa medborgarna till det nya. Kollektiv och studiecirklar låter inte särskilt 2017, men det kan hända att det är precis det som krävs.”

Sandbergs poäng är viktig och korrekt om den begränsar sig till frågan om hur statsmakten bäst informerar om den pågående vård- och landskapsreformen. För att informationsgången skall lyckas, och medborgarnas ”oro” stillas, kan säkert den traditionella folkbildningens studiecirklar fungera som medborgartillvända redskap för att begripliggöra reformernas konsekvenser i vardagen. Och som Sandberg riktigt påpekar kan informationsvideor inte ersätta vårt behov av att någon faktiskt svarar på våra oroliga frågor om framtiden.

Sandbergs kolumn är ett bra exempel på idén om folkbildning som ett instrument för upplysning och informationsspridning. Den här uppfattningen är inte felaktig och folkbildningen har genom historien ofta varit ett redskap för statsmakten, både på gott och ont. Men upplysningstanken får inte göra att vi glömmer en annan aspekt – nämligen, att folkbildningstanken också har självständig och potentiellt samhällsomstörtande kraft. Vi får syn på den här aspekten genom att granska Sandbergs påpekande om det centrala elementet i folkbildningstanken, det vill säga att vi lär oss saker tillsammans.

Vad innebär det att lära sig saker tillsammans? Vi kan tänka oss att detta enbart innebär att vi tillsammans studerar olika ämnen. Vi kan till exempel ha en studiecirkel i fysik för att lära oss om förhållandet mellan orsak och verkan i naturen. På samma sätt kan vi också ordna en studiecirkel om vårdreformen där deltagarna, exempelvis, lär sig om följdriktigheten i att vissa hälsocentraler bevaras medan andra försvinner. Att vi studerar dessa processer tillsammans kan vara trevligt, men det är inte nödvändigt – det finns inget som hindrar någon från att på egen hand studera orsaksförhållanden i naturen eller samhällsreformernas logik.

Men folkbildningstanken inrymmer också idén om ett internt förhållande mellan vad vi lär oss och att vi lär oss detta tillsammans. Ett klassiskt exempel är den anda av öppenhet som finns i vissa av Platons dialoger – en diskussionsanda som innebär att deltagarna i själva samtalet kommer fram till hur exempelvis ”mod” eller ”rättvisa” skall förstås. Sokrates roll i samtalet är inte att upplysa eller informera de andra om vad den korrekta uppfattningen är, utan snarare att fungera som en av deltagarna i dialogen vars produkt är vårt gemensamma svar på frågan om hur ”mod” eller ”rättvisa” skall förstås.[1] I det här fallet är alltså det gemensamma sökandet en oskiljbar del av den kunskap vi kommer fram till.

Vi har en tendens att uppmärksamma folkbildningstankens upplysningsaspekt framom dess sokratiska anda. Den främsta orsaken är kanske att folkbildningsfrågan ofta diskuteras i relation till samhällsgrupper som vi anser vara problematiska. Hela projektet att i stor skala bilda ”folket” föddes också i mångt och mycket ur samhällselitens behov av att göra den arbetande befolkningen till goda medborgare. Liksom för hundra år sedan är det även idag inte de som pratar om behovet av folkbildning som anser sig sakna bildning. Snarare är det alltid någon annan som borde bildas till de rätta tänkesätten och värderingarna, eller för att överhuvudtaget känna till hur det ligger till här i världen. Det finns därmed en uppenbar risk att vi maskerar våra egna, ofta ideologiska, uppfattningar om samhällets väl och ve som en bildningsfråga, som om alla nog skulle hålla med oss om det inte vore för deras låga bildningsnivå. I sådana fall är förstås folkbildningstanken inget annat än ett maktredskap.

Folkbildningstankens sokratiska anda har, så vitt jag vet, aldrig varit särdeles populär bland någon ideologisk eller politisk rörelse. Orsaken är förstås att det verkligt öppna samtalet är okontrollerbart. Eftersom våra uppfattningar formas i själva dialogen, kommer vi inte på förhand att veta vart diskussionen för oss. Och att vår förståelse skapas i dialogen är rena mardrömmen för varje kollektiv rörelse – för hur kan man då nånsin vara säker på att dialogens produkt inte är ”fel” uppfattning? Det ligger därmed i sakens natur att det verkligt öppna samtalet kommer att framstå som oanvändbart och riskfyllt för ideologiska och politiska rörelser.

Sandberg har rätt i att vård- och landskapsreformen är en folkbildningsutmaning. Men den folkbildning som behövs är inte bara den upplysande sorten, utan också folkbildningens sokratiska och demokratiska ådra. Frågan är bara om statsmakten alls är intresserad av att uppmuntra eller finansiellt stöda denna sida av folkbildningstanken. I sådana fall måste makthavarna också acceptera att folkbildningens studiecirklar kanske gör att medborgarna börjar förstå vård- och landsskapsreformen på ett för dem ofördelaktigt sätt. Om vi verkligen inbjuder till folkbildning finns det inget som garanterar att medborgarna blir upplysta och anpassar sig till det nya – risken finns att vi genom öppna samtal kommer fram till att reformen är ett förfelat projekt som alla borde göra sitt yttersta för att bekämpa.

[1] Det finns dock många exempel i dialogerna där Sokrates tvärtom har rollen av auktoritet.