Funderingar kring bokens väl och ve

Hej bästa läsare, jag har inte skrivit i bloggen Livslärd förut, så detta är min debut i detta sammanhang. Jag jobbar som bibliotekarie på Helsingfors arbis bibliotek och är dagligen i kontakt med böcker och läsare. Antingen behöver biblioteksbesökarna kursböcker till de ämnen de studerar på Arbis, eller så vill de läsa nyutkomna finlandssvenska böcker. Behoven kan vara mångskiftande: alltifrån ryska klassiker till kursböcker i språk, skärgårdsnavigation eller bokföring. Det är så det skall vara, annars är det inte ett mångsidigt bibliotek för alla.

Men att hålla ett bibliotek aktuellt och mångsidigt samt ställa boken högt i kurs är inte alltid lätt; boken, vare sig det är en roman eller facklitteratur, har inte längre den status som symbol för bildning som en gång i tiden. Bokförsäljningen minskar, de yngre generationerna läser mindre och dras istället till multimediala kunskapskällor på nätet eller sociala medier. Bland tonåringar och yngre vuxna är den fysiska boken inte längre en självklar del av det egna hemmets inredning. Sedan är det som bekant vanligt bland äldre att minska på sin boksamling vid t.ex. flytt till mindre lägenhet. Det är kanske vemodigt i sig, men ett fullt förståeligt handlande och beror på olika orsaker. Därför är det med blandade känslor som biblioteket tar emot donerade böcker. De slutar ofta i bokbytarhyllan, hur fina de än kan vara.   

En positiv sak bland det negativa är dock att läslusten, eller att lyssna på en bok istället för att läsa, inte har minskat. Däremot har intresset att ”äga” böcker på längre tid avtagit. Böckernas kretslopp blir kortare. En två år gammal finlandiaprisvinnande roman kan idag hittas på lopptorg eller i antikvariat. Det är väl inte fel att kvalitetslitteratur snabbt blir tillgänglig, men hur snabbt det kan gå gör en fundersam. Här har biblioteken en viktig roll i att tillgängliggöra de böcker läsarna inte längre vill ha i sin egen hylla.

Ljudboken har som bekant stigit i popularitet inom skönlitteraturen under senare tid. Om detta skall ses mot bakgrunden av att folk alltmer ryggar tillbaka för den fysiska romanen är svårt att säga. Ett som är säkert är att ljudboken ryms i mobilen och ger tid över till annat i vår ofta stressade tillvaro. Vi hinner med mer, men frågan är om vi läser på riktigt då vi lyssnar på en ljudbok? Hälften av bokupplevelsen, dvs. läsningen av texten och förståelsen av den, försvinner. Om man lite tillspetsar, kan t.ex. språkligt experimentella romaner i framtiden ha svårt i ljudboksbranschen för att de inte motsvarar publikens behov av berättelser? Det kan hända att de blir utanför det rampljus som de berättarvänliga romanerna får. De uppläsningsvänliga berättelserna har förvisso länge varit mer framgångsrika än de experimentella. Men kanske det mer är fråga om att kommer olika röster och texter kunna höras på jämlika grunder i framtiden?

Jag ställde följande fråga till mig själv inför denna text: Är boken som fysiskt föremål ett problem? Någon skulle kanske säga ”ja, ingen behöver ju böcker mer när de finns digitalt”, men jag säger nej. Det beror på vårt förhållningssätt till den. Klart är att vi emellanåt från bokhyllan måste gallra bort böcker som vi kanske inte längre har en nära relation till. Genom att ge den till en bokbytarhylla eller ett lopptorg hittar boken en ny läsare eller en kanske större gillare av just den boken. De fysiska böckerna har en lång livslängd, belastar miljön om de slängs alltför rikligt och givetvis är de den viktiga grunden för sina osäkra digitala motsvarigheter e- och ljudboken.

Vi skall vara pragmatiska med hanteringen av böcker och utan dåligt samvete kunna föra dem till sopåtervinning när så behövs, men vi skall också upprätthålla vår kunskap om dem, spara av dem och känna den historia de för vidare. De är också vår egen historia. 

Johan Lindberg

Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

Planera mindre, verkställ mer

Att sitta på en föreläsning kan vara bortkastad tid eller så inte.

Ibland har man orsak att granska sig själv. Hurudan inställning har man inför tillställningen? Sätter man ner sig och tänker att det skulle finnas så mycket vettigare att göra än att sitta och lyssna på de självklarheter och fina visioner som aldrig besannas som snart kommer att eka ut över salen, då är det självklart att dagen är bortkastad. – Jag medger, jag har haft den inställningen inför många föreläsningar. Men det kan vara annorlunda. Nu senast fick jag faktiskt många tankeställare som gjorde att jag kände mig riktigt nöjd med vad jag hade fått höra.

Mångsysslaren Paavo Beckman steg upp på scenen och började med att berätta att det inte blev någon rockmusiker av honom. I stället är han nu bland annat socialpedagog, VD, upstartföretagare mm. Han säger att det i framtiden kommer att finnas två olika slags företag och organisationer, modiga och döda.

I dagens föränderliga värld skall man vara snabb och flexibel. Problemet är att stora och även medelstora organisationer har system och rutiner som inte är snabba och flexibla utan de finns för att ge trygghet. Men det kan och vara en falsk trygghet. Om man blundar för vad som händer omkring en och bara fortsätter enligt vad systemet och rutinerna lärt oss, går verkligheten och de modiga förbi dem som går på i ullstrumporna.

Bäckman tar upp några success stories. Han nämner bland andra Uber, Amazon och Zalando. Gemensamt för alla tre är att de startat från noll, utan just något startkapital. – Utan pengar måstre man tänka nytt! Här något att bita i nu då statsfinansieringen av utbildning, hälsovård och annan för oss självklar service minskat. – Det kan kännas som ett hån att man skall se det som positivt att resurserna dras in, men tänker man nytt, börjar från tomt bord, kan man finna bra lösningar på hur man kan spara.

Bäckman tar som exempel investringsbanken J.P. Morgan som under ett år betalade lön för 360 000 timmar till jurister som gick igenom låneansökningar. Idag är antallet timmar noll. Datorer sköter jobbet på nolltid. – Ja men man kan inte ersätta lärare och vårdpersonal med datorer hör jag ropas. Det är helt sannt, det kan man inte. Men vi har under de goda åren byggt upp så många system, rutiner, program, byrokrati mm., som vi nu borde se över. Dessa har i många fall blivit viktigare än att utbilda och vårda och de fungerar dessutom i altför många fall uselt. Ändå fortsätter vi använda dem, för så har vi gjort och för att systemet skall fungera så måste vi fortsätta med det. Vi kommer alltså inte vidare.

Då ett företag klarat sig bra har någon i företaget tagit modiga beslut, säger Bäckman. En gammal visdom lyder att trots att något är planerat in i minsta detalj, så är det endå ännu fulständigt ogjort. Modiga beslut handlar ofta om att försöka och om att verkställa, inte bara planera, planera och planera. I alltför många fall planerar man för länge, och då man äntligen vågar förverkliga planerna har situationen förändrats så att planerna inte längre fungerar. Det är rädslan för att något kan gå fel som förlänger planeringsprocesserna. Då passar det bra med att avsluta med orden: En större riskfaktor än att något går fel är att inget alls händer.

 

 

 

Frustrerande möten med formaliteter

Jag sitter med i en del styrelser och arbetsgrupper med återkommande möten och helt olika ärenden som ventileras. Det varierar mellan allt från vårt husbolag, välgörenhet till professionella styrelse åtagande. Ibland leder jag ordet, ibland tar jag del av det som presenteras av andra. Allt för många gånger verkar det som att vi har möten för att komma överens om att vi behöver ha ett möte.

Jag försöker hålla mig väldigt pragmatisk och framtids fokuserad. Prutar gärna på formaliteter, principer och mötes tekniska element så länge alla är överens. Besluten över hur vi går vidare är det viktigaste i möten enligt mig. Min frustration kreverade härom dagen vid ett möte var beslut skulle fattas och stora satsningar skulle beslutas om. Vi kom inte vidare eftersom en del av de närvarande började läsa lagparagrafer under mötet och konstaterade att möteshandlingarna anlänt för sent för att mötet skulle vara lagligt. 14 dagar står det i lagen och styrelsen hade förvisso sänt ut handlingarna till alla som berörs endast 12 dagar innan mötet.

Det blev ett stort hallå, gormande och skrikande kors och tvärs. Mötet avbröts eftersom styrelsen inte vågade gå vidare enligt föredragningslistan.  De beslut som då fattades hotades med överklagan till rätten för att de innehöll formella fel. Principnissarna hotade åtala styrelsen hänvisande till att den bryter mot och inte bryr sig om lagen. Vi kom aldrig till beslut i sak utan stred om två dagar som saknades.

Mötet var ämnat som en del av förvecklingen av strategin som vi tillsammans har arbetat fram under en längre tid. Det finns ett större investeringsbehov, offerter har tagits emot och evaluerats och nu behövdes ett beslut för att gå vidare med avtal och mera exakt planer. Resultatet av allt detta blev att vi nu står inför en ny offert runda, fördröjningar och antagligen mycket dyrare offerter framöver.  Styrelsen funderar som bäst allvarligt om de mist förtroendet och borde avgå? Detta blev priset när principer och formaliteter kör över vad som är praktiskt och pragmatiskt. Vi hade ett möte för att förverkliga det som vi alla vill ha, som vi själva har planerat. Principnissarna hade inga konkreta bättringsförslag att komma med utan problemet var att möteshandlingarna kom två dagar för sent. Därför måste allt stoppas och nya möten förberedas.

Möten är bland de viktigaste vi har i vår vardag. Möten är inte enbart de officiella sammankomster var det finns en agenda och föredragning. De viktigaste möten är de möten var du och jag träffas och kommer överens om hur vi går vidare. Väldigt viktiga möten är också de gånger vi träffas bara för att umgås och ventilera vad vi ser omkring oss. Uppenbarligen finns det människor som inte delar min syn. Principer och formaliteter är viktigare än resultaten från möten. Vi förstår inte alla gånger vem har beslutit vad och när eftersom resultaten är mindre viktiga än formaliteterna. Kan det vara en del orsak till att framstegen i vårt demokratiska samhälle ofta verkar ta en väldigt lång tid eller att beslutsfattandet ter sig obegripligt?

Förändra eller förändras

Lyssnade nyligen till en filosof som doktorerat inom teknologi som påstod att inom loppet av 10 år behöver över 1 miljon finländare omskola sig eller få en grundlig målstyrd fortbildning enbart för att hållas kvar på arbetsmarknaden. Detta ser vi redan i skolan var t.ex. digitaliseringen möjliggör nya lärmiljöer, möjligheter och metoder.

Det är alltid bättre att vara den som leder förändringen än den som tvingas ändra sig. Samtidigt som man står inför en förändring är det mänskligt att fråga sig om man har jobbat på fel sätt i alla år. Svaret är givetvis nej det är inget fel med det, men allting har sin tid. Nya tider, nya vinder blåser var en traditionell och strukturerad undervisning förväntas ge vika för kreativa, inkluderande och demokratiska lärmiljöer. Det blir allt mera svårt att studera till ett visst yrke om 90% av de som påbörjar sina studier idag utexamineras till yrken som inte ännu finns.

Detta leder till att arbetskarriärerna också ändras grundligt. För egen del har den varit tre delad: studier – arbete – pension. För dagens ungdomar förväntas detta inte gälla utan avsnittet i mitten blir ett flertal olika positioner, projekt eller uppdrag som man åtar sig. Pensioneringen är också ett stort frågetecken för dagens ungdomar. Finns det längre någon pension när det väl är deras tur?

Vi förväntas hålla fler bollar i luften hela tiden.Vi lever med en osäkerhet eftersom vi inte vet hur många bollar är i luften, hur stora eller tunga de är. Frenetiskt jonglerar vi på under helt andra premisser än tidigare. 

Detta låter lätt väldigt problematiskt och negativt. Men det är egentligen en fråga om vad det är vi vill se? Problem och hotbilder eller möjligheter och innovationer? Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som räknas.

Många blir stressade över denna osäkerhet. Men jag lärde mig nyss att det är omöjligt att bli stressad över det som man VILL göra. Det är när våra egna förväntningar inte längre motsvaras av verkligheten som stressen tar stryptag på oss.

Hela vårt upplägg för utbildning måste vara i loket på detta tåg. Det är vi som fungerar som garant för att kompetenserna framöver är på plats. Allting förändras i en rasande takt, det är klart. Är det frågan om möjligheter eller hot? Måste jag ändra mig eller är jag den som vill leda en förändring? Valet är högst personligt och ingen annan kan fatta beslutet. Hur jag förhåller mig, är det största ansvaret jag har, inför de förändringar som vi alla står inför.

När tar bekymren slut?

En vit sandstrand med vajande palmblad. Du ligger i solstolen, dricker en läskande dryck, kanske läser du en bok eller bara låter solen värma din kropp. Inte ett moln syns så långt ögat når. Allt är så himla gott. –Tänk om livet skulle vara så.

Då jag talar med mina vänner och bekanta, hör om deras vänners liv och läser om kändisars, låter det helt annorlunda. Det handlar mest om bekymmer.

Då barnen var små hade jag bråttom hela tiden. Arbetet skulle utföras så klart, men så skulle jag passa barnens dagistider, musikinstitutets lektioner, fotbolls- och teaterövningar mm. Jag fungerade som en taxichaufför på deltid kändes det som. Och frun gjorde samma sak. Det var henne man ibland träffade på byvägen när jag kom och hon for med ungarna.

Nu då barnen vuxit behöver jag inte göra det längre. Men det har kommit andra bekymmer. Klart att jag fortfarande tänker på hur barnen mår och hur de klarar sig. Men det har också kommit andra bekymmer. Oron för ens egna föräldrars välmående ökar för var dag som går. Då jag ringer dem och de inte svarar, vad har då hänt?

Och det är ju inte bara ens egna föräldrar, det är svärföräldrar, vänners föräldrar, släktingar osv.

Det tycks vara så att de personer som jag pratade blöjbyten med för 30 år sedan, nu vill tala om sina dementa föräldrar, om hjärnblödningar, förhöjda blodtryck, dosetter och annat som har med vardagen att göra. Ibland kan dessa diskussioner få rent av komiska drag. En fabulerande dementiker kan komma med de mest fantastiska historierna, som vida överträffar ens egen fantasi.

I lämpliga doser hänger jag med i samtalen om närståendes hälsa och ohälsa, men det finns en viss typ människor som inte tycks ha annat än bekymmer att tala om och alltid skall deras bekymmer vara större än ens egna. Jobbigt!

Det bekymmersfria livet är väl det man strävar efter med sitt dagliga slit. Men säg när kommer den dagen då man ligger på den vita sandstranden och har det skönt? Kanske bäst att inse att det är en orealistisk tanke och att livet fylls med bekymmer oberoende om man är rik eller fattig, man eller kvinna, ung eller gammal.

Det bekymmerslösa livet är en myt, endel är bara bättre på att dölja sina bekymmer än andra.

 

 

 

Rutinen, en tråkmåns och generator

Den första juli skrev jag att sommaren är kort. Nu, en månad senare inser jag hur fel jag hade. Sommaren började ju redan i maj och strax börjar den fjärde sommarmånaden och sommarvädret det bara fortsätter och fortsätter. Det är som om vädret nu skulle betala tillbaka för de usla somrar vi haft de senaste åren.

Men trots fortsatt sommar börjar semestern vara slut och man får börja lära sig de gamla rutinerna pånytt. I tid till sängs för att glad och ivrig, kanske igen en gång lite onödigt sent rusa till jobbet.      Jobbet ja, det skulle bli 2 år, ett 2 årigt projekt, men det blev 17! Efter 17 år bär det nu av till en ny arbetsplats, så det blir en hel massa nya rutiner att lära sig.

Att nu byta till något nytt känns både spännande och lite osäkert. Hurudana kolleger får man? Passar man i gemenskapen? Är man tillräckligt flexibel och villig att lära sig göra saker på ett annat sätt än tidigare om så krävs?

Jag är helt säker på att jag ett antal gånger kommer att köra mot min gamla arbetsplats, åtminstone under de första veckorna. Man är ju så bunden av sina vanor. Lyckligtvis ligger den nya arbetsplatsen åt nästan samma håll, så någon stor omväg blir det inte. Men tänk på allt annat som man tar för givet och allt det man efter 17 år lärt sig att så är det, så fungerar det. Det är rutin, man behöver knappt tänka på hur man skall handskas med saker och ting. På samma gång som det är tråkigt är det också tryggt. Det gäller alltså att fundera på vad man uppskattar mera om man bestämmer sig för att sadla om.

Jag har reflekterat över att jag för 17 år sedan ogillade  beteendet hos kolleger, ofta äldre , som allt som oftast reagerade negativt och pessimistiskt till yngre kollegers idéer och förslag. -”Nå det där kommer nu aldrig att lyckas.” Och sedan ett överlägset leende som skall signalera erfarenhet och jag vet bäst och du kommer nog att lära dig du också. Det värsta är att jag ertappat mig själv för att nu göra samma sak, eller i varje fall tänka i sådana banor. Det känns obehagligt och orättvist, men är kanske ett tecken på att man låtit rutinerna ta över för mycket och då kan det lätt hända att det går fel. Så där som när man kör till fel adress.

Jag önskar alla ett spännande och givande arbetsår. Låt inte rutinerna ta överhand, men glöm dem inte heller för de sparar på krafter som behövs till viktigare uppgifter.

 

 

 

Ändrade sommarplaner

Hösten och vintern var seg, lång men också kall. Sedan kom Maj och plötsligt var sommaren här och Finland har badat en längre tid i solsken och vackert väder. Några dagar till och sedan blir det dags att logga av, koppla ur och ladda upp.

Planerna vi smed under vintern är det nu bara att förverkliga. Alla resor är bokade, biljetterna betalade och drömmarna flyger högt. Förväntningarna på en fantastisk sommar är skyhöga och allting ser bra ut.

Sedan kommer samtalet man aldrig hoppas på. Under ett telefonmöte med läkaren pratades det plötsligt om livets slutskede. Ingen vet om det betyder dagar, veckor eller månader. Pappa har varit sängliggande, oresponsiv och drabbad av afasi redan en längre tid men nu har hälsan gått från dålig till värre. Plötsligt står jag  inför allt det där som jag visste är på kommande men som jag ändå vägrat förbereda mig på.

Väldigt kluven sitter jag och vet att det inte finns något jag kan göra. Familjen, och jag, längtar efter sommaren och att förverkliga alla fina planer, alla stunder tillsammans som vi ser fram emot. Allting fick en plötslig oväntad motvikt. Samtidigt som jag känner att jag vill vara hos pappa förrän det är för sent så vill jag inte missa sommaren tillsammans med min egen familj. Som det är nu så ses vi ändå alldeles för sällan.

Våndan är stor över vad jag skall göra? Egoistiskt tänka bara på mig själv eller skall jag sätta familjen först? Skall jag skippa alla planer och sätta mig bredvid min far? Döden lurar bakom hörnett men jag vet inte när han kommer in.  Det är inget jag kan göra längre för pappa, jag når honom inte längre och kan inte kommunicera med honom. Mycket blev osagt men borde jag se till att det inte blir osagt mellan mig, min fru och mina döttrar? De stöder mig var de kan men jag vet inte hur jag själv skall förhålla mig. Jag vet inte hur jag skall tänka och ångesten över att vara för egoistisk slår mig som en våt trasa i ansiktet.

Vad är det rätta att göra just nu? Skall jag prioritera min familj eller min pappa? Vet inte. Det enda jag vet är att planerna för sommaren är redan ändrade.

Utöka din hjärnkapacitet!

Såg ett brittiskt TV-program som belyste olika medicinska fenomen och fastnade för ett av experimenten de gjorde. De samlade ihop 30 frivilliga och delade in dem i tre grupper. Idén med experimentet var att undersöka om olika aktiviteter hade olika inverkan på hjärnkapaciteten.

En grupp skulle börja ta långa promenader, en grupp skulle lösa korsord och sudoku och den tredje skulle börja teckna och måla med modell. Det var noga reglerat hur mycket tid de skulle ägna åt sin nya hobby (3 timmar per vecka) och alla grupper följdes av en expert. Vid starten testades alla med ett samma test och vid slutet av experimentet fick alla göra ett liknande test för att man skulle kunna se om det skett någon förändring.

Efter 60 dagar samlades sedan deltagarna och gjorde testet och spänningen var stor när resultaten kom fram. Det visade sig att den mentala kapaciteten hade förbättrats för alla, men allra bäst hade det gått för gruppen som tecknade och målade med levande modell, nakenmodell till och med. Alla hade burit ett armband under experimentperioden som avläste graden av fysisk aktivitet och även detta togs med i bedömningen. Slutsatsen formulerades ungefär så här: 

”Kombinera mentala utmaningar med större rörlighet så utökas din mentala kapacitet.”

De som målade hade också varit rörligare än vanligt: de tog sig till lokalen där de skulle måla, de stod och målade i tre timmar och själva målandet var också en fysisk aktivitet.

Det här experimentet sätter ord på det som vi som jobbar på medborgare- och arbetarinstitut intuitivt redan vet: att vår verksamhet gör susen för den allmänna folkhälsan. Inte bara motionskurserna alltså utan allt vi håller på med. Vi på Medis i Mariehamn har flera gånger fått höra att vi ordnar onödiga kurser, att bara vissa kurser som är ”nyttiga” skulle få ordnas med samhällsstöd och att det är fel att understöda vuxnas fritidsaktiviteter med samhällsmedel. Det här forskningsresultatet visar att alla skulle må bra av att ha en hobby som utmanar intellektet och med lite extra fysisk aktivitet blir det ännu bättre! Gå på kurser på ditt lokala Medis eller Arbis!

Siv Ekström

AI AI AI

AI eller Artificial Intelligens har blivit till ett modernt nyckelord. Artificiell Intelligens kombinerat med maskinlärning öppnar Internets Eldorado för oss. Så ter det sig när man idag pratar med många nördar och datanissar runt om i världen. Men är det så, kan AI lösa alla våra problem?

Senaste vecka föreläste jag på den internationella konferensen SXSWedu (#sxswedu) och deltog i en rad intressanta diskussioner om skolan, lärandet, lärare, administration, innovation och också AI. Flera av de uppstart företagen som deltog i konferensen  påstod sig ha knäckt koden för hur man lär sig snabbare, effektivare och hur man kan personalisera inlärningen enskilt för varje elev. Med hjälp av AI kan de hålla koll exakt hur länge du läser en text, hur många gånger du räknar om ett tal, vilka sidor du besöker på internet och den vägen hålla koll på ditt lärande. Okej, det låter ju fint. ”På vilket sätt lär jag mig bättre eller snabbare genom att jag pluggar under luppen på en maskin”, frågade jag. ”Vill du ha en kopp kaffe” var vanligen svaret på den frågan.

Det här är just nu problemet med Artificiell Intelligens i skolan och undervisningen. Tekniskt sett finns det massor vi kan göra. Tekniken tillåter en allt mindre granularitet i data, mera exakt och mera informativt men vi har inte listat ut hur vi skall använda denna information. AI har, i mitt tycke, inte ännu funnit sin plats i undervisningen. Inom administrationen av skolan finns det massor med lösningar och möjligheter redan idag. I undervisnings situationen, själva lärandet, interaktionen eller mötet mellan lärare och elev är nog ännu svårt att ersätta med AI.

AI har helt fantastiska möjligheter inom vissa fakta drivna yrken. Diagnostisering inom medicin är ett bra exempel.  Detta är ett område med väldigt mycket data  och forskning att tillgå. Det är omöjligt, det tar helt enkelt för länge och är för komplicerat för en människohjärna att få en helhets bild av alla variabler som finns att tillgå. Det sagt så håller jag mig nog ändå tveksam till att mata in ina blodvärden i en maskin som spottar ut ett recept till svar till mig. Jag vill nog gärna se en människa, en läkare som  tolkar diagnosen till mig och förklarar vad som är fel och hur medicinen ifråga borde hjälpa.

Max Tegmark (professor i fysik vid MIT) har skrivit en mycket intressant bok som heter Life 3.0: Being Human in the age of artificial intelligence. Efter att han redogjort för alla möjligheter, begränsningar och utmaningar med AI pratar han också om ett stort problem som inte ännu har lösts. Vilken målsättning skall man definiera för AI? Per definition så kommer den artificiella intelligensen att göra allt den kan för att nå det uppställda målet.  Här står vi vid ett vägskäl.

a) skall vi låta AI definiera sina egna mål? AI kan då utveckla sig själv med allt den lär sig till att bli bättre och smartare hela tiden utan att människan beblandar sig med utvecklingen.

b) skall människan definiera målen för AI? Då begränsar vi möjligheterna för AI att bli så bra och effektivt som den annars skulle kunna bli. Människans intelligens och kreativitet är trots allt begränsat och AI när snabbt upp till vår kapacitet. Sen då?

Det kommer att vara svårt att välja rätt. Båda vägarna leder framåt, men vad finns bakom nästa kurva? Öppnas där ett fält av obeskrivliga möjligheter som människan aldrig sett tidigare eller är det en gammal trygg vy som inte är så märklig men som vi känner till från tidigare?

Vad tror du?