Vandrande tankar

När Pixies släppte sin hitlåt ‘Where is my mind?’ 1988 så kunde de knappast ha vetat vilket omdebatterat forskningsämne vandrande tankar eller dagdrömmeri skulle bli. Olika forskningsrön visar nämligen att dagdrömmerier är både dåligt och bra för oss.

Man kan aldrig riktigt veta var andra människor håller hus, även om de är kroppsligen närvarande. Vem har nu själv inte suttit på ett utdraget möte och plötsligt märkt att man inte har en aning om vad som sagts under de senaste tio minuterna? Som de flesta vet är vår förmåga att bibehålla fokus begränsad, i genomsnitt klarar man av att vara fullt koncentrerad på något i 90-120 minuter, beroende på uppgiftens svårighetsgrad, omgivningens distraktioner, samt individuella skillnader. När det gäller de flesta situationer i vår vardag är detta tidsspann förmodligen betydligt mindre, inte minst därför att miljön där vi arbetar sällan är optimal. Kollegor, telefonsamtal, e-post och allehanda distraktioner får oss lätt att tappa uppmärksamheten och istället ägna oss åt konkurrerande aktiviteter.

Nu debatterar forskare huruvida det är bra för oss eller inte att tankarna vandrar iväg. Fram till nyligen har bevisen nämligen antytt att dagdrömmerier i själva verket är dåligt för oss och gör oss olyckliga. Ändå är dagdrömmande en så naturlig del av hur våra hjärnor fungerar, att våra tankar vandrar iväg för oss ungefär hälften av vår vakna tid. Det trotsar logiken att tro att våra hjärnor faktiskt skulle spendera så mycket energi på något dåligt för oss.

Nu har forskning ledd av UC Berkeley hittat ett sätt att faktiskt spåra våra tankar och se om de är fokuserade eller vandrande. Baserat på deras resultat drog forskarna slutsatsen att dagdrömmeri är en viktig kognitiv process. Med andra ord är det bra för oss och kan leda oss till nya idéer eller innovationer. Studien visar också att när vi låter tankarna vandra så använder hjärnan mera alfavågor, som förknippas med att vara avslappnad.

Vad händer i vår hjärna då när vi släpper fokus och hänger oss åt dagdrömmerier? För det första så hjälper alfavågorna som dyker upp i våra hjärnor oss att slappna av. Och våra hjärnor kan inte behålla fokus och produktivitet utan regelbundna perioder av avkoppling. Men det finns en annan sak som händer när vi zoomar ut och låter tankarna vandra, det låter kanske kontraproduktivt, men forskningen visar faktiskt det kan hjälpa oss att hitta lösningar på problem när det inte fungerar att fokusera på dem.

Så nästa gång du vill skapa något nytt eller lösa ett problem kanske du kunde testa skruva upp alfavågorna i din hjärna och låta dina tankar vandra iväg!

Just nu så vandrar skribentens tankar ofta iväg till trädgården och sommarens odlingar.

Therese Sunngren-Granlund är bildkonstnär, amatörodlare och forskningsledare på institutionen för konst och kultur vid Yrkeshögskolan Novia.

Våga släppa loss

Jag behövde inte tänka länge innan jag kom på vad jag ville skriva mitt inledande inlägg på denna blogg om. Som med det mesta man lär sig som lärare var det något en elev sade, bara i förbifarten i slutet av en lektion. Denna elev visste nog inte hur orden skulle klinga kvar i mitt huvud än idag.

Hösten 2016 hade jag precis blivit färdig magister i musikpedagogik från Sibelius-Akademin och börjat på mitt första ”riktiga jobb” som musiklärare i Karis Svenska Högstadium och Karis-Billnäs Gymnasium. Jag var ung, jag var inte dum men jag var osäker och försiktig. Jag hade svårt att hitta mig i min nya roll som pedagog, och funderade på många frågor. Hur sträng skulle man vara? Hur mycket ”fick” man vara sig själv? Kunde man ha roligt i klassen och släppa tyglarna, så att säga, eller ledde det bara till kaos?

När man undervisar speglas ens egna känslor tillbaks på en. Min nervösa start gjorde nog också eleverna osäkra. Det här blev som mest tydligt för mig på en lektion med musiktillvalet i åk 8. Jag hade siktat på enkla låtar med några få ackord så att eleverna kunde testa olika instrument om de ville, och nu spelade vi ”Smells Like Teen Spirit” av Nirvana. Det lät bra, men jag märkte att eleverna var försiktiga. De vågade inte släppa loss, för att jag inte vågade det.

I den stunden bestämde jag mig för att jag behövde leda med exempel. Så jag vände mig mot de som sjöng, bad att få låna en mikrofon och sade lugnt: ”Det låter bra, men det behövs kanske lite mer fiilis i en sån här låt, kanske om ni skulle testa såhär…” och så släppte jag kontrollen, frammanade den bästa inre Kurt Cobain jag kunde och skrek refrängen in i mikrofonen: ”WITH THE LIIIGHTS OOOUT, IT’S LESS DAAAANGEROOOOOUUSS!!”

Reaktionerna varierade från skräckslagen chock till återhållet skratt. Men det fungerade. Vi hann spela låten några gånger till innan lektionen tog slut och stämningen var som förbytt. Huvuden gungade, hår flög och spott yrde. På vägen ut på rast hörde jag en av eleverna säga halvhögt, som riktat både till sig själv och till mig:

”Alltså, det här var ju faktiskt roligt!”

Det var all feedback jag behövde.

Den lektionen var en viktig lärdom för mig. Vad jag lärde mig på ett djupare plan var detta: Man kan släppa kontrollen för en stund och ändå vara en auktoritet. Ibland kanske man till och med behöver släppa loss för att vara en auktoritet. För att visa ett gäng 14-åringar att man kan leka Kurt Cobain för en liten stund, om man bara vågar.

Peik Holländer

Ett veckoslut fyllt med spelglädje

Fiolspelande elever på kurs.
Intensiv koncentration på spelkurs med Arto Järvelä.

 

Jag har varit på kurs! Lördag – söndag i Åbo med goda vänner, en underbar lärare och fantastisk musik. Förutom alla de nya fina låtarna fick jag en sällsam upplevelse som jag vill berätta om.

Om man tillbringar ett veckoslut med att både på lördagen och söndagen på i det närmaste fulla arbetsdagar lära sig nya låtar på fiol så intensivt att man är färdig att somna sittande med fiolen under hakan och dessutom inte kunnat sova fulla nätter kan man ju misstänka att det blir tungt på jobbet sedan på måndagen. Hemresan från kursen skedde med kvällsfärjan från Åbo till Långnäs med hemkomst långt efter midnatt. Det blev bara fyra timmars sömn innan jag vaknade och gjorde mig klar för att åka på jobb. (Hur ska jag orka?)

Men döm om min förvåning när arbetsdagen blev en väldigt positiv upplevelse: pigg och alert med gott humör tog jag mig an olika arbetsuppgifter och gäspade knappt på hela dagen. Hem och äta middag och sedan vandra iväg till spelövningen md folkmusikgruppen Kvinnfolk. Även till det räckte krafterna och energin utan problem. 

Efter en lång och skön natt med nästan nio timmars sömn satt effekten i ännu hela tisdagen! Är det inte fantastiskt att det kan vara så efter en så intensiv urladdning under veckoslutet. Undrar om någon har gjort någon forskning på det – vad är det i kroppen som gör att musiken kan åstadkomma den här effekten? 

Beståndsdelarna var folkliga låtar ur arkiv och andra gömmor utlärda på gehör av Arto Järvelä. Fem melodier som vi alla blev väldigt förtjusta i. De var speciella, var och en med sina speciella särdrag och svårigheter. Bra låtar allihop. Dessutom  lärde vi oss andrastämmor till fyra av låtarna. Alla i gruppen utom en har varit med förut så jag spelade tillsammans med goda vänner. För mig betyder kursen dessutom att jag får tillfälle att vara elev och bara njuta av musiken vi gör tillsammans. Det här var den tionde kursen med Arto – ett veckoslut i november varje år, tio år i rad.

Det här var fri bildning det. Kursarrangören var ”Svenska bildningens vänner” en förening som arbetat med kultur i Åboland i många år. Ingen av oss som deltog var beordrade att spela utan det var intresse och lust som fick oss att åka iväg, bo på bed & breakfast och spela i två hela dagar. Vi behövde inte kursen för vårt arbetes skull, inget betyg delas ut. Belöningen är det som vi lärde oss och som vi upplevde, den personliga utveckling det innebär att lära sig något nytt och annorlunda, spelglädjen och gemenskapen i musiken. Inspirationen som föddes ledde till arbetsglädje och kraft. 

På samma sätt är det otaliga människor i det här landet som varje vecka utvecklar sig, gör saker tillsammans med andra, får nya vänner och upplever gemenskap genom att gå på kurs i det lokala arbetar- eller medborgarinstitutet. Hur någon kan komma på idén att minska det ekonomiska stödet till sådan verksamhet är för mig en gåta. Men de som vill det vet förstås inte bättre. De har säkert aldrig upplevt något i den här stilen och man ska alltså inte förarga sig över dem, utan mer tycka synd om dem. Kanske de borde få lite studiesedlar av julgubben?

Nu har vi spelat i 39 år!

Om ett år fyller Kvinnfolk 40 år. Alltså den åländska folkmusikgruppen Kvinnfolk som jag har spelat med i sedan begynnelsen. Tala om att tiden går fort! Om vi ska ta det riktigt från början så var det så att vintern 1979, när jag studerade mitt tredje och sista år på lärarutbildningen i Vasa, ringde min goda vän Barbro Sundback från Åland. Hon berättade att de åländska politiska partiernas kvinnogrupper skulle samarbeta för att ordna den första kvinnodagsfesten på Åland den 8 mars det året. Barbro föreslog att jag skulle samla ihop kvinnliga spelmän och komma med på festen och spela. Jag ringde runt och fick tag i tio stycken som träffades hemma hos Barbros mamma Isabel på Parkgatan i Mariehamn. Festen skulle nämligen hållas i ett av grannhusen där, i Birgitta Johanssons hus som då fungerade som konstmuseum. Vi hade is i magen och träffades bara en timme innan festen skulle börja. Vi lyckades hitta några låtar som alla kunde och dem spelade vi.
Det var så roligt så vi tyckte vi kunde träffas igen och spela mera. Till sommaren satsade vi på att medverka på spelmansstämman som Ålands spelmansgille ordnade på Jan-Karlsgården varje sommar en söndag i juli. När vi stod där och väntade på vår tur kom vi att tänka på att Ragnar Boman säkert skulle kalla oss för ”Damlaget” och det ville vi inte. Vad ska vi hitta på! ”Säg att det kommer några kvinnfolk” sa vi och insåg kanske i samma ögonblick att vi just hittat på bra namn för en folkmusikgrupp. Regnar presenterade oss med orden ”Nu kommer de några kvinnfolk å dom va rysligt noga med att jag int sku få kalla dem för damlage, hehe”.
Sedan dess har vi spelat mer och mindre regelbundet. Otroligt många kvinnliga spelmän har deltagit i spelandet genom åren. Vi har förstås ingen komplett lista, det kanske man borde försöka åstadkomma. Tom Wiklund gjorde en lista på webben på åländska orkestrar genom tiderna en gång för länge sedan och där är vi med. I dag har vi över 20 namn på listan. Några har varit med från början, några har kommit med nyligen – åldrarna varierar från riktigt unga till sådana som har barnbarn redan.

Kvinnfolk på intensiv speldag i Kvarnbo i mars för ett år sedan.

Vi fick en hel del uppmärksamhet i början – ett nytt inslag i musiklivet. Och bara kvinnor! Det var litet provocerande för många. ”Hatar ni  män, eller varför är ni bara kvinnor” undrades det. ”Nej, sa vi, men vi tycker det här är roligt!” Och därför har vi fortsatt att spela alla dessa år. För att det är roligt och givande. Vi har spelat mycket på hemmaplan, men också rest på kortare och längre turnéer: på nordisk festival i Schleswig – Holstein, på Kvinnofestival i Oslo, på konstutställningsvernissage i Tallinn, på Kaustbyfestivalen och olika spelmansstämmor i Sverige för att nämna några exempel.
Varje måndag träffas vi i Önningebymuseet och spelar tillsammans, övar in ny repertoar, skrattar och pratar och har roligt. Första fredagen varje månad ståller vi till med ”Öppet hus för spelmän” som är öppet för alla som vill komma, med eller utan instrument och i augusti ordnar vi en egen spelmansstämma i och omkring Önningebymuseet. Den är som ett förlängt Öppet hus: mycket spel tillsammans, mat förstås, det är alltid viktigt, och så en konsert där allmänheten är välkommnen.
När vi började spela då för 39 år sedan skojade vi ibland om att när vi blir gamla ska vi ha ett eget ålderdomshem där man får spela tillsammans. Jag kan inte förstå att tiden har gått så fort så att det nu börjar brinna i knutarna om vi ska få till ett sådant. En tramporgel i ett hörn och bra ljudisolering och bekväma stolar utan armstöd är vad som behövs.
Men ännu är det där bara planer för den diffusa framtiden, nu planerar vi först för ett riktigt jubileumsår 2019. Idéerna har redan börjat komma för nya påhitt i folkmusikens tecken!
Siv Ekström

Granieleverna tog sig ton

I Grankulla demonstrerar skoleleverna. Och politikerna lyssnar.

I februari tågade Grankullaeleverna till stadshuset för att demonstrera. Orsaken var nedskärningen i timfördelning i åk 1–9 som politikerna i Svenska nämnden för undervisning och småbarnsfostran stod inför. Fem årsveckotimmar skulle bort, enligt budgeten. Fyra var redan klara, men den femte väckte diskussion. Modersmål, bildkonst, musik, slöjd eller gymnastik? Förslaget var musik.

Det var då eleverna och lärarna i Granhultsskolan tog sig ton. Utrustade med plakat marscherade de till stadshuset och omringade politikerna, som var på väg till mötet, med sång. Budskapet var klart: rör inte musikundervisningen! Skolan har satsat på musik i många år, bl.a. med hjälp av ämneslärare i musik. Det finns olika körer, eleverna har bandat en julskiva, deltagit i konserter m.m. Och arbetet har tydligen burit frukt.

Att man kan argumentera för varje ämne står helt klart. Lika klart är att det är otacksamt att ställa ämnen mot varandra. Men om man bortser från allt detta: tänk att undervisningen i skolan berör så starkt att både elever och lärare är beredda att demonstrera!

Det är mera sällan eleverna i våra skolor demonstrerar. Att de är beredda att göra det talar sitt tydliga språk och är en viktig markering. De har insett att man kan påverka. De är engagerade och vill vara med i beslutsprocessen. Skolan har lyckats i sin strävan att fostra aktiva och engagerade elever.

När barn demonstrerar ska vuxna lyssna. Och det gjorde politikerna i Grankulla.

 

Är det roligt att undervisa?

—Jamen, det är ju så j-vla roligt att undervisa, utropade den lilla skäggiga mannen som skulle vara min lärare under det kommande läsåret. Han hette Jonny Soling och platsen var Malungs folkhögskola i Dalarna i Sverige.  Han hoppade jämfota när han sa det där och vi som lyssnade var 13 stycken spelmän i alla åldrar som hade bänkat oss för att få veta vad som skulle fylla våra dagar under det här året i Malung.

När jag berättade om mina planer för läsåret 1981-82 hemma på Åland var det nästan ingen som förstod varför jag skulle börja som elev på en folkhögskola. Jamen du är ju lärare, inte kan du väl bli elev på en folkhögskola, var det mer än en som invände. Kursen hette ”Fiolpedagogisk kurs med folkmusikalisk inriktning” och var en del av efterdyningarna av den så kallade Folkmusikvågen. Det fanns ett stort behov av studiecirkelledare som skulle kunna lära ut fiolspolning för vuxna nybörjare i de olika svenska studieförbunden och det var det som var målet för oss alla på kursen. Att vara studiecirkelledare är inte så lukrativ sysselsättning, men åtminstone i städer som Stockholm fanns det folk som kunde ha så många cirklar att det gick att klara sig på inkomsterna. Det var ändå inte min ambition med kursen. Jag ville ha metodiken och knepen och konsterna för att på fritiden kunna hålla på med det som jag redan hade provat på en hel del, nämligen hålla kurser i fiolspelning för vuxna nybörjare i grupp på gehör.

När jag gick till folkhögskolans matsal för att äta lunch den där första dagen fick jag nästan nypa mig i armen för att komma ner på jorden igen. Det var helt otroligt att jag skulle få vara med om detta! Tänk att få spela fiol varje dag under ett helt läsår, att bara få syssla med det här stora intresset och inte splittra sig på så många olika saker. Och det här som Jonny hade sagt – om hur roligt det är att undervisa. Var det inte konstigt att på den treåriga lärarutbildning jag hade gått alldeles nyligen hade ingen enda lärare någonsin sagt något om just det – hur himla roligt det är att undervisa!

Det har blivit mycket undervisning för mig sedan dess. På olika nivåer och skolor och i olika ämnen. Men varje gång har jag fått komma ihåg Jonnys ord. Det ÄR otroligt roligt att undervisa!

Siv Ekström

Jonny Soling håller kurs, pillemarisk som alltid. Foto: Ida Frid

Musiken börjar där orden upphör

WP_20160111_12_23_37_Pro

”Musiken uttrycker det som inte går att säga och det som det är omöjligt att tiga om”, menade Victor Hugo. Det är fråga om ”själens tankar”, hävdade Leo Tolstoj. ”Ett liv utan musik vore ett misstag”, skall Friedrich Nietzsche ha sagt. Ingmar Bergman, i vår egen tid, sade å sin sida att vi inte kan värja oss för musikens influenser. Den tränger rakt in i känslocentrum. (Han tillskrev också filmkonsten samma förmåga). Visst är det så – musik griper tag i oss, förflyttar oss mentalt och emotionellt. Vi väljer musik noggrant för enskilda tillfällen. Vi känner till dess kraft att påverka.

Jag tittar i min CD-samling för att komma fram till om där finns EN skiva som betyder eller betytt mera än andra. Det visar sig vara svårt. Blandade genrer; jazz, klassiskt, körsång, evergreens, visor, ballader, musik från främmande länder. Där! Jag är på väg att välja en liten samling cello-musik, Sibelius´ Romance och Religioso bl.a. – så fint tolkade. Nej, kanske ändå inte. Den där då? Jussi Björling, med den till synes intetsägande grå tunna papperspärmen, en CD som kom ut i samband med att Yrsa Stenius skrivit biografin Tills vingen brister. Skulle jag kunna leva utan att då och då lyssna till ”Visa kring slånblom och månskära”? Det är förresten en modern visa, inte ett klassiskt stycke. Men det är numera lätt att tycka att det krävs en Jussi Björling för att tolka den, när han nu en gång gav sig i kast med den här folkvise-liknande melodin. Jag tittar vidare. Den? Ylioppilaskunnan laulajat, ”20 suosikkia”. Jag föll i reklamfällan och köpte den för flera år sedan. Fantastisk körsång. Vet inte vad jag tar mig till när den en dag är nött och slutspelad. ”Tein lasinkuultavan laulun” och ”En voi sua unhottaa poies” – finare finns inte, tänker jag. Men så får jag genast syn på några andra omistliga, exempelvis DDT Jazzband – som alltid styr mig över till positiva tankar, då när det behovet finns. Och det finns.

Är det inte underligt förresten. För inte så länge sedan kunde man gå in i en musikaffär, ställa sig att i lugn och ro lyssna till skivor, välja, fundera och sedan köpa över disk när man bestämt sig. Inte nu längre. Nu förväntas man göra detta hemma vid datorn. Och göra köpen över nätet. Folk lyssnar, laddar ner och köper sin musik digitalt. Jag fick i julklapp ett par eftertraktade nät-handel-CD-skivor. Underbart. Och nu väljer jag slutligen en av dem – utnämner den till min främsta – i den här stunden i alla fall. Det handlar om körsång. Kören är ingen mindre än Gustaf Sjökvists kammarkör. Själv gick han dessvärre bort strax efter att just detta musikprojekt var genomfört senaste år. Texterna är inte skrivna av några duvungar de heller; Kristina Lugn, Ylva Eggehorn och Björn Ulvaeus har skapat de flesta av dem. Musik och arrangemang är Benny Anderssons. Jag anser att Sverige – och världen – skall tacka försynen för Benny Andersson, denna musikens multibegåvning. Och så den här kören! Klar, ren, finslipad, men inte tekniskt kall ändå. ”Anthem” tolkas här med helt andra nyanser än dem vi är vana vid att höra. Sjökvist har kallats ”klangmästare”. Men mest ger mig ändå sångerna till texter av Eggehorn och Lugn. Skivan heter ”Kärlekens tid”. Här första strofen ur spåret ”En skrift i snön”;

Det blåser på månen, en blåklocka slår

för allt det som är som inget vill vara

Jag vandrar i vinden, ett tidevarv går

Sen är allt det som skrämt mig inbillning bara

(Kristina Lugn)

Kerstin  Romberg        

 

Nattligt besök

Redan i trappan upp till kaféet hör jag sången. Jag kan inte låta bli att nynna med även om jag inte riktigt kommer ihåg orden. Väl uppe stämmer jag in i refrängen – nu hänger också jag med. Hejsan, hoppsan, fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara glad!

Men det är faktiskt inte några ungar som sjunger denna juliga trall utan idel glada seniordansare. De har just avslutat höstterminens sista dansträning och sitter nu runt ett långbord i kaféet och firar jul. Deras gemenskap gör mig glad inombords.

Vid ett annat bord sitter en grupp mammor och matar sina småttingar. De har säkert varit på familjerytmik. Inget fel på humöret där heller. Och vid ett tredje bord trängs en hel drös med herrar som skrattar högljutt. Gubbyoga gissar jag på.

Hon visar sen på fällan, ni aktar er för den, så får vi allesammans fira jul igen, sjunger seniordansarna medan jag köper min ostsemla. Min glada sinnesstämning fördunklas plötsligt av ett sting av skuldkänsla  – sången om musfamiljens jul får mig att minnas det besök jag härom natten hade i min frukostskål med müsli och yoghurt… Intet ont anande möttes jag en morgon av vita små tasspår som ledde från en grop i yoghurten över den svarta arbetsbänken in i ett hörn.

Gillrad musfälla

Nästa morgon fanns det inga spår mera, bara en mamma mus som inte själv hade förstått att akta sig för fällan.

Till all lycka känner inte seniordansarna till mina samvetskval utan konstaterar glatt att barna går till sängs, medan pappan håller vakt, och snart så snarkar allihop i schottistakt.

Moa

 

Du blir lyckligare i dig själv

Mars går mot sitt slut och vårterminen likaså – futtiga tre veckor kvar av kinesiska, lappteknik, konditionsboxning, InDesign, möbeltapetsering, släktforskning, mysmat, skulptur, familjerytmik… Många tycker att terminen slutar alltför tidigt. Så har det alltid varit.

Alltid? Mitt perspektiv sträcker sig inte så långt att jag skulle komma ihåg när det beslutades att medborgarinstitutens terminer skulle vara just 13 veckor långa. I dag beror det mycket på de ekonomiska ramarna och på många håll har man till och med förkortat terminerna till 11 eller 12 veckor, för att kunna erbjuda ett brett utbud under några intensiva månader.

Det heter ofta att folk inte mera kommer på kurs när kvällarna blir ljusa och fåglarna kvittrar förföriskt i parkerna. Men frågan är hur mycket det beror på en vana. Vad kom först – arbisarnas korta terminer eller människornas minskade intresse att gå på kurs i april-maj? En helt annan realitet är naturligtvis läsårscykeln. Trots att ett arbis är en läroanstalt skiljer det sig från en skola på många plan; varje läsår skapas på nytt, det finns inga årskurser med en bestämd ämnesfördelning. Kursutbudet måste varje år byggas upp på nytt så att det speglar utvecklingen i samhället och svarar mot de behov som finns. Det säger sig självt att det inte går i en handvändning att svarva ihop. Planeringsprocessen som utmynnar i en ny kurspalett tar lätt ett par månader i anspråk. Till det kommer tryckningen av kurskatalogen.

Aj, att vi inte behöver trycka någon kurskatalog då allting ändå finns på nätet? Kanske det. Hittills har vi i alla fall tyckt att det är demokratiskt – alla människor bor faktiskt inte på nätet. Fördelen med en tryckt kurskatalog är också att du som kursletare lättare snubblar över någon spännande kurs, som du inte ens visste att fanns. Och det är ju en av finurligheterna med fri bildning, att få de där ljuvliga aha-upplevelserna. De kanske inte för dig uppåt på din karriärsstege, men de berikar ditt liv och du blir lyckligare i dig själv.

Moa

Polarprisvinnaren Evelyn Glennie

Sent ska jag glömma reaktionen när jag en gång för flera år sedan, som inledning på ett samarbete med en grupp musiklärare, visade filmen Touch the Sound för dem. Det är en dokumentär om och med slagverkaren Evelyn Glennie som nyligen utsetts till vinnare av årets Polarpris. ”Vad var idén med att visa den här filmen?”, var repliken när vi sett filmen till slut. Och det kändes som om vi kom från varsin planet.

Evelyn Glennie är en formidabel virtuos på slagverk och var den första heltidsarbetande slagverkssolisten i världen. Hon har flera uppsättningar instrument utplacerade på flera ställen – till exempel en marimba i Japan och en i USA, samt tre hemma i England för att smidigt kunna turnera med sin musik. En slagverkare är en mångsidig musiker och är man funtad som Evelyn Glennie utökar man sitt instrumentförråd med allt möjligt som går att bringa ljud ur. Hon lär ha samlat på sig mer än 2000 olika slagverksinstrument. Filmen Touch the Sound utforskar just vilka rytmer och ljud som vi har runtomkring oss och hur man kan bli inspirerad till musik av allt. Det var ju därför jag tyckte den passade för de där musiklärarna jag berättade om i början. Filmen som jag hade sånt sjå med för att få inspelad på DVD när den kom i TV en gång för flera år sedan finns nu i sin helhet på Youtube. Se den!

Det skulle egentligen inte behöva nämnas att hon är i det närmaste döv, för det är ingenting som hon själv vill göra någon affär av. Men faktum är att hon i tolvårsåldern i praktiken förlorade hörseln. Hon hade då spelat piano redan i flera år och börjat med slagverk vid sidan om. Det var tillsammans med sin slagverkslärare som hon med hjälp av sitt absoluta gehör finslipade sin förmåga att identifiera olika tonhöjder med hjälp av vibrationer i olika delar av kroppen och på så sätt skapade förutsättningar för att kunna fortsätta musicera trots att hörseln försämrades.

När hon sedan sökte in på Royal Academy of Music i London blev lärarna förskräckta och ville inte godkänna henne som elev. Hur skulle en döv person kunna studera musik! Men de fick ge sig. Glennie har gjort mycket för att föra ut slagverksmusik till bredare publiklager. Vid OS i London 2012 spelade hon på invigningen och då om inte förr fick väl fler upp ögonen för hennes fantastiska musicerande.

Det finns en annan film på nätet som också passar för den som är nyfiken på Evelyn Glennie. Ett anförande på TED Talks om hur man kan lyssna på musik med hela sin kropp. Hennes passion för det hon håller på med är smittsam och inspirerande. Att lära världen att lyssna är hennes mål i livet och där kanske Polarpriset kan hjälpa till. Åtminstone så att flera får en chans att bli inspirerade av hennes budskap. Musik är till för alla, alla kan uppleva musik på sitt eget vis och man kan lyssna på många olika sätt. Vi har alla en egen individuell ton! Evelyn Glennie har medverkat till att man i England har ändrat på intagningskriterierna till musikskolorna och hon har blivit adlad av drottning Elisabeth. Tänk om man fick uppleva henne live på en konsert någon gång!

Siv Ekström